Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Kära dagbok..

Sitter på ett cafe i det blåsiga norr. Funderar på min framtid och den väg jag har hamnat på. Allt jag äger ligger i tre väskor, tycks lite men inte när man bär dem dock.
Har en kort tid att vila sen bär det av igen. Snart ska jag åka söderut och kolla på ett hus. Kan det vara ett steg åt det håll jag vill? ett hus vid havet men ändå nära till stadens puls. Lite annorlunda blir det kanske än vad jag tänkt mig, men det känns bra. Att börja om på en plats där ingen vet vem jag är, eller vart jag kommer ifrån.
Vägen har varit lång och lika långt är det kvar, men jag är på väg.
Solen lyser men den kalla nordanvinden vägrar släppa sitt grepp. Känner mig smått uttittad här där jag sitter, en främling som virrat sig hit av alla ställen.
Men jag är tacksam för det, det ger mig en chans att göra en sista tripp, sen förhoppningsvist kanske jag kan få börja bygga upp mitt liv. Få en stabil grund och inte skakar sönder hela tiden.
Snart står det inte på förren jag ännu en gång tar mig över bottenhavet, hoppas det inte stormar, hoppas havet vilar lugnt och tar mig dit, och även tillbaks.

31 Maj 2011 | Länk | Kapitel 9 | 0 kommentar

Ännu ett kapitel.

Ja nu sitter jag här i mitt nästan tomma rum med endast mina väskor och datorn.
Om en vecka lämnar jag den här staden. Nästan 3.5 år har gått, sannerligen har det hänt saker. Mycket har jag förlorat, mycket har jag vunnit.
Men det är väl det som är livets gång. Vissa av oss har bestämda resmål, men för min del är det nog resan som är målet, och jag har många mil kvar framför mig.
Något har släppt inom mig, känner inte längre samma bitterhet, samma trångsynthet. Jag är på väg, och det är det enda som betyder något.
Det finns mycket jag kommer att sakna här, men får behålla det som minnen.
Av alla vägar man kan välja i livet så är det bara en som är rätt, äntligen går jag nu på den.
Redan nu kan jag höra kluckandet av havet och känna den rogivande brisen.

22 Maj 2011 | Länk | Kapitel 9 | 0 kommentar

Flykten..

Det här är den delen jag hatar mest, att fly..
I hela mitt liv har jag sett platser och människor swishat förbi, som träd från ett bilfönster.
Ännu en gång har den här verkligheten krossat min.
Då jag aldrig har kunnat anpassa mig eller hållt mig helt osynlig tvingas jag att lämna.
Mina sinnen består av minnen som går så långt tillbaka att det hissnar för mig. Alla dessa bilder, känslor, intryck, som för alltid är en del av mig.
Vart jag än flyr, vilken identitet jag än tar så kommer jag aldrig att bli en av dem. En allt för stor del av mig själv kommer att förblir främmande och oförstådd.

Det råder fullständig tystnad omkring mig. Allt jag hör är mitt hjärta som av någon anledning vägrar att ge upp.
Så här tyst har jag inte haft omkring mig på väldigt länge. Inga studenter som skriker utanför, inga fåglar som kvittrar, ingen vind som blåser in genom fönstret.
Lugnet före stormen?
Imorgon kväll beger jag mig iväg för att kanske ännu en gång möta det som utmanade mig för så länge sedan, om "det" fortfarande finns där.

Livet har lärt mig att leva utan fruktan. Oavsett hur mycket du har så kommer du en dag förlora det. Oavsett hur mycket du kämpar....
En dag när festen är över och tåget har lämnat perrongen så har du bara dig själv kvar, och då gäller det att du vet vem du är.

Det enda jag kan ta för givet är min ständiga flykt, min ständiga återuppståndelse. Men djupt där inne så är jag fortfarande den vilsna främling som jag alltid varit, som vägrar tro på det den här verkligheten försöker prägla, som vägrar tro på att sagor endast finns i böcker.

Betydligt kallare här.......den svala vinden slår emot mitt ansikte. Kroppens värme och kylan ute får det genast att pulsera i min hud. Jag är alltid varm, som ett element, men jag fryser inombords.
Tar på mig solglasögonen, bakom dem känns livet lättare, som om jag får en helt annan identitet.
Tar ett djupt andetag, drar in den kyliga luften........så var jag på väg igen.

15 Maj 2011 | Länk | Kapitel 9 | 0 kommentar

Fånge.

Vad gör man? när man gått hela den långa vägen genom skärselden, genom eld, självuppoffrande, insikter, genom de djupaste dalar, bara för att inse att borgen är tom. Ekande väggar, kyliga rum.....
Den vackra platsen är ödelagd, satt i ruiner.. Sjön är uttorkad, skogen skövlad. En dröm, som bara förblev en dröm.
Drömmar är vad de är, något som utspelar sig medans man sover, en dimma av känslor som omedvetet spelar oss ett spratt.
Mycket runt omkring mig har jag börjat ifrågasatt. Vilka kommer när man ber om hjälp? hur mycket värd är man utan pengar? hur ensam är man egentligen?
ibland kommer man till en punkt i livet då man måste stanna upp och fråga sig självt vad som är värt att kämpa för, finns det något?
Är livet något som utspelar sig framför en?, medans man är fjättrad i glömska och besvikelse.
Jag vägrar tro det.

