Du kom in i mitt liv över en decembernatt och gjorde min tråkiga vardag till så mycket mer spännande än vad den hade varit på länge. Det var som om ingenting annat spelade någon roll längre. Det var som om jag var fast direkt. Jag behövde dig, kanske mer än vad jag nånsin behövt någon innan. Sedan slets allt det där perfekta och idylliska ifrån mig. Min drömkille var borta.

Kvar stod jag i ett mörker och pendlade mellan att försöka vara starkare än nånsin och att vara så svag att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Helt plötsligt var inget viktigt längre och dagarna bara flöt samman med varandra. Jag låtsades att jag hade kul och att livet fortsatte som vanligt, men så fort jag kom innanför hemdörren kom tankarna på honom tillbaka, och jag var återigen fast i mörkret. Fy vilken hemsk period när jag tänker efter. Jag blev proffs på att inbilla mig att jag visst mådde bra, och att jag klarade mig utan honom.

Men sedan den dagen han kom tillbaka i mitt liv så har jag insett att jag behöver honom. Jag behöver honom för att må bra, för att känna genuin glädje i mitt liv och för att orka. Det är så läskigt men det är sant. Jag är rädd för att han ska försvinna igen, för tiden utan honom var skit och det fanns liksom inget ljus inom mig längre.
Snälla låt mig aldrig gå igen.