Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2020)
>>


Finns det någon där ute?

Det vita ljuset sticker i mina ögon, den plötsliga kylan slår emot mig.
Spegeln visar mig själv för första gången, jag ler försiktigt.
De höga husen avger sig hotfulla skuggor, sträcker sig långt upp mot himlen.
Härifrån ser jag ut över världen, reser mig upp i min fulla längd.
Finns det någon där ute som har vaknat ur den långa vilan som sänktes
över oss för så länge sedan?
Någon som klivit av tidens tåg och gått sin egen väg.
Finns det någon som lämnat sin egen flock för att söka sin egen sanning?
Där det stora äventyret inte är något att frukta och där den långa färden är väl
värd den mödan.
Finns det någon där ute som inte är rädd att ifrågasätta sig själv och som inser
att det fattas en bit även i det perfekta pusslet.
Alla dessa människor som skyndar fram på gatorna. För upptagna för att känna efter, inser inte att de är iaktagna.
Finns det någon som fortfarande söker sanning? som följer sitt hjärta.

I all denna kaos...
finns det någon där ute som tittar tillbaka på mig?
23 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 1 kommentar
Man mot man

Träffade en kompis häromdagen som jag inte umgåtts med på länge.
Han hade börjat med karate och ville att jag skulle börja där med honom och
kanske börja tävla.
Först tänkte jag på hur stelt karate är och att det inte är fullkontakt.
Men när han sa att det var kyokushin karate så blev jag desto mer intresserad.
Kyokushin karate är en av världens hårdaste former av kampsport, och tävlingarna är fullkontakt och ganska brutala.
För många så är kampsport bara ett regelrätt slagsmål och att anser att
tävlingarna är farliga och idiotiska.
Men för mig som varit aktiv och har prövat på väldigt mycket har en annan filosofi.

Att gå upp i ringen med någon är att fokusera hela sig själv på en enda sak.
I det ögonblicket då du står man mot man eller kvinna mot kvinna så finns inget annat.
Det finns ingen vardag, inga räkningar, inget ansvar, inget komplicerat problem.
Du återgår till den mest primitiva och rotade instinkten människan har, och det är att slåss. Att överleva.
Man lär sig att kroppen tål så mycket mer än vad vi tror. Man dör inte av att få en smäll, men man lär sig att undvika nästa.
Man lär sig att konfrontera sin demon på direkten, man kan inte fly eller gömma sig. Man kan inte undvika det man har framför sig.
Livet i ringen är så mycket enklare, och man lär sig mycket om sig själv.
Ofta finner man ett lugn utanför ringen man inte hade innan.
Jag är i min livs bästa form just nu och är mycket sugen på att hänge mig åt en klubb och att stiga i graderna i tävlandet.
Min kropp har lydit mig oavsett vad jag utsatt den för och den kan bara bli bättre.
Men bara om mitt sinne är ett med den.
Det bor en fighter i oss alla, om man vill hitta den är upp till var och en.
Jag hittade min för länge sedan.

Har upptäckt att mina ögon håller på att bli gröna, blir inte klok på vilken ögonfärg jag har längre. Bara en fotnot :)
22 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 0 kommentar
Vargprinsen

Det var en mörk natt, fick allt att se ut som hotfulla skuggor.
Tiden var bidande, orolig
något skulle komma ske denna mörkertid.

Utifrån tycktes skogen stilla, död.
Som en dyster och hotfull kyrkogård, upplyst endast av en blek
fullmåne.
Men skogens stillhet vara bara ett bländverk för civilisationen utanför.
Just denna natt var full av liv.
Tysta började de sakta smyga fram. Genom snår, sten och vatten.
Ljudlösa, utan att lämna minsta spår.
Som vore de tagna ur skuggorna började svarta vargar fylla den uråldriga skogen.
Den ena efter den andre trädde fram och slöt sig till den eskalerande flocken.

Dom stod stilla nu, ivriga och förväntansfulla.
Plötsligt var det som om hela skogen drog efter andan, allt stannade upp.
För ett ögonblick fanns varken tid eller rum, verklighet eller fantasi, liv eller död.
Sakta blev månens ljus starkare. Den trängde in mellan trädtopparna och skingrade mörkret med sitt trolska sken.
Vargarna trädde undan, kröp ihop och lämnade plats åt den nyankommne.
Ännu en varg hade slutit sig till gruppen.
Denne var betydligt högre med en reslig hållning, en blick skarp som en åskknall.
Som kontrast mot sin hela omgivning lyste dess päls i vitt.

Den vita vargens blick mötte de svartas
sedan började den majestätiskt att vandra bort från dem.
Sakta och metodiskt tog den sig fram, med kraftfulla och välbalanserade rörelser.
På en upphöjning stannade den, började andas tungt
Ett ljussken flammade upp och borta var den vita vargen.
Istället stod där nu en ung man, naken med ljust nästan vitt hår.
Kattsmidigt tog han sig ner och avlägsnade sig med beslutsamma steg, längre
och längre bort.

En av de svarta vargarna började yla, den andra följde.
Kören av ylandet dånade genom skogen.
Som ett klagorop över de döda eller ankomsten av det okända.
Träden rörde olustigt på sig , skogens alla väsen stelnade till.
Långt borta vaknade människor upp i sina sängar, kallsvettiga med en krypande ångest.
Plötsligt blev allt stilla.
Månens sken gled tillbaka, de svarta vargarna var borta.
ylandet tonades sakta ut i världsrymden.
Allt var tyst och stilla.

Vargprinsen hade lämnat svartskogens rike.

18 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 1 kommentar
Ljuset där framme

Årstidernas skiftningar slår mot mitt ansikte.
Natten håller mig skyddad, dagen lyser upp min väg.
Mina fötter har beträtt guds alla ytor.
Hans berg, sluttningar, ängar och skogar.
När orken vacklar vilar jag, när hungern slår till så äter jag.
Men jag fortsätter framåt, hoppfullt och beslutsam.
Nattens varning, tidens tand, kylans grepp, inget kan hålla mig tillbaka

Saker jag får se som ingen kommer att tro. Alla dessa ögonblick passerar,
försvunna som tårar i regnet.
Men mina minnen är eviga och resan är min.
Jag vänder mitt ansikte mot ljuset, med ena foten framför den andra tar jag
mig fram genom livet.

En skönhet finns i obevandrad skog,
En tjusning på den ej besökta stranden.



18 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 0 kommentar
Patrick Swayze

Jag satt och kollade på Patricks sista intervju som han hade med Barbara Walters bara månader innan hans död.
Den berörde mig på ett väldigt starkt sätt.
Trots att han hade bland den svåraste graden av cancer så arbetade han 12 timmar om dagen och gjorde alla sina egna stunts i den nya serien "The Beast".
Mycket av det han sa kommer jag alltid bära med mig.

Han var gift med sin fru Liza i 33 år och de delade en kärlek som är
mycket sällsynt i dessa dagar.
Båda gick igenom så otroligt mycket tillsammas och det knakade i kanterna många gånger, men det de delade var starkare helt enkelt.
Rädsla, hämningar, misstro, lättja och feghet är alla mänskliga känslor som vi alla känner någon gång. Och det är bara när vi ger efter för dem som vi förlorar.

"Älskar man någon otroligt mycket så har man också otroligt stora gräl"
Patrick Swayze

Absolut, för allt som sker och sägs blir extra påtagligt om någon man älskar säger det.
Jag personligen avundas sådana par som Patrick och Liza just för att de båda har fyllt ett hål som vi alla har inom oss.
Vi kan försöka fylla det med fest, vänner, jobb, eller vad som helst. Men jag tror att vi bara kan fylla det med någon annan. En själsfrände.
Att det kommer sagt från mig är stort, tro mig.
Människan är egentligen inget flockdjur och i dagens samhälle är det inte vanligt med stabila förhållanden. Men när två stycken kan hålla ihop trots olikheter, svek, inre demoner och till och med död, då handlar det om äkta kärlek.
Jag kan idag anse att det alltid är sunt att bråka, att få ur sig allt man känner. MEN, man får aldrig lägga sig osams. Det är något jag har lärt mig.

Jag är en starkt troende av ett liv efter detta och att man får se sina kära igen.
Att Liza och Patrick kommer att ses snart igen.
Någon månad innan hans död så förnyade dem sina giftemålslöften som ett tecken på deras odödliga band till varandra.
Och det är nog sådet är när det är dags, det enda du kan ta med dig är kärleken du hade i detta liv, kärleken du kände.
Även om jag skulle leva ensam i resten av mitt liv, kommer jag aldrig att tvivla på att riktig kärlek finns.

Jag beundrar dem båda, och skulle något sådant drabba migså hoppas jag att jag har samma styrka.

Vila i frid Patrick
12 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 1 kommentar
En spricka i molnen.

Under de senare eftermiddagstimmarna tog jag en välbehövlig långpromenad.
Och som under alla mina promenader så drogs jag ner mot stan, mot liv och rörelse.
Kände mig extra bitter denna eftermiddag, mycket att tänka på och räkna ut.
Såg mig omkring på denna gråa stad och dess befolknking som strövade fram med en tom blick.
Blöt lera som letade sig in i mina trasiga skor och gjorde mina strumpor blöta, och det kändes genast ännu kallare.
Myller av folk som oartigt tränger sig fram, säljare med falska leenden och giriga pengarhunger.
Kände hur mina ögon drogs ihop och smalnade av utav bitterhet och frustration.
Mitt i allt står en förvirrad tjej i 20 års åldern med en karta och såg sig förtvivlat omkring.
Våra ögon möttes och jag tittade genast bort då jag inte hade lust att svara på några frågor.
Men hon tittade på mig och närmade sig. Varför just jag? den bittraste av dem alla. Men jag tvingade mig själv att stanna och log krampaktigt.
Hon sa något på ett annat språk, jag såg ut som ett frågetecken.
Det var ryska hon pratade.
Hon hade gjort det misstaget som andra också gjort, trodde jag med var rysk.
Jag förklarde på engelska att det var jag inte.
Hon skulle till någon avdelning av universitetet och var helt vilse.
Eftersom jag skulle ungefär åt samma håll så sa jag att hon gärna fick följa med så skulle jag hjälpa henne.
Vet inte varför jag gjorde det men hon var så artig och glad så jag kände att jag ville hjälpa henne.
På vägen så pratade hon på om allt möjligt. En kort fråga av mig ledde till en lång uppföljning av henne.
Förstod det som att hon var från en lite stad som hette Arad eller nått liknande.
Som tur var så var inte hennes engelska lika begränsad som min ryska, så det gick rätt bra att prata samman.
Hon frågade mig vad jag tyckte om den här staden. "Grå och innehållsfattig" tänkte jag först. Men ville inte säga så till någon som var så glad och förväntansfull som hon var. Så jag ljög lite.
Till sist stannade jag till vid en dörr, hon var framme.
Hon var så tacksam och glad för att jag hade hjälpt henne att det värmde mig på något sätt.
Innan hon gick in så sa hon att jag verkligen såg rysk ut. Jag log snett, men jag tog det som en komplimang.
En enkel händelse i vardagen, men hon fick mig att le en smula.
När jag kom hem nu så hade jag fått ett mail. Någon hade blivit imponerad av mig och ville träffa mig på ett gym för att diskutera vad de hade att erbjuda för jobb.
Jag bor inte i den staden jag vill bo i, men så länge måste jag göra det bästa av det. Och jag måste ha in pengar.
Jag och en vän har en plan ihop, men till den behövs pengar. Så detta gjorde mig glad.
Eftermiddagen var mycket bättre än förmiddagen :)
En färgglimt i en grå vardag.


10 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 1 kommentar
Rorscah Dagbok...

"Hittade ett hundkadaver i gränden denna morgon. Märken efter bildäck på magen.
Den här staden är rädd för mig. För jag har sett dess rätta ansikte.
Gatorna är förlängda rännstenar, fulla av blod.
När de slutligen är överfulla kommer alla odjur att drunkna.
Den stigande smutsen av sex, droger och mord kommer att skumma upp runt
deras midja.
Och alla horor och politiker kommer titta uppåt och skrika: snälla rädda oss..

Och jag viskar stilla: NEJ"
10 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 1 kommentar
Människan

Människan är en konstig varelse.
Så uppbunden vid sanning men lurar sig själv så fort den kommer åt.
Har så lätt för att ta fram det värsta hos sig själv när kaos råder.
Bär på en sådan brinnande ensamhet som lämnar ett omättat stort hål, som den desperat försöker fyllla.
Människan ersätter, flyr, ignorerar och vänder ryggen till.
Samhörighet och tillit är ett vagt begrepp som är lika skiftande som den fejkade kulturen vi levar i.
Men jag tror det värsta med människan är att den kan vänja sig vid allt.
Spelar nästan ingen roll hur hemska saker man läser i tidningen så reagerar man knappt längre.
Man vänjer sig vid skrik, slag, krig och död.
Vänjer sig vid elakheter och orättvisor.
Människan vänjer sig vid att leva i skuggan av sitt jag. Vid att inte känna eller höra.
Jag?
Jag är bara en fisk.
Som försöker överleva i en värld av sand.
10 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 2 kommentarer
Varför Twilight?

Jag fick frågan häromdagen varför jag gillar Twilight. Då tänkte jag genast på en sak som ett fan klagade på och det var att det var inga sex scener i filmen.
Jag har inget emot sex men tycker att i filmer så tar långdragna sexscener bort tid för den egentliga intrigen.
Enligt mig så innehåller Twilight serien mycket sex, fast på ett djupare plan.
Längtan på avstånd, inre demoner som krigar med en brinnande lust och lockelse.
Ibland kan en blick eller en viss kroppsrörelse innehålla mer sensualism än ett samlag.
I dagens läge är allt ofta så vulgärt och pang på när det gäller sex. Passion och en dupare förståelse är något som uteblir helt.
Sex har som blivit en hobby eller fritidsintresse och det kan jag ofta reta mig på.
Det är nog en av orsakerna att jag gillar Twilight.
En passionerad serie men inte vulgär.
Sen har jag alltid gillat vampyrer och varulvar. De har ofta ett djup som människan saknar.
Ser fram emot New moon nu.
6 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 1 kommentar
Hur plockar man upp trådarna?

Hur tar man upp trådarna från ett gammalt liv?
Efter år av funderingar inser jag att det gör man inte.
Man börjar om.
Kan man inte ändra sitt liv kanske det beror på att man inte ändrar sig själv.
Ibland kan man tycka att människor i sin närhet aldrig förändrar sig. De kör i samma gamla hjulspår och gör samma misstag.
Men man kan inte hjälpa dem, för de ser inte det själva.
Man kan bara förändra sin egen inställning till det.
Är det något vi alla har lätt för så är det att bli enkelspårig och hämmad.
Många drömmar har passerat förbi mig på min väg, och det gjorde mig ofta bitter.
Men jag har ändå haft en och samma dröm ganska länge. Men det är kanske dags att släppa den nu.
Idag efter mycket erfarenhet kan jag säga det här om brustna drömmar:

De gamla drömmarna var bra och fina drömmar.
Dom blev aldrig förverkligade... men jag är glad att jag haft dem.
6 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 0 kommentar
Även idag kommer bli det förflutna..

Jag har alltid varit en av dem som har ett förflutet som hemsöker.
Ett förflutet som ger en klang av bitterljuva minnen med en besk eftersmak.
Det har alltid varit så lätt att komma ihåh det hemska och låta det bestämma hur resten av mitt liv ska se ut.
Men jag insåg nu i helgen på en skabbig bar att det är inte det förflutna som bestämmer hur man ska bli, eller hur livet kommer se ut.
Det enda som betyder något är vart man är på väg.
jag känner att det förflutna inte längre håller mig fängslad, påverkar mig inte längre på ett sätt som tvingar mig till att välja.
Jag väljer själv.

Det är inte vart man har varit..
Det är vart man ska.
3 November 2009  | Länk | Kapitel 1 | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Demonen Tanglesh                                             Skaffa en gratis hemsida