Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

"Leaning on the everlasting arms"

Sitter på George med min sedvanliga latte, varit uppe sen halv sex.
Min vän har åkt vidare nu, men vi ses om nån vecka igen.
Alltid när vi trättas så blir det något av ett äventyr, de har varit en vild helg och jag har haft det riktigt bra.
Igår vilade vi våra sinnen med att gå på bio, var inte mycket att välja på, båda ville se Trassel men vi kom på att det var en oskriven regel att två stora killar på 30 år inte går på tecknade filmer ihop "ler". Så vi gick och såg "True Grit", hade inte stora förväntningar men det var en riktigt bra film. En film som har allt.
Den handlar om en 14årig tjej som ska hämnas sin far som blev skjuten i ryggen.
Hon letar upp den elakaste och mest hänsynslösa man hon kan hitta. Betalar honom för att hjälpa henne att hitta mördaren och döda honom.
Riktigt bra film, både rolig och gripande.
Jag tror jag gillar den mest för att lilltjejen är så otroligt okuvlig och stark som person, hennes eviga tro på att det finns något av godhet i den mest ruttna av världar. Hon blir som aldrig en del av den värld hon lever i, så stark kontrast till sin omgivning.

Sen när jag såg filmen så tänkte jag på min far. Mannen som hjälper flickan är så lik honom, ibland skrämmande lik. Nu på senare tid när chocken har lagt sig och accepterandet satt in, så kommer jag på mig själv med att sakna honom mer och mer. Jag minns de stunder vi satt med våra pipor på balkongen och pratade om allt och inget, inget jag berättade var för hemskt eller otroligt. Inga bannor, inget dömande, bara förståelse. Jag älskar min familj över allt men jag tror min far behövde mig på ett sätt som inte finns nu. Som jag behövde någon att känna igen mig i, på gott och ont.
I helgen har jag också fått prata en hel del, även jag har behov av det ibland. Speciellt med någon som står lite utanför det jag lever i. Allt behöver få vinklas och ses från olika håll.
Jag ser hur alla dessa människor skyndar förbi fönstret, alla dessa tankar som irrar omkring i mitt inre. Så mycket sorg.
Ibland blir jag så trött av att kämpa motströms, jag menar, hur länge kan en fisk överleva på land?

28 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Var stilla mitt hjärta.

Året var 1943, Tyskland.
Slagfältet låg redan i spillror men trots det så fortsatte pansarvagnarna att rulla och bomder lös upp himlen med sin eld. Skriken gurglades fram ur blödande strupar, stövlar trampade okänsligt omkring på de mogna kropparna som låg strödda. Andra världskriget svepte fram som en pesthär över allt levande.
Men en bit bort, långt under jord, fanns ett labratorium så hemligt att endast Hitler och hans närmaste kände till det.
En gammal man satt kutryggig på en stol och skruvade och knåpade med något i den bleka salen.
Efter ett långt tag så pustade han ut och såg stolt på sitt mästerverk, en hand.
Han reste sig från sin hukande position och gick tvärs över det kalla hårda golvet bort till en kuvös.
Sakta och metodiskt tog han den nygjorda robothanden och satte den prövande längst en redan skapad arm.
Dörren slogs upp så fort och plötsligt att den gamle mannen tappar "handen" med en klangande smäll i golvet.
En SS officerare med sitt anhang går hotfullt fram till den gamle och kuvösen, tittar relativt nöjd på roboten som grinar tillbaka mot honom med ett kallt uttryck
- Se till att ha den redo för strid nästa vecka, röt officeraren.
Den gamle mannen bad en tyst bön inom sig
- j..j..ja, han kommer att vara klar, svarade han skrämt.
SS soldaten tittade snabbt mot honom med en skarp blick.
- Vad menar du med "han"? har du döpt den också? frågade han föraktfullt.
Den andra soldaterna med lägre rang skrattade åt den pinsamme gamle gubben.
SS Officeraren fortsatte.
- Det finns inget "han", det finns inget namn, det här är ett vapen och det ska vara klart nästa vecka. Förstår du det judesvin?
Den gamle kunde bara nicka med blicken underlägset sänkt.
Med en smäll i dörren var soldaterna borta. Den gamle kunde pusta ut.
Ända till labbet kunde han höra kanonerna och explosionerna, lät ibland som om de var alldeles ovanför dem.
Gubben gick vaggande fram till den än så länge livlösa kroppen som låg där.
Han såg på det mänskliga ansiktet och på den nakna kroppen som än bara var halvt beklädd med "hud".
- Stackars..stackars dig mumlade han
- Du hade aldrig något val, sa han med gråten i bröstet och blicken fäst på dess livlösa ögon.
Han tröck på en knapp så kuvösen åkte upp och ställde sig vertikalt, och den livlöse var i stående position.
Med ängslig blick kikade den gamle omkring sig, gick sedan med smygande steg fram till väggen, tröck till mot en marmorplatta så den gav med sig och bildade ett hål. Ur hålet lyfte han andaktsfullt ut ett litet träskrin.
- De kallar mig judesvin, mumlade han ilsket medan han fipplade med låset till skrinet.
- De förtrycker oss och behandlar oss som smuts, mumlade han vidare medan han fick upp låset.
Han såg på innehållet med en fanatisk glöd i sina pliriga ögon.
- Jag vägrar att endast lämna död efter mig, sa han beslutsamt medans han lyfte ur innehållet.
Han gick fram till den livlöse kroppen och såg på den, såg sedan på det han höll i sin hand. Det var ett hjärta.......som ingen visste att han hade gjort i hemlighet.
Snabbare än vanligt började han arbeta med att öppna upp bröstkorgen på den kalla hårda kroppen. Han fingrade på komponenter så avancerade att ingen skulle trott på det om han berättade, svetten lackade hans panna, han hostade men torkade fort bort blodet som färgade hans hand, fortsatte sedan direkt.
- Bara lite till nu, sa han tyst för sig själv.
Men så.......från ingenstans smällde det till så kraftigt i marken att en del av taket störtade in och den gamle skadade sig kraftigt. Han blev liggandes stilla på golvet med tung andnöd, hans lungor var krossade.
Han släpade sig fram mot "roboten" för att bara göra en sista sak. Men vägen var för lång, han dog i en sista kraftansträngning. Det sista han såg var de livlösa ögonen som tittade på honom en sista gång.
Resten av taket störtade in och begravde labbet i glömska.

Åren gick, platsen där kriget en gång svept över var täckt av brunt gräs och gravar. En plats så otroligt sorgsen och ångestfylld, aldrig glömd, alltid gömd.
Det var En ljus sommarkväll 1977, en liten flicka hade smygit ut och tagit sig till den omtalade platsen, där ett stort krig en gång utspelades.
Med sin lätta sommarklänning flygandes omkring sig strosade hon orädd och fritt fram bland de överväxta gravarna. En stor grå sten utmärkte sig från alla de andra, den hade inget namn, ingen symbol, den var bara stor och trygg.
Hon satte sig med ryggen mot den och kände kylan från den tränga in i kroppen, kylan fick henne att glömma smärtan hon nyss fått hemifrån i form av slag och pisk. Hon höll sin lilla hand hårt knuten mot sitt bröst och viskade stilla upp mot skyn..
- Kära gud, snälla hjälp mig, låt bara denna önskan gå i uppfyllelse, snälla ta mig härifrån, det är allt jag ber om, ta mig härifrån, gör mig till en fågel så jag kan flyga långt långt bort.
Hon öppnade sin hand och lät det lilla fröet halka ner i en liten grop som hon gröpt ur i marken. Omsorgsfullt täckte hon över det med jord igen.
Med stela rörelser och gråten brännandes rörde hon sig sedan hemåt igen.
Natten kom smygandes, inga fåglar lät, vinden fick de stora trädkronorna att röra sig olustigt. Något närmade sig sakta men metodiskt.
Precis där fröet planterats började marken att svikta, nästan som om jorden bildade en bubbla. Med en smäll sköts en hand upp ur det mörka, den öppnades och knöts hårt igen. Ännu en hand sköts upp och slog omkring sig, bildade ett större hål och tillslut skymtades också ett huvud. Nästan som om en segdragen födelse pressades en hel kropp upp ur jorden. Den blev liggandes ett tag på den fuktiga marken, reste sig sedan i sin fulla längd. Det var en man, helt naken och täckt av klibbig jord. Ögonen uttryckte inget, var som kalla kristaller. Han såg sig omkring, såg på sig själv, till slut fick han syn på den stora grå stenen. Han kände prövande på den, satte sig sedan med ryggen emot och benen uppdragna. Han var medveten om att han fanns men inte varför, han kände inget, varken kylan eller hunger, han bara var.
Länge satt han med blicken riktad rakt fram, han visste inget, förstod inget.
Hans existens reagerade snabbt vid att några kom gåendes en bit ifrån honom.
Skrattande röster, en kvinnlig och en manlig. Han satt kvar vid stenen i skydd av mörkret, helt stilla.
De skrattande rösterna var helt bakom honom nu, han hörde smackande ljud och prassel av kläder.
Han hörde av mannens tunga andhämtning att han låg över kvinnan.
Men så skedde något, hans sinnen regristrerade en oro i kvinnans läte.
Ord som "nej", "sluta" upprepades hela tiden, men mannens tunga andhämtning fortsattte.
Något väcktes i honom, en känsla? vad var rätt? vad var fel?
Kvinnan började få panik men kunde inte komma undan.
Sakta reste han sig från den stora stenen och ställde sig framför paret.
Den flämtande mannen kom sig svettig på fötterna.
- VA I HELVETE ÄR DU FÖR NÅTT? skrek han i falsett
Mer hann han inte få fram förrens hans nacke var knäckt och huvudet hängde på ett väldigt onaturligt sätt. Slappt föll hans kropp mot backen.
Kvinnan kunde inte sluta skrika fast den nakne "mannen" för länge sedan avlägsnat sig från den sorgsna platsen.

Åren svepte vidare, årstiderna avlöste varandra med sina färger.
På ett tåg sitter en ung kvinna, hon ser drömmande ut genom fönstret, låter vyerna passera förbi. Så mycket har hänt de senaste åren att hon är helt matt, men ändå fylld med känslan av att vara på väg någonstans.
Hon ler lite underfundigt för sig själv när hon upptäcker att hon faktiskt inte är ensam i kupen. Ett par säten bort sitter en man i obestämd ålder, hans blick är fäst rakt fram.
Den unga kvinnan kan inte sluta snegla på honom, det är något med honom som hon inte riktigt kan sätta fingret på. Mannen är helt klädd i svart och hans ögon utrycker inget alls, håret är halvlångt och fanasilöst hängande rakt ner.
- Hej! säger hon lite försiktigt
Mannen ser på henne nästen förvånat och svarar kort.
- Hej
Vänder sedan blicken tillbaka till sitt utgångsläge.
- Jag heter Joe, fortsätter hon glatt.
- Alla säger att det är ett killnamn men även tjejer kan heta så, säger hon lite skämtsamt.
Mannen vänder sig mot henne igen och ser på henne, pekar sedan mot sin egen tinning.
- Vad har du gjort här? frågar han
Joe blir lite generad och stryker med fingertopparna mot sitt stora ärr som gick från tinningen en bit upp mot pannan.
- Åhh, bara en del av barndomen, svarar hon flyktigt.
Mannen ser på henne och vänder sedan bort huvudet igen, säger inget.
Joe känner sig lite modigare och säger högt
- Den som ändå kunde flyga, långt långt bort, till en helt annan värld.
Mannen tittar mot henne, vänder sedan hela kroppen mot henne.
- Vart vill du flyga? frågade han allvarligt
Joe blev lite överumplad av hans direkt intresse att hon kom av sig.
- jag...ähh, har alltid längtat bort till något annat, svarade hon.
- Jag vill så mycket med mitt liv men den känns som om jag inte har någon chans.
Mannens ögon smalnar av, inte hotfullt, bara fundersamt.
- Varför har du ingen chans? frågade han
Joe visste inte riktigt varför men hennes ögon höll på att tåras.
- Jag har aldrig riktigt haft någon chans här i livet, ingen som har trott på mig liksom. Jag har alltid varit ensam med det jag känner.
Mannen bara lyssnade utan tecken till flera uttryck.
- Jag har varit fast i den här staden i hela mitt liv, den här smutsiga och fattiga staden.
Mannen såg på hennes glänsiga ögon som höll på att svämma över och la huvudet på sned.
- Du mår dåligt här, sa han konstaterande.
Joe vaknade upp ur minnen hon hade föträngt och såg på honom.
- Ähh, jag klarar mig, jag ska ta mig härifrån en dag och börja ett helt nytt liv i USA.
- Jag har hört att livet är bättre där, att alla får en chans att bli någon, en chans att börja om. Alla säger det, och jag har en släkting någonstans där.
Mannen sänkte sin blick med en allvarlig min.
- Du då, frågade Joe,
- Vad är din historia?
Mannen höll sin blick sänkt men svarade.
- Jag är ensam jag också.
Joe flyttade sig intresserat närmare
- Men har du ingen familj eller vänner, frågade hon
- Mannen såg upp på henne och plötsligt var inte hans ögon så iskalla som hon först tyckte.
- Jag har ingen, fortsatte han.
Hans sätt att prata förundrade henne, hans röst hade ingen klang av saknad eller sorg, bara ett konstaterande.
- Då är vi inte så olika varandra log hon mot honom.
Prövande log han tillbaka
Joe fortsatte modigare nu
- Har du ingen flicka i ditt liv? om du ursäktar min framfusighet flinade hon.
Mannens tankar verkade för första gången vandra omkring, hans ögon flackade.
- Nej, ingen flicka, svarade han som om han inte förstod.
Joe kunde inte riktigt hålla tillbaka en känsla ev glädje, glädje över att han inte hade nån.
Hon tittade på hans perfekt formade ansikte och på den raka och starka kroppen.
Hennes blick stannade på hans händer, de hade båda ett ärr vid handleden.
Hans händer höll i ett papper av nått slag, såg ut som ett kvitto eller nått.
Hon visste inte varför men han skapade en känsla inom henne, en känsla av nått familjärt, en känsla av återfinnande, trygghet.
Hon ville krypa upp i hans famn och bara glömma omvärlden.
Mannens ögon flackade fortfarande, hans bröst värkte. Det var som om något inom honom hade startat, som om något hade slagits på.
Något värmde inifrån och dunkade, han överöstes av en känsla att hålla om henne. Han förstod inte vad det var som skedde, det hotade att spränga hans bröst.
Joe tittade blygt på honom och frågade igen
- Har du ingen som du älskar?
Mannen såg upp på henne med en intensiv blick.
- Jag tror inte jag är skapt för att.....älskas
Joe hörde att han missförsod frågan
- Nej, jag menar om det finns någon som du äls...
Mannen reste sig fort upp så Joe skvatt till, satte sig sedan igen.
Han andades fort och fick ingen kontroll på sina känslor.
Joe lät honom lugna ned sig.
Satte sig sedan på huk framför honom.
- Kanske felet inte är här sa hon och strök mot hans tinning
- Kanske det är här, sa hon sedan och la sin hand mot hans bröst.
Mannen tog hennes hand i ett fast grepp. Hon blev nästan lite rädd när hon kände hans iskalla hand mot hennes redan frusna.
Han såg på henne och lät hennes ord sjunka in.
Efter ett tag så släppte han henne och reste sig beslutsamt
Hon upptäckte att hon plötsligt höll i något, en biljett.
- Vad är det här? frågade hon uppbragt
Mannen log mot henne men svarade inte.
Hon vände på papperet och såg att det var en biljett till USA.
- Men varför ger du mig din, vart ska.......varför? frågade hon helt oförstående.
Mannen vände sig en sista gång emot henne
- För att det var din önskan, att komma härifrån
- Och för att jag älskar dig,
Lägligt saktade tåget in och han hoppade av vid hållplatsen.
Sakta började Joe sedan rulla vidare med tåget, med sin "frihet" hårt hållen i sin hand, och varma tårar vätte hennes kind.
Den svartklädde avlägsnade sig bort från stationen vidare mot en plats långt borta från folk och liv. Han satte sig med ryggen mot en stor sten med Joes röst i sitt huvud "Kanske felet inte är här, kanske det är här"
Han tog sig åt bröstet höll handen länge mot det. Började sedan knäppa upp sin mörka skjorta. Med ett vasst föremål började han skära sig själv med ett pefekt snitt över sitt vänstra bröst.
Hans fingrar letade sig in och tröck till slut på något och hans halva bröstkorg vidgades upp och blottade ett ljussken som steg rakt upp mot hösthimlen. Han fattade tag i något runt som fanns där inne och blev sittandes ett tag, med fingrarna strök han efter sin tinning vidare upp mot pannan, han log
Med ett ryck slet han till och ljuset slocknade i en smal strima.
Hans ögon flackade ett tag och blev till sist stirrande rakt fram, den kalla kroppen var åter stilla.
En ensam snöflinga föll sakta ner medans tåget rullade vidare mot friheten.

24 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

En helt annan värld.

Sitter på waynes cafe fast jag sa att jag inte skulle gå hit nå mer, men jag har kommit på att den bästa latten faktiskt görs här. Åtminstone i den här staden.
Känner att jag har svårt för att fokusera på mitt jobbsök, blicken sveper hela tiden över rummet. Söker efter någonting som bryter av denna "repris".
Bredvid mig sitter en ung kvinna med sitt barn, alla ojar sig och gullar med den nyfödde. Jag kan se att ett barn är gulligt, jag har en inbyggd instinkt att försvara dem som de flesta har. Men jag kan inte känna något i hjärtat, ingen längtan, inget behov av att hålla i barnet eller gulla med det. Det skulle bara låta falskt och påtvingat. Först nu på senare år har jag övertalat alla andra att barn inte finns i mina tankebanor. Många kan inte förstå hur man kan prioritera sin egen frihet framför att binda sig till barn.
Ibland hamnar jag i en svacka, det känns ofta som att den här världen är för liten för mig. Att det inte finns något som kan överaska mig, inget som kan bryta sig loss från det jag redan har förutsett. Det kan ibland fylla mig med panikkänslor.
Tror det är därför jag ständigt söker efter något utöver det "vanliga", ett bevis för att det finns en annan värld. Denna saknad i mitt mellangärde hotar ibland att spränga mitt hjärta.
Jag kan prata om allt jag känner, och jag har underbara människor i mitt liv som vill finnas där. Men sanningen är att ingen någonsin kommer att förstå mig, eller känna som jag gör.
När jag var yngre så var en del rädda för att jag skulle bli så djup att jag inte skulle kunna ta mig "tillbaka" igen. Men det är inte jag som är komplex, mina lösningar är enkla och är efter mitt hjärta, men den här världen och dess invånare fungerar inte så.
Ibland önskar jag verkligen att jag var en utomjording. Att jag var satt här på jorden för att lära mig något. Att mitt ego skulle bräckas, att jag skulle lära mig att älska, låta mig själv vara sårbar, erkänna att man behöver sina vänner, att ensam inte är starkast, att nävarna inte löser det själsliga, att hitta sig själv helt enkelt. Och nu när jag har lärt mig dessa saker, så kom de och hämtade mig, förde mig dit jag hör hemma.
En värld där man fortfarande tror på sagor, fylld av storslagna strider, där kärlek inte bara är nått man ser på film, där alla har en plats och är villig att slåss för den, en värld av äventyr där alla har ett hjärta att vinna. Där "sanna" krigare fortfarande existerar.
Jag och min far tänkte ofta i sådana banor, och vem vet, kanske de har hämtat hem honom nu.
Varför inte valhalla :P

21 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

I skymningslandet.

Man får ofta ögonkontakt med människor i mitt yrke, och det krävs av mig att uttrycka lugn och trygghet, för att andra ska känna lika.
Men har du någon gång sett förbi någons ögon, vidare in i dess själ, har du sett dess rädslor, svagheter, tankar? Det finns skillnad på att titta på någon och att verkligen se någon. Jag har alltid haft ett , jag vet inte, men kanske ett "sjätte" sinne. Och har kunnat känna in andra, vad de i känner. Tidigare har det bara gått med dem jag älskar, men nu känner jag ibland att det händer nått i vissa situationer.
Ibland nästan känns det som om tiden stannar upp och en hemlighet viskas till mig. Kan inte förklara utan att det låter helflummigt, men något händer med mig som jag inte riktigt kan förklara.
Hade en kund idag, som ville gå ner i vikt efter att en gång i tiden varit i bra form, men efter en olycka gått upp i vikt.
Jag minns att jag ställde mig bakom henne för att kunna visa en övning rätt. I mitt jobb krävs det att man tar i kunden för att kunna dirigera dem.
Hon visade inget, eller sa inget, men jag kände att hon inte tyckte om att man tog i henne, på grund av sitt missnöje med sin kropp. Så jag höll min hand kanske två cm ifrån hennes hud hela tiden, ändå kände hon exakt vart jag höll och förstod vad hon skulle bättra på. Jag kände också att hon var tacksam över att jag förstod henne och respekterade henne, vi hade som en hel dialog bortanför allt det som sas i ord, bara genom att "känna".
Allt är energi, olika känslor alstrar olika energinivåer.
Det känns ibland som om jag står med en fot här och nu, den andra är någonannanstans som jag inte riktigt är på det klara med.
Ibland känns det som om min existens borde ha upphört för länge sedan, men av någon anledning så gjorde den inte det. Därför har jag svårt att finna en plats i den här världen, svårt att hitta hem. Men jag är den jag är, antingen dras man till mig eller stöts bort. Men oavsett om jag är ensam eller inte så trivs jag bra där jag är, i skymningslandet, bortom det man först ser.

17 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

The hidden.

I am awake, but cant reach trhu.
Like a red rose planted in snow, blowing in a wind of ice,
can not witter, can not grow, can not die.
Just keep hearing all these lies.

I am trapped between worlds, in a place I can not be.
Pounding these walls that is surounding me,
I can see them, they are near.
They are not made by wood, they are made of fear.

I am locked away in time and sorrow
but I pray for freedom, I pray for tomorrow.

I know you cant se me, I know you are trying to forget me.
But still I keep poundig these walls, its the only thing I know to be true
cant you hear me? Im hidden inside of you.

15 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Min vän egot

Var på gymmet idag och boxades. Eftersom ingen vill sparra mot mig så fick säcken skit för det :P
Natten som var så sov jag ut för första gången på väldigt länge, så mina ögon hade inte den härjade glimten idag.
Hamrade iväg på säcken med en snabbhet som jag inte haft tidigare, rörelser som jag har haft svårt för tidigare satt som om jag var född med dem. Men den här gången var det inte hat och vrede bakom slagen, det var teknik och fokusering.
Svetten rann efter min tinning vidare ner för halsen, jag var trött men inte flåsig.
Gick vidare ut i gymmet, suckade tungt när jag såg de stora svarta 40 kilos hantlarna som grinade illa mot mig, fan, va tungt.
Lade mig på rygg med hantlarna ruvande över mig som ett par svarta hundar som försökte nå min hals. Men det gick förvånandesvärt lätt idag, pressade dem upp coh ner.
Efter ett ganska lyckat pass gick jag till dushrummet, lade mig ner på britsen ett tag och bara sträckte ut mig.
Reste mig och ställde mig i dushen, lät det kalla vattnet svalka min kropp. Ställde mig framför spegeln och tittade in i mina ögon. Det var då det slog mig, jag är i min livs bästa form. Inte bara kroppsligt utan även psykiskt. Jag är 30 år, men är smidigare och starkare än vad jag var för 5 år sedan. Jag har kommit fram till nya insikter i livet, jag är stabil på ett sätt som jag aldrig har varit tidigare. Jag vet vem jag är och har inget att bevisa för någon annan.
Finns inget som kan rubba mig längre i den jag är.
Inget fel med att ha ett sunt ego, så länge man behåller sin ödmjukhet.

12 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

1..2....3.

En häcklöpare stod redo att sätta ett nytt rekord. Hennes nerver skakade då hon såg de många hindren som var på hennes väg. De ruvade framför hennes som hotfulla skuggor, redan där hon stod kunde hon höra publikens skrattande röster när hon ramlade över dem. "Var hon redo för detta?" "Hade hon tränat tillräckligt?" "Hon var inte duktig nog"
Hon hörde sin tränares skrikiga röst inom sig, "Du är värdelös" "Du kommer att misslyckas"
Hon slöt sina ögon hårt, ville inte tänka eller höra. Klockan tickade, snart sköt de av startpistolen.
Om hon misslyckades denna gång också så var det tredje gången, den här uppgiften var henne övermäktig, hon vågade inte.
Men så hände något.....en insikt, en tanke, ett uppvaknande..
Hon öppnade sina ögon och bara stirrade rakt fram, bortom allt..
Nerverna blev stilla, de inre rösterna tystnade....
Hon sänkte sig beslutsamt, formade sin kropp till en missil, nu.....jävl..
Så sköts pistolen av PANG!!!
Som en skenande antilop sköt hon iväg, rullade över varje hinder som en inoljad blixt. Publiken var i extas, de stod upp och fullkomligt baxnade. Det här hade ingen väntat sig, kommentatorerna nästan skrek i mikrofonerna. Sekunderna hann inte med det som skedde, det var otroligt,
Ett nytt världsrekord sattes utan de minsta tvivel om konkurrans, en bragd så utsökt framförd att en prispall kändes överflödig.
Alla medier rusade fram till häcklöperskan och frågade i mun på varandra, "Hur klarade du av det?" "Hur tog du dig över alla hinder så fort?" "Var du inte rädd för att ramla?"
Häcklöperskan funderade en stund och sa sedan,
- Hinder? vilka hinder? Jag hade full upp att titta på målet.

9 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Rädsla.

Har du någon gång sett en jobbannons eller en utbildning där du känner att du verkligen skulle trivas, du känner att du brinner för det. Men när du läser vidare så ställs krav och ansvar som du aldrig tidigare upplevt. Du börjar tvivla på om du skulle klara av det, tvivlar på om du skulle leva upp till att bli en huvudperson?
Har du någonsin sett in i ögonen på någon du älskar utan att veta vad den personen känner. Du vill så gärna berätta allt som brinner inom dig, vill så gärna visa det du tänker. Men du tvivlar på dig själv, klarar du av att leva upp till den bild du får av dig själv, när du är nära den personen?
vågar du ta en risk att bli bortstött på grund av att den andre kanske inte känner lika?
Har du någonsin blivit skrämd till att bli någon som du inte vill vara, blivit skrämd till att låta dig själv bli kontrollerad?
Låt mig berätta något för dig om rädsla. Rädsla är ett gift, som sakta sprider sig ut i kroppen, förmörkar våra sinnen, hindrar vår utveckling, håller oss under kontroll.
Rädslan kan hålla oss i greppet så länge, att vi inte längre vet vilka vi är utan den. Den kan förändra vårt sätt att se på allt, den styr våra liv.
Har du någon gång gått emot allt du står för? bara för att passa in i ett gäng, som lika gärna skulle vända dig ryggen, som att välkomna dig.
Så länge man lever i rädsla så är man ensam, man är kontrollerad, styrd, och vilsen.
I skuggan av sig själv finner man inga svar, bara andra som är rädda, andra som är redo att livnära sig på dina tvivel om dig själv.
När man lever i tvivel, handlar det inte om att man är rädd för att inte passa in, det handlar inte om att man är rädd för att bli själv. Det handlar om att man är rädd för att leva.

Man kan inte leva i rädsla i hopp om lycka.

8 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 2 kommentarer

Ännu ett år

"Livet går fortare än ett sommarlov"
Jag hörde den frasen på en film jag såg någonstans för länge sedan, och allt efter åren har gått så stämmer det. Rätt skrämmande på fler sätt än ett.
Imorgon bär det av mot Uppsala igen. Har haft en skön helg med mycket skratt och härligt sällskap, bara ett enda "missöde".
Min mor har fyllt år men ser fortfarande ut som en ung kvinna ;) så jag har bra gener.
Det är så skön känsla när man kan samla alla man tycker om, och få en inblick i deras liv och tankar.
Känslan av att veta att det alltid finns en plats dit man kan komma hem till oavsett vad som hänt, hur du mår, om du varit dum, är underbar. Familj och vänner betyder så mycket för mig, där man kan leva i tryggheten av att vara sig själv och ändå vara lika mycket älskad.
Jag har funderat så mycket de här senaste dagarna över mig själv och mitt liv att jag blir helt snurrig, men jag kommer alltid tillbaka till samma svar, det riktiga svaret.
Imorse såg jag "Eclipse" igen med min vän och min syster. Jag gillar Twilightserien skarpt, så mycket jag kan relatera till där, så mycket känslor.
En fras som verkligen etsat sig fast i mig är det Bella säger på slutet.

"Jag har alltid varit utanför....inte varit riktigt normal, aldrig passat in.
Men jag har insett att jag vill inte vara normal heller...........jag har måstat möta döden och förlust, smärta och svek, i din värld. Men jag har heller aldrig känt mig starkare, mer verklig, och trygg än när jag är med dig
för det är min värld också................det är där jag alltid kommer att höra hemma"

Man vet inte alltid hur man ska få det liv man vill ha, men man vet oftast innerst inne hur man vill att det ska se ut.

6 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

Redemption

I have payed my sins with blood,
I have spoken to long for deaf ears,
Shown to many things for closed eyes,

Sometimes you have to let go of the things you love the most,
maybe you can find it again, and even a lost soul can be saved.

Maybe some day your eyes will be open, and true tears will fall

I dont care who you are, life is all the same,
Do discover were we belong.

2 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Just sleep

Husch now my love, its time to close your eyes,
but just for a while.
Ill sing to you a lullubye, and rock you to sleep, before day breaks.

The streets outside, all have turn cold,
with the dark and untold.
But listen sweetly to my lullubye, ill keep you warm
and help you ride out the storm.

I once was like you, my world was torn
and my eyes were blue.
But heard so sweetly the lullubye, playing thru
And now I am singing it to you

The world can kick you around, can bruse you up
even beat you down.
But hear sweetly the lullubye, Im hear to keep the monsters gone
To make sure you pass it on.

The road ahead may seem long,
it may turn realy bad, like a falling star .
but you can rest your mind, I wont be far

Dream away, til the morning comes clear,
When you wake up,
I still be hear.

1 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida