Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Den tid som är...

Ett hjärta slår bara så många gånger under en livstid.
Den låga som finns inom oss, energin som strömmar genom vår själ. Den är bara lånad, en dag måsta man lämna tillbaka den.
Hur vill man leva under den tid som är kvar? När är man lycklig? vad krävs för att man ska uppnå lycka?
Ofta känns det som om man är fastfrusen medans allt omkring går i snabbspolning.
Jag är så vilsen, så frustrerad och ibland uppgiven.
Tror inte jag kan förklara när jag säger att jag inte tillhör den här världen. Den känns så mörk, så stum.
Jag kämpar mig fram som aldrig förr, oavsett hinder jag stöter på.
Men ofta får jag känslan av att jag inte vill leva mer. Inte på grund av saker som har hänt eller sorger som drabbat mig. Utan på grund av rädslan att aldrig hitta hem, att alltid vara ensam med sitt sätt att tänka och känna. Att alltid vara tvingad att vara i krig för sin existens.
Mitt liv har trotsat alla spådomar och förutsägelser, men inte på ett bra sätt.
För länge sedan kände jag alltid att jag var ämnad för nått som skiljde sig från andra öden. Den känslan var liksom medfödd, och fanns alltid med mig.
Nu måste jag tvinga mig själv till att känna så. För att kunna fortsätta så måste jag tro på att något utöver det vanliga är möjligt, jag måste tro på det.
När slutade vi att tro i den här världen? när glömde vi att det finns sagor med lyckliga slut?
Jag flyr ofta till en plats som finns djupt inom mig, en plats där jag ibland kan få lite sinnesfrid. Min "ensamhetsborg"

Datumet var 23 dec 2020
Ett flickebarn såg undrande omkring sig och såg att det inte fanns någon julglädje, inget pynt, inga presenter under granen, inga sånger.
Det plaskade under fötterna när hon gick ut och fortsatte genom gränderna i den stumma staden, himlen var grå och ödeslik. Människor med döda ansikten satt inrökta och stirrande i mörka gatuhörn.
Flickebarnet höll hårt i sin smutsiga nalle som hon tryckte krampaktigt mot bröstet, stämningen i staden var som efter ett krig.
Ett otäckt hostande kom från den fallfärdiga parken. Flickan kunde inte hejda sin nyfikenhet och gick dit.
En kraftig man i röda kläder satt där. Han hade ett tovigt stort vitt skägg och en röd mössa med tofs.
Han tittade trött på flickan och tog sedan en klunk ur en dåligt gömd flaska. Hans ögon var blodsprängda och hållningen ihopsjunken.
Flickan frågade försiktigt, -Är du Tomten?
Den rödklädde gubben suckade djupt, - Inte nu längre.
Kalla regndroppar började falla oregelbundet från den gråa himlen, flickan började skaka lätt av kylan som trängde in i hennes pyamas.
Utan att kunna styra över det började hon att gråta..
- Snälla farbror...du måste göra något, världen behöver julen och alla barn...
- Hur kunde detta ske? vad har hänt?
Den gamle mannen såg på henne med ledsna ögon, tog hennes hand.
-Detta har hänt för att människor inte längre tror på något, ingen tror på mig längre....... mina krafter är borta. Jag har inte längre någon plats i världen.
Gråtandes gjorde sig flickan fri från hans hand och fortsatte att gå med tårarna rinnande.
Hon kom ut på ett stort torg där det fanns lekparker och en stor pool.
Men inga barn lekte i parkerna, i poolen flöt det papper och annat oidentifierat bråte.
En kvinna låg utsträckt på backen bredvid poolen.
Flickan rörde sig lite närmare.....- ursäkta frun, hur är det fatt?
Men kvinnan svarade inte, rörde sig inte.
När flickan kom ända fram såg hon ett förstelnat gap och ett par stirrande ögon.
Kvinnan var död sedan några dagar.
Inte långt därifrån kom en man gående med en svajande gång.
- Hjälp!!!! skrek flickan
- Det ligger en död här, snälla hjälp!!!!
Mannen vände trögt huvudet åt flickans håll och ramlade sedan ihop där han stod, död....
Paniken steg i flickans ögon och hon började springa okontrollerat genom torget.
Hon såg döda människor överallt, stela med ångesten kvar i ögonen.
Till slut orkade hon inte springa längre och sjönk ihop vid ett träd utan löv, med svarta grenar som skrämmande svajade i vinden.
Hon grät och skrek om vart annat.
En röst bakom henne......- Det är den tid som är....
Flickan vände sig om och såg en jättegammal gumma som stod lutandes mot sin käpp.
- Vad menar du ? frågade hon ynkligt
Gumman kom närmare och strök hennes kind och sa
- Det finns ingen kärlek kvar i världen, människor dör av brustna hjärtan.
Faller ihop i uppgivenhet och förtappelse. För tron på kärlek är borta.
Den gamle gick vidare, med det långa vita håret flygandes omkring henne.
Flickan slutade gråta och reste sig upp, tittade på sin nalle som följt henne genom livet. Kramade om den och viskade i dess öra
- Jag älskar dig........

23 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 1 kommentar

Collide..

When I came here there was more.
Now Ive come back to destroy,
And Ive got nothing left,
And its a shame what weve become,
When we hurt the ones we love,
And its a place I can not go,
Anymore.

When we collide we lose ourselves.
When we collide we break in two,
And as we push and we shove and we hurt the ones we love,
Its a hard mistake.
When we collide,
We break.

When the cold comes crashing down,
And the fight lost what its about.
I could tell that youd left.
Its a shame what weve become,
When we hurt the ones we love.
Its a place I can not go,
Anymore.

When we collide......then we break

22 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Hopp...

Såg nyss på filmen "2012". En jättespännande film med ett slut bara en amerikansk film kan ha. Där hoppet segrar över det största mörkret.
Vi gör alla vår resa på vårat "livs skepp". Jag hade min kompass inställd
och klar. Mitt land i sikte....
Men när jag kom fram var det för sent, land var inte längre i mitt sikte.
Jag har gjort många misstag i mitt liv, saker jag inte kan gå tillbaka och ändra på hur gärna jag än skulle vilja.
Alltid när stora sorger drabbat mig har jag sjunkit ner i mörkret, låtit mig försvinna bort bland vågorna.
Men inte den här gången, för jag är inte längre densamme som jag än gång var.
Jag vet inte vad som kommer att ske i mitt liv, min kompass snurrar bara runt.
Känslan av utanförskap och vilsenheten slår emot mig varje dag. Frustrationen av att vara i en stad som inte är ämnad för mig gör mig galen.
Men jag vägrar att dras ned, vägrar att ge vika.
Min "mörke vän" hälsade på mig häromnatten. Men den kunde inte ta mig, för jag var inte rädd. Min ångest fanns inte längre på samma sätt.
Kärleken gick mig förlorad, trygghet rycktes undan, planer har gått i stöpet. Chanser som aldrig gavs. Så mycket har hänt som format mig på så många vis.
Må hända att jag upptäckte saker med mig själv för sent, kanske jag inte hann fram till land.
Men mitt "skepp" har inte sjunkit.
Hoppet leder mig fram, så länge jag andas, älskar, ber, minns, och tror, så kommer jag aldrig att ge vika.
Oavsett hur det blev eller blev, så tog jag mig ut........ur min egen bur.
Jag trimmar mina segel och inväntar en bra vind, sen seglar jag vidare.
Vart vet jag inte, det enda jag vet är att mitt hjärta bestämmer.
Det är det som kommer avgöra hur mitt liv kommer att bli.

17 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Jag behöver dig..

Jag vill känna den ljumma brisen mot mitt ansikte, svalkan av vattnet mot min
kropp.
Jag vill åka rakt över landet på en gammal Triumph, känna den
härliga farten rysa ner efter min rygg.
Jag vill omfamna risken och den fortsatta resan, vill känna armarna tryggt vilande om min midja.

Så jag behöver dig...
Som ett fyrtorn behöver sin kust, som skeppet som söker det.
Som en döende behöver sin helige ande, som en tro behöver sitt hopp.

Jag vill gå vilse i ett främmande land, hitta nya vägar mot äventyret.
Jag vill sjunga runt lägereldens sken, stanna uppe under vilda nätter och skrattande röster.
Jag vill bjuda upp till dans i en snobbig resturang, vill somna till en sprucken lp
under en stjärnklar himmel.

Så jag behöver dig......
Som en historia behöver sin berättare, som en saga behöver sitt slut.
Som ett liv behöver sin skapare, som skuggan behöver sitt ljus.

Jag vill ropa ditt namn över sorlet i en storstad, jaga varandra i en befolkad park.
Jag vill kura ner mig under täcket lycklig och utmattad, känna dina kalla
fötter mot mina ben.
Jag vill ligga med mitt skinn mot ditt, vill somna till dina andetag.

Så jag behöver dig...

8 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 1 kommentar

Brustna hjärtan..

Satt häromdagen på ett kafe som jag annars inte går till.
Såg hur barn lejte och sprang omkring på golvet. Mamman kollade till dem då och då, pappan lyfte upp den ena som hade gjort sig illa och skrek.
En ny barnvagn kom inrullandes med ett ungt par efter. Barnet var väldigt nytillkommet och killen och tjejen höll varandras händer. Tyder på deras första barn och att de inte varit ihop så länge.
Det handlar inte om att jag har valt att jag inte vill ha barn och en sådan framtid, det handlar om att jag inte är skapt för det.
Efter stund av filosoferande tar jag min stora väska som mer eller mindre rymmer mitt liv och går vidare.
Snön faller lätt men lyckas ändå att platta till mitt spretiga hår, människor skyndar fram till sina möten och familjer.
Jag går helt i min egen värld och märker knappt att jag håller på att knöckla sönder min tågbiljett jag har i fickan. Tar upp den och försöker få den till igenkännlighet igen.
Medans tåget börjar sin sövande rullning framåt faller jag i tankar.
Vad händer med sådana som jag?
Sådana som inte verkar höra hemma någonstans, som alltid har svårt för att hitta riktiga vänner, som ofta får kämpa med att hitta sin "äkta" identitet.
Mer konstnärliga än praktiska, som gärna hellre drömmer sig iväg än att tar itu med verkligheten, som ofta lider av ett brustet hjärta. vilsen, udda.
Min styrka att vara sann och att söka efter min egen sanning har gett mig min riktiga identitet. Jag vet vad jag saknar i mitt liv och vad jag vill ha, men riktigt hur jag ska vinna eller hitta det vet jag inte än.
Ibland blir jag less på att allt ska vara så svårt när det egentligen inte borde vara det.
Jag vill också ha ett tryggt förhållande med en älskade men istället för barn vill jag ha äventyr och obehindrade möjligheter.
Är så glad att alla i min underbara familj börjar få den trygghet och stabilitet som de önskar sig. Det gör mig lugn.
Men medans tåget rullar fram kan jag inte hjälpa att tänka på vad som kommer hända med mig.
Vad händer med oss ständiga "sökare"? som inte riktigt funkar som andra.
de vilsna,.......vad händer med brustna hjärtan?..

8 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 3 kommentarer

Nu..

Det handlar inte om vad du hört, utan om vad du hör.
Inte om vad du har sett, utan om vad du ser.
Det handlar inte om de känslor som sårades, det handlar om de som såras nu.
Vad du gjorde då spelar ingen roll, det är vad du gör nu.

Det är aldrig vad du säger, det är vad du känner....
Det är aldrig före, det är efter.

Så länge hjärtat slår, talar det.
Så länge hjärnan tänker, utvecklas du.
Så länge lungorna drar in luft, kämpar du.

Så länge elden bärs, dör den aldrig...

4 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida