Han var den där självklarheten.

Den där självklara pusselbiten som så länge saknats i mitt liv och som kompletterade det tomma utrymmet inom mig. Det var på nåt vis så självklart att det var just han, han och ingen annan. För det var något speciellt med honom sedan dag 1, även om det skulle ta ett halvår tills vi lärde känna varandra.

Han förde med sig den där spänningen, det där pirret, och längtan som bara vissa kan ge. Han gjorde vardagen så lättsam och underbar, och jag klarade mig på att sova cirka 3 timmar per natt, för jag hade honom i mitt liv. Vår relation var spännande, det fanns en väldigt stark kemi och attraktion. Det går inte att förneka och det går inte att radera.. Jag önskar jag kunde bränna upp alla minnen med honom så att jag aldrig mer behöver minnas. För just nu i skrivande stund har jag förträngt det mesta, och lagt ett lock över allt. Men jag märker också hur det bränner inom mig nu när jag skriver, när jag för första gången börjar gräva i detta som jag bearbetat den senaste tiden. Det är det jag varit så rädd för och därför inte ens  vågat skriva om tidigare.

Jag fick mitt hjärta krossat. Jag kan inte ljuga för mig själv, han krossade det och kvar stod jag och kände mig ensam och dum. Vår relation var jävligt passionerad men också farlig. För intensiv för mitt eget bästa. Det är svårt att bli svag för någon, det är skrämmande och stort, och efter allt som hänt så är jag livrädd för att bli det igen. För man blir ju ärrad, för att bli behandlad dåligt igen. Ur allt det hemska försöker jag hitta något bra. För denna tuffa period har gett mig en ny syn på saker. Jag har även lärt mig visa mig svag för min omgivning vilket jag aldrig tidigare gjort. Mitt tålamod har gång på gång suttits på prov och det har inte varit enkelt för en otålig människa som mig.

Idag mår jag bra. Jag vågar inte säga att jag gått vidare eller kommit över det, utan snarare är jag fortfarande i en slags bearbetning av det jag gått igenom. Jag har accepterat läget och försöker ständigt påminna mig själv att HAN gjort fel, inte jag. Jag hade velat slå honom och skrika på honom vilken vidrig människa han är men vad hjälper det. Jag blir så ledsen när jag tänker på allting och trycker därför undan det mesta för att inte behöva känna alls. Kanske inte det bästa att göra men just nu är det de enda som fungerar. Utan att nämna några detaljer så hoppas jag fan aldrig någon behöver gå igenom det jag har gjort de senaste månaderna.

Love sucks