På en anstalt långt upp i norr i ett kargt och kallt landskap befann sig de intagna just nu på rast. Många av dem var sjuka, en del kämpade sig tillbaka från ett missbruk, andra var på flykt.
De satt alla och samtalade i matsalen om allt de skulle göra när de kom ut, hur mycket de skulle kämpa för att få tillbaka sina liv. Men det var bara ord, ord som var tvungna att sägas, för att det inte skulle bli tokig där inne.
Längst bak vid ett enmansbord satt en man för sig självt. Som en staty satt han bara där och fingrade på en gaffel, sa inget, beblandade sig inte med någon. Med åren hade hans hår blivit långt, det döljde hans ögon. Hans ögon sas vara ren ondska, som iskalla vattenpölar...........en följd ev många år av bitterhet.
Många historier gick om honom, de flesta var falska och elaka.
Lång tid hade han varit inspärrad, och många flyktförsök hade gjorts, men han var fortfarande fånge.
Många hade haft roligt åt honom och alla hans flyktförsök och prat om att fly ut till friheten. Nu satt han bara där, sa inget, var inget......som om han hade gett upp. Han var en död i en levande kropp.
Den utstrålning han haft de senaste året höll alla borta, de var rädda för honom.
De hatade honom för de förstod honom inte, hade ingen kontroll över honom.
En signal tjöt som en pisksnärt och kvällsmaten var över. Alla myllrade iväg till sina celler som en flock samstämda fåglar. Alla gick iväg utom en.... Han satt kvar under tystnad och fingrade på sin oanvända gaffel.
En grovhuggen vakt gick fram till honom, slog batongen i bordet så det ekade i den gråa trista salen. Han fick inte den reaktion han var ute efter, fången sneglade bara uttryckslöst upp på honom.
- Rör på arslet, in i cellen, röt vakten
Fången satt bara kvar, sa inte ett ord, bara höll kvar blicken på vakten.
Utan mer eftertanke visslade vakten på förstärkning och ytterligare en vakt ankom som en lydig blodhund. Med ett ryck slet de tag i fången och mer eller mindre bar honom till hans cell.
I cellen satte han sig bara på sängen, stirrade rakt fram, sa inget, han var inget.
-Jävla psyko, sa den uppretade vakten och drog batongen över cellens stänger så det klingade och skar i öronen.
Ljusen släcktes ner som ett dråpslag, rösterna dog sakta bort i natten.

"Den enda sanna fången, är den som är fånge i sig själv"

Kl 08 på morgonen tjöt en annan signal, det var dags att kliva upp och motionera.
Alla fångar ställde sig på led utanför sina celler, alla utom en.
Samma vakt närmade sig uppretad.
- Det var då själva fan
Men när han kom fram till cellen var den tom.......kort därefter kände han att en av hans nycklar i bältet var borta.
Ett alarm ekade genast mellan alla väggar och fler personal kom till den "tomma" cellen. Men allt de hittade i cellen var hundratals små streck inristade under sängbritsen, och en trasig gaffel inkörd i låset på celldörren.

- Aptit på livet trots allt, skämtade en annan vakt.
Det föll inte i god jord.

Många hade skrattat åt hans prat om frihet, åt alla hans flyktförsök.
Men den dagen han verkligen var borta........dagen han försvann
skrattade ingen.

3 Maj 2011 | Länk | Kapitel 9 | 4 kommentarer

Den osynlige.

Glassplitter överallt, en tv nerkastad från balkongen, papper, gamla bindor, ölburkar, skadegörelse.....
Ännu en Valborg i Uppsala är avklarad.
Vaknade tung i morse, kändes som om jag kunde ha sovit för evigt, fick närmast slita upp mina ögonlock.
När jag vaknar helt sätter jag genast tänderna i en kyckling, sköljer ner med iskall cola. Inte den mest näringsrika frukosten, men kycklingen gjorde sitt och jag kände mig genast piggare.
Min kropp pulserar fortfarande sen gårdagen, tar en kall dush och borstar tänderna.
Mina sinnen känns trötta idag, känner mig less.
Ser fram emot att få dra iväg med båten igen, få jobba dygnen igenom. Sen i sommar vill jag dra iväg med mina vänner på nått speciellt.
Kanske hyra en tandemcykel och cykla västkusten rakt igenom, kanske ta en sista min till Kreta, eller bara dra iväg och Campa, hyra en båt.
Vill så gärna börja mitt liv i en ny stad, trött på att hålla mig osynlig.

Såg filmen Thor i helgen, gillade den skarpt. Tycker om när de blandas komik och allvarlighet. Sen tycker jag om när det är en kärlekshistoria i grund och botten. Så länge det inte blir för sliskigt.
Men det jag gillar bäst är när den det handlar om är en främling i en värld, och vägrar att anpassa sig. Att han förblir den han är, men ändå lär sig värderingar och utvecklas till att bli bättre.
När Thor kommer till jorden har han ifråntagits sina krafter och sin hammare. Allt han har kvar är sitt förakt för människor och sin arrogans. Till en början lyckas han inte så bra..
Mern han får lära sig att det finns annat att slåss för, än bara sitt maktbegär och ego.

Solen lyser in genom fönstret, folk passerar fort förbi. Men kylan släpper fortfarande inte sitt grepp. Som ett straff för att solen för en gångs skull strålar ner på en.

2 Maj 2011 | Länk | Kapitel 9 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida