Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Riding the trails.

Jag sitter med min mobil och försöker att underhålla mig själv med spelen
som finns där. Men de är bara testversioner som man måste köpa.
Hittar ingen skön sittställning heller.
Batteriet på datorn är slut och boken ligger längst ner i min astunga väska.
Sitter och filosoferar över mötet imorgon och tänker ut klyftiga saker att säga på intervjun.
Så får jag syn på en söt tjej som sitter några säten framför mig, mot mig.
Hon har ett fashinernade ansikte som fångar min uppmärksamhet. Drömmande ögon och en känslig mun. Men så ser jag att hon sitter och pekar mot mitt håll, förbi mig liksom. Konstant hålls hennes högerhand upp med pekfingret riktat mot något.
Jag sitter och försöker att förhindra mig att vända mig om och se vad hon pekar på.
Efter ett tag ser jag på henne att hon uppmärksammat att jag tittar på henne. Jag möter hennes ögon ett kort tag innan hon viker undan med blicken. Men hennes hand pekar fortfarande mot mitt håll.
Jag såg i hennes blick en skymt av att hon kände sig besvärad, så jag undvek att "undersöka" henne något mer.
Vänder mig mot fönstret och ser alla dessa byar och städer som fladdrar förbi.
En röst ekar plötsligt i mitt huvud att vi är framme i Uppsala, så jag börjar samla
ihop mina saker. Reser mig upp och börjar röra mig mot dörren. Ser att tjejen sitter kvar och när jag går förbi kan jag inte förhindra att vända mig åt hennes håll, då ser jag. Hennes ena arm är en protes hela vägen från axeln, plötsligt
känner jag mig så dum. Kanske hon trodde jag stirrade på grund av det, istället för att jag tyckte att hon var fin? men jag fick ett leende av henne som trots allt fick mig att tro att hon förstod att jag tyckte hon var snygg.
Solen lyser här i stan när jag tar steget ut från stationen. Sätter mig på min vanliga plats på cafet innan jag fortsätter hemåt med bussen.

28 Augusti 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

Halva världen väntar.

Bara ett ljus brinner klart, jag är ensam i nattens timmar.
Halva världen väntar, på någon att hålla om
Halva världen ber om.........att aldrig mer vara ensam.

Varje gång du lämnar, gör en del av mig det med

Sträcker mig över den tomma sängen, hör viskningen i mitt öra
halva världen väntar på någon som du..

http://www.youtube.com/watch?v=scCEmOtEeUc

Can you fix what was made to be broken?
I cant stop what was made to be.

My heart is tattooed on my sleeve
Im not hiding, no

Its only hurts to breathe

I am fighting, but I am blind

Can you fix what was made to be broken?
I am not hiding....... anymore

http://www.youtube.com/watch?v=gIBfH7zIHnI

15 Augusti 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

Förslavad.

Flera nätter nu så har jag haft så starka drömmar. De liksom lämnar mig inte oberörd, lever kvar i mina sinnen.
Senast igår så drömde jag att jag träffade på en vit varg när jag var ute och vandrade. Den var misstänksam till en början, men slog sedan följe med mig. Andra var rädda för den och gick åt sidan när vi passerade. För att visa att den inte var farlig så började jag leka med den. Jag höll mina händer i dess mun och brottades med den.
Mitt i allt så dök ännu en varg upp, en vit varghona. De båda fick ögonkontakt och "min" varg började närma sig honan och hälsade på henne.
De båda sprang omkring och verkade hur lyckliga som helst. Jag tittade på dem.....men efter en stund kände jag mig ensam utan "min" varg och bestämde mig för att avbryta deras lek. Lyckades få iväg honan, och efter en stunds betänketid följde varghanen med mig vidare.
När jag vaknade så var det enda jag kunde tänka på, "Varför lät jag honom inte följa honan?, eller varför tog jag inte med mig båda?"

Mycket har hänt på senaste tiden men ändå är jag liksom fortfarande på ruta ett.
Jag vet inte hur jag ska komma vidare.
Ibland känns det som om den ända gången då jag verkligen kan andas fri luft, är när jag sover. Att vakna känns bara tomt och förvirrande.

Ibland önskar jag att jag hade samma mål som alla andra. Det hade underlättat en hel del. Men sanningen är den att jag har haft samma mål så länge jag kan minnas.
Senast igår var jag ute på en dejtingsida och kikade runt, min blick svepte över alla bilder av olika men fastnade inte på någon. Efter ett tag kändes det som om en och samma människa skrivit alla annonser, och bara bytt bild.
Vart jag än befinner mig så undkommer jag inte känslan av att vara förslavad, att vi alla är det av så många orsaker.
Hela tiden är jag omringad av dessa svarta fåglar. De skriar åt mig i drömmarna, nästan sätter sig på mig när jag är på stan.
Vad vill de? Den svarta fågeln har alltid varit en symbol för något ont, något negativt. Men för mig har det varit en vägvisare, en symbol för vad som är och vad som komma skall.

Varför måste allt vara så svårt? Så konstlat och ytligt?
Om jag ser mitt liv som ett tåg, där folk alltid kliver på och efter ett tag kliver av, och själv fortsätter jag på mitt förutbestämda spår. Men frågan är, hur skulle det bli.........om jag själv klev av?

7 Augusti 2011 | Länk | Kapitel 9 | 2 kommentarer

Brevet till dig.

Årstiderna har rullat förbi som vågor på havet.
Varje morgon vaknar jag, går upp och ser mig i spegeln. Ser hur mitt hår städigt skiftar mellan långt och kort, en påminnelse om hur tiden rinner iväg alldeles för fort.
Sätter mig vid datorns lysande skärm, tittar på det tomma vita...
Men så en dag som denna får mina fingrar liv.........och jag skriver ett brev till dig.

Senast idag satt jag på cafet inne på stationen, försjunken i mig själv satt jag och skrev. Ibland kikar jag upp och möter en förbipasserande blick som försvinner lika fort.
Oftast sitter jag på samma ställe med min väska nära till hands, där jag har allt jag behöver ifall att...
Djupt fokuserad i något arbete kan tyckas med min lilla svarta dator och snabba ivriga fingrar.
Men djupt inom mig så väntar jag, lyssnar,tror och hoppas att en dag så kommer du och sätter dig vid bordet framför mig, och ett långt sökande är över.
Ibland kan jag sitta i en främmande stad på en bänk och se hur folkmassorna sköljer fram över de gråa gatorna, efter ett tag går allt i grått. Allt liksom går ihop i en enda grå massa, men någonstans finns det en färg som skiljer sig, en färg som lyser igenom, din färg.

Hur många vänner jag än får, vart jag än reser så kan jag inte sluta känna mig som en utomjording med det tunga oket att det bara finns en som verkligen ser mig för den jag är.
Alla dessa nätter då jag blickar upp mot den stjärnbeströdda himlen så fylls jag med hopp, för någonstans ser du upp mot det samma...

Jag hör musiken pulsera genom min kropp och alkoholen gör mina sinnen sega, dansen fortsätter långt ut på småtimmarna. Men vad jag helst vill göra är att ta en fika med dig och prata om vad som helst.......hur länge som helst.

Genom dessa långa korridorer med alla olika målningar på väggarna, dessa välbesökta museum som berättar om en tid som var. Berömda konstärer som Marc Chagall, Rafael och Van gouh avslöjar sina tankar på dessa dukar.
Men så för ett ögonblick så tror jag att du går där framför mig. Plötsligt är det bara färg och för mig okända namn, jag undrar för en liten stund varför någon någonsin gjorde dem. För jag skulle hellre se på dig än någon målning i världen.

Jag blinkar och du är borta.....

Som två karaktärer från en boks mystiska värld är vi båda vilse här........ensamma.
Även fast jag går genom mitt liv, skrattar, dansar, reser, så går mina tankar till dig.
Även fast vi aldrig riktigt mötts så måste du finnas. Någonstans därute måste du finnas, sökandes efter någon som är som du.........efter mig.

2 Augusti 2011 | Länk | Kapitel 9 | 0 kommentar

14 dagar

14 dagar till sjöss tar på en.
Jag hade liksom förväntat mig en annan stämning på båten. Men det verkar som om ju längre tid du jobbar där desto mindre bryr du dig om livet utanför.
För länge sedan var jag innen på att bli militär, då jag alltid gillat den militäriska shangern. Men nu inser jag att jag inte kan ta regler om hur jag ska vara och se ut. Jag vet inte hur många gånger det gnälldes på hur jag var klädd och hur jag betedde mig. Dessa grovhuggna sura tanter och gubbar som inte kan se längre bort den de gråa väggar som prydde mässen.
De första 4 dagar var jobbiga. 11 timmars jobb och 6 timmars sömn. En ständig kapptävling mellan köket, soporna och lagret.
Kanske är jag högfärdig och ego, men när jag handskades med dessa sopsäckar och vagnar som var fullproppade av ovikta kartonger, så kände jag mig frustrerad över att jag höll på med sånt. Denna arrogans hos medarbetare att inte vika ihop kartongerna gjorde mig tokig.
Som tur var så träffade jag en kille där som var lika malplacerad som mig. vi hade väldigt roligt oss emellan, ibland skrattade vi så tårarna kom.
Våran bästa tid på båten var när man var ledig och tog en kaffe med sig upp på däck, såg på alla vyer och rikemanshus som rullade förbi när vi passerade. Vi satt och filosoferade om livet och vart man hör hemma.
Då hans tid på båten var över hade jag 5 hela dagar kvar. Tungt att mista sin vapenbroder på båten.
Men tiden rullade på, en söt flicka i köket gjorde tiden uthärdlig.
Nu sitter jag på land igen och smuttar på en latte som jag inte druckigt på två veckor. Lönen kommer sen som ett bevis på mitt slit.
Senare i månaden ska jag möta upp min vän på nya äventyr och fundera på nästa väg att ta.
Livet handlar om ögonblick som gör ett avtryck på evigheten, en serie av händelser där vi verkligen känner att vi lever och inte bara överlever.
Ett ögonblick som jag tar med mig är när jag tar en snabb paus och andas ut i köket på båten och kikar ut från den lilla fönstergluggen och ser en magnifik solnedgång, himlen skiner i rosa och gult. Vetskapen att solen även stiger nästa dag ger mig hopp om en framtid även för mig.

1 Augusti 2011 | Länk | Kapitel 9 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida