Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Bara en sån dag.

Redan när jag vaknade förstod jag att det skulle bli en sugig dag. Kom ut i köket och såg världens röra gjord av de slashasar jag bor med. Som tur var hade jag köpt en egen stekpanna som jag hämtade, stekte denna pyttipanna som fick det att vända sig i magen på mig.
Senare tar jag bussen tilll stan, som vanligt är det en grinig bussschaför som inte hejar tillbaka, får hejda mig från att säga nått spydigt.
Stan är full av dessa tiggare med sina sabla bongotrummor och tidningar. Ljudet av trummandet skär igenom mina hörlurar och får min hårdrock att låta som en jäkla remix. Bongotrummor är något som jag med tiden har lärt mig att hata, och vill helst köra in hans skalle genom trumman och sen köra ett eget trummsolo som heter duga.
Alla människor myllrar fram som sabla marionettdockor som tror de går ensamma på vägen. Döda ögon med med näsan uppåt stegar de fram.
När jag äntligen kommer till gymmet är det fullt hus. Fullt på skoghyllan och trängsel.
De få maskiner jag använder är upptagna och likaså mina vikter, då vet jag att det kommer bli ett långt pass.
I duschrummet luktar det fränt av svett och är fullt av gubbar som breder ut sig över alla bänkar. Känner hur de glor på mig när jag går ut till duscharna, känner mig som en thailändsk liten pojke på en politikerkonferens.
Med tunga steg går jag mot stan igen, denna gråa stad utan varken sjö eller hav i närheten, instängd och trist.
Tar en kaffe innan jag går hem och hamnar vid ett bord bredvid ett gäng fjortistjejer. Deras ettriga prat skär i mina öron, "och han ba" och jag ba" och dem ba"
De är säkert 20 år men beter som 14, deras skrikiga röster överöstar alla på cafet. Jag kväver viljan att hälla min latte över dem.
känner mig mycket mörk idag, trött och less.
En fras av Solomon Kane får mig lite gladare i den här sugiga dagen.

THERE IS EVIL WALKING ON THIS EARTH, AND I WILL HUNT IT DOWN AND SEND IT BURNING
BACK TO HELL.
"I WILL HAVE VENGENCE ON MY FOES.
BUT IF I KILL YOU, I WILL BE BANNED FOR ETERNITY.
IT IS A PRICE, I WILL GLADLY PAY"

"

31 Januari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

In love and war.

En tal som har fastnat i mitt huvud är det han säger i "Rocky Balboa". Ett av de bästa tal jag har hört, och tror att alla har något att hämta från det.

"Tiden kom då du skulle vara den egen, och stå upp mot världen. Och du gjorde det, men någonstans på vägen förändrades du, slutade vara dig själv. Du lät folk sticka ett finger i ansiktet
på dig och säga att du inte duger, du är en nolla.
Sen när saker och ting blev tufffa så började du leta saker att skylla på, som en stor skugga.
Jag ska berätta något för dig som du redan vet, livet är inte solsken och regnbågar, det är en elak och hänsynslös plats och jag bryr mig inte hur tuff du är, den kommer att slå dig ner på knä, och hålla dig där om du låter den. Varken du, jag eller någon annan kommer att slå hårdare än livet.
Men det handlar inte om hur hårt du kan slå, det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå röra
dig framåt. Hur mycket skit kan du ta och fortsätta framåt? Det är så man blir en vinnare.
Om du nu vet vad du är värd och vad du vill ha så gå ut och skaffa det, men du måste vara beredd på att ta smällarna, och inte peka finger och säga att du inte är där du är på grund av honom, henne, elller någon annan. FEGISAR gör det och det är inte DU, du är bättre än så. Oavsett vad som händer så kommer jag alltid att älska dig, du är det bästa i mitt liv. Men tills du börjar tro på dig själv, kommer du inte att ha nått liv"

Jag vet inte, men jag tog till mig det stycket. Jag är en dramatisk person, älskar storartade skådespel, äventyr, romantiska skildringar. Men därav är jag också expert på att bygga upp saker, förstora saker, som inte riktigt stämmer överens med den här världen.
Förhållanden idag har blivit som ett tidsfördriv, något man kastar sig in i en stund tills man inte står ut och sen hittar man någon annan och samma sak. Det här är mina egna bittra tankar, det är jag medveten om.
Jag var inte den bästa pojkvännen, för någonstans på vägen slutade jag att vara mig själv. Väldigt tidigt i mitt liv. Inte förren nu, är jag tillbaka. Jag kan inte förändra någon annan än mig själv.
Jag har låtit andra människor förstöra för mig, manipulerat mig, bestämma över mig. För att jag var svag, under den tiden var jag svag.
Alla vill nog uppleva riktig kärlek, hur bitter man än är mot livet och mot förhållanden så vill man ändå utvecklas i en tvåsamhet. Tron på att det finns någon därute som ser dig för den du är och stannar kvar även när du själv tvivlar.
Man måste börja med att vara ärlig med vad man känner och vad man måste göra för att bli lycklig. Jag kommer från denna dag alltid vara ärlig, sen skiter jag i om andra hatar mig för det.
Kanske jag har förlorat mer än vad jag har vunnit i livet, jag vet inte.
Men jag kan säga så här mycket, skulle jag någonsin få ha det jag en gång hade, så kommer jag att krossa alla som försöker att ställa sig i emellan. "Livet är en hård plats" javisst, men vi måste vara hårdare. Man måste slåss för den man är, för ingen annan kommer att göra det.
Jag är bitter över mycket, har tappan tron på väldigt mycket, men jag är redo att slåss. Även om jag dör på kuppen.

30 Januari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Att leva i nuet. hmm njaa

Klyshan "att leva i nuet" är en mening som är grymt överskattad. Överallt hör man det, "lev i nuet" "ha kul bara".
Faktum är att det är ett ordspråk som inte har hjälpt mig ett skit. Det är därför som jag fortfarande är här, jag har levt i nuet och flamsat omkring över hela den här staden, ingen tanke på morgondagen.
Hade jag stannat i att leva i nuet så hade jag haft ett dåligt förhållande, jobbat på Call Up, haft en hund som är för stor, och aldrig kommit härifrån. Mått piss..
Nej, jag säger "blicka framåt, för det är där du kommer spendera resten av ditt liv".
Man måste blicka bortom de val man har framför sig, vilket val är smartast? vilket val komer att gagna mig mest i mitt liv?.
Jag har valt att inte ta vissa jobb för jag vill inte bli fast i den här staden. Har också rannsakat mig själv om det är så att det är min egen rastlöshet som driver mig framåt, om jag hela tiden jagas av att gräset är grönare någonannanstans. Men nej, det är inte så den här gången, i mitt hjärta vet jag hur jag vill ha det, man kan inte sitta på arslet och leva i nuet.
Jag rensar, planerar, söker och förbereder.
Sen när jag bor i tex Göteborg i min till en början "spartanska" lägenhet och drar en truddelutt på elgitarren i min obäddade säng, har en tryggad utb eller ett jobb, då ska ni få se en kille som lever i nuet och tar till vara på varje ögonblick han får.

PS: Varför drömmer alla om att jag dör? känns lite hmmmm, skumt. Har inte tid med sånt :P

27 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 1 kommentar

När stenen splittras.

Att leva i nuet är inte så lätt som det låter. Jag lever inte längre i det förflutna, men jag lever gärna i framtiden.
Kanske för att det är framtiden som drar mig framåt. Inget i den här staden lockar mig längre. att gå ut på krogen ger mig inget, söka jobb här är meningslöst, någon lägenhet här vill jag inte ha.
Men det är något som har hänt, det känns liksom i luften. Genom att något har hänt med mig så är min omgivning annorlunda. Något finns liksom i atmosfären som inte har funntis där tidigare.
Känner mig ibland som ett djur som har fått vittring på något, men lkan ändå inte riktigt fokusera vad det är.
Det handlar liksom inte längre att den här staden gör mig deppig och ensam, det handlar om att jag inte är ämnad att vara här. Något ropar på mig, vill att jag ska uppmärksamma något.
Jag tror det handlar om något övernaturligt här. Länge har det varit lungt omkring mig, men tydligen är någon irriterad ör att jag är för tjockskallig för att se.
Tre gånger har det ringt på min dörr utan att någon stått där, sista gången var kl 3 igårnatt. Det är någon "utifrån" som knackar på i mitt liv nu, men jag kan inte se än.
Kanske jag alltid kommer att vara längtandes, hoppandes. Kanske det är en del av min personlighet.
Ibland känns världen för liten, eller kanske det bara är jag själv som begränsar den.
Jag saknar ljudet av kluckande vatten, stillheten brevid sorlet. Saknar att kunna se ut mot horisonten och bara ana vad som finns långt där borta.
En sten kan tyckas vara ogenomtränglig, men vatten kan tränga in i den och när vintern kommer blir vattnet till is och stenen splittras. Jag tror det har hänt med mig, min vägg har rasat, och mer än någonsin blickar jag långt bort från den här staden.

25 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 1 kommentar

The awakening, the end

Brinken av vad en människa tål är olika för olika människor.
Våra sinnen är olika starka, vår tro på oss själva, våran kärlek till varandra.
jag levde det liv som getts till mig, levde efter en blind tro på den jag var och rättfärdigade de val
jag gjorde.
I skuggan av mig själv såg jag på hur jag tynade bort med var dag jag levde med mig själv.
Ibland skymtade jag ett "fel" i mitt liv, ett tecken på att det liv jag levde och den person jag var, inte var sann. Ibland kunde jag få en känsla av att jag var så mycket mer än den jag blivit, kapabel att älska på ett sätt som jag inte tillät, kapabel att utföra ting som jag aldrig kunde tänka mig.
Att rannsaka sig själv är det svåraste som finns, att stanna upp och fråga sig själv, "har något av mina senaste val gjort mitt liv lyckligare?" "är jag den jag vill vara?"
I det liv jag levde var den dagen tvungen att komma, dagen då jag förlorade allt.
Jag förlorade min älskade på grund av den "mask" jag bar, min far på grund av de val ingen ifrågasatte, inte han själv heller. På gund av rädsla av att ta itu med det som fanns bakom fasaden, i djupet. Jag förlorade mitt omdöme och mitt fotfäste i en värld som aldrig var min.

Jag sjönk bara ihop där jag stod, alla människor som passerad förbi kändes plötsligt overkliga. Mina händer knöts och öppnades, jag andades, men som i en dröm.
Tog mig åt hjärtat och huvudet, det smärtade i båda, herregud!!!! får jag en hjärtattack? jag är ju bara 30 år.
Bilden framför mig började flimra, plötsligt såg jag inget, det blev bara svart, blind också?? vad händer!!!!!!!!
Jag minns en otrolig smärta, en känsla av att färdas i en tunnel i en otrolig hastighet, kändes som om jag inte hade någon kropp, jag var bara ett sinne, en känsla.
Med ett skrik och en andnöd utan dess like satte jag mig upp, något satt över min näsa och mun, mina armar satt fast efter mina sidor. Kände en panik som hotade att kväva mig.
Jag låg som i en slags behållare, i en klibbig vätska som stank värre än svavel.
Med en kraftansträngning slet jag mig loss från det som låste mina armar, äntligen fick jag bort det som satt över min mun och näsa, en slags syrgasmask, kastade en av mig.
Tog tag i kanten på behållaren och lutade pannan mot den. Min kropp smärtade så otroligt vid varja rörelse, mitt huvud sprängde. Det var mörkt, nästan kolsvart runt omkring mig. Satte armbågen över kanten och hasade mig över, trodde inte falllet skulle göra så ont som det faktiskt gjorde, slog mig ordentligt.
På rangliga ben ställde jag mig upp, strök med händerna över kroppen och kände att jag var helt naken, och täckt med denna oljiga äckliga smet.
Plötsligt från ingenstans talade en så otroligt myndig röst att jag nästan kröp ihop.
- VAD GÖR DU? DETTA ÄR INTE MENINGEN.
Ett ljussken strålade upp ovanför mig, en slags stor bioduk tändes upp, ett stort ansikte grinade mot mig, talade tilll mig, en man. Hans ansikte påminde nästan om.....om....Jesus? så milt och så varma ögon, men ändå.........skrämmande.
- Vem är du? frågade jag. Min röst var hes och nästan obefintlig, som om jag inte använt den på tusen år.
- JAG ÄR ALLTET, svarade han, utan agression.
Mitt huvud smärtade, tog mig åt det och kände att något satt fast i bakhuvudet, något stack ut.
En slang gick från mitt huvud vidare till något annat. kände över mitt bröst att en slang även där stack ut.
- Har du gjort det här mot mig? skrek jag åt honom, min röst var tillbaka.
- Fängslat mig? höll på att få panik, satt fast i detta som stack ut från min kropp, kom inte loss.
Rösten talade igen
- JAG HAR INTE FÄNGSLAT NÅGON, JAG RÄDDAR FOLK, JAG GER DEM LIV.
Inget av det som skedde verkade sant för mig, var allt en mardröm?
- Ger dem liv? ropade jag undrande i falsett. - vad menar du?
-DU FÖRSTÅR INTE VAD ALLTET ÄR, JAG KAN FÖRKLARA.
Med ett dån tändes det upp överallt omkring mig, det var så obeskrivligt stort, som en kupol över hela världen. I rader överallt,i miljontals låg dem, dessa behållare som jag nyss vaknat upp ur, det hisnade för mig, kände tårarna trycka på. Alla dessa människor, dessa öden
ALLTET ÄR DET LIV SOM DU HAR LEVT, DET LIV SOM DU KÄNNER TILL, DET LIV SOM EXISTERADE INNAN MÄNNISKAN FÖRINTADE SIG SJÄLV.
JAG ÄR ALLTET, JAG ÄR ALLA MINNEN, ALLA VAL, JAG ÄR........ ALLA.
Detta var för mycket, jag såg mig omkring, på denna enorma kupol som tryckte över oss, bilder framträdde i kupolens väggar, lika många som det fanns stjärnor på himlen. Bilder av händelser och ögonblick i männsikros liv. Vissa så otroligt vackra, vissa så morbida och skrämmande att det vändes i min mage.
Såg åter igen på alla människor som låg i dessa svarta behållare.
- Du har förslavat oss, det här är fel, ropade jag ut mot honom.
JAG HAR INTE FÖRSLAVAT NÅGON, JAG HAR RÄDDAT ER, FRÅN ÖDEMARKEN.
- Ödemarken? undrade jag, det svindlade för mig.
- SE SJÄLV, Sa rösten och strax därpå så blev kupolens väggar genomskinliga. Världen utanför blev synlig. Det var verkligen en ödemark, som efter ett stort krig, spillror och delar av en värld som en gång varit.
Så mycket att ta in, jag kunde inte tro det.
- Har det här hänt medans vi legat här?
- JA
Mina ben kunde inte bära mig längre, jag föll på knä inför det ofattbara.
- varför? varför har det här hänt?
FÖR ATT NI MÄNNISKOR KAN INTE LEVA PÅ NÅGOT ANNAT SÄTT ÄN BAKOM EN MASK, INOM EN MALL DÄR NI KAN GÅ GENOM LIVET UTAN ATT TA ITU MED DET SOM VERKLIGEN FINNS.
- Det är inte sant, vi måste kämpa som dårar för att behålla det lilla vi har, jag följer alltid mi....
HAR DU FÖLJT DITT HJÄRTA I DE BESLUT DU HAR TAGIT? HAR DU INGET DU ÅNGRAR?
NI ÄR BARA KAPABEL ATT LEVA, OM NÅGON ANNAN LEVER DET ÅT ER. NI LEVER EFTER ER FEGHET, ER LÄTTJA, ERAN OVILJA ATT SE MED NÅGOT ANNAT ÄN ERA ÖGON.
Rösten talade med en allt högre ton, ville hålla för mina öron men kunde inte.
-JAG ÄR EN VÄRLD SKAPAD DÄR NI KAN LEVA, DÄR NI ALLTID KAN LEVA MED MASKEN PÅ, OM OCH OM IGEN.
Mina tankar snurrade runt i mitt huvud, kunde inte få stop på dem.
- Men du förgör den värld som egentligen är, endast för att behålla en värld som inte är sann, som inte är verklig, sa jag medans jag reste mig igen.
-JAG SLUTFÖR ENDAST DET NI REDAN PÅBÖRJADE. DET HAR GÅTT SÅ LÅNGT ATT JAG ÄR DEN ENDA VÄRLD SOM NI KÄNNER TILL.
- Så varför väckte du mig? kände att jag började få fäste i mina tankar.
- JAG VÄCKTE DIG INTE, DET VAR INTE MENINGEN ATT DU SKULLE VAKNA.
Jag gick fram till behållaren bredvid min. Där låg en man, kunde se hans ögon röra sig frenetiskt under ögonlocken, hans händer famlade efter något.
-HAN DÖR, Sa rösten utan känsla.
Jag tittade upp mot detta obeskrivliga och lite hemska ansikte.
- va? så gör något då.
HAN FALLER, FÖR ATT HAN INTE VÅGADE ERKÄNNA VAD HAN BEHÖVDE FÖR ATT BLI LYCKLIG,
MEN HAN KOMMER ATT ÅTERFÖDAS, OM OCH OM IGEN. HAN KOMMER ATT GEGÅ SAMMA HANDLING OM OCH OM IGEN.
Jag vände blicken mot mannen i behållaren igen, allt kändes så overkligt. Fast i en värld som inte var sann? skapad efter en mall, konstgjord?
- Faller?, du menar att han tar sitt liv?, frågade jag
- JA
Jag tänkte på de misstag som jag hade gjort under mitt liv, de människor jag hade sårat genom att inte lyssna till mitt hjärta. Alla dessa tecken som visat sig för mig, tydliga som en dag, men jag lyssnade inte, ville inte se.
Tog ett fast tag i slangen som gick in i mitt hjärta.
- GÖR DET INTE, Talade rösten genast.
- VART SKA DU TA VÄGEN? UT TILL ÖDEMARKEN? ENSAM OCH VILSEN MED ALLA DINA KÄNSLOR SOM BRÄNNER INOM DIG.
- JAG ÄR DIN SANNA VÄRLD, DEN ENDA VÄRLD SOM DU KÄNNER TILL. MEN JAG ÄR MER ÄN BARA MINNEN, MER ÄN ETT LIVSARKIV, JAG ÄR..........EN ARK.
Rösten dånade i mitt huvud, smärtade så. Den talade med en sådan makt och övertygelse att jag för en stund blev knäsvag.
Ska jag fortsätta att förlora det som verkligen betyder något? förslavad under min egen svaghet, under mina val gjorda av stolthet, ev feghet, efter en livsmall skapad för oss av oss, i en evighet. Ska jag bryta mig loss från mitt eget?
Men min ensamhet, den kommer att bli enorm, mina känslor, mitt liv, utan samhörighet?
Efter en sekunds tvekan tog jag tag med båda händerna runt slangen från bröstet och började slita och dra, utan att kunna styra över det vrålade jag av smärta, slangen kändes oändlig, som om mitt hjärta skulle följa med ut. Den äckliga vätskan rann ned efter min midja och ben, med ett äckligt plaskande föll slangen till slut till golvet.
Jag andades ut ett litet tag och tog så tag om slangen från mitt huvud, slet till och kände något lossna där inne, jag såg bilder på min näthinna, alla sorger i mitt liv, alla öden jag har varit med och påverkat, saker jag missade i mitt liv, som jag lät försvinna bort. Med ett ryck slet jag bort det sista som höll mig fast.
Flämtandes föll jag till marken, på gräs? vad var detta nu?
Vände mig om och såg den enorma kupolen långt bakom mig, som en stor ruvande planet var den.
Jag befann mig utanför, det var öde runt omkring mig, blåsten var skarp men ändå varm.
Rösten var borta ur mitt huvud.
Min nakenhet gjorde det hela väldigt jobbigt, men ändå kunde jag inte skaka av mig känslan av att för första gången vara fri, jag levde, jag andades. Mitt hjärta slog med jämna och starka slag.
"gjorde jag rätt?" "kommer jag att ångra mig?" Förmodligen, men det kommer bara vara en övergående känsla. Även om jag får leva resten av mitt liv utan ett hem, där även jag hör hemma, ett liv utan någon som känner som jag gör, ett liv i ensamhet, så var det värt det.

Konstigt hur svårt det måste vara för oss att våga erkänna för oss själva vad det är vi behöver, så lätt att glömma sig själv för att lättare "passa in", alltid lättare att förstöra än att bygga upp.
Mne jag tror att så länge vi behåller vår tro på oss själva och verkligen lyssnar till vad den lilla muskeln som bultar där inne säger, så är vad som helst möjligt.
Det är en liten grupp människor i den här världen som jag alltid kommer att älska gränslöst, skulle göra vad som helst för dem. Jag kan ibland känna vad de jag älskar känner, kan känna vad de går igenom, men jag kan inte styra över de val som de gör i deras liv, men jag kommer alltid att finnas där, även när de tror att jag är borta.
Kärlek är inte att uppoffra, det är att återfinna.

"Det sägs att vissa öden är så sammanflätade, att oavsett tid och rum så söker de sig alltid tillbaka till varandra. Som ett forntida rop, som ekar genom seklerna"

20 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 1 kommentar

Var stilla mitt hjärta.

Innan jag la mig häromnatten så gjorde jag en liten "cermoni" för att få veta hur min drömtjej är och ser ut. Eftersom jag är en väldigt mångsidig och okämmad person så skulle det vara intressant att veta lite mer om den här mystiska lilla bruden, som hemsöker mig med sin frånvaro.

Jag drömde att jag befann mig på ett hotell eller ett slags vandrarhem, där jag kan tänka mig att hamna mångtaliga gånger.
Omgivningarna var diffusa men plötsligt satt vi bredvid varandra och det här är vad jag fick veta.

Min drömtjej är mer tuff med en bedövande charm, än vacker och "gracefull". men om hon känner att hon vill, så kan hon agera som värsta adelsfröken.
Hon lyssnar med en uppriktig nyfikenhet och har ofta starka åsikter.
Anpassar sig lätt till nya situationer och kan vakna upp på ett sunkigt vandrarhem lika gärna som ett lyxigt hotell, hon gör det bästa av det.
Hon är ohämmad, men har ändå en charmerande blygsel som gör henne oemotståndlig.
Till sättet är hon öppensinnad, men inte övedrivet tillitsfull mot andra. Hon vet hur grym och orättvis världen kan vara.
Hon är orädd och ibland kan hon kasta sig in i saker utan tanke, och dra med oss båda i ett virrvarr av äventyr.
Hon är känslig och har lätt till gråt och är inte rädd för att visa det. Kan vara en aning snarstucken men aldrig någonsin långsint.
Tack vara hennes nyfikenhet på livet så är hon en fröjd att vara med, älskar utmaningar och nya omgivningar.
Killar kastar blickar efter henne, men hennes eviga trogenhet gör henne ouppnålig.
Hon förstår mig på ett sätt som ingen annan, älskar mig utan konstigheter eller stolthet.
Hon klär sig ofta tufft och lite rockigt, gärna med korta skinnjackor för hon vet att min blick gärna glider ner ett snäpp när jag går bakom.
Hon har ett sunt självförtroende och man får det man ser.
Hennes mun är känslig och hon älksar bekräftelse i form av en kyss på ett stort torg. Hennes hår är kort men ändå kvinnligt, och man får lust att rufsa i det när man ser henne.
Hennes kropp är liten och fast, välformad på de rätta ställena, liten men utan att någinsin ge ett uttryck för att vara svag. Hon kan försvara sig energiskt om hon blir överfallen eller orättvist behandlad. Hon vet sitt värde och låter ingen trampa på henne.
Hon kan dra iväg med bara en rygga på ett tåg utan tanke på var man kan hamna, bara vara tillfreds i nuet.
Hon är självständig och stark och vägrar se sig själv som ett offer för ödets nycker.
Bland för snobbiga och de som tror sig vara så "kulturella" blir hon obekväm men kan ändå hänga med i alla konversationer.
Hennes ögon röjer lätt vad hon känner och de tycks ändra färg efter humöret.
Vårt liv och våra dagar kan vara intensiva med många prövningar i form av utmnaningar och diverse äventyr. Men när natten kommer smygande sitter vi oftast med blicken över havet eller himlen och pratar om allt och inget, tills hon somnar och jag bär henne i säng.
Även när hon sover kan jag känna elden som brinner i henne, den kraft den här lilla människan besitter. jag är fullständig endast när jag är med henne.
Men när jag stryker hennes kind så blir hon till stoft, för det är bara en enda nackdel med den här goa tjejen.
Hon finns inte.

17 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 2 kommentarer

The Journey

Alltid har jag liknat livet vid en tågresa, vissa kliver på, andra kliver av under livets gång.
Man liksom tuffar fram på ett förutbestämt spår och möter upp olika människor, som har något att ge
ett tag innan de stiger av.
Men nu när jag tänker på det sättet så mår jag dåligt. Jag ser mig själv resa mig upp från min sittplats på evighetståget och gå fram till fönstret. Ser hur livet rusar förbi alldeles för fort, man tar sig inte tid att stanna upp och känna efter. Ser mig omkring på människorna runt omkring mig, med sina ansikten rakt fram, vissa glada, andra olyckliga med sina öden som väntar dem. Miljontals människor, var och en på sin resa.
Tåget tuffar vidare i sina obarmhärtiga spår. Jag tror på ödet men inte ett öde som inte kan ändras på, så långt tror jag att man kan forma det själv.
Hade jag blint trott på ödet så hade jag varit död två gånger om nu.
Ingen på tåget verkar vara medveten om att jag går omkring här och tänker på det här viset, de ser mig inte. För dem är jag mer ett spöke som driver omkring.
Hela tåget är i samma färger, det är svart, lite vitt och grått. Livets "färger" antar jag.
Sätter mig med en suck på min plats igen. Tåget saktar in och stannar, för att sedan med full fart skena iväg igen. En ny person har stigit på, en ung kvinna.
Hon går förbi alla platser och sätter sig prudentligt framför mig, en ny person i mitt liv?
Hennes hår är blekt och färglöst, hennes ögon är utan uttryck. Jag gillar henne inte.
Hennes ögon släpper inte mina, känns som om jag sugs fast. Endast mitt medvetande hindrar mig från att falla hän. Då förstår jag vad hon är, en "tidsätare". En sådan som tränger in i ens liv och äter upp åren, ödslar vår tid, ger sig in för att vara någon som förstår och älskar oss, men är inget av det. En svart fläck i våra sinnen är dem, livsfarliga.
Sakta viker jag undan med blicken och reser mig upp, avlägsnar mig snabbt, går förbi plats efter plats. Hennes kusliga blick ser fortfarande efter mig. Plötsligt stannar jag upp, jag ser den!!!!!, en röd knapp. Så konstigt att se rött bland dessa förutsägbara färger.
Knappen sitter vid tågets dörr, det måste vara den, knappen som öppnar dörrarna.
Tåget börjar rangla hit och dit, det ökar farten, det vet. Jag ramlar och stumlar mot den röda knappen, tåget vill inte att jag ska ta mig ur, min medvetenhet skulle aldrig ha blivit väckt.
Jag ramlar framåt och landar mellan fötterna på en tjej, reser mig sakta upp och får syn på hennes ansikte. Hon har sina ögon hårt stängda och mummlar något om och om igen, jag kan inte höra vad hon säger. Plötsligt slår hon upp sina ögon i skräck och tittar bakom mig, jag snor runt och där kommer dem i massor, "tidsätare"
Utan att direkt planera eller tänka efter så tar jag tjejen framför mig och slänger upp henne på ryggen och kutar mot den röda knappen.
Känner hur starka händer försöker hålla fast mig från alla håll, de försöker dra loss den arma stackarn jag håller i. Jag sparkar och slår mig fram, de klöser mig, skriker, de hatar mig för vad jag håller på att göra.
Förrut trodde jag alltid att det var min fysik som tog mig dit jag ville i livet, men jag tror att det var mitt okuvliga sinne. Mne tack vare att jag alltid varit mer apa än människa så kan jag ta mig förbi dessa långa armar som hotfullt kastar sig efter oss.
Jag dunkar på den röda knappen, känner den starka blåsten piskar mig i ansiktet, när dörrarna går upp.
Utan mer eftertanke så hoppar jag.
Tumlar runt och slår mig ganska illa, men jag reser mig upp för att hinna se stjärten på tåget försvinna iväg i fjärran.
Har jag förändrat mitt öde? eller har det något annat planerat för mig?
Min "skyddsling" tar sig upp på skakiga ben och ger mig en outgrundlig blick. Sätter mig på huk och läger handen mot marken.
Det är nu den börjar, inte förrens nu börjar den. The Journey.
Jag tror inte man väntar på ödet, man skapar det.

15 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 2 kommentarer

När allt kommer omkring.

Siiter på mitt stamställe och smuttar på min latte. Har alltid varit en långsam drickare (Kaffe iallafall) och oftast hinner latten bli kall.
Har inte varit här på några dagar nu, haft fullt upp.
Läser i en kulturtidning om att "tönten" är inne igen. Nu ska man tydligen se ut som en tönt för att vara attraktiv. Mössan som en kalott med en tjock lugg som sticker fram, smala jeans som helst ska vara för korta med ett par gubbskor. En smal, tanig kropp och en svart ullrock. Hmmm kan tänka mig att jag är ganska oattraktiv i dagens ögon, men hellre ser jag ut som en oborstad gangster istället för dagens trender.
Ser mig omkring och upptäcker att jag sitter bredvid dem jag läser om, känner mig som en svart sten bland massa vita, men jag vet att jag inte är ensam.
Småskrattar lite för mig själv. Jag gillar min egen stil och kommer aldrig att ändra mig, däremot har jag börjat uppskatta skjortor och baggy jeans mer. Lite färgad har nog min stil blivit efter alla städer jag bott i. För att inte tala om dialekten.
Alla tankar snurrar runt i huvudet, så mycket som jag funderar på hela tiden, blir disträ och stundvist impulsiv.
Ett ungt par sitter snett framför mig. Ser ut som nyförälskade. Tjejen pratar på om något som hon verkar brinna för och killen lyssnar med ett halvt öra medans han kikar bort på en annan tjej, vars urringning hotar att peka ut ögat på vem som helst som går förbi. Ahh, ung kärlek
Snart fyller mor år och en hembesök är på väg, syrran vill ut och slå runt, vädret är betydligt bättre, våren kommer med långsamma steg, mina ryggmuskler brinner sen gårdagens boxning, Jag har lite saker på gång, snart kommer jag och mina bästa vänner att resa iväg.
Det sägs att om man kan nämna tio saker som betyder mest för en själv i livet, de tio mest betydelsefulla sakerna för dig, skriv ner dem. Det ska visst vara omöjligt att skriva tio stycken, kan man skriva fem eller sex så är man nära sin egen perfekta värld.
Mina tankar vandrar, när allt kommer omkring så antar jag att jag mår ganska bra :)

11 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 3 kommentarer

Kärlek

Spelar ingen roll vilka vi tror vi är, eller hur stark man är som person, så är det en känsla som vi alla
söker efter och vill känna.
Var man än sitter och i vilket sammanhang man än är i så kommer man alltid in på relationer och känslor.
Kärlek och känslor styr oss mer än vi tror, vilka beslut vi tar, hur vi ska vara och agera.
En tid i mitt liv så var jag en stenstod. Jag hade besegrat mina egna känslor, hade inget behov av varken vänner eller kärlek, tyckte en kram var jobbig, för den krävde något av mig som jag hade svårt att visa, omtanke. Men med tiden tog det på psyket och jag mådde inte bra.
Jag har kommit till en plats i mitt liv där jag inte måste ha någon för att överleva eller för att vara lycklig, men jag vill ha någon för att dela något med. Jag kan vara lite vulgär, skräder inte orden i ett känsligt sällskap, och kan vara lite burdus ibland som kan missförstås. Men innerst inne så är jag en sann romantiker, eller har blivit med åren kanske.
Så många runt omkring mig har barit störtkära i varandra men efter ett tag så börjar problemen, för de ser bara så långt näsan räcker. De upptäcker efter ett tag att de har helt olika mål, helt olika prioriteringar.
Det är knepigt med kärlek och det mänskliga psyket, för man kan lura sig till att älska någon, man kan intala sig själv saker som till slut tror på, man kan glömma sin egen själ för någon annan tills den dagen det spricker.
Många pratar med mig om sina olyckliga "slut" vet inte varför de pratar med mig, jag har inga svar eftersom jag själv har varit ganska misslyckad på den fronten. Men det som skiljer mig från dem är att jag kastar mig aldrig in i något, jag måste inte ha någon som bekräftar mig, eller visar mig mitt eget värde. Jag vill ha någon som vill lära känna min själ och som står kvar, även när jag själv tvivlar.
Varför det spricker för många som är Kär? jag tror att det är för att när man är KÄR så kan man också bara vara kär i kärleken, och man tittar enbart på varandra, utan en tanke på framtiden och vad man vill göra med sitt liv.
När man ÄLSKAR någon så tittar man inte på varandra, man tittar åt samma håll.

9 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 1 kommentar

A brave heart

"Your heart is free, have the courage to follow it"

Hörde du om Zenmästaren som skulle beställa varmkorv?
han sa att han bara ville ha en, fast med allt.

7 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 0 kommentar

Sands of Time

Har nyss sett på Prince of Persia, jag gillar den filmen skarpt. Visst det är en sötsliskig kärlekshistoria, en saga med ett förutbestämt slut.
Men varför är det en dålig sak? när blev alla sagor så mörka?
Prince of Persia har komedi, spänning, kärlek, maffiga strider, Äventyr, och ett lyckligt slut. Precis så vill jag att MITT liv ska vara, så ska jag se till att det kommer att bli.
Jag har alltid varit intresserad av tidsresor, ända sedan jag var liten. I filmen har han en dolk som man kan resa tillbaka i tiden med. Så mycket jag skulle vilja resa tillbaka och ändra på, mycket jag skulle vilja ha ogjort. Räddat dom jag älskar från grymma öden, prata lite vett med mitt dåtida jag.
Men när jag tänker djupare på saken, skulle det verkligen vara vist? skulle det förändra något i längden?
Vi är de vi är idag på grund av sådant vi varit med om. Hade jag ändrat historien så hade jag kanske aldrig träffat dem som kom att betyda så mycket för mig. Kanske jag fortfarande hade varit en inskränkt "player" utan en djupare förståelse för andra utom mig själv.
Kanske man inte ska ändra på det som varit, utan ta med sig det man lärt och skapa en bättre
framtid. Att leva i det förflutna är som att stå i kvicksand, man sjunker, och innan man vet ordet av det så är man bitter och ensam, fast i det förgångna.
Lärdomar är ofta plågsamma, och chockerande. Men de måste nog till för att vi ska fatta.
Kanske man ibland måste förlora allt, för att sedan kunna vinna allt. Förlora för att vinna.
Svälja sin stolthet och erkänna för sig själv, att man hade fel, se vad som egentligen är viktigt.
Så låt oss se på nuvarande sitsen.
Jag befinner mig just nu i Uppsala, och efter två år så kan jag säga att det inte är en stad där jag hör hemma. Jag hatar inte den här staden, för jag har lärt känna härligt folk här och haft väldigt roligt emellanåt. Men här är man antingen student eller inte, och klyftan där emellan är enorm. Jag är för vass runt kanterna för att passa in i studentfester och kårer, inte heller passar jag in i skumma alkisbarer med tvivelaktiga människor.
Men jag har också varit runt i tillräckligt många städer för att veta att det inte finns någon frälsning i någon av dem. Alla städer har sina nackdelar, sin slum, sina snobbar, sin arbetslöshet. Jag har flängt runt som en tok och vet att nirvana inte finns i en stad, utan i en själv, det är där man finner det.
Men jag vet också att jag är en storstadsmänniska, jag trivs bäst där det händer saker och där det finns utbud av det som intresserar mig.
Teatrar, sevärdigheter, träningsutbud, historia, och nära till en flygplats. Då återstår Umeå, Uppsala, Stockholm, och Göteborg. De två första måste jag stryka.
Jag saknar tiden i Göteborg, alla galna äventyr, våra kontakter som fixade vip åt oss på Park lane (OK, lite snobb är jag :P), saknar svartberget och lägenheten vi hade.
Boendet är inte problemet för mig, det är pengar till det. Jag har kanske lite gamla kontakter kvar om jag spelar mina kort rätt.
Värre då i stockholm, där har jag bara en, kanske två kontakter. Men kan tänka mig att bo där med.
Fan, alla dessa tankar håller mig vaken om nätterna. Hade inte äventyrsguide utbildningen legat i Grimslöv så hade det varit något. Men det är ett hemskt ställe att bo på, närmsta staden är Hässleholm, som jag hatar.
Det kommer ordna sig på nått sätt, livet är väl en saga eller hur?
Och min ska INTE vara utan lyckligt slut.

5 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 1 kommentar

Älskade far.

Ofta när jag ser en kanonfilm på bio, eller när jag har vunnit över nån oxe i jujutsu så saknar jag honom så otroligt mycket. Bara att få berätta det för honom.
Minns när jag kom hem och hade nått "otroligt" att berätta, så tittade han upp på mig från soffan och tröck genast bort ljudet på filmen han var mitt i. Han fanns alltid där, älskade att lyssna på det jag ofta hade att berätta.
Min far och jag var ibland så lika att det var otäckt. Vi stångades en hel del under min uppväxt, vi båda ville ha rätt, vi båda ansåg att vi hade rätt "skratt"
Saknar dom godnatt sms:en som jag fick varje natt då han skulle lägga sig, "Godnatt grabben min".
Ofta undrar jag hur han har det där han är nu. Ibland kan jag känna honom nära, men oftast så är han så långt borta. Kanske han är mitt uppe i ett eget äventyr, kanske har han fullt upp med att vara hos oss alla.
Alla gånger man satt och grillade på balkongen, han och jag. Vi satt och puffade på våra pipor tills vi var omgivna av ett stort vitt moln. Pratade om allt från kvinnor till livet efter detta. Alla funderingar man hade, prat om spöken, om andra världar. Nu vet han.....ja, nu vet pappa hur det är. Önskar så att han kunde berätta det för mig på nått vis.
Jag är uppvuxen i min familj med en tro på att det finns saker som inte ögonen alltid kan se, en tro på andra världar bortom vår egen. Den tron har hjälpt mig att hantera sorgen, att ge mig hopp.
Jag vet att andra inte skulle tro på vad jag och andra i min familj har sett, eller varit med om. Men jag vet, och det är en tröst.
En sak jag ska göra är att ta upp gitarrspelandet igen. Gitarren var ett instrument som kännetecknade min far. Ett instrument som man aldrig blir fullt lärd i, ett instrument som du kan plocka upp och spela vart du än befinner dig, frihetskänslan.
Under mitt liv har jag burit på många av min fars demoner, och vi har båda haft väldigt liknande förluster och känslor. Men jag har besegrat mina demoner, en efter en, och jag håller på att plocka upp bitarna efter striden och ta itu med mitt liv.
Vet att du är med mig pappa och att vi kommer ses igen :) tills dess frå du se efter oss alla, kan tänka mig att det är ett heltidsjobb och att du sliter ditt hår mer än en gång ;)
Älskar dig.

5 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 2 kommentarer

Vänskap.

Tänk att jag förrut var en kille som inte tyckte att vänskap var viktigt.
Jag förstod inte vikten av det, eller behovet. Nu skulle jag inte kunna vara utan mina vänner.
Men jag har verkligen lärt mig att det handlar om kvalitet och inte kvantitet. Riktiga vänner är inte de som kommer och går på livets väg, eller de 300 tillagda på facebook, det är dem som du har kvar år efter år, oavsett vad som händer i ditt liv, så står de kvar. DET är riktig vänskap.
Jag är en lite udda personlighet och kan ibland vara svår att förstå sig på för många, men jag har haft turen att få vänner som känner mig och tar mig för den jag är, som jag gör med dem. Skulle inte vilja ha dem på något annat sätt.
Det är många länder som jag vill utforska, teatrar, museum, spökhus, borgar och slott, äventyrsbad. Tallinn, Moskva, Paris, Prag, Bangkok, Tokyo mm
För att fira våran vänskap ska vi börja med Tallinn.
När ett gäng så udda karaktärer som vi kommer samman så slutar det alltid med äventyr, på gott och ont :P
Kan vi inte göra det med våra älskade så får vi nöja oss med varandra, fast utan myset då kanske :O
Vi brukar klara oss rätt bra.

"Storma slottet, besegra de onda, rädda bruden"

bad boys 4life ;)

4 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 2 kommentarer

I shall return!!

Alla dessa vägar vi hade att välja mellan, starka på varsitt håll, eller inte.
Inbjudande ögon betraktade oss, men ack så svekfulla de var, passade på när vi var ensamma.

Befinner mig på en enslig väg, överväldigande skog på båda sidor, den djupa svarta skog som skrämde mig som barn.
Känns ändå som om jag befinner mig i vatten, tungt att andas, gör mig sakta....trögt
Jag är långt borta från den trygga famnen, långt från hem..
Utan förvarning börjar hon ta form framför mig, sliter åt sig skuggorna från omgivningarna, växer på dem tills det bara finns hon kvar. Hennes ögon är kalla, utan försmäcktan eller sympati, jag har träffat henne förr, shima.......dödens ängel.
Min kropp är trasig, för använd och utsliten för att kunna göra något. Hon närmar sig mig, hennes andedräkt är är den bitande kylan, hennes famn är döden.

Det korpsvarta håret virvlar omkring henne som benen på en honspindel, hennes kalla hand läggs på mitt nakna bröst, genast börjar värmen lämna mig, mina ögon är fångade av hennes tidlösa skönhet, Hennes fulländade mun, den hävande bysten under tunga andetag, allt är gift...

Hennes röst ger mig kalla kårar längs ryggraden, "så mycket smärta" "så trött, så trött" "Jag är den enda du kan lite på, den enda som väntar på dig" "den enda sanna kärlek som finns för dig"
Hennes ord bedövar mig, det är sanningen, de stillar mina sinnen.
Hon sluter sin hand runt min nacke, för min mun mot sin. Kan inte röra mig, känner hur min livskraft sugs ur mig. Mina ögon sluts.....

De pratar alla om en ljus tunnel när man dör, men inte för mig. Jag såg alla som jag har älskat i mitt liv, deras ansikten, deras framtid, deras barns framtid. Jag såg allt som jag har gjort, och allt som jag inte gjorde. Skärselden..... det man missade i livet, finns inget värre.
Så lustigt att mina tankar skulle stanna på henne, det vilsna barnet, den vilsna kvinnan, den vackraste av dem alla.........

Dunk......dunk..
Mitt hjärta börjar slå igen, mina ögon öppnas på nytt. Någon håller fast mig.....
Dödens ängel? NÄÄÄÄ, Shima, du är inget för mig. Sliter bort hennes kladdiga händer, trycker bort hennes döda ansikte, försvinn
Hennes röst skriker inom mig, "Du kan inte undgå mig för alltid" "Jag kommer alltid vara hos dig"
ja, ja, du säger det
Jag skjuter ifrån med benen och börjar simma mot ytan igen, för dem behöver mig, vare sig de vet det eller inte, min tid har bara börjat, har saker att göra.. måste tillbaka.

3 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 0 kommentar

In the beginning.

Andra dagen på det nya året. Nu är jag helt återställd efter fredagens bravader.
Kanske det är inbillning men när jag ställde mig framför spegeln och sköljde bort sömnen, så såg jag något annorlunda. Först såg det ut som om jag hade fått en annan ögonfärg, men jag tror det är en annan glöd, en annan glimt. Någonting brinner inom mig, men den här gången är det för det goda.
Sätter mig på sängkanten, vädret gör mig trött, men jag drar in all luft jag kan i lungorna och känner mig plötsligt väldigt levande.
Jag är fortfarande kvar i samma stad, kvar på samma ställe, men mina sinnen är inte det.
En främling, som söker det bekanta, hemkänslan..
När jag ser upp mot himlen så är där inga spöken som hemsöker mig, inget förflutet som är oförlåtligt, bara himlen.
Det är inget magiskt med ett nytt år, men det kan bli det om man ställer om sitt sätt att tänka, Sitt sätt att agera.
Hjärnan och hjärtat är oändliga, bara vi som sätter gränserna.
En lukrativ karriär som ger något, en språngbräda till framtida resor och projekt. Sen ska jag ha en luftig lägenhet där jag ska sätta upp min Gibson Gitarr. Köpa en liten förstärkare, högtalare och börja spela gitarr igen. Har alltid älskat musik, men aldrig gjort något åt det.
Har slängt iväg gamla kläder och ska bara ha sånt som jag verkligen gillar. Allt av ointresse gör jag mig av med. Livet börjar när man bestämmer sig för det, hinder är bara strider som man bör se till att vinna till varje pris.
Att jag är kvar i den här staden innebär inte att jag är fast, jag är bara inte klar här än. Men när det är dags så är jag redo, äger bara en väska och en gitarr, (En jävla stor väska, men ändå)
Känner hur min kropp gör sig redo för gymmet, får svårt att sitta still, liksom brinner i byxorna, (av iver alltså, eller jag menar, äsch)
Min överskottsenergi ska få sig en omgång nu. Känner mig stark, och jag är redo för vad livet erbjuder mig.

2 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 1 kommentar

I början.

Vaknade upp i ett främmande rum. Kände inte igen soffan eller gardinerna, men min detektivhjärna behövde inte ¨många minuter för att minnas att jag möblerat om innan jag drog ut.
Nyårskvällen har varit kanon. Om ni hört ett skrik inatt så var det nog jag när jag med bar överkropp och barfota gick de 50 meterna i snön från stugan till den uppvärmda baljan som väntade på oss. Fan, va kallt, men desto skönare när man kom i. Vattnet var kokhett, och vi kände oss som ingridienser i en jättes soppa :P
Vi utbytte djupa tankar och nyårslöften innan det bar iväg mot Uppsala igen. Där väntade kött och klyftpotatis gjort på det enklaste vis, som bara killar kan laga ;) till sist slutade vi på flustret.
Alltid kul att komma samman med alla, alla vi utstötta, vi ständiga singlar. Men men, vi finns där för varandra.
Drinkarna blev många och varierande, jag upptäckte att min sångröst blev bättre med varje klunk :P
Jag drog mig ur medans jag fortfarande kunde känna igen mig sjölv i spegeln, och knatade hemåt.
När jag skriver det här här så ör klockan halv fyra på morgonen och jag är väldigt onykter. Men det här är börjsn på vårat nya liv, vi klipper av bandet till det gamla, alla får en ny chans.
Ett nytt år är något stort, något att minnas och göra något åt.
Tänk på något du verkligen villl ha, satsa på det, och det kommer ett bli ditt.
Alla dessa kapitel i mitt liv som jag bara läst, som en imbicill dåre...
Dags att fatta pennan och börja skriva själv.
2011 ska bli ett fantastiskt år, låt oss se till att det blir så :)
GOTT NYTT ÅR!!!!!!!!
Kram

1 Januari 2011 | Länk | kapitel 7 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida