|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
December (2020) |
|
|
|
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (1) |
|
| (12) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (11) |
|
| (16) |
|
| (14) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (12) |
|
| (4) |
|
| (11) |
|
| (4) |
|
|
|
| (19) |
|
| (14) |
|
| (6) |
|
| (24) |
|
| (7) |
|
| (20) |
|
| (14) |
|
| (13) |
|
| (27) |
|
| (13) |
|
| (14) |
|
| (22) |
|
| (17) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 210 |
| Kommentarer: 148 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
I am
Everybody is running, no one is taking the time, to see. That there is something there, something special.
Me? Im just a trinket, floating on the water.......lost at sea.
Leaving the shore, for the unknown..
Steady sails, with fair wind, moving forward
gone forever..
The wind brushes my hair. Scarred and markt by life, striding ever forward in to the deep.
Me? I am just a fish, trying to survive in a land of sand.
Covering my face, my eyes, and my everlasting breath
no one will ever know.
But I`m not special, nor more than the last sunrise shimmering on the horizon.
Me? I`m just a secret among many, on the bottom of an ocean.
Trying to breath, holding on to tatters.
finding land and somewere in between, finding my self.
did I drown? or was I saved?
Would I give up forever, just to touch the void
Me? I`m just a mouse..
Hiding in the house of raven
|
|
20 April 2012
| Länk
| Kapitel 12
| 0 kommentar
|
 |
|
|
The drifter
Det är en viss känsla när man sveper in i en helt ny stad.
Man kliver av tåget och andas in den främmande atmosfären, försöker så snabbt som möjligt skapa sig en bild av hur staden är byggd. Åt vilket håll drar sig folket? åt vilket håll är centrum?
Ofta reser jag lätt, utan en massa onödigt pjosk med mig. Men har ändå med mig allt jag kan tänkas behöva.
Oftast börjar jag leta efter ett fik relativt snabbt, Varför? det handlar inte om att jag är så jävla sugen på kaffe, det handlar om att kolla genomströmningen, känna av pulsen, lära känna folk, att visa upp sig, att bli en del av staden.
Jag dras till cafer där mycket folk kommer och går, där det finns både unga och äldre.
Nästan alltid sätter jag mig mitt i, där jag har uppsikt.
Man kan nästan känna hur människors ögon bränner en i nacken. Även om staden är stor så har nästan alla fik sina stammisar, sina gäng.
Tjejer tittar nyfiket, killar tittar kritiskt. Är man ett hot? är man singel? är man bara på genomresa?
Jag har suttit på många cafer, i många olika städer. Alltid på väg, alltid bara på genomresa.
Minns när jag och min vän för första gången skulle gå ut i Göteborg. Både han och jag var två stycken som stack ut ur folkmassan. Ingen av oss hade brathår eller stureplansdojor, men vi hade självsäkerhet, lugn, och total orädsla.
Salongslejon som vi var så drogs vi till dem ställena där pulsen stod högst, där det var lite mer stil, undan alla drägg. Men vi fick lära oss rätt snabbt, att man kommer aldrig undan drägg.
Att vara självsäker med en god hållning sticker i mångas ögon. Att kunna fylla ut sin skjorta och byxor på rätt sätt, är inte bra bland alla spagettiliknande bad boys wannabies.
Innan vi visste ordet av det var vi omringade av kanske 5 stycken blonderade långa killar, som hade fått för sig att vi tyckte vi var bättre än dem.
En stor del av mig tycker inte om bråk, en lika stor del älskar det. Några sekunder senare fick dem erfara att vi faktiskt var bättre.
Livet är en resa, man är alltid på genomresa. Vi är alla på väg någonstans...
Personligen vill jag att det ska vara en resa där jag kan vattna alla mina sidor, där jag får utlopp för alla mina passioner. Det är upp till mig om det händer eller inte.
Livet är som kärlek, kärlek är som en växt. Den behöver tid till att växa, och när den vuxit behöver den vatten för att överleva. Annars torkar den och tynar bort, som den har gjort för så många liv och förhållanden i dagens samhälle.
Det är otäckt hur vardagen kan få oss att glömma bort varandra, och oss själva.vara rädd för att gå "all in"
Livet är ett pokerspel, man måste spela med korten man fått, men får aldrig
Jag har aldrig trott mig själv vara något pojkvänsmaterial, med min vandringslusta och rastlöshet. Men mot hjärtat har man ingen chans och jag vill tillägna en liten text till min älskade flickvän Hanna.
"If I had a flower for every time I thought of you, I could walk in my garden forever."
~Alfred Lord Tennyson
Älskar dig gumman
|
|
17 April 2012
| Länk
| Kapitel 12
| 0 kommentar
|
|
|
|
Who I was born to be
För några nätter sedan tog jag en promenad längs stranden här i Båstad. Kände mig vilsen, trött och misstänksam. Satte mig förstrött på en bänk och lyssnade till vågornas inkommande. Ett ljud som för mig för med sig ett stänk av evighet och ro. Plötsligt var det som något enormt hade släppts ned i vattnet. Ett enormt plaskväckte mig ur mina dagdrömmar.
Genast reste jag mig och tittade ut över vattnet men såg inget, bara lugnt och stilla.
Började gå bort från stranden men hann inte långt förren jag fylldes av en igenkännande känsla. Natten som svepte sig omkring mig tycktes krympa ihop och bli ännu mörkare. Jag ser det inte, men det låter som nått reser sig upp ur vattnet och går mot mig. Jag tvingar mig själv att vända mig om, och ännu en gång står jag öga mot öga med "det". En oformlig skepnad i svart, konturerna av något som påminner om en stor människa, men ändå inte mänskligt.
Första gången jag såg det var jag liten, jag blev jätterädd på tiden. Med åren har den dykt upp under olika epoker i mitt liv, ofta när jag känner mig vilsen, själsligt trött, eller sorg. Som om den livnär sig på det mörka jag har inom mig.
Jag står kvar och tittar på den, "kom du" mumlar jag för mig själv, det hela handlar om sekunder, men i känslan stod jag där hela natten. Såg bort för ett ögonblick och den var borta.
Jag vet faktiskt inte vad "det" är. Om det är min demon? min död? eller något helt annat.
Livet går sin lilla gång här i bygden. Jag trivs på jobbet och det är ett vackert landskap. Jag är omgiven av golfare och hästmänniskor, jag fattar inte hälften om det de pratar om. Oftast känner jag mig rätt ensam, inte på grund av skilda intressen, utan den själsliga ensamheten jag alltid burit på.
På dessa mindre bygder finns det mer barnfamiljer, människor som är lugna och trygga i sin vardag och inte saknar något annat, hästmänniskor och golfare som viger sina liv åt sitt enda intresse. Jag känner att på jobbet måste jag bli någon annan för att kunder ska känns igen sig och vara trygga i min närhet. Alltid får jag höra att jag är lugn, stabil, och "laid back". Vad ingen ser är att jag brinner på insidan, vad ingen ser är vildheten i mina ögon.
Mina vänner är fast i sin egenhändiga livssituation, eller med familj och barn. Samtidigt har jag som inget intresse av att skaffa fler eller andra vänner, varför?
Jag vet faktiskt inte...
Det är inte det att jag klagar över mitt liv. Jag har ett jobb, en underbar flickvän, lojala vänner, god hälsa.
Men det jag kan känna ofta, är att jag söker inte lugn och ro, jag söker aktiviteter, äventyr.
Jag vill kunna gå en utb enbart för att den verkar så jävla cool, jag vill spendera
en natt i världens mest hemsökta hus, jag vill sjunga runt en lägereld och känna gemenskap med världens bästa människor, jag vill dansa ut på småtimmarna en ljum sommarnatt, jag vill utmana en världsmästare i vilken gren som helst, jag vill bergsvandra i de franska alperna, jag vill åka från Syd till Nord rakt genom USA, jag vill få mina tankar publicerade, jag vill känna den gemensamma friheten med min älskade och besöka fjärran länder, jag vill somna utmattad utan att tvinga mig själv till sömns.
Det är mycket jag vill, det är mycket jag är.
Men allt börjar med ett litet kliv, mitt första kliv är en storstad, för där trivs jag bäst. Den stora mixen av människor, pulsen i gågatorna, utbudet av allt, närheten till en stor flygplats.
Men en sak i taget, man måste göra det bästa av nuet för att komma till framtiden.
|
|
15 April 2012
| Länk
| Kapitel 12
| 0 kommentar
|
|
|
|
Down the streets
Sitter på ett cafe här i Halmstad och ser på alla dessa människor som skyndar förbi fönstret. Vart är dem på väg? vilket öde väntar på dem där ute i världen?
Snett till höger om mig sitter en äldre herre och löser korsord, han skrattar till för sig själv när han listar ut raden och blickar upp som om han väntar på att någon ska applådera.
Regnet öser ner och bildar en rännil mellan de grå gatstenarna.
Ibland känns det som om jag har vandrat denna jord i tusentals år, som om jag alltid har sökt något. En sanning? mitt öde? en förklaring? likasinnade? jag vet faktiskt inte längre. Eller är det bara så enkelt att jag försöker hitta min plats någonstans? där jag kan leva ut. Kanske kräver jag för mycket av livet, kanske den platsen inte finns, men desto viktigare att aldrig sluta leta.
Det finns underbara människor omkring mig, jag lever och jag älskar. Mer än så vet jag inte.
"I have seen things you wouldnt belive.
I have seen c-beams glitter in the dark at Tanhauser gate. I have
seen attackships on fire near the belt of Orion.
All these moments, will be lost..
like tears in the rain."
|
|
10 April 2012
| Länk
| Kapitel 12
| 0 kommentar
|
|
|
|
"What becomes of the broken"
Vi har alla olika prioriteringar om vad som är "livet". Det kan vara att skaffa familj och se sina barn utvecklas, det kan vara att söka äventyret och ge sig ut på resor, det kan vara att sitta framför tv:n och äta skräpmat, eller att lägga all sin energi på en karriär.
Oavsett så har vi alla fått en livsenergi till låns. En dag måste vi lämna tillbaka den, men tills dess är det bara upp till var och en av oss vad vi gör med den. Vad anser vi som viktigt i livet? Vad vill vi ska blomstra? På vad känner vi att vi vill lägga våran energi?
Under en epok av mitt liv så kände jag att jag var tvungen att rädda alla. Jag drog till mig dessa vilsna och trasiga själar. Drog jag inte till mig dem så sökte jag upp dem. Stormade in i deras liv och beskyddade dem eller räddade dem på nått sätt.
Det hela gav mig energi och kändes underbart under en lång period. Men med tiden insåg jag att jag inte fick något tillbaka. Jag bara gav och gav, tills min inre brunn började sina. Jag kunde inte sova, fick problem med humöret, blev deprimerad.
Till slut insåg jag att den som mest behövde hjälp var jag själv.
Det är så här faktiskt, att vi har alla en själ. För att den ska må bra måste vi lägga
vår energi på sådant som får oss att utvecklas, på sådant som gör oss lyckliga. Vi har alla huvudrollen i vår egen film, manuset får vi inte i handen, vi måste själva skriva det.
Vi har alla plikter och måsten, en massa umbäranden, men vi har själva valt att ha dem, vi har satt det som en prioritering.
Ska man dra sitt strå till stacken som ännu en duktig arbetarslav som inte skiljer sig från de andra myrorna? eller ska man våga bege sig ut och hitta sin egen sanning?
"Det är bara dem som tror att de kan förändra världen, som verkligen gör det"
Sen ska ju den här själen bo någonstans, så vi har alla fått en kropp.
Vad gör vi med den? matar vi den med skit och sitter hukande framför datorn? eller håller vi den frisk och stark så den lever upp till det vår själ vill göra?
En tränad kropp är alltid mer attraktiv, alltid. Och då tänker jag inte på musklerna utan på utstrålning. En människa som hela tiden håller igång och håller sig i form är i 88 procent av alla fall lyckligare, har bättre självförtroende, starkare, och klarar av vardagens slit och bekymmer på ett mycket bättre sätt. I mitt jobb har jag ofta stött på äldre människor i kanske 75 års ålder som är i mycket bättre form än dagens 20 åringar, vilket är skrämmande. Man behöver inte vara träningsnarkoman, utan bara försöka ta 20 min från tv/datortiden och röra på sitt lata arsle, hålla sig rörlig och funktionell.
En frisk och kreativ själ i en stark kropp är en bra början, jag lovar.
Jag är fortfarande en person som gärna vill hjälpa och beskydda. Men jag har lärt mig att se vilka som verkligen vill ha hjälp med något och som är beredd att satsa, och vilka som bara vill gnälla och tror att man ska bära dem genom livet.
Hur många är fast i ett förhållande smetigare och långsammare än sirap, där kommunikationen och utvecklingen är obefintlig? hur många har ett jobb de hatar och känner att de är ämnade för så mycket mer än vad de har blivit?
Jag kämpar också med allt det här som jag har berört, och det är inte lätt. Men man måste vara ärlig med sig själv om vad som är VÄRT ATT PRIORITERA i livet. Jag har bott på många ställen och jag har träffat många olika sorters människor, men ju mer jag erkänner för mig själv vad jag vill, desto lättare har jag för att lämna sånt som inte tillför mig något.
Jag har ett mål och jag har en nutid. Jag måste göra det bästa av nutiden för att orka fram till målet. Ibland händer saker vi inte styr över, kanske blir jag påkörd eller blir dödligt sjuk. Men så dör jag åtminstone när jag är på väg någonstans, inte när jag är fast i den kvicksand som ibland tycks lamslå hela den här världen.
|
|
4 April 2012
| Länk
| Kapitel 12
| 2 kommentarer
|
|
|
