Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2020)
>>


Där hjärtat finns.

En bit bort från stans vimmel ruvar den, lite spöklik vid första ögonkastet, men när man närmar sig den så får man en helt annan. Känslan av mystik infinner sig, och rofullhet, mitt hem.
En liten väg leder fram till två starka järngrindar, som ett skydd mot den nyckfulla världen utanför.
Man hinner bara närma sig dörren en liten bit förren man hör ett vaktande skall, husets väktare har vaknat. Men när man lärt känna honom så är han inte så farlig som han kan låta.
En rymlig hall möter en när man stiger in, en stark personlighet slår emot en, liv, kreativitet. På väggarna hänger eget ritande tavlor, så många känslor och intryck, kort från alla möjliga sorters resor, mystiska föremål.
Man går vidare in mot husets hjärta och inser att det är modernare än vad man först trodde. Ett stort vardagsrum med biokänsla, stora fönster som vätter mot det lugna klara vattnet.
En liten minibar pryder det ena hörnet av rummet, en eldstad det andra.
Från köket känner man doften av kryddor och örter som hänger ovanför spisen.
Man fortsätter upp för en böjd trappa, foton och minnen pryder väggen hela vägen upp för den. Kommer upp till en kort korridor, förbi det enorma badrummet vidare mot en dörr på glänt. Man kikar in och ser alla dessa hyllor, fullproppad med böcker, vissa böcker verkar vara urgamla, andra nya, en del eget skrivna.
I mitten av rummet stor ett runt bord, tungt och vackert snidet, med kraftiga skinnbeklädda fotöljer runt om. På bordet ligger anteckningar, uppslagna kartor, skissblock, lite huller om buller. Ser ut som en någon slags planerad eskapad.
I rummet finns också en balkong, lagom stor med en helmysig hammock. Ett litet vindspel av bambu klingar försiktigt i brisen.
Rummet mitt emot är husets hjärta, där passion och sömn tar plats, sovrummet.
Man häpnar direkt vid synen av den magnifika sängen, enorm, med grova höga gavlar. På varsin sida om sängen hänger en ampel med behaglig belysning, på väggarna sitter det fast kraftiga ljusstakar. Framför väggen mitt emot sängen stor nästan som ett litet alltare, stora tjocka ljus står ihopsmälta som ett slott på det, ger rummet en trolsk prägel, en känsla av andlighet, en doft av värme.

Jag går ut ur huset och andas in det rena havsdoften, går sedan runt på baksidan.
En liten stenbeklädd väg leder ner mot bryggan och båten som ligger där och skumpar. Vattnet som rullar in mot stranden glittrar av tidigt morgonljus, i silver och rosenrött. Stora kraftiga träd svajar som i trans i vårens bris, men inget av det märker jag, för jag har fått syn på henne.
Hon sitter ihopkurad med en filt på bryggans kant, fast jag nästan bara ser filt så fylls jag genast av kärlek. Smyger mig upp bakom henne, hon blir inte rädd, bara lutar sig behagfullt bakåt mot mig, våra händer flätas ihop. Känslan av evigheten smyger sig på oss, vi vet att vi är hemma, att vi har varandra.
Jag vänder hennes ansikte mot mitt, lutar min panna mot hennes och säger...

Ett irriterande ringande väcker mig, den jävla väckaren på mobilen. Jag sätter mig upp i min knakande lilla säng och ser mig yrrvaket omkring. Detta lilla fyrkantiga rum ger mig lätt ångest varje morgon.
Reser mig upp och trampar genast på en vass sabla kapsyl sen lördagen. Går fram till fönstret och tittar ut, möts av ett stort grått hus.
Sätter mig slött i soffan som nästan bryts, blundar och försöker komma tillbaka till mitt "hem". Men det går inte..... allt jag hör är min sovande kompis som snarkar dreglande
men jag antar att en dröm, är alltid en början.
22 Mars 2011  | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar
Sista Tigern.

Såg ett program häromdagen om tigrar. Det finns ett sorgset uttryck i deras ögon, en vaksamhet, stänk av vrede, men mest sorg. Kanske för att det vet att om ca 10 år kommer de alla att vara uttrotade.
Tigerns livsklocka tickar nedåt, en ras som snart försvinner. Så kan jag också känna mig, denna utanförskap och oförmåga att hitta likasinnade. När jag är borta, vad lämnar jag efter mig? ett sista spår av min "ras"
Sitter här på ett cafe som jag alltid gör när jag har mycket att tänka på. Funderar över min framtid och hur jag ska ta mig härifrån och vidare. Letar febrilt efter utvägar och sätt att komma bort och börja på ett nytt blad någonstans.
Är så trött på den här stadens så kallade "nörd trender" killarna ter sig så bögigt som möjligt med sin "korrekta" svenska och feminina rörelser.
Jag tittar på deras klena händer som knappt varit med om något alls. Dessa tjejers ögon är tomma och verkar inte tänka på annat än hur de själva ter sig. Alla dessa studenter med sin bohemiska kultur och sina töntiga korridorsmöten.
Retar mig allt mer på den här staden och den livssituation jag befinner mig i. Den lilla klick av folk som jag trivs med är inte härifrån, och de försöker hålla mig kvar här.
Ibland glömmer folk bort mitt analysernade sinne, jag genomskådar mer än vad de tror. Ibland kan jag till och med spela dum, bara för att man då får veta mer om allt som sker runtomkring. Ingen tror mig när jag säger att jag bara behöver 5 min med en människa för att förstå dess avsikter, vad de står för.
Ögonens uttryck, kroppsspråket, reaktion, utstrålning, skrattet, människan har många sätt att avslöja det inre
Min vardag har sett lika ut nu länge, men det är något som pockar på min uppmärksamhet nu. En reva i den triviala rutinen, men vad?...
Jag har missat att upptäcka något, varför är jag fortfarande kvar här?
22 Mars 2011  | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar
Words of life

Varför kan inte livet vara lika lätt som för Conan .p

"The Women:

-You are no Knight, you are not even noble

Conan:

- I care not......I live, I Love, I slay...

- And I am content"
20 Mars 2011  | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar
Ett blad ur livets bok.

Regnet piskar ner som små irriterande spikar, får mitt hår att lägga sig slickande
bakåt. Himlen är grå och lovar inget solsken idag, men man kan ju aldrig veta.
Rastlöst vankar jag fram i stadens gränder. Hinner inte gå länge förrens en liten pojkvasker försiktigt närmar sig mig, med ett enfaldigt "ursäkta"
Jag stannar och tittar på honom. En spinkig kille på kanske 15 år, med en rädd uppsyn. Jag vet genast vad han vill och mitt första infall är att be honom dra åt helv.. men så ser jag en bit bort, en tjej i samma ålder kikar nyfiket fram bakom hörnet. Hans flickvän förmodligen, han vill te sig orädd inför henne och fråga en främling om cigg.
Jag minns när jag själv var 15 år, när man stal cigg på affären, stal godis, ville te sig tuff inför tjejerna, äldre än man var.
Jag gick närmare honom och frågade vad han skulle ha, gick sedan och fixade det på 30 sek. "Försök att hushålla lite" sa jag innan jag gav honom paketet. Femman som blev över i växel behöll jag själv.
Jag fortsatte min lilla strövagång. Tycker inte det var länge sedan jag var ute och ställde till jävelskap med min barndomskompis Daniel, allt tok vi hamnade i.
Men tiden har gått fort, och nu har han barn och hus, men verkar ändå olycklig som människa.
Ofta när jag känner mig lite rastlös och vilse brukar jag tänka på Sims spelet, ett spel där man kan styra över människors liv. Tänk om det var så att "någon" spelar med våra liv, någon som ritar upp en plan över hur våra öden ska se ut.
Styr över vem vi ska falla för, vilken karriär vi ska ta, hur och när vi ska dö.
Tänk om man av någon orsak skulle "vakna" och inse att man har sovit i alla år.
Att man började ifrågasätta livets gång och klev av tidens tåg. Skulle "de svartklädda" komma för att tysta en, försätta en i "sömn" igen. Sätta mig tillbaka i spelet igen. Där vi alla har en mask, beroende på vem vi har framför oss.
Om vi alla har en fri vilja, kan då ödet finnas?
Jag vet faktiskt inte vad jag tror på längre, mänskligehetn kan få en att tvivla på det mesta.
Det enda jag tror på är mitt eget hjärta. Det fortsätter att slå trots allt som hänt, och trots vad som är på väg.
Jag tror på mitt hjärta, för i den här världen så är det den enda delen som verkligen är fri.
13 Mars 2011  | Länk | kapitel 8 | 2 kommentarer
Croatoan.

Tänk om du vaknade upp en morgon som alla andra, men hörde inga ljud utifrån.
Du steg upp ur sängen, borstade tänderna, tog din morgondusch och gick ut. Men inga människor fanns i närheten, inte en levande själ.
Du gick vidare ned efter vägen och såg att alla affärer, alla bilar stod övergivna. Din mobil hade ingen täckning, din dator fick ingen kontakt med nätet.
Det var bara du, ensam med alla dina rädslor och tankar.
Jag undrar hur man skulle klara av det. Jag har alltid varit en ensamvarg och klarat mig i stunder där många andra säkerligen skulle gå under, om de inte hade någon. Men på senare år har jag börjat uppskatta sällskap mer och mer, och kommit på mig själv med att sakna folk omkring mig, rätt folk då förstås.
Jag tror att när sorgen över att vara själv och att de jag älskade var borta så hade jag nog bara härjat omkring, tagit mig an en stor MC och bara kört omkring som en galning och letat och sökt, efter svar. Kört hela vägen hem och letat, försökt få svar från tidningar och anslagstavlor.
Den stora skräcken skulle inte inträffa förrens jag hade förstått att jag var ensam kvar, den sista levande på jorden.

Ett ord som jag har börjat tänkt på mer och mer av nån anledning är "croatoan".
Roanok-kolonin, var den första Brittiska kollonin, i den så kallade "Nya Världen". När den vite mannen verkligen började sprida ut sig i världen.
Det var en liten koloni, bestoende av kvinnor, män och barn, 116 st, En början på ett nytt samhälle.
När segalren John White skulle åka till ön med kolonin, för att ge dem förnödigheter, var hela kolonin borta. Inte ett enda spår fanns kvar av människorna.
De genomsökte hela ön, utan att hitta minsta tecken på liv. Men de fann en sak, ordet "Croatoan" var slarvigt inristat på ett stort träd.
Man har inte kunnat hitta vad ordet betyder, det finns inte med i nått språk på jorden. Men det var det enda som lämnades av byborna.
Jag hörde för många år sedan att en liknande händelse inträffat på ett fartyg, att hela besättningen bara upphörde att existera och allt som fanns var ordet "Croatoan" inristat.
Jag har sett två filmer där de har haft med det här ordet, och båda filmerna handlade om att människans värld upphörde, försvann.
Tänk om det var så att vi alla på jorden bara är ett expriment av en "högre" ras, en myrkoloni som de roar sig med. Och en dag tröttnar de på oss.
Tänk om vi lever i godan ro medans "någon" planerar vår förintelse.

Jag försöker att bli rädd för min egen del, men sanningen är att jag är mer rädd för getingar. Knepigt det där, men intressant att filosofera om.
Medans jag skriver så kallnar min tio tusende latte, undrar hur många sådana jag har tryckt i mig på det här stället. Varför trivs jag alltid bäst i närheten av tågstationer, av hav, på flygplatser? är det för att jag känner att om jag vill, så kan jag åka härifrån? Är det för att känslan över att vara instängd blir mindre?

Jag tror den värsta skräcken för mig om jag skulle vara ensam kvar är att inte ha någon att älska, att inte ha någon att "ge" till, att inte vara behövd.
Även om vi önskar det ibland så är vi inga robotar, vi får vår styrka av kärlek, från våra känslor, från samhörighet och förståelse.
Croatoan eller inte, ingen kan ta det ifån oss.
11 Mars 2011  | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar
Det okända.

Något som ständigt har dragit tills min nyfikenhet är allt som har med det "paranormala" att göra.
Många killar när jag var liten satt med fotbollstidningar och bytte hockeybilder, men jag satt med nylånade böcker om myter, ufo:n, spöken, outforskade grottor, allt sånt som var döljt i ett mysterium.
Jag är glad att jag fostrades i en familj där man hade ett öppet sinne när det gällde sådant som man inte alltid kunde se och ta på.
Jag är fortfarande lika, ständigt nyfiken på allt som sker "bakom" och "bortom".
Något som faschinerar mig är många har lättare att tro på spöken och andeväsen än tex UFO:n. För mig är inte UFO:n något övernaturligt, det är inte svårt för mig att tro att det finns en ras som är överlägsen oss i teknologi och kan färdas i en helt annan hastighet. Att vi skulle ha ensamrätt på ett oändligt universum är svårare att begripa för mig.
Just nu sitter jag här med min trogne dator och lyssnar på tystnaden, har inte varit ensam på ett tag nu och kan fortfarande höra klinget av skratt här. Men inga spöken, inga monster under sängen.
Vi föds alla med en demon efter oss, en demon som präglas efter det vi fruktar mest, efter våra svagaste sidor. En stor del av livet handlar om att besegra den.
Jag kan inte säga på rak arm att jag har besegrat min, men jag har kontrollen, inte den. Så på så sätt har jag besegrat den.
Jag såg filmen "Ritualen" igår, en film som jag gillade, mycket för att en av mina favoritskådisar är med "Anthony Hopkins".
Han säger en sak i filmen som etsade sig fast hos mig.
"Jag befinner mig ofta i mörkret, men när jag är där så kan jag känna guds fingernagel klösa inom mig, tills jag inte längre står ut och måste kliva ut i ljuset.
Efter att ha hämtat kraft därifrån så stiger jag ännu en gång in i mörkret"
Jag tror att när man förnekar andra så är det ett val man måste ta, men att förneka sig själv, att tappa tron på sig själv, är att vända livet ryggen.
Ofta ser man bara det som har varit och det som är framför näsan, men kastar man ljus över sanningen så ser man mer, man ser åt vilket håll man ska gå.
Man kan tappa tron på kärlek, på gud, på människor, på det mesta. Men man får aldrig tappa tron på sig själv.
Sökandet efter sin egen sanning är något vi alla går igenom.

”I kraft av enbart sanning så har jag genom att bara leva, erövrat universum.”
Och därmed lurat djävulen själv.
7 Mars 2011  | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar
Åren går.

Något jag har lärt mig på senare tid, är att allt man väljer att inte säga liksom gror som ett gift i våra sinnen. Det hindrar oss på så många fler sätt än vi tror.
Varför är det så lätt att gräva ner sig i det förflutna? att bli trygg i något att prata om som man alltid har ältat. Varför är man så rädd för att se det som är här och nu?
Vi skapar alla våra egna helveten, men man måste kravla sig ur det.
Alla som känner mig vet att jag inte har haft det lätt att finna min plats här i världen. Jag har gjort misstag som alla andra, sårat, flytt och tagit den lätta vägen.
Men jag är här nu, fortfarande, och det måste betyda något.
Jag har lärt mig att prata om sådant jag bär på och min kära syster har en benägenhet att få mig att tänka efter. Jag kommer alltid att ha en stor tung järndörr till mitt hjärta, och ibland behövs det att någon burdust kommer och sparkar in den, som min syster idag ;)
Vi har alla lätt för att liksom cirkulera runt våra liv, som katten kring het gröt.
Rädd för att behöva, för att fastna, för att bli beroende, för att våga.
Varför är det så lätt ibland att sluta sig från dem man älskar? att göra motsattsen till det man känner? att lura sig själv?
Varför är det så svårt att förlåta sig själv, att låta sig själv bli förlåten?
För att känslor är så jävla jobbiga, men det är dem som talar om för oss vilka vi egentligen är.


"En blomma står så grant uti hagen. Den kommer stå där för alltid om natten och dagen"
/Johnny Öst
1 Mars 2011  | Länk | kapitel 8 | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Demonen Tanglesh                                             Skaffa en gratis hemsida