Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Tuffar fram....

På väg hem nu efter en hektisk helg, med en hel del bus och stoj.
Klämde även in en lyckad arbetsintervju med goda utsikter, en chans att få tjäna riktigt med pengar ett tag. Det behövs till mina andra mål.
Med min trogna dator en den heta kaffemuggen sitter jag som vanligt på väh baklänges, men börjar vänja mig vid det nu.
Efter en kort mellanlandning i Uppsala styr jag kosan mot Jönköping. Ska bli intressant att utforska en helt ny stad, ta en tripp ut till vättern.
Tröttheten slår emot mig nu som en hammare, inte mycket sömn i helgen inte. Men det var det värt.
Dags att hämta nya krafter till nästa upptåg.
Kanske får jag snart träffa en ny vän från St:Petersburg, en tragisk historia som jag gärna vill ändra slutet på. Om jag så ska åka dit personligen.
Tre timmar kvar hem...........dags att sätta sig bekvämt och kolla på ett avsnitt
av min favvoserie, "Supernatural"
Allt oftare saknar jag en stad med nära till vatten, det är nått fridfullt med att blicka ut över ett hav. Bara fantasierna sätter gränserna för vad som kan finnas där ute, långt ner under ytan.

26 Oktober 2010 | Länk | Kapitel 5 | 0 kommentar

I vargens ögon.

Kylan var ovanligt sträng igår när jag var på väg hem från jobbet.
Jag tränade efter stängning och var inte klar förren halv tolv. Gymmet är stort och har långa korridorer. Minst två dödsfall har skett där under de 20 åren det funnits, känns lite creepy när allt är mörkt och släckt.
Jag fyllde en mugg med kaffe innan jag satte igång larmet och gick.
Utanför ligger stora tomma hus, industrier och företag jag inte bryttt mig i att kolla upp vad det är. Allt är tyst och stilla, mörkt och kallt.
För en gångs skull var bommarna uppe vid spåret och det var bara att knalla över.
Fullmånen såg på mig med sitt bleka ansikte, lyste ovanligt starkt.
Ett tyst skrapande mot asfalt fick mig att snabbt vända mig om. Först såg det ut som en hund som tyst trampade bakom mig. Men i gatbelysningen såg jag att det var en varg.
Helt stilla stod jag och bara tittade, ca 6 meter framför mig står även den stilla och tittar på mig. På den slanka och lätta kroppen ser jag att det är en hona....
Man ska inte titta ett rovdjur i ögonen, men jag kan inte låta bli.
Att vargen just då stod framför mig kändes på njågot sätt overkligt, den hörde som inte dit bland lampor och traktorer.
Vet inte hur länge vi hade ögonkontakt, men jag kände ett slags samband, jag fick kontakt på något vis. Kände ingen rädsla, bara en obeskrivlig ömhet och förståelse. Ett blinkande och tjutande fick både henne och mig att skvitta till, bommarna sänktes och vargen var borta innan jag hann reagera.
Plötsligt kändes mitt liv ovanligt tomt. Vargen väckte något i mig, fick mig att stanna upp i min rusch framåt. Jjag kände en samhörighet som jag nog aldrig riktigt känt.
Långt nere i de djupaste vrår av ens själ, så finns något vi ibland känner att vi måste gömma, dölja, eller glömma. Kanske för att vi skäms, eller för att vi känner oss annorlunda, för smärtsamt att tänka på, drömmar som aldrig blev av, det kan vara så mycket. Men det vi ibland tycks glömma är att det som finns där på djupet, det är det som verkligen är vi.

23 Oktober 2010 | Länk | Kapitel 5 | 0 kommentar

Ännu ett blad i Livsboken..

Har hittat en del av mina gamla klasskamrater nu. Känns så annorlunda när man minns dem på ett sätt som inte längre stämmer.
De är stadgade med barn och hem, ett pålitligt arbete, de flesta vet vad de ska göra under de kommande kanske 50 åren. När jag ser mig själv i den situationen så får jag panik. Jag har levt mig in i rollen som rullande sten så länge nu, så jag undrar om jag någonsin kommer få ro. Om jag egentligen vill få ro? har jag dansat i mörkret så länge nu att jag börjat trivas där?
När jag ser på mig själv med barn, huslån, ett jobb man svär över, 5 veckors semester om året, så kryper det under skinnet på mig. Jag vet att jag aldrig kommer att hamna där. Vad vill jag helst ha? trygghet eller frihet?
Mina drömmar och prioriteringar delas inte av så många som jag trodde.
Kanske har jag ett förskönat sätt att se på vissa saker, men det är det enda sättet jag vet.
Jag är på en ständig resa..........men det jag kan känna ibland är att jag är trött på att göra den själv. Alla förändras runt omkring mig, får nytt sätt att se på saker och blir därmed blind för annat men jag måste vidare för det är inte mitt liv.
Kanske har jag något på gång nu som kan ge lite "riktiga" pengar, och kan bli en ny start härifrån. Ett helt nytt äventyr, med nya mål, nya platser att se.
Blicken som glimmar till mot mig i nattens småtimmar fyller mig med nytt mod, och jag är ännu en gång redo att möta vad som en kommer kastandes emot mig.
För evigt..........jag kommer aldrig sluta söka.

21 Oktober 2010 | Länk | Kapitel 5 | 0 kommentar

Kära dagbok.

Sitter med min nya Army bag framför mig. Minns när jag låg inne i tjänst, hur trött jag var på väskan jag hade då. Hur lite jag ville vara där.
Mne nu har jag beställt en likadan väska. Men faktum är att du kan inte ha en bättre väska att resa med, den håller så länge du lever.
Minns att jag hade en dagbok som handlade om hela min gymnasietid, en tjock grön dagbok. Jag rev sönder den i ilska för flera år sedan, hade hetar temprament på den tiden.
Men jag minns ett minne jag skrev ner i den.
Jag sitter på bussen på väg till Forsmark kärnkraftverk. Det är livat på bussen för jag åker med hela min klass, jag är 17 år.
Har satt mig strategiskt så jag ser en viss tjejs reflektion i spegeln vid chaffören.
Herregud så jag var kär i henne. Hon var den största anledningen till att jag aldrig hoppade av gymnasiet, och till varför jag följde med på den här utflykten.
När vi skulle gå in i byggnades så fick vi plasta in oss så vi såg ut som vandrande kondomer.
Våran guide pratade på om Forsmarks historia och konstruktion. Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Tittade på henne i smyg men hon märkte mig hela tiden, till och med i hennes plast ensamble var hon snyggast av alla.
När hon log mot mig så stannade tiden, min första kärlek.
När turen var över och vi skulle ut därifrån så fick vi passera en slags detektor som pep och blinkade rött om vi hade blivit utsatta för strålning. Därför hade vi dräkterna, så vi inte skulle bli det. Men ändå fick vi passera dessa maskiner.
PÅ rad fick vi ställa oss och passera en och en genom denna "port"
Den ena efter den andra gick genom utan ljud eller blinkning.
Så var det hennes tur, och genast började det pipa och blinka hysteriskt.
De körde med en speciell detektor som de höll i hande över hennes kropp utan att den gav utslag. Men så fort hon passerade den stora så tjöt det.
Tiil slut fick de ta henne åt sidan och låta mig som var den sista passera genom.
Vilket fick maskinen att få fnatt totalt, den tjöt och blinkade som aldrig förr.
Alla andra passerade igenom utom hon och jag.
De tog oss åt sidan men kunde inte hitta någon form av strålning. Till slut släppte de oss. De andra kom med pinsamma skämt och skrattade.
Men jag skrev om det här i dagboken med hundra frågor, det hade aldrig hänt tidigare sa dem.
Jag tror att livet ibland har ett skämtsamt sätt att visa oss "vägen" ibland. Att "någon" försöker tala om saker för oss. Bara vi lär oss att lyssna.
Det blev aldrig vi, men på den tiden behövde jag henne verkligen. För hon hjälpte mig igenom min skoltid, lyste upp min annars tysta tillvaro.
Jag gjort misstag, bränt många broar, tryckt undan många minnen. Men allt det har skapat den jag är idag, man ska inte slösa sin tid med att sitta och ångra saker.
Jag försöker att "lyssna" bättre nu. Och jag kommer alltid att tro att själsfränder finns, och man kan bara skjuta upp det oundvikliga mötet, aldrig undkomma det.
Att hålla ögonen öppna, och verkligen lyssna, samt handla därefter, är ett stort steg som många inte ens kommer till.
Allt börjar med rätt inställning, resten handlar om att sätta den ena foten efter den andra, resan har bara börjat.

13 Oktober 2010 | Länk | Kapitel 5 | 1 kommentar

Up and away

Vaknade imorse efter en djup sömn. Huvudet kändes flera storlekar för stort.
Slog tån i en hantel och haltade iväg till badrummet. Plaskade kallvatten i ansiktet, rakade mig och tog hårklippningsmaskinen och ändrad hela frisyren.
Nått kändes annorlunda idag, kände inte samma bitterhet mot allt som förr.
Slog på datorn och väntade sömndrucket på att få logga in.
Såg att jag hade en vänförfrågan på face. Från en kille jag inte sett på 11 år.
Minns att han hade det lite jobbigt med sig själv under den tiden, av flera skäl som jag inte tänker gå in på här.
Men han hade hittat rätt i livet. Såg frisk och glad ut, hade ett stabilt förhållande och ett bra jobb.
Det fick mig att tänka
Kanske det även finns hopp för mig, att finna vad det än är som jag söker.
Känner mig glad idag på ett sätt, som var länge sedan jag kände.
Snart åker jag och hälsar på min "bror" vilket kommer bli sjukt kul.
Sen läste jag att några hade gått vidare från Researcher till att hoppa på en
Detektivutbildning i London. Blev eld och lågor när jag läste det, att det är möjligt.
London........staden som aldrig sover. Det vore något för mig.
Min träning går utmärkt och jag är i min livs form. Snart blir det hemfärd för lite fest och träffa min ohängda familj.
Jag har beställt en Armybag från Armen inför min kommande resa. Där ska mitt liv få plats.
Jag vet att jag inte är någon som kan leka "mamma, pappa, barn"
men jag vet att hon finns därute också. Att hon är lika orädd och äventyrlig som jag. Vet inte vad som väntar där framme
Men tills det uppenbaras, så kommer jag att klara mig
Jag och Bam bam (Sam) kommer att klara oss.

10 Oktober 2010 | Länk | Kapitel 5 | 0 kommentar

Kan inte leva i fruktan.

Festen i lördags var annorlunda, eller var det jag som var annorlunda?
Kom till Nattklubben på ett riktigt "Devil" humör. Innan jag visste ordet av det så dansade jag tätt intill en brud på dansgolvet.
Vi var båda blöt i svett. Mitt hår klibbade fast i pannan, skjortan var uppknäppt av hennes ivriga händer som aldrig lät mig vara. Vårt hångel var hungrigt och nästan aggressivt, min öl som jag hade i min fria hand var kall och lockande. Hennes lukt påverkade mig och gav löften om de senare timmarna.
Livet var härligt, ohämmat, vi var djur, driven endast av lusta.
Jag såg mig omkring på de dimmiga figurerna som dansade omkring oss. Kände hur alkoholen gjorde mig lätt yr och simmig i blicken.
Plötsligt var det som om allt flöt bort, jag uppfattade bara mig själv och mina tankar.
Bruden jag dansade med sa något om att "det var två timmar kvar" och slickade min hals, jag såg ner på henne, mötte hennes ögon och tänkte för mig själv......"När åt jag kebab senast?"........"jag är riktigt hungrig"........."Känner mig utsvulten"......."Kebab"
Aldrig hade jag känt mig så hungrig, så otroligt tom.
"Om man inte väljer, så gör valet det åt en.".........."Man kan inte leva i fruktan"
Tankarna ekade tungt i mitt huvud. Kändes som hungern rev ett stort hål
i min mage.
En ny låt sattes igång, riktig rave som fick golvet att vibrera. Tjejen började gnugga sig rytmiskt mot mig. "Man kan inte leva i fruktan"..
"Hungrig"..
Hon släppte mig och började dansa utmanande framför mig. Nått var fel med mig, kände mig lurad, av mig själv.
En ny rökridå släpptes ut och dansgolvet fylldes av ny rödaktig rök, när den skingrades var jag borta.
Stod vid jackhämtningen och väntade, kände mig lost. Ville hem..
En blond tjej kom fram och började prata med mig, hon kände igen mig från min senaste tågresa. Vi satt fast med tåget i tre timmar, tydligen så satt hon sätet framför mig. Hon kände igen mig på min tattuering.
Hon strök mig över bröstet och pratade på. Kunde nästan känna hur djävulen inom mig log, vätte läpparna med min tunga.
Första impulsen var att ta med henne hem, men det var inte rätt........inte rätt.
Är inte den personen längre............orkar inte. Ändå kände jag det djävulska och omättliga som jag kände för så länge sedan, alltid hungrig, aldrig sova Men något var annorlunda denna gång. Fick min jacka och försvann ut med vimmlet.
Vägen hem kändes lång och mödosam, full i tankar, otroligt hungrig.
Det var knäppt tyst hemma, en propp hade gått i korridoren så det var bläcksvart.
Gick till närmaste kyl och hittade ett skinkpacket. Slet upp det och satte tänderna i alla skivorna direkt, åt upp allt. Drack ur två mjölkpaket, stänkte kallvatten i ansiktet och slängde mig på sängen, mitt hjärta slog fort. Kände ingen trötthet, bara denna ständiga känsla av vilsenhet.
Och denna tanke som hela tiden malde i mina sinnen...
"Man kan inte leva i fruktan"

5 Oktober 2010 | Länk | Kapitel 5 | 1 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida