Love makes the world go round .
Startsidan Blogg Om mig Logga in
Ti On To Fr
2
3
4
5
6
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
<<
Oktober (2018)
>>


Och plötsligt var vi främlingar

Dagarna går med flyter liksom samman. Allt är grått just nu. Allt som jag sett framemot har slitits ifrån mig. Paniken kommer krypandes inombords titt som tätt. Jag försöker vara stark för jag vet att jag är det. Men denna gången är det svårt. Det är svårt att vara stark när man känner sig som ett gråtande litet barn. 
 

Jag vet ingenting längre.

Du var där hela tiden. När jag packade upp min första lägenhet. Du var den första personen som klev in genom dörren. Sen var allt bara så självklart. Det gör så ont att titta tillbaka på den här hösten. För allt jag ser är dig. Hur glad du gjorde mig, bara av att veta att du fanns där. Att vi båda satsade. Att vi utmanades, och växte av varandra. Hur vi bara flätades samman på det mest naturliga sättet.

Och nu. Nu är vi främlingar igen. Och jag vet inte ens vad du tänker längre. Kanske hatar du mig för att jag klippte de sista banden. Kanske stänger du alla känslor inne. Vad vet jag. Jag vet bara hur det värker i mitt hjärta. Hur tungt det är att andas emellanåt. Och hur saltet av mina oändliga tårar smakar.

Snälla Gud ge mig ett tecken. Ge mig något ljus i det här tunga mörkret. För jag orkar inte ha såhär ont mer.

9 Januari 2023  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
När livet kommer emellan

Right person wrong time sa dem... Och aldrig tidigare har jag känt det så starkt som nu. Jag önskar att tiden var annorlunda. Jag önskar att universum hade andra planer för oss. För jag vill inte acceptera, jag vill inte säga hejdå. Jag vill ju ligga i din famn varje dag. Jag vill fortsätta skratta och retas med dig. Jag vill fortsätta se ditt fina namn på min mobil när du hör av dig till mig. Men nu blir det inte så. Ni vet när livet kommer emellan. Och tvingar er ifrån varandra. Jag har aldrig känt mig så maktlös som nu. Tanken på vad vi hade kunnat bli gräver inombords i mig. Jag saknar dig redan så mycket. Jag har gråtit, som aldrig förr. Fan vad jag har gråtit och fan vad det gör ont att fortsätta min resa utan dig. Jag försöker tänka att våra vägar kommer korsas igen ifall det är menat. Men jag vill inte släppa dig och det vi redan har. För det har betytt mer än vad du säkert kunnat ana. Jag bytte lakan häromdan, jag ville inte ens byta dem för de doftade fortfarande dig. Men min säng luktar ändå som dig, som om du fastnat där du egentligen borde vara.

Fan. Du gjorde hela min höst. Du fick mig att känna mig mindre ensam. Du överraskade mig gång på gång över hur älskad du är. Även om du också kunde driva mig till vansinne. Men det gjorde ingenting, för vår connection var så stark att jag aldrig behövde oroa mig. Det skulle ju vara du och jag. Men nu är det bara jag igen. Inget mer du. Och att du ska vara på andra sidan jorden dödar mig inombords. Jag kan inte ens gråta mer. Jag vill gråta för att få ut min sorg men det är som om tårarna tagit slut. Och kvar i mig är bara ett stort tomrum. Som ett mörkt rum. Varje dag undrar jag när du ska höra av dig igen. För jag känner din saknad, jag känner att du vill. Men jag vet att du håller dig för det är jobbigt för dig med. Fan, varför är kärleken så orättvis? Jag är så trött på hjärtesorg. Jag är så trött på att aldrig få dela min lycka med någon annan, inte ens när jag trodde att jag skulle det.
 

Snälla glöm aldrig bort mig. Eller det vi hade. Det var något speciellt, det vet jag att du vet. Men glöm mig inte. För jag kommer aldrig glömma dig.

1 Januari 2023  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Still thinking about you.

Det var du.

Du som gjorde mig hel. Efter många år med ett trasigt hjärta och en hopplöshet att aldrig få uppleva ömsesidig kärlek igen. Men så kom du från ingenstans, i den mest oväntade tidpunkten, och ändrade allt.

Det var du.

Du som såg mig. Uppskattade mig. Vågade visa dina känslor. Du som tog hand om mig, som alltid höll min hand eller runt min midja. Du som tog mig på de mest naturliga och finaste dejterna jag tidigare bara drömt om. Du som pratade öppet om allt. Du som prioriterade mig.

Aldrig någonsin hade något känts så bra och så naturligt. Det var som om två själar möttes en kväll och därefter var oskiljaktiga, dag in och dag ut.

Du gjorde hela min vardag. Du fick mig att älska livet igen. Du gjorde mig glad. Du fick mig att känna mig efterlängtad. Du var pusselbiten jag väntat på.

Jag kan hålla på och skriva hur länge som helst om hur fin du är och hur gärna jag vill vara din. Men tyvärr slutar det där för så gjorde även vi. Även det allra finaste och mest självklara kan tydligen också avbrytas. Och fan, det gjorde ont, så mycket ondare än vad jag trodde.

Men jag är starkare idag än för några år sen. Jag vet att jag klarar mig. Men det klart att det gör ont när hjärtat ville något annat.

Jag är för evigt tacksam att jag träffade dig den där tidiga sommarkvällen i slutet av maj. För du byggde upp mig igen. Du påminde mig även att det finns fina människor där ute som kommer vilja mig väl. Som kommer behandla mig som en prinsessa. För det är så du behandlade mig.

De fina minnena vi hann skapa i början av sommaren kommer jag bära med mig länge. Jag vet att du också tänker på allt vi gjorde, på hur vi var, på vad vi kunde bli. Jag känner det, enda in i min själ. Jag känner så mycket. En så stark koppling. Jag känner ibland att du tänker på mig.

Jag skriver detta ikväll även om jag velat skriva av mig så länge. Men jag har inte haft orken riktigt. Jag har inte haft lust att bli påmind. Men jag är hel igen och vågar därför skriva.

Men det klart att det svider till lite inom mig när jag åker förbi de platser som blev "våra". Eller när jag hör våran låt. Eller när jag står i affären och ska köpa dricka och ser den smaken som vi alltid tog. Eller när jag ser dig. Som jag gjorde senast ikväll. Och jag vet att du såg mig med. Visst är det konstigt när två personer träffas och lär känna varandra blixtsnabbt. Och lika snabbt är allt över. Och man är tillbaka till att vara främlingar igen.

Jag undrar vad du tänker på ikväll. Säg mig, tänker du på oss lika mycket som jag gör? Jag vill att du ska veta att jag saknar dig. Din röst, dina vackra ögon, din doft men framför allt saknar jag din ömma närhet. Jag saknar hela dig. Kom tillbaka.
 

4 September 2021  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Jag har inte glömt dig, jag har bara lärt mig leva utan dig.

Dagar kommer och dagar går. I många perioder känner jag mig stark och lycklig, andra perioder går jag fortfarande sönder. Skillnaden nu jämfört med tidigare är att jag accepterat vad vi är och vad vi aldrig blev. Jag har blivit tvungen till att göra det även om det inneburit smärta och sorg. Jag har accepterat att jag förmodligen aldrig kommer känna det jag kände för dig för någon annan, men mina dörrar för andra är inte längre stängda. Dörrarna har öppnats sakta men säkert även om jag är rädd. Rädd för att bli utsatt av samma smärta av någon annan. Rädd för att ge hela mig till någon annan. Jag dör fortfarande inombords när jag ser dig och jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. För enkelt har det aldrig varit med dig. En del av mig kommer nog alltid att tillhöra dig, även när jag är gammal och grå. Fast nu vet jag att jag kommer kunna älska någon annan, även om det inte är på samma sätt som jag älskade dig. Jag växer dag för dag även om jag har mina bakslag. Du är inte längre prio 1 i mitt liv även om du fortfarande är viktig. Det är så mycket jag hade velat säga till dig men jag vet att det inte är lönt. För det förändrar ingenting. Därför står jag har och kämpar varje dag med mina inre demoner som vill dra mig tillbaka till dig. En destruktiv kärlek som denna är inte vad jag vill ha, och jag har äntligen insett att jag förtjänar så mycket mer. Jag har lärt mig leva utan dig och jag kommer fortsätta med det.

10 April 2021  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Du & Jag

Utan dig är jag mycket men jag är inte hel. Det är sjukt att en människa kan ge en så mycket samtidigt som den kan ta ifrån en ännu mer. Jag har önskat i så många år nu. Önskat efter en förändring. En förändring som aldrig sker.

En dag träffar jag någon annan. Men hur ska någon annan nånsin få mig att känna det jag kände för dig? Hur ska jag se på honom med samma passion? Jag är rädd för att jag inte ska skratta med honom så som med dig. Rädd för att han inte ska kännas tillräcklig för mig.

En dag träffar du någon annan, men vem är hon? Kommer ni se på varandra så som vi tittade på varandra? Kommer hon kunna veta precis vad du tänker, så som jag kunde?

Jag trodde alltid att det en dag skulle bli vi på riktigt. Jag trodde faktiskt det. För jag har aldrig varit så säker på något i mitt liv som på dig. Jag trodde att dagen en dag skulle komma, då du och jag inser att vi aldrig mer vill vara utan varandra. Då vi skulle på ett på riktigt. Men så händer det aldrig. Och helt plötsligt så känns det så långt bort. Det känns omöjligt. Som om allt bara varit påhitt och inbillning i min hjärna. Fyfan vad det svider.

Jag undrar vad du gör ikväll. Ser du månen där du är? Kan vi inte bara vända blad. Riva ur alla gamla sidor och sår, och börja om på nytt? Kan vi inte bara vara vi, det som vi är bäst på? Rädslan gnager inom mig att det aldrig kommer att hända. Den känslan tar död på mig. Jag vill inte leva ett liv utan dig, det känns så främmande. Det var ju du och jag.

Snälla, ge mig ett tecken. Ge mig något att gå på, ge mig det jag alltid velat.

20 December 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Aldrig trodde jag.

Jag kunde se oss om några år, i vår första gemensamma lägenhet. Jag kunde se mig inreda den, och att vi gjorde den till vår. Jag kunde se mig dig komma hem från jobbet, den plats där vi många år tidigare möttes på, trött i kroppen slänga dig på soffan och klaga. Men jag skulle ge dig en massage och peppa dig. Jag kunde sig mig lära mig laga mat, det som jag inte ens tycker är kul, för dig. För oss. Jag kunde se oss resa till vackra länder och bara njuta på en solstol på någon lugn strand. Hand i hand på kvällarna påväg till middag. Jag kunde se oss på vår bröllopsdag. Jag kunde föreställa mig klänningen, ringen, dig i kostym, gästerna. Kärleken. Jag kunde se dig hålla vårt första barn i din famn. Jag kunde se oss köpa hus. Få fler barn. Jag kunde se oss få minst en pojke som blev en kopia av dig. Med dina fina drag och vackra ögon. Leva familjeliv. Köra och hämta från fritidsaktiviteter. Grillkvällar på altanen. Julfirande med våra familjer. Jag kunde se oss. 35 år gamla. 45 år. 55 år, men med samma djupa blick tittandes in i varandras ögon. Den där långa, längtande blicken som talar så mycket. Hur gamla vi än blev, skulle den där blicken alltid bestå. Jag kunde se oss tjafsa genom åren. Som vilket par som helst. Men som alltid gick till sängs sams, i varandras famn. Aldrig trodde jag att vi skulle hamna någon annanstans. För det var ju vi. Vi två blev ju ett.

Att behöva acceptera något annat har varit den svåra biten. Det är den biten som fortfarande skaver. Som fortfarande gör ont när jag tänker på det. Den där biten som jag fortfarande inte kunnat bearbeta färdigt.

Jag står i en förändring i mitt liv just nu. Den största förändringen på säkert 4,5 år. Den första milstolpen är nådd. Snart är det dags för det som jag faktiskt kämpat för. Men att öppna en ny dörr betyder att en annan måste stängas. Och det är så läskigt. Men välbehövligt. Jag är rädd men taggad. Men det väcker så mycket känslor inom mig. Oro framför allt. Och separationsångesten är total. Det vet jag sedan innan att jag lider av. Men denna gång är den extrem, det gör ont. För denna gång innebär detta beslut så mycket mer än tidigare beslut i mitt liv. Det är väl därför jag sitter här och nu och skriver av mig. 16 november 2020, vem kunde tro det. Den dag jag så länge vetat skulle komma nån gång, har kommit och jag känner mig så oförberedd på något sätt även om jag inte borde det. Men jag vet att det kommer bli bra. Det blir det alltid.

16 November 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
En annorlunda sommar

00:50

Godkväll. Jag har precis kommit hem efter en sån där sommarkväll som man drömmer tillbaka till en kall novemberkväll. Mina ultimata sommarkvällar här i Sverige spenderas på min barndomsväns lummiga gård med grill, tända ljus, ljumna vindar, gott sällskap, något glas bubbel och kanske lite för många cigg. Men det där är dem bästa sommarkvällarna för mig. Så jag skulle säga att denna kväll blev ett perfekt avslut på den här semestern. Vilken tur att vi fick några varma dagar till slut.

Det blev en annorlunda sommar på alla sätt. Ingen utomlandsresa, som annars är obligatoriskt för mig. Juli bjöd dessutom på ett riktigt kasst väder så ja, vad har man gjort? Jag har bara chillat järnet. På något sätt har det inte gjort mig så mycket trots allt. För det har gjort att jag varvat ner och tagit det lugnt på ett sätt som jag aldrig annars gör på somrarna. Jag har uppskattat lugnet. Jag har spenderat min tid med mina vänner för det mesta och jag kommer särskillt minnas W, jag tackar dig för den här sommaren som fört oss ännu närmare varandra! Jag undrar hur många samtalt vi ringt varandra, när vi vaknat, på dina raster, efter ditt jobb.. haha! För att inte nämna alla för det mesta spontana träffar vi haft.

Jag lämnade dock Göteborg för Stockholm förra helgen, tillsammans med bästis. Där hade jag inte varit på tre år så det var verkligen så kul att komma tillbaka. Jag hade inte insett hur mycket jag saknat den staden! Är så glad att vi tog en långweekend dit för även om vi ses flera gånger i veckan så är det något speciellt att komma iväg sådär. Man skrattar hundra gånger mer och man uppskattar varandras sällskap på ett helt annat sätt! Den helgen blev sommarens höjdpunkt. Fan vad roligt och mysigt det var. Vi åkte Voi i stan på dagarna, solade och badade, satt på uteserveringar och åt god mat. Bättre hade vi inte kunnat ha det!

Det känns faktiskt tråkigt att semestern lider mot sitt slut. I början kände jag mig uttråkad men efter någon vecka när jag vant mig så kände jag bara att fan, jag önska att semestern var så mycket längre. För första gången på flera år vill jag inte att sommaren ska ta slut. Jag som annars brukar längta till hösten. Men det lugn som denna sommar gett mig har gjort att jag vill fortsätta såhär ett bra tag till..

Men på tisdag är det back to work som gäller. Nu gäller det även att ta tag i mitt liv på riktigt. Ta mig någonstans jobbmässigt då jag har en utbildning bakom mig som faktiskt kan ge mig något. Måste ta tag i att hitta lägenhet.. Ja det är mycket stora saker som jag behöver ordna med och det är lite läskigt.. Jag är bekväm av mig och egentligen trivs jag med livet nu även om jag vet att jag måste ta tag i dessa viktiga saker. Önska mig lycka till! Nej nu tänkte jag sova gott. Imorgon ska det bli 25 grader men det verkar som det ska bli moln, isåfall ska jag ha en riktig städdag här hemma. Ciao!
 

9 Augusti 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
01:19

Det är lördag natt igen. Dagen har varit regnig och grå. Mitt humör matchas med vädret. Veckorna bara rinner förbi, dagarna flätas liksom samman. Ännu en lördag natt i bilen på min parkering där tårarna rinner ned från min kind. Helgerna har de senaste två åren blivit ångestladdade snarare än något glädjefyllt. Det är som om verkligheten kommer ikapp mig på helgen och bekräftar det som jag så många gånger försöker förtränga. Allt det där jag blundar för och fasar över. Det blir extra tydligt när helgen kommer. Jag som aldrig mer ville sitta och storgråta över honom. Jag som aldrig mer ville känna smärtan i bröstet, den där olidliga smärtan och huggen i hjärtat. Men ändå gör jag det. Och för första gången någonsin kan jag inte riktigt klandra mig själv. För första gången så klandrar jag faktiskt dig. Och det är nog därför det gör extra ont just nu. För denna gången var jag starkare. Denna gången stod jag på mig. Denna gången var jag tillräckligt smart, men ändå hamnade jag här. Sanningen är den att jag är livrädd för ett liv utan dig. Jag är rädd för ett liv med någon annan. För du har tagit hela mitt hjärta. Hur ska jag någonsin ta tillbaka det och kunna ge det till någon annan igen? Jag andas dig. Du är ju fan hela min värld och lite till. Samtidigt är du inte det. För isåfall hade jag inte suttit här nu igen, ännu en natt och skrivit om dig. Då hade du istället legat här bredvid mig och hållt om mig. Och det hugger till i hjärtat när jag tänker på att det kanske aldrig blir så. Fan vad det svider.

7 Juni 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Todays thought.

"Maybe we´ll meet again,

when we are slightly older and our minds less hectic,

and I´ll be right for you and you´ll be right for me.

But right now, I am chaos yo your thoughts and you are poison to my heart."

26 Maj 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
I miss u like hell

Varje gång du försvinner är det som om en del av mig dör. Det gör så ont. Det gör lika ont varje gång. Och varje gång står jag där, ensam med kramper i bröstet och hjärtat nere vid knäna. Varje gång undrar jag vad jag gjort för att förtjäna denna smärta. Varje gång undrar jag när jag ska få vara lycklig. Jag har alltid vetat att du är pusselbiten som saknas i mitt liv. Och när det är vi, då är pusslet helt. Men när du försvinner, river du ut den biten samtidigt som du tar med dig några andra bitar. Kvar lämnas jag med ett krossat hjärta.

Vem fan är jag. Vem är jag ens numera? En liten, skadad och osäker tjej. Jag borde leva mitt bästa liv till fullo och ta vara på världen. Men det är så svårt när du är min värld. Utan dig går jag under. Utan dig har vardagen inte samma mening. Fyfan. Jag trodde aldrig att så många tårar kunde fällas under samma dygn. Jag är än en gång förstörd. Krossad. Olycklig.

4 Maj 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
00:29

Om du bara visste hur mycket jag älskar dig.

Jag har älskat dig sedan den första kvällen i december 2017. Om du bara visste det. Om du bara visste att jag hade gett dig hela världen och lite till. Att jag alltid hade haft din rygg. Att jag alltid hade stöttat dig och skyddat dig. Jag hade blivit en bättre människa för dig. För dig hade jag gjort precis allt.

Hela min kropp, min själ och mitt sinne skriker efter dig. Hjärtat värker. Varför kan jag inte få bli älskad tillbaka av dig lika mycket som jag älskar dig? Varför kan inte du välja mig, så som jag hade valt dig hundra gånger om? Det gör lika ont varje gång jag tänker tanken. Det gör lika ont varje gång jag ser dig och vet att vi inte längre kommer röra varandra så som vi alltid rört varandra innan.

Dina blickar gör mig knäsvag. Ditt leende får mitt hjärta att smälta. Dina ord gör mig pirrig och ditt skratt gör mig glad. Och dina berörningar på min kropp, dina händer på mig, känns som om de stannar kvar för alltid. Jag kommer nog aldrig bli hel igen på riktigt. Jag kanske läker, men att bli hel känns omöjligt. För jag är ju bara hel med dig. Den plats du har i mitt hjärta kommer aldrig kunna fyllas ut av någon annan. Kanske till stor del, men aldrig helt och hållet. Du kommer alltid finnas kvar där, som ett litet skrapsår som aldrig riktigt läker och som kommer påminna mig om dig föralltid.

Dem säger att tiden läker alla sår. Jag sa också det förut. Men det här såret är så djupt, så skadat, att inte ens tid kan hjälpa till. Det är min bittra sanning. Jag försöker spela cool som om allting är bra, men innerst inne är det raka motsatsen. Innerst inne pågår ständigt ett krig, en längtan och en önskan om att få vara din. Allt för gäves. För så kommer det förmodligen aldrig att bli.

16 April 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Thougts

Jobbig kväll.

Mycket tankar som snurrar i huvudet konstant. Jag är trött även om jag inte gör något ansträngande om dagarna numera.

Ute på min gata är det knäpptyst. Inte ens en vindpust hörs. Perfekt väder för att sätta sig ute och rensa tankarna. Tårarna rinner sakta nedför min kind, samtidigt som bröstet värker. Vill. Inte. Falla. Tillbaka. Det är jobbigt när en annan person blir som en drog. Som heroinet för en narkoman. Som spriten för en alkis. Eller ciggen för en rökare. Du är allt det där för mig. Även om jag vet att det är destruktivt så kan jag inte se mig själv utan dig. Det är så läskigt att en person kan betyda hela världen för en, och att den personen gör hela din närvaro på jorden så mycket bättre. Hur gör man? Hur släpper man taget? Den ständigt återkommande frågan i mitt liv de senaste två åren. Sorgligt men sant.

Jag försöker vara stark och emellanåt lyckas jag väldigt bra. Men sen kommer dessa dagar, då det känns som allt man byggt upp faller samman. Utan någon speciell orsak. Fan för kärlek. Kärlek är det vackraste men också det värsta jag någonsin upplevt. Inte visste jag vad kärlek var innan dig. Men du lärde mig det. Men du tog även ifrån mig den fina och idylliska bilden av vad jag trodde kärlek var. Det svider och gör ont. Och här sitter jag nu, den 8 april 2020 och allt är sig likt.

Kärleken svalnar aldrig och det skrämmer mig.

8 April 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Until then

10 Februari 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Lessons

Det tog 1 kväll att få upp ögonen för dig. Det tog 1 vecka att få ett starkt intresse av dig med pirr i magen. Det tog 1 månad för att inse att jag vill ha dig, dig och ingen annan.

Att det skulle bli början på något fint och samtidigt något så destruktivt hade jag ingen aning om. Hade jag vetat, hade jag aldrig gett mig in i det från första början.

2 år. 2 år tog det, tills jag till slut kunde släppa taget. 2 destruktiva, ångestfyllda mörka år. För såhär i efterhand när jag ser tillbaka, så ser jag bara det där.

Jag ser inte längre det fina. För även våra fina stunder har flagnat bort. Allt det som gjorde ont, allt det som skadade, tar över den romantiserade bilden av oss.

Att jag står här nu, och skriver detta från mitt hjärta kunde jag bara drömma om. Jag trodde att jag alltid skulle vara kär i fel person. Att det alltid skulle göra ont.

Men det gör inte längre ont. Jag kan se tillbaka på allt utan att gråta. Utan att sakna. Utan att vilja gå tillbaka. Sakta men säkert läkte även jag.

Sakta men säkert kunde jag känna glädje och lycka igen, men denna gången utan dig. Denna gången bygger jag upp mig själv igen, för första gången på 2 år.

Det kanske tog sin tid att inse. Det kanske tog sin tid av felaktiga, dumma beslut. Men kanske var det den tiden som krävdes. Krävdes för att läka.

2 år blev mina misstag. Men framför allt blev det mina lärdomar. Som en vit duva som släpps fri mot en knallblå himmel. Där är jag nu.

Jag är inte längre fast. Jag är fri.
Fri från kärlekens demoner.

 

11 Januari 2020  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
2020

2020 är året då jag måste sluta älska dig, sluta bry mig, sluta vilja. Bara tanken på det är skrämmande och det sårar. Det sårar att tvingas inse att jag inte är din. Att du inte är min. Och att det för första gången på två år måste förbli så. För en destruktiv kärlek är ingen kärlek. Den jag trodde skulle bli min för alltid kommer aldrig bli det. Och att sitta och skriva detta här och nu gör ont. Men jag måste. Även om jag för första gången någonsin VILL gå vidare så gör känns det. Det bränns. Visst har jag en ljusare syn på framtiden än vad jag haft på länge, men jag ljuger om jag säger att detta är lätt. För ingenting är enkelt när det kommer till dig. Vare sig jag har dig eller inte så är det svårt. Jag ville aldrig ge upp. Jag ville aldrig sluta. Men jag tvingas till det gång på gång. Jag hade gett dig hela världen och lite till. Men vissa människor förtjänar det inte. Varenda cell i min kropp har alltid velat, har alltid önskat och har alltid trott på oss. Men även en person som jag kommer till den punkt då jag måste ge upp. Du är ett speciellt kapitel i mitt liv och kommer alltid att vara. Jag vet att jag kommer se tillbaka i mitt liv om 20 år och fortfarande minnas dig. Du är inte som dem andra. Du fick mig att känna på riktigt. Enda in i själen. Så hur ska jag någonsin glömma oss? Jag hoppas dock att när jag väl minns dig om 20 år, att jag kommer att minnas dig med värme och inte som något mörkt. Och jag hoppas även att du aldrig glömmer mig, utan att även du minns dig och mig som det där speciella som vi faktiskt var. Men just nu spelar det inte längre någon roll hur vi var. Eller hur länge vi var. För två år av oss kan inte fortsätta och bli ännu fler. Detta var slutet och det gör ont. Det gör ont att sluta älska dig. Men det gör ännu ondare att älska dig här och nu.

29 December 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
I cannot change you so I must replace you

2019. Snart har ännu ett år gått och jag försöker sammanfatta året i mitt huvud. Min första tanke är; vad har jag ens gjort?

Den största milstolpen jag nått det här året var att jag tog min kandidatexamen. Annars så har jag bara glidit med och inte gjort så mycket större grejer. Egentligen har det varit ett lugnt år. Kanske också ett ganska viktigt år.

Jag har försökt jobba med mig själv och mina känslor. Jag har försökt utvecklas och lite bättre har det allt blivit. Även om jag haft mina jobbigare stunder också. Jag har varit väldigt glad och lättsam när jag väl varit glad, men också väldigt, väldigt ledsen när jag väl varit det. Men överlag har jag mått bättre och känt mig starkare, även om jag just nu befinner mig i en jobbig period.

Den här perioden fick mig att reflektera över mig själv mer. Jag måste sluta med att vara alla till lags. Jag måste sluta med att göra saker som jag egentligen inte vill. Framför allt måste jag sluta att blunda för hur jag egentligen mår och lyssna på mitt inre. Det är okej att må dåligt och att vara ledsen. Det är viktigt att lyssna på dessa känslor och bearbeta dem, inte trycka undan dem som jag alltid gör. Den senaste tiden har jag fått torka mina egna tårar och känt en tomhet jag inte känt på länge vilket har varit skrämmande. Men återigen, jag måste stanna upp och lyssna på detta och inte låtsas må bra.

Jag har blivit någon jag inte vill vara. 2020 måste visa mig en annan väg, en lyckligare väg. Nästa år måste jag fortsätta att jobba med mig själv. Jag måste hitta min egen lycka igen. Jag måste våga vara ensam, våga vara hemma och ta det lugnt själv, hitta något som gör mig glad. Det är väl det. Mer än så vågar jag inte hoppas på. Jag är liten och förstörd just nu, det är dags att ta tag i mig själv och ta tillbaka mitt liv. Min lycka.

10 December 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Under min yta

Hej, D.

Du kommer förmodligen aldrig att läsa det här, för jag kommer förmodligen aldrig att ge dig denna text. Denna text är ord som jag burit inom mig i två år nu. Ord som jag skulle behövt få ur mig mycket tidigare, men det har varit för jobbigt. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli tjejen som blev helt totalt svag för en kille. Som skulle förlora sig själv och sina principer bara för att få vara med killen som tog hennes hjärta med storm.

Sedan den natten du kom in i mitt liv för ganska så exakt två år sedan har det bara varit Du. Jag har inte ens kunnat kolla åt någon annans håll. Jag kände i princip direkt att det är dig jag vill ha. Inget annat spelar någon roll. Men jag fick stå ut med mycket i början från olika håll. Folk började snacka om mig. Såg ned på mig. Undrade vad fan jag höll på med. Inte för att du är en dålig kille på något sätt. Men folk älskar att snacka och hata. Om du bara visste vad jag gick igenom parallelt med att jag började träffa dig. Men jag kunde inte ens bry mig, för det viktigaste var Du. Du var ljuset i decembermörkret och jag hade aldrig känt mig lyckligare.

Du sårade mig. Helt plötsligt var de rosa molnen jag svävat på borta. Dem var numera gråa och hjärtat värkte som det aldrig tidigare gjort. Jag var tvungen att lämna oss. Inte för att jag ville - jag var tvungen. Allt var ett stort mörker. Att gå från det där idylliska och fina till att inse att detta inte går... Det var hemskt. Tiden stod stilla och jag hade aldrig känt mig så ledsen.

Trodde jag.

Så kom du tillbaka. Om jag tidigare var lycklig med dig - gick det inte ens att jämföra med hur lycklig jag var över att få ha dig igen. För nu var allt ännu bättre än förr. Det kändes som att det var du och jag genom allt. Vi var tillbaka fast bättre och starkare. Jag förstod att jag behöver dig. Jag ville aldrig mer vara utan dig. Vi hörde ju ihop. Dragningskraften till dig är det sjukaste jag varit med om. Jag har aldrig velat ha någon så mycket.

Men du sårade mig igen. Och denna gången kändes det ännu mer. Denna gången gick mitt hjärta i tusen bitar. Mitt lilla sköra hjärta som alltid varit så rädd för att släppa in någon. Men med dig satsade jag allt för det var värt det enligt mig. Men tydligen inte. Så många tårar som fälldes. Jag kände att jag aldrig kommer bli hel igen.

Sen gick tiden. Månader passerade. Jag var glad men innerst inne mådde jag skit. Inte en dag gick utan att jag tänkte på dig. På oss. Jag kunde bara inte släppa dig. Varje dag hoppades jag på att du skulle höra av dig igen. Många nätter i tårar. Det var ren och skär hjärtesorg, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Men jag försökte vara stark, jag hade ju inget annat val. Ett halvår hade gått. Sen var det som om du hörde mina önskningar och försiktigt var du där igen. Aldrig på något fult sätt kom du tillbaka. Utan på ett snällt och respektfullt sätt. Tredje gången gillt, det låter inte så smart. Tänkte jag. Men jag visste att hjärtat är kvar hos dig och jag kunde inte låta bli. Stormigt blev det. Mitt tålamod var numera på noll när det kom till dig. Jag visste ju att du inte förtjänade mig eller någon mer chans, men du var min drog jag inte kunde leva utan. Stormigt blev det, ja. Vi borde aldrig träffats igen där. Jag var inte läkt. Jag var fortfarande i någon slags sorgarbete av det förflutna.

Jag bestämde mig. Jag måste avsluta det igen. Återigen mot min vilja, men jag tvingade hjärnan styra istället för hjärtat. Det där avslutet sårade mig återigen. Denna gång på ett annat sätt. Denna gång pga hur du valde att hantera situationen. Ännu fler kvällar i tårar. Sömnlösa nätter. Rädslan över att ALDRIG orka ställa mig upp igen. Jag skadade mig själv gång på gång. Jag erkände högt för mig själv att jag är den största idioten av oss två. Det är jag som blivit så svag att jag inte kan låta bli dig. Det gjorde så ont. Det gjorde så ont att ännu en gång ligga och storgråta i fostersängen på nätterna. Jag grät många gånger i bilen påväg hem från jobbet. Påväg hem från en vän. Om du bara visste hur många gånger jag satt i bilen på min parkering ibland i över en timme och bara grät. Alla sa gråt ut. Men tårarna tog aldrig slut. Jag tog bort dig överallt på sociala medier för första gången. Nu gick det vara nog. Nu MÅSTE jag gå vidare.

Några månader gick och det blev sommar. Livet kändes liite lättare. Men jag kände mig inte lycklig. Bara för stunden när jag gjorde något som jag gillade. Jag tänkte fortfarande på dig dagligen. Undrade så mycket hur du mådde, vad du gjorde. Drömmen om att du någon gång skulle komma tillbaka men att faktiskt vilja ha mig föralltid fanns fortfarande kvar i mitt huvud hur mycket tiden än gick. Sakta hade jag börjat acceptera vårt förflutna. Att det aldrig skulle bli vi. Jag var inte längre arg på dig. Jag var inte längre hjärtekrossad. Men brydde mig, det gjorde jag ju.

Ännu ett halvår hade nu passerat och konstigt nog kändes allt lugnt. Jag började känna mig hel igen även om vår historia hade krossat mig och förändrat mig och min syn på många saker. Våra vägar korsas igen. Denna gång är jag starkare men min lust för dig kommer nog aldrig dö ut. Denna gång var annorlunda. Jag kände att jag vill inte längre ha dig som förut. Men jag vill ha dig, din närhet. Jag bestämde nu. Jag ville bara få vara ett med dig. Men på ett annat sätt än förr. Vem försökte jag lura? Även om de senaste två månaderna med dig har varit bättre och mindre komplicerade än någonsin så sitter jag ändå här nu med gråten i halsen eftersom jag vill så mycket med dig. Jag känner mig inte sårad, mest bara ledsen.

Ledsen över vem jag blivit på grund av dig. Jag blev den där svaga tjejen som inte kan släppa taget. Som har försökt allt och lite till. Som har vänt på verkligheten bara för att få vara med dig. Om du bara visste hur mycket jag gråtit på grund av dig. Eller hur mycket fjärilar i magen du gett mig. Om du bara visste hur bra jag alltid mått med dig, och hur jävla dåligt jag mått utan dig. Men du hade aldrig förstått det.

Denna gången klandrar jag inte dig. Jag klandrar bara mig själv. Du var aldrig en äcklig kille mot mig någonsin. Du var ingen manipulativ kille. Du har dragits till mig lika mycket som jag dragits till dig. Men vi har velat olika. Och det har brytit ned mig gång på gång. Även om jag inte är en dum tjej så har jag alltid fallit tillbaka. Varje jävla gång. För jag vill inget annat än att vara med dig. Jag hade ju gjort allt för dig. Exakt ALLT. Jag får skylla mig själv men fan vad det gör ont. Fan vad det gör ont att vara olyckligt kär.

Jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig ur detta. Det är ett självskadebeteende hos mig. Du orsakar så mycket lycka och smärta på samma gång. Hur fan gör man?

D, om du någonsin skulle få läsa denna text. Jag önskar bara att du kunde förstått mig. Jag önskar att du ville ha mig lika mycket som jag alltid velat ha dig. Jag är tom på ord. Tom på glädje. Jag känner mig utmattad. Liten. Patetisk.

Vem är jag ens nu för tiden? Vem fan har jag blivit?

23 November 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Kemi

Att ha kemi med någon. En sån där riktigt, stark kemi med en dragningskraft så stark att den inte går att motstå. Ögon som talar. Blickar som inte släpper taget. Kroppar som slingrar sig kring varandra, som aldrig vill släppa taget om famnen. En känsla inombords som bara skriker efter mer. Kyssarna. Dem går inte att beskriva, eftersom ingenting i världen går att jämföras vid. Som fyverkerier i hela kroppen. Läppar som är som skapta för varandra. Tungar som dansar i åttor utan att krocka en enda gång, för kemin finns ju där. Och det säger allt. Beröringar som känns i hela kroppen och som man aldrig vill ska ta slut. Kroppstyngden mot varandra, som två magneter som äntligen rörs vid och sedan sitter fast. En känsla av självklarhet, en självklarhet att just ni två ska ligga tätt ihop hela natten. Ingenting annat spelar någon roll. Det är så naturligt när det är just ni två. Världen runt omkring står stilla.

Det där är kemi med en annan människa. Och den kemin, den dragningskraften som finns mellan er, finns där från dag 1 och i en oändlighet. Tiderna förändras, livet fortsätter. Men kemin, den består.
 

16 Oktober 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
.

Din stora famn gör mig trygg. Dina blickar gör mig pirrig. Ditt leende gör mig varm. Din doft som stannar kvar på mina kuddar i flera dagar gör mig lugn. Du är det finaste jag vet och jag vill inte vara utan dig, någonsin.

9 Oktober 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
,

Tankarna går på högvarv i huvudet.

Är det jag som är blind? Är jag för naiv? Vill jag så gärna tro att saker och ting ska hända att jag förvirrar mig själv istället för att se verkligheten?
Jag blir så trött på det här. Utmattad. Besviken. Jag har alltid varit så säker på att något speciellt finns där. I snart två år. Men gång på gång blir jag besviken och förvirrad. Har jag haft helt fel? Ska det verkligen gå så långt att man börjar tvivla på sin egen magkänsla?

Ena dagen bekräftas det jag alltid trott för att andra dagen raseras helt. Jag förstår inte. Hur är det ens möjligt att en person kan göra en så dum, så liten och så tankspridd.

Jag saknar allt. Allt det bra, allt det fina. Det som fick mig att må som bäst. Men det är längesen nu. För längesen. Och alltid har jag levt på att det ska bli som förr, alltid har jag varit säker på att någon gång kommer det att ske. Men helt ärligt så är jag rädd för att jag haft fel. Saker och ting blir nog aldrig som förr. Jag hade bara velat veta, jag hade bara velat tala klarspråk. Är detta helgen då jag får mina svar? Är detta helgen då du hör min inre röst, då universums krafter drar oss till varandra för att reda ut allt? Snälla, låt mig få veta. Snälla ge mig ro.
 

6 September 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
New chapter

Det var längesen. Många veckor har gått sen sist men dessa veckor har kommit att bli väldigt viktiga för min del.

Jag har varit ensam hemma i 3 veckor, vilket har gjort att jag tvingats vara mycket själv. Och vet ni? Det har varit så otroligt skönt. Jag fann ett slags lugn i att vara ensam och det var så längesen jag kände så. Jag har fått så mycket tid att tänka. Tänka och reflektera. Jag känner att jag har insett en hel del saker som jag tidigare blundat för, och numera känner jag mig mer stabil i psyket. Jag känner mig starkare än på länge.

Jag har upplevt nya saker, nya människor och en nyare syn på min tillvaro. Den är inte så dum trots allt. Jag har grävt ner mig så länge nu i mitt egna mörker och nu, äntligen, är jag påväg därifrån. Och det är tack vare mig själv och ingen annan. Jag är sån som fungerar på så sätt att jag måste göra saker själv, för mig själv, när jag själv är redo. Det går inte att tvinga mig till något.

Något som blivit åtsidosatt det senaste året är mitt djup. Jag fick gåvan av Gud att besitta ett djup, en stor förståelse för hur vi människor tänker, agerar, reagerar, känner... Allt det där trycktes undan på grund av mina egna dumma känslor och tankar. Jag blev som iskall, samtidigt som jag var en känsloladdad bomb som kunde explodera när som helst. Men detta djup, som jag tidigare alltid haft och använt till min fördel, börjar sakta men säkert komma tillbaka till mig. Jag känner mig mer levande igen. Jag tar in alla färger, dofter och känslor runtomkring mig. Jag ser saker. Jag tänker mycket, men numera är det inte mörka tankar utan positiva sådana.

Denna sommar har hittills inneburit "lugn" för mig. Att andas in, att närvara, att uppskatta, att vila. Och jag älskar det. Ingen stress, bara det där harmoniska. Jag tror jag behövde det efter ett hektiskt år. Hela jag har ju varit instabil sedan förra sommaren.

Men nu känner jag mig annorlunda, enda in i själen.

19 Juli 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Step by step

En bild från kvällens solnedgång. Det är något speciellt med solnedgångar, jag blir helt lugn i hela själen. När jag blir gammal vill jag bo i ett hus vid havet med utsikt över solnedgången, varje kväll för resten av mitt liv. Vilken dröm. Jag och min vän tog bilen ut till havet ikväll, man får ju passa på när vädret tillåter. Vi satt där i solnedgången och bara pratade om allt jobbigt som pågår i livet just nu. Vad hade jag gjort utan just henne i nuläget? Hon är mitt största stöd och hon bryr sig verkligen på ett så genuint sätt. Jag tror det är viktigt att man hittar sin lilla fristad. En plats man kan söka sig till när man mår dåligt. Denna plats vid havet är min och mina vänners fristad. Dit åker vi för att bara sitta och prata när vi behöver det. Sedan har jag även en egen fristad för mig själv i området där jag bor som jag brukar gå till när jag behöver få vara för mig själv.

Det tar tid att läka sår. Och jag har insett att jag är en sådan människa som lätt gräver ner mig i min egen sorg. Jag har otroligt svårt för att ta mig upp och ta mig förbi tuffa tider. Jag ältar och ältar. Och det måste man få göra, men man måste också försöka hjälpa sig själv. Men när jag mår dåligt, då mår jag verkligen dåligt. Jag flyr hemifrån när jag mår dåligt för jag känner mig fången annars. I lördags till exempel, då flydde jag bara ut, helt ensam. Jag tog bilen och bara körde, grät, stannade och rökte för många cigg, grät ännu mer, körde lite till. Men bilen är ännu en fristad för mig. Där kan jag bara få vara, för mig själv. Ingen behöver se mig. Jag kan lyssna på musik och gråta ut. Något jag gör varje kväll innan jag går ut från bilen är att jag sitter kvar, ibland kan jag sitta där i 30 minuter om inte mer. Ibland lyssnar jag på musik, ibland inte. Men där sitter jag och låter tankarna gå fritt, kollar mobilen och bara försöker hitta ett lugn. Jag är så skör just nu men jag försöker vara stark. Alla dagar är olika men jag får vara glad över att jag inte är ett vrak varje dag.. Vissa dagar är enkla, andra är som i lördags, det vill säga katastrof. Hjärtesorg är den största och värsta psykiska smärta jag någonsin känt. Det gör så jävla ont. Jag försöker vara glad, försöker sysselsätta mig, försöker njuta av det som faktiskt är positivt, jag försöker vara tacksam för allt jag har - men det går inte. Just nu är ingenting speciellt roligt, ingenting är meningsfullt. Det viktigaste för mig just nu är att lyssna på min kropp och hjärta och bara göra det jag känner för. Jag blir rädd när jag gråter som ett barn men jag vet också att jag måste göra det, för efteråt känns det alltid lite bättre.

Vet inte ens vad jag ville komma fram till. Jag behövde nog bara skriva av mig lite.
 

17 April 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
There is never the right time to say goodbye

Mycket har hänt på väldigt kort tid i vanlig ordning. Från att ha varit glad och pirrig till att vara så ledsen att tårarna runnit gång på gång. Jag hatar det här och jag hatar att behöva genomlida samma smärta igen. Förra veckan var ett enda svart hål men jag försöker vara stark, jag måste vara stark. Säg mig, var detta vårt avslut en gång för alla? För jag kan inte fortsätta såhär. Jag kan inte fortsätta hoppas. Det gör för ont i min själ. Ingen har sån påverkan som du har på mig. Ingen gör mig gladare. Ingen för mig mer ledsen. Så jag kan inte vara kvar. Denna kärlek är så stark och är inte bra för mig. Jag måste försöka gå vidare helt nu även om jag inte vill. Du är och förblir min första kärlek. Kanske den största? Det finns ingen som dig, ingen som är så vacker att titta på. Tack för alla känslor du givit mig även om du gjort sönder mig så många gånger.

Våra minnen är otroliga, men numera är dem historia.

11 April 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
I knew you were the easiest hello and the hardest good bye

Du är elden i mitt liv. Du ger mig värmen och lugnet jag behöver inombords. Men elden är farlig och så är också du. Varje gång det är du och jag, leker jag med elden. Och jag vet hur lätt jag kan bränna mig, ändå så kastar jag mig in i det. Tusen tankar snurrar i mitt huvud just nu. Hjärtat värker. Ögonen svider. Jag känner ett svagt illamående inombords, för jag vet att jag måste göra något som jag aldrig velat göra, som jag aldrig velat behöva göra. Hur mycket jag än inte vill, så är det dags att släcka elden. Och det skrämmer mig, för kommer detta vara vårt slut föralltid? Kommer eldens sista låga släckas för gott? Det gör så ont inombords och jag känner redan nu i skrivande stund hur tårarna bränner på insidan av ögonlocket bara av att tänka tanken.

Men jag måste. Jag har inte längre något val.
Du är min absoluta favoritmänniska. Du är killen jag hade valt, hundra gånger om. För dig hade jag gjort exakt allt. Jag hade aldrig någonsin tröttnat på dig, på oss. För jag har fortfarande än idag inte tröttnat på dig sedan kvällen då allt började i början av december 2017. Trots all skit jag fått gå igenom med tiden så har jag fortfarande inte tröttnat, för du är ju det finaste jag vet. Det är i din famn jag hade kunnat ligga tätt i, varje dag för resten av mitt liv. Jag hade velat vara den som skrattar med dig när du är glad, tröstar dig när du är ledsen, motiverar dig när du kört fast, masserar dig efter en lång arbetsdag, tagit hand om dig när du är sjuk.. Jag hade gjort allt och lite till och allt jag hade gjort hade kommit direkt från hjärtat. Jag har enda sedan dag 1 med dig varit bombsäker, alltså 110% säker på vad jag vill med dig och vad jag känner. Det där har jag aldrig tidigare upplevt. Men fan vad det bränner och gör ont när det inte blir som man vill. Även fast jag vet att du också vill, för hur sjukt det än låter så VET jag att du vill, men fan vad det är orättvist att saker och ting inte leder oss dit. Dragningskraften till dig är oövervinnlig, vi är som två magneter som inte kan låta varandra vara och när vi gång på gång återförenas så stannar tid och rum.

Med dig blir jag så trygg och lugn samtidigt som inget annat spelar någon roll. Jag skiter i om jag är stressad över skolan, har en dålig dag eller om det spöregnar ute en hel vecka i rad. Jag skiter i allt negativt så länge jag har dig. För när jag ligger på ditt bröst och hör dina hjärtslag blir jag lugn och jag hade velat stanna där föralltid. Men jag kan inte. Jag kan inte längre stanna för det är inte rättvist mot mitt hjärta. Jag måste gå även om jag inte vill det och även om det känns omöjligt. Tårarna rinner och rinner just nu och har gjort det sedan jag började skriva denna text. De senaste två helgerna har varit underbara och perfekta men jag kan inte längre stanna och det gör så fruktansvärt jävla ont. Jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig vidare från dig, jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig, jag vet ingenting just nu. Jag är bara så jävla ledsen över det som jag snart kommer behöva göra. Snälla Gud, snälla ödet, snälla alla högre krafter och makter. Ge mig något tecken, ge mig en riktlinje, ge mig något att luta mig mot, att följa efter. För jag klarar inte det här ensam längre..

Du är och kommer alltid vara min dröm. Jag önskar att jag aldrig skulle behöva göra såhär men jag har inte längre något val. Jag älskar dig.
 

14 Mars 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
thoughts

Just i skrivande stund känner jag ett lugn inombords som jag inte ofta känner nu för tiden. Men jag vet att det bara är tillfälligt för snart kommer hjärnspöken cirkulera i mitt huvud igen.. Den senaste månaden har gett mig väldigt mycket fint, eller rättare sagt väldigt mycket av det jag önskat har skett. Och de senaste två helgerna har varit helt perfekta och underbara. Att bara få vara. Med den där speciella personen. Att få ligga omslingrande tätt ihop utan att släppa taget en endaste minut är så fint. Den närheten har jag saknat så otroligt mycket. Men jag har så svårt att gäldjas för det. Ena stunden mår jag bra och känner lugnet som jag känner just nu, för att andra studen återigen fastna i negativa tankar och överanalysering. Jag har så svårt för att njuta av det goda som faktiskt sker för oron smyger sig ändå på till slut. En del av mig vill skita i allt medan den andra delen bara vill ta det som det kommer. Jag vet inte om jag nämnt det tidigare men jag och en nära vän satt i slutet av 2018 och pratade om vad vi måste bli bättre på inför det nya året. En av mina punkter, och kanske den viktigaste, var just att bli mer öppen och ärlig med vad jag bär på inombords. Jag blev mycket bättre på det under förra året men jag behöver step up the game ännu mer. Hittills tycker jag faktiskt att jag skött den biten väldigt bra och känner redan nu hur mycket starkare jag är, och hur mycket bättre det känns att stå upp för sig själv och sina känslor. I slutet av dagen är det alltid viktigt att vara ärlig, så låt oss bli mer ärliga även om sanningen ibland svider eller irriterar.

11 Mars 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Dreaming, happening

"Den här helgen överraskade en hel del. Allt jag önskat, allt jag velat det senaste halvåret hände. Jag har svårt att ta in det, svårt att tro att det är på riktigt. Svårt att lita på. Känner mig glad, lugn, men framför allt förvirrad. Men att få somna med dina armar kring mig igen, att få ligga på ditt bröst och höra dina hjärtslag. Att bara få vara nära, det var guld värt. Jag trodde saker och ting stod klart, men inser att det är jag som är vilsen."

3 Mars 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Att vara skadad från det förflutna

Jag har aldrig varit den där misstänksamma, kritiska och oroliga tjejen. Tvärtom, jag har nog alltid varit lite för naiv ibland och trott det bästa om alla människor jag möter. Varför skulle någon "skada" mig? Varför skulle någon människa göra mig något ont? Jag själv bemöter ju alla människor med en den grundläggande respekt som alla förtjänar att bli bemötta med till en början.

Men sen. Sen händer saker och ting i livet. Jag har gått igenom saker och ting det senaste året som jag aldrig tänkt skulle hända mig. Det är sånt man ser på film eller läser om i olika forum på internet har jag alltid tänkt. Och det klart som fan att det påverkat mig. Jag har alltid litat blint på människor i min närhet även om jag vetat att man ska vara försiktig. Och det här med tillit är som bortblåst för mig efter det senaste året. Att bli så sviken som jag blivit har skadat mig och mitt tankesätt så himla mycket. Hur fan går man vidare ifrån sitt förflutna och vågar lita på folk igen? Och än en fråga - vågar man lita på någon igen efter svek? Förtjänar personen det?

Hur kommer jag ifrån dessa hjärnspöken som cirkulerar i mitt huvud, hjärnspöken som väcker tankar inom mig som jag aldrig tidigare har haft. Jag var alltid så avslappnad och säker förr, men inte numera. Kommer jag nånsin ifrån detta? Jag är rädd att inleda relationer, rädd för att tycka om någon igen, dels för att jag inte vill bli sårad och sviken igen, men även för att jag är rädd att mina hjärnspöken kommer påverka en ny relation..
 

26 Februari 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
So far so good

Förra året var ett tufft år för mig och jag var livrädd för att dra med mig allt mörker in i 2019 och fortsätta samma spår. Att börja ett helt nytt fräscht år med negativa tankar och hjärnspöken var det sista jag ville. Jag kände att 2019 är året som jag måste bygga upp mig själv igen. Jag måste gå vidare för att bli hel igen. Jag kände också att jag måste sluta vara den där fega tjejen som jag blev - och istället samla modet och bara göra det jag känner för.

Hittills har årets första månader varit bra. Jag har mått bättre än på länge och oväntade, positiva saker har kommit till mig. Jag har dock blivit ärrad och är numera rädd för att uppskatta bra saker då jag är rädd för att bli besviken i slutändan, men jag jobbar på det. Jag jobbar också på att börja våga ta risker igen, att våga chansa. För jag har alltid tänkt att man måste våga satsa allt, chansa och framför allt våga, innan man ger upp helt. För tänk om man ångrar sig annars? I söndags vågade jag göra något jag aldrig hade gjort för två månader sedan. Och titta så bra det gick (!). Jag känner mig motiverad och glad, och taggad på framtiden.

19 Februari 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Faith

Är det något jag tror starkt på så är det ödet. Jag tror att vi alla människor har ett livsöde som redan är skrivet. Allt finns där redan. Och genom livets alla prövningar och händelser tar vi oss hela tiden framåt mot det som ödet bestämt åt oss. Ödet hjälper oss på gott och ont. Vi behöver ibland uppleva smärta och tråkigheter för att ta oss vidare, för att utveckla oss och för att förbereda oss på det som komma skall. Jag tror på ödet eftersom jag flera gånger i mitt liv känt att vissa saker och ting som hänt, har hänt för att hjälpa mig oavsett om det varit positiva eller negativa saker. Jag träffade till exempel en soulmate för några år sedan när allting var upp och ned i min värld. Jag trodde att han var mannen i mitt liv men med åren insåg jag att han bara var min hjälte som ödet sänt till mig för att göra saker och ting klart för mig där och då. Just nu är jag i en pågående process där jag än en gång känner att ödet hjälper mig. I relation till bilden ovan så är det så jag känner nu, och det är det mottot jag försöker leva efter varje dag. Istället för att sitta och gråta idag över något, så försöker jag att tänka att det där jag vill ha kommer komma till mig - om det är menat. Det krävs bara att jag ska vara rätt i tiden.

 

13 Februari 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
I would always choose you

Visst är det sjukt att någon klev in i ditt liv och tog sådan stor plats. Någon som blev omöjlig att glömma. Jag undrar vad du gör just nu, vad du tänker på. Jag saknar dig

3 Februari 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar


Säg mig, varför går jag runt och hoppas på att du ska höra av dig? Varför går jag runt och liksom väntar på nästa steg du ska ta. För vem har ens sagt att det kommer ske? Det är så sjukt att jag än idag vill vara med dig så mycket, och att jag får fjärilar i magen av bara tanken på dig. Jag saknar dig så mycket, det vi var och det vi hade. Livet är så grått utan dig.

17 Januari 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Take care of yourself. Always.

När man under en längre tid i sitt liv mår dåligt, utav olika anledningar, så händer saker med kroppen både på insidan och utsidan. Till en början syns det kanske inte alls, men i längden så börjar det synas utåt.

Jag har alltid varit nöjd med min kropp, mer eller mindre. Speciellt under åren 2016-2017 så kände jag mig som mest nöjd då jag "vuxit till mig" och fått mer kött på benen. År 2018 var som sagt ett jobbigt år för mig och jag har aldrig ens reflekterat kring att mitt mående och hälsa kommer påverka min kropp så att det syns eftersom jag väldigt sällan mår dåligt under en längre period. Fel. Jag minns någon gång för kanske ett år sedan ungefär då flera personer påpekade att jag hade blivit mindre, något som jag själv också känt av men trott att jag inbillat mig. Paniken började växa inom mig. Jag? Tappa vikt? Jag som aldrig tappar vikt utan ligger oftast på samma vikt hela tiden. Jag hade vid denna tidpunkt mått rätt dåligt och känt oroskänslor inom mig, dock inte särskilt länge men ändå. Jag började äta och äta igen. Någon gång framåt tidig vår kände jag mig mer nöjd igen. Jag äger ingen våg så får liksom utgå från ögonmått och kläder hehe.. Sen hände något igen. I stort sett hela 2018 präglades av sömnbrist. Sömnbrist på grund av nedstämdhet, oro, rastlöshet, stress, tidsbrist, för mycket jobb varvat med plugg. Det var någon gång under sommaren som jag från ingenstans rasade i vikt. Vägde mindre än vad jag vägt på mååånga år och efter semester när jag väl var tillbaka på jobbet var det det enda jag fick höra av kollegorna. Jag tillhör de människor som tappar aptiten helt när jag mår dåligt. Och jag märkte inte ens själv att kilo efter kilo försvann. Jag som alltid varit tjejen med mycket höfter, lår och rumpa vilket jag alltid varit stolt över. Helt plötsligt kände jag mig så himla liten i kroppen och jag hatade det. Skämdes till och med ibland. För jag var varken bekväm eller nöjd med mig själv längre. För att inte tala om hur min ohälsosamma livsstil påverkat mer än bara kroppen. Under ögonen har jag alltid varit mörk men numera är jag i princip svart. Svarta ringar och "fina linjer" som från ingenstans dykt upp. Det är inte kul för självförtroendet när man inser det kan jag säga.

Direkt efter semestern i augustinär jag fick alla kommentarer angående hur smal jag blivit fick jag återigen panik och mådde dåligt över det. Bestämde mig för att få tillbaka min gamla kropp. Försökte äta mer men det är svårt att vänja en liten magsäck att äta lika mycket som man en gång i tiden gjorde. Tänkte att detta går nog snabbt, 1,5 månad så är jag där igen. Riktigt så var det ju inte. Hela hösten har jag fått kämpa med aptiten för att försöka gå upp i vikt. Försökt tvinga mig själv att äta fastän jag varit mätt. Och så nu, i januari, känner jag äntligen att jag börjar se mig själv igen i kroppen. Den känslan är fan oslagbar. För jag gick runt i ett halvår utan att känna mig som mig själv och den känslan var läskig då jag aldrig tidigare upplevt det. Jag är så glad att kunna vara nöjd med mig själv igen ska ni veta.

Det jag egentligen ville få sagt med allt detta är att denna process gett mig en tankeställare. Nu när jag lämnat förra skitåret bakom mig så inser jag hur viktigt det är att ta hand om sig själv, speciellt i svårare tider. Jag vill aldrig mer falla så lågt igen. Jag vill aldrig mer må så dåligt att min kropp och hy måste få ta stryk av det. Godnatt.

10 Januari 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Rainy monday

7 Januari 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Mina fina vänner

Som tidigare nämnt var 2018 inget lätt år för mig. Men ur det mörka kommer alltid något bra. För mig har det inneburit en stor positiv förändring när det kommer till att öppna upp mig. I hela mitt liv har jag varit en sluten bok som aldrig vågat visa känslor och verkligen inte prata om känslor, det har aldrig varit min grej. Men när hela året präglats av tuffa motgångar insåg jag att jag verkligen behövde börja prata. Så det gjorde jag, och när jag väl öppnade upp mig kunde jag inte sluta. Det är så fint på något sätt, att utvecklas så mycket i sig själv trots att man är trasig. Idag skäms jag inte för att vara ärlig när jag pratar om mina känslor, jag pratar om det jag har på hjärtat så fort jag behöver det.

Detta har även fört mig ännu närmare mina vänner, vi har fått ännu starkare och djupare band vilket jag är så tacksam för. Det finns en del vänner som gjort så mycket fint för mig det här året när allt varit som värst. Jag har fått bevisat för mig gång på gång vilka äkta vänner jag har runt omrking mig. Få, men äkta. Jag vill passa på att tacka dem lite extra.

A, min allra bästa vän sedan 12 år tillbaka. Du är den jag alltid ringer först. Du är den som förstår mig för du befinner dig på samma djupa plan som mig. Du förstår mina ibland hela galna tankar, för du har själv varit där. Tack för att du aldrig, aldrig säger nej till att ses även om klockan är alldeles för sent. Tack för att du alltid hör mig när jag behöver dig, oavsett om det är när vi sitter och kedjeröker på din balkong eller om jag ringer dig klockan 1 på natten för att berätta något nytt. Ett liv utan dig hade inte varit samma sak, vi delar livet tillsammans och jag älskar dig för det <3.

S, min nyfunna vän. 2018 var året som förde oss samman även om vi känt varandra sedan två år tillbaka. Det känns så konstigt när jag tänker på att det var någon gång i mars bara som vi blev tighta. Trots den korta tid vi känt varandra är du en av dem jag spenderat mest tid med det här året. Ett stort, stort tack till dig för det stora stöd du varit för mig. Du är den jag kan blotta mig helt för utan att skämmas, du vet mina hemligaste tankar och känslor utan att döma. Så många gånger vi träffats på cigg för att bara snacka, för att jag behövt det. Och alltid har du funnits där och lyssnat. Jag älskar vår relation som är så avslappnad och att vi kan prata helt ofiltrerat med varandra. Sommaren det här året var den värsta perioden på hela året och när jag tittar tillbaka så är du den jag främst minns. För du öppnade upp hela din famn till mig när jag var som svagast. Du torkade mina tårar när jag var som mest ledsen. Du lät mig prata och gråta om samma saker dag ut och dag in utan att tröttna. Men viktigast av allt - du fick mig att skratta. Du får mig alltid att skratta så mycket även när allt varit som värst. Tack för allt, tack för att du är den du är och för vår fina relation. I love you, bitch<3.

L, min barndomsvän. Genom livet har vi funnits vid varandra sida i vått och torrt. Vår vänskap är så viktig för mig. Du är den där kloka och mogna vännen som ger varma och vuxna råd. Utan dig hade jag knappt klarat mig många gånger det här året. Du har en förmåga att lyssna å varenda ord man säger. Det finns ingen som dig och du är & har alltid varit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Tack för allt stöd, och framför allt all förståelse, som du gett mig under året. Det betyder så mycket för mig. Jag älskar dig<3.

A, du som 2016 kom in i mitt liv i samband med att jag började plugga men som dag för dag blev en allt mer viktig vän för mig. Du är inte bara mitt stöd i skolan, du är allt. Du är min nära vän, mitt bollplank, min storasyster, min manager (haha), min extramamma. Ja du är allt. ALLA borde ha en vän som dig. Du är en sån viktig människa i mitt liv. Jag vet helt ärligt inte hur jag hade hanterat alla motgångar det här året om det inte vore för dig för du är den som gett mig mest stöd. Du har funnits där konstant. När jag ringt dig två på natten för jag hade paniktankar. Du har lagt så otroligt mycket tid på mig för att jag ska få prata av mig och samtidigt gett mig så viktiga råd. Tack för alla timlånga samtal i telefon oavsett tid på dygnet, tack för att du alltid låtit mig prata. Tack för alla timmar vi spenderat på din gård eller på stenarna vid din parkering där vi bara kedjerökt och pratat om mitt trasiga hjärta, men även pratat om livet. För med dig kan jag prata om allt. Jag älskar vår djupa relation som handlar om allt mellan himmel och jord. Du är så klok, så snäll, så generös och ödmjuk. Finns ingen mer respektfull människa än du. Tack för att du finns i mitt liv, nästa år är ditt år, jag längtar tills din lilla bebis kommer<3 Jag älskar dig!

D, tanken är väl inte att du ska vara med i detta inlägg för du är inte en vän till mig. Du var mer än det. Du var kärleken som gjorde att jag behövde alla dessa fantastiska människor som jag nämnt här ovan. Trots att du gjort mig trasig som ingen annan nånsin gjort, så måste jag säga tack. Tack för våra fina minnen det senaste året. Men egentligen vill jag mest tacka för att du fick mig att känna igen. Känna riktiga känslor som jag inte trodde att jag kunde känna. Du fick mig att känna mig levande igen. Som en fnittrig tonåring. På grund av dig har jag lärt mig så mycket av mig själv som varit väldigt givande även om det varit tufft.. Mer än så tänker jag inte skriva om dig faktiskt för du förtjänar det dessvärre inte, men jag kände ändå att det var värt att nämna.

Hur ser jag på 2019? Det går upp och ned. Ibland känner jag inget ljus i tunneln alls medans andra dagar så känner jag hopp för ett bättre år. Jag menar, det kan väl inte bli så mycket sämre än det jag gått igenom det här året? Hehe. Mina finaste vänner. Ni är allt för mig. Det blev ett lååångt inlägg, men inte ens ord räcker till för att beskriva er och min tacksamhet. Ni är verkligen bäst.

31 December 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
.

Det känns inte roligt när dagarna är mörka och energin är låg. Jag orkar inte ta mig upp från sängen när jag vaknat på morgonen utan ligger kvar halva dagen istället för att göra något. När blev det såhär? Varför vände det från ingenstans? Jag var ju faktiskt glad, och stark där ett tag för några månader sedan. Kände faktiskt på riktigt att jag var på god väg att gå vidare. Trodde till och med att jag hade gjort det.

Men tydligen inte. Min insida är tom. Jag skrattar tillsammans med mina vänner men så fort jag är ensam känns allt så tomt. Tråkigt. Grått. Jag bara tar mig igenom dagarna utan att tänka eller känna. I mitt undermedvetna tänker jag att snart händer någonting, någon slags vändning, kanske är det imorgon eller nästa vecka. Men dagarna blir till veckor och ingenting händer. Jag längtar så mycket till den dagen då jag inte känner någonting för honom längre, men när ska det ske egentligen? För varje dag blir jag påmind. Varje dag blir jag påmind om alla minnen som gjorde mig överlycklig, och om allt det där som förstörde mig helt. Jag försöker verkligen gå vidare, för jag vill. Men jag lyckas inte. Alla de där råden jag själv gett vänner med ett brustet hjärta en gång i tiden känns bara hjälplösa och orelevanta nu. Vissa dagar känns det som om jag håller på och bli galen. Sen finns det andra dagar som känns lättare. Den senaste veckan har till exempel varit ovanligt bra. Men den här kvällen vände det igen.

Snälla. Hur gör man? Jag börjar bli desperat. HUR går jag vidare? Det senaste året har bara handlat om honom oavsett om jag haft honom eller inte. Och jag är så jävla less på det men jag kan inte hindra mina tankar från honom. Jag orkar inte känna såhär mer. Orkar inte tänka på honom mer. Jag orkar inte sitta och bry mig vad han gör, eller fundera över ifall han träffat någon annan. För dessa tankar förstör mig. Jag har nästan alltid en oroskänsla i kroppen och det börjar verkligen bli osunt på riktigt nu. Om två dagar är det här pissåret över. Och jag vill inget annat än att låsa in all gammal skit från detta året och kasta iväg det långt bort för att aldrig mer behöva se det. Men. Hur gör jag?

29 December 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
The eyes chico, they never lie.


12 December 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
So tired of tears

00:32

Ikväll var en jobbigt kväll mot slutet. Det brast lite inom mig, kanske har jag varit stark för länge, när jag egentligen bara varit så svag innerst inne.

Vissa dagar är så mycket enklare och jag känner mig som den starkaste människan i världen. Inget eller ingen kan rubba mig, precis så känns det.
Aldrig tidigare har min självkänsla sviktat så mycket som det här året.

En sak jag älskar att göra när jag är påväg hem om kvällarna är att när jag parkerat bilen, så stänger jag av den och låter musiken spela ett tag till medans jag sitter kvar och bara lyssnar och tänker. Bilen är verkligen min fristad och har räddat mig otroligt många gånger när jag mått dåligt. Ibland sitter jag där när jag har bra dagar och lyssnar på sköna vibes men det är framför allt dem här kvällarna, som ikväll, då varenda ord i någon sorglig låt träffar en. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Jag grät för att jag saknar dig. Jag grät för att jag vill ha dig. Jag grät för att jag önskar med hela mitt hjärta att du nånstans vill ha mig med. Jag grät för att precis sådär, har jag suttit och gråtit över dig flera gånger det här året. Och det känns så orättvist. För du däremot kanske skiter fullständigt i mig. Hur ska jag veta?

Det har gått 4 månader av denna olyckliga kärlek. Till & från har jag känt mig stark och obrydd. Men mestadels har jag bara känt ångest och nedstämdhet. När fan ska jag bli fri från dig? När ska du sluta sitta där som ett skavsår på min näthinna och ett skavsår i mitt hjärta. Hur ska jag någonsin komma över Dig? Det känns så jävla hopplöst och omöjligt. För jag trodde att vid denna tidpunkt skulle allting kännas mycket lättare. Men sanningen är den att det till och med känns svårare nu än för två månader sedan. Snälla Gud, ge mig något klartecken,  vägled mig på rätt spår i livet igen för utan honom är jag inte hel. Jag är vilsen och ledsen. Visa mig vägen bort från honom, eller vägen till honom.

För jag är så trött på att vara trött.
 

7 December 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Trust the vibe.

I ett mörker av undran och tveksamhet finns det bara en sak som hjälper oss framåt. Magkänslan. Följ den, alltid.

Det finns inget som jag litar på så mycket som min egen magkänsla. Den har så många gånger i livet gett mig svar långt i förväg innan saker och ting ens skett.

Ju mer saker jag går igenom i livet så märker jag att jag allt mer och mer börjar leva mitt liv på ett något mer "spirituellt" plan, dock aldrig något överdrivet. Men jag tycker det är otroligt viktigt det här med just magkänslan, atmosfären och olika vibes som vi känner.

Jag vet när jag känner bra eller dåliga vibes. Det går inte att lura mig där. Därför är det för mig så viktigt att alltid lita på det jag känner. För jag känner aldrig i onödan. Jag är inte den mest känslosamma.

Men när jag väl känner, ja då känner jag verkligen.

Och jag känner dig.
 

4 December 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
1 år

Söndag och första advent.

Denna söndag är så grå och mörk. Det regnar i princip hela tiden och trots att jag hade en skön kväll med bästisarna igår så känner jag mig låg.

För idag är det 1 år sedan jag träffade han där som förändrade så mycket för mig. Han som gjorde så magen pirrade konstant, han som väckte känslor hos mig och även han som gjorde sönder mig inombords. Mitt hjärta har värkt på grund av denna kille i över ett års tid nu. Det gör så ont, och jag ser våra minnen på näthinnan varje dag. Fyfan för att bli hjärtekrossad. Jag saknar honom varenda dag och hade gjort allt för att få ligga i hans famn igen. Jävla skit.

2 December 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Säg mig.

Säg mig. Vad gör du just nu?

Säg mig. Tänker du ens på mig?

Säg mig. Kommer vi någonsin prata igen?

Säg mig. Saknar du mig, lika mycket som jag saknar dig?

Säg mig. Kommer du tillbaka?

Säg mig. Var det mellan oss äkta?

Säg mig. Har du något på hjärtat?

Snälla. Låt mig få veta.

30 November 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Kan man älska nån på avstånd?

Mellan dig och mig är det så nära men det känns som 100 mil. Tänk om du kunde ligga här bredvid igen. Jag tänker ofta på den kvällen när vi möttes, tänk vad enkelt det var då, nu är allt så svårt. Vart finns du ikväll min älskling, tänker du ens på mig? Kan man älska nån på avstånd, för det skiljer så många mil. Kom tillbaka. Det är allt jag vill..

28 November 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar


22 November 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
I bless the day I found you

Jag förstår inte.

Det har snart gått exakt ett helt år sedan allting startade. Det där som förändrade mitt liv. För helt ärligt, det är vad som hände. Du förändrade mitt liv på gott och ont. Du kom in i mitt liv för snart ett år sedan och gjorde mig till en fnittrig kär tonårstjej och så känner jag lika starkt än idag. Även om jag inte borde. Även om situationen är totalt annorlunda idag.

Aldrig hade jag där och då kunnat tro att det skulle gå såhär långt. Att allting skulle bli såhär knas. Och framför allt, så hade jag aldrig kunnat tro att du skulle bli han där som jag tänkt på VARJE JÄVLA DAG, i ett helt år. Det är så tröttsamt samtidigt som jag aldrig tröttnar på dig. Hur är det ens möjligt? Jag känner mig i princip fången i min egen kropp. För alla dessa känslor inom mig är fast där och får inte möjlighet att visas till personen som orsakat dem. Fyfan för att det blev såhär... Jag undrar varje dag vad som kunde gått annorlunda. Jag undrar varje dag när jag kommer sluta bry mig helt och hållet, och gå vidare från Dig.

Det har varit så upp och ned. Han är allt jag någonsin önskat mig och han fick tid & rum att stanna. Ingenting spelade längre någon roll så länge jag hade honom. Läskigt, men sant. När jag tittar på gamla bilder från mitt liv innan jag träffade honom så ser jag knappt mig själv. Var det där jag? Vem var jag ens innan jag träffade honom? Det känns så oviktigt på något sjukt sätt. För sedan dagen jag träffade honom så har så mycket kretsat runt honom och mina känslor som ballat ur. Det har skapat en sån sjuk medvetenhet kring mig själv, jag har liksom lärt mig så mycket om mig själv. Även om mycket varit piss, så har det gett nåt positivt i det stora hela. Jag har känt mig så levande, även om det också varit på gott och ont.

Det senaste året har varit för jävligt. Det har varit svårt. Mörkt. Men det har också haft de allra mest gladaste, lyckligaste, mest underbara perioderna med. Det är svårt att sätta ord på detjag bär inom mig. Jag har så många gånger varit så frustrerad att jag önskar att jag aldrig träffade honom. Men. Han fick mig ju att må så bra, precis sådär som man vill må.

Och vet ni, man ska ju aldrig ångra något som fått en att le.

Du är föralltid speciell.
 

13 November 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Life lessons

Denna mening ovan får bli dagens motivation.

2018 blev året för mig där jag puttades omkull gång på gång. Varenda gång jag rest mig så har något knuffat ner mig på marken igen. En känslomässig berg- och dalbana. Det har inte varit lätt ska ni veta, att uppleva hjärtesorg för att sedan bli lycklig, för att sedan känna samma sorg igen, och för att sedan bli sviken av folk som man trodde var ens vänner. Det här året har gett mig så mycket skit, men fan vad man blir starkare när man väl tar sig igenom det. Vissa dagar känner jag mig oövervinnelig. Man lär sig så mycket ni vet, om både sig själv och om andra. Jag har bland annat lärt mig att försöka med att inte vara så himla naiv som jag annars är. Det är svårt att låta bli, men medvetenheten kring att min naiva sida leder mig in i fällor gör mig allt mer skeptisk. Och visst är det synd, att vara skeptisk mot människor och att inte längre våga lita på folk. Allt på grund av svek. Det skär i hjärtat när jag skriver detta för jag känner liksom att hur kunde det gå så långt? Hur kunde jag låta mig luras, jag borde väl fattat bättre? Men jag är ingen människa som tror dåligt om andra i första stund. Jag har iallfall lärt mig att vara mer på min vakt. Tråkigt nog så fungerar inte alla människor som jag själv, för jag skulle aldrig svika någon vän eller behandla något dåligt eller oärligt.

8 November 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Energin

Energin. Jag känner den så tydligt, så starkt. Blickar som möts och som inte slutar stirra in i varandras ögon. Det är som om tid och rum stannar varje gång. Och jag tröttnar aldrig. Det gör så ont, att vi två idag är som två främlingar. Förr låg du i min säng och kysste min nacke, nu går vi förbi varandra. Tiden går och de senaste månaderna som passerat har flugit fram. Allt det där känns så längesen nu, samtidigt känns det som om det vore igår. Jag är så svag för dig och jag undrar ifall jag alltid kommer vara det. Det skrämmer mig. För jag dras till dig, och jag känner att det är ömsesidigt. Den dragningskraft som finns mellan oss är ovanligt, jag har aldrig känt nåt liknande. Därför gör det så ont, att behöva titta bort när jag egentligen inte vill..

2 November 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar


Så fort jag stänger ögonlocken så ser jag dig.

27 Oktober 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
När fan ska det få ett slut?

Och så var vi här igen. Upp & ned, upp & ned.

Jag har ju den senaste tiden mått oväntat bra *peppar peppar* men mina hjärnspöken går inte längre att förneka. Mitt i allt bra som jag känt den senaste tiden så känns det nästan som om en sorg växer sig större paralellt med mitt goda humör. Hur är det möjligt? Kan en sorg som denna visa sig först efter 2 månader? Jag har trott att jag faktiskt varit otippat stark genom detta med tanke på att saker och ting inte längre bitit på mig, jag har mått bra, varit glad och faktiskt känt mig genuint lycklig varje dag. I snart 2 månader. Och så nu, dyker känslor upp igen och får mig nedstämd. Allting känns bara så jävla orättvist och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig så ensam. Jag känner mig liksom ensam, dum, ledsen, lurad. Lurad.. Att jag ens vågade öppna mitt liv till en annan människa efter så många år, och släppa in honom i min vardag för att sen bli stampad på.. Jag blir så äcklad. Jag har så många frågor jag skulle vilja ha svar på. Betydde jag ens nånting? Brydde han sig nånsin? Vad pågår i hans hjärna nu? Tänker han överhuvudtaget på mig?

Så många tankar i mitt huvud idag. Hoppas att imorgon blir en bättre dag.

1 Oktober 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Gotta know the difference between being patient and wasting your time

Han var den där självklarheten.

Den där självklara pusselbiten som så länge saknats i mitt liv och som kompletterade det tomma utrymmet inom mig. Det var på nåt vis så självklart att det var just han, han och ingen annan. För det var något speciellt med honom sedan dag 1, även om det skulle ta ett halvår tills vi lärde känna varandra.

Han förde med sig den där spänningen, det där pirret, och längtan som bara vissa kan ge. Han gjorde vardagen så lättsam och underbar, och jag klarade mig på att sova cirka 3 timmar per natt, för jag hade honom i mitt liv. Vår relation var spännande, det fanns en väldigt stark kemi och attraktion. Det går inte att förneka och det går inte att radera.. Jag önskar jag kunde bränna upp alla minnen med honom så att jag aldrig mer behöver minnas. För just nu i skrivande stund har jag förträngt det mesta, och lagt ett lock över allt. Men jag märker också hur det bränner inom mig nu när jag skriver, när jag för första gången börjar gräva i detta som jag bearbetat den senaste tiden. Det är det jag varit så rädd för och därför inte ens  vågat skriva om tidigare.

Jag fick mitt hjärta krossat. Jag kan inte ljuga för mig själv, han krossade det och kvar stod jag och kände mig ensam och dum. Vår relation var jävligt passionerad men också farlig. För intensiv för mitt eget bästa. Det är svårt att bli svag för någon, det är skrämmande och stort, och efter allt som hänt så är jag livrädd för att bli det igen. För man blir ju ärrad, för att bli behandlad dåligt igen. Ur allt det hemska försöker jag hitta något bra. För denna tuffa period har gett mig en ny syn på saker. Jag har även lärt mig visa mig svag för min omgivning vilket jag aldrig tidigare gjort. Mitt tålamod har gång på gång suttits på prov och det har inte varit enkelt för en otålig människa som mig.

Idag mår jag bra. Jag vågar inte säga att jag gått vidare eller kommit över det, utan snarare är jag fortfarande i en slags bearbetning av det jag gått igenom. Jag har accepterat läget och försöker ständigt påminna mig själv att HAN gjort fel, inte jag. Jag hade velat slå honom och skrika på honom vilken vidrig människa han är men vad hjälper det. Jag blir så ledsen när jag tänker på allting och trycker därför undan det mesta för att inte behöva känna alls. Kanske inte det bästa att göra men just nu är det de enda som fungerar. Utan att nämna några detaljer så hoppas jag fan aldrig någon behöver gå igenom det jag har gjort de senaste månaderna.

Love sucks

24 September 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
I am the winner

Efter en tuff period är jag återställd igen, och det kan jag säga med handen på hjärtat. Att allt skulle förändras på ett dygn hade jag inte räknat med, och trots att jag fick ännu ett slag i ansiktet och kände "nu kan det inte bli värre" så var det där precis vad jag behövde. För nu är jag tillbaka. Nu är jag stark igen. Och det viktigaste - nu är jag GLAD igen. Den genuina gäldje jag känt de senaste 3 dagarna är konstigt nog längesedan jag upplevde.

Jag känner äntligen det som jag hela tiden borde känt - att jag är vinnaren och JAG går härifrån med huvudet högt. Jag är verkligen en grym tjej och det är inget jag skäms över att säga, för jag vet mitt egna värde och jag vet vad jag förtjänar. Jag hoppas innerligt att denna historia är över nu, att jag äntligen gått vidare. För mig känns det så nu, och jag hoppas att all drama somj förföljt mig under året har släppt mig också.

Nu är det dags för mig att fokusera på endast mig själv igen. Jag har ett stort hjärta men just nu har jag ingen lust att dela det till någon annan. Istället ska jag göra sånt jag mår bra av och gör mig glad, typ som att boka en resa till inget mindre ställe än LA! Bara tanken på att jag förmodligen befinner mig där i oktober gör mig lycklig. I slutet av dagen handlar allt om att stå på sig, vara stark och följa sin egen väg, ingen annans.
 

29 Augusti 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Att bygga upp sig själv igen

Jag har valt att inte skriva om det tidigare. Kanske för att jag inte vet hur jag ska börja. Kanske för att jag inte orkar. Jag vet inte. Men mitt hjärta blöder och jag mår inte bra, och har inte gjort på ett bra tag.
Sommaren blev väl inte riktigt som jag tänkt mig och det känns segt. Nu är den i princip över och konstigt nog känns det skönt. För jag har bara velat lämna den bakom mig.

Hur bygger man upp sig själv efter att ha fallit totalt för fel människa? Jag har aldrig varit så svag för någon. Och detta har nu pågått sedan december. Det är så läskigt att bli så svag för någon annan att inget annat spelar någon roll så länge du får ha honom i ditt liv. Men är det värt priset? Egentligen inte, med tanke på att jag helt slarvat bort mig själv. Jag har mått skit periodvis, och gör det fortfarande, eftersom nu är allt över. Hur går man vidare när det känns omöjligt? Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte må dåligt mer. Jag känns tung. Hela kroppen väger mer än vanligt.

Detta har skapat en inre stress den senaste tiden. Jag känner mig helt borta i huvudet, jag känner mig virrig och glömsk. Allt känns bara suddigt och meningslöst. Det är som om vad jag än gör, så ser jag bara honom. Inget får mig att glömma honom. Jag försöker verkligen lyssna på min kropp numera, något som jag aldrig gjort tidigare. Jag har försökt varva ner mer, vara hemma mer, stressa  mindre, äta bättre. Men det är svårt när man går igenom hjärtesorg. Jag önskar att allt var så mycket lättare än vad det är. För jag orkar inte må såhär mer.
 

20 Augusti 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar


14 Augusti 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
.

03:32 i taxin påväg hem,

min tomma blick stirrar in i en sprucken skärm

i själva verket är det jag som är sprucken

12 Augusti 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Fuck alla andra vi har varandra

Om du bara visste hur mycket jag behöver dig. Det insåg jag inte förrän jag hade dig igen. För tiden utan dig var hemsk, mörk och kall. Men då var jag arg, och besviken. Försökte acceptera situationen. Det kändes som jag bara existerade i min vardag utan att leva den. Sen kom stod du där igen som den finaste människan jag vet, mitt framför ögonen på mig och tiden efter den kvällen var den bästa tiden någonsin. Det var då jag insåg hur mycket jag behöver dig. För du får mig att må så bra, ingen gör det som dig. Men det är så skrämmande för du är även den som kan få mig att må så dåligt. Så dåligt att jag det senaste dygnet gråtit nästan konstant. Under natten. Imorse när jag försökte sminka mig. I bilen på väg till jobbet. I bilen hem från jobbet. Jag grät mig till och med till sömns efter jobbet. Det har varit ett fruktansvärt jobbigt dygn för mig. Och nu behöver jag dig mer än mest. Och jag vet att du behöver mig med, det känns verkligen. Och det är det som gör så ont. Att två människor kan vara beroende av varandras existens men saker och ting kommer ivägen för att vi ska kunna vara 100%. Varför är det så? Varför just vi två? Jag har så mycket ångestladdade känslor inom mig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det är ingen bra dag idag alls. Jag kan inte ens minnas när jag senast mådde såhär dåligt. Och om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig någonsin gråtit så mycket innan. Kanske beror det på att jag varit för stark för länge nu. Eller så är det för att jag tycker om dig så jävla mycket och inte vill vara utan dig. Jag önskar bara att du kunde förstå mig mer. Så som jag försöker förstå dig varje dag. Jag hade varit villig att ge dig hela världen och göra allt för dig. Och för mig är det stort, och speciellt att känna så. Jag prioriterar dig och ditt välmående så högt. För jag vet att du kan ha dina dippar där du mår dåligt. Och när du mår dåligt gör jag också det. Jag har oftast alltid varit bra på att hantera jobbiga situationer och känslor men denna gången är jag så lost och svag att det inte går. Jag hoppas att imorgon blir en bättre dag, snälla låt det bli så.

7 Juli 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Jag vill inte må sådär

Han måste vara trött så som han går i mina tankar. Från morgon till kväll, varje dag, varje timme. Han är det finaste jag vet och han vägrar försvinna från min näthinna. Jag blir fortfarandra nervös när han ger mig dom där blickarna, dom långa intensiva blickarna.. Helt plötsligt är någon annan viktigare än mig själv, och viktigare än allt annat. Är det såhär det känns att vara kär? Hur vet man om man är kär? Jag har bara känt såhär en gång tidigare i mitt liv och med den personen var jag med i tre år.

Men jag är så rädd att detta ska slitas i från mig igen. Så rädd att jag till och med drömt om det flera gånger. För jag vet hur det är att behöva leva utan honom som om vi vore främlingar. Jag vill aldrig må sådär igen. Det var i vintras och dagarna var så mörka, jag pendlade mellan att leva och att bara existera. Jag tappade bort mig själv och höll på att bli galen. När jag känner parfymen som jag under den perioden använde, vrider sig magen och jag får tillbaka en massa dåliga känslor och minnen. Snälla låt mig aldrig uppleva det igen. För jag vill vara med honom. Mer än något annat.
 

23 Juni 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
;

eat together. sleep together.

lie on the couch together. shower together. laugh together.

everything is better together.

with you.

17 Juni 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
I got to learn how to love without you

Idag är en sån där grå dag, riktigt riktigt grå söndag. Jag har tur som har fina vänner runt omkring mig som alltid är villiga att ses, speciellt de dagar då man behöver ett sällskap som mest. Så kände jag idag så jag tog bilen till min fina vän och vi satt ute och pratade om livet i någon timme. Hon är bäst, hon är som min extramamma, storasyster, bästa vän, psykolog ja allt det där. Det finns ingen som henne och det är lite sjukt med tanke på att vi faktiskt inte ens känt varandra i två år ännu. Men en äkta vänskap är uppenbar från dag 1.

Jag är hemma igen och ligger i sängen. Känner mig kanske inte jättelåg, men känner mig rätt tom. En del tankar snurrar i min hjärna just nu och jag vill bara få svar på vissa saker och ting. Idag är första dagen på hur länge som helst som det regnar också, på ett sätt känns det ännu mer deprimerande men samtidigt också skönt. Borde ta tag i och städa lite men har ingen lust, det får bli ett senare projekt. Istället ska jag tröstshoppa, hittat så mycket fint och känner att jag är värd lite nya kläder.
Imorgon är det en ny vecka igen och det känns skönt. Har ju sommarlov från skolan så det enda som finns på schemat är jobbjobbjobb.

 

10 Juni 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Nu vet jag, att jag behöver dig

Du kom in i mitt liv över en decembernatt och gjorde min tråkiga vardag till så mycket mer spännande än vad den hade varit på länge. Det var som om ingenting annat spelade någon roll längre. Det var som om jag var fast direkt. Jag behövde dig, kanske mer än vad jag nånsin behövt någon innan. Sedan slets allt det där perfekta och idylliska ifrån mig. Min drömkille var borta.

Kvar stod jag i ett mörker och pendlade mellan att försöka vara starkare än nånsin och att vara så svag att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Helt plötsligt var inget viktigt längre och dagarna bara flöt samman med varandra. Jag låtsades att jag hade kul och att livet fortsatte som vanligt, men så fort jag kom innanför hemdörren kom tankarna på honom tillbaka, och jag var återigen fast i mörkret. Fy vilken hemsk period när jag tänker efter. Jag blev proffs på att inbilla mig att jag visst mådde bra, och att jag klarade mig utan honom.

Men sedan den dagen han kom tillbaka i mitt liv så har jag insett att jag behöver honom. Jag behöver honom för att må bra, för att känna genuin glädje i mitt liv och för att orka. Det är så läskigt men det är sant. Jag är rädd för att han ska försvinna igen, för tiden utan honom var skit och det fanns liksom inget ljus inom mig längre.
Snälla låt mig aldrig gå igen.

 

7 Juni 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Snälla låt mig aldrig känna samma sak igen

Vet knappt var jag ska börja helt ärligt.
En intensiv och hektisk period. Spänning i blickarna.
Pirr i magen vid berörningarna. Försiktigheten i kyssarna.
Allt kändes så perfekt. Som om vi började om från noll,
men att det nu var något bättre.

Jag var hela tiden så rädd, och gick nästan på spänn, att allt detta
underbara skulle slitas ifrån mig. För det gjorde det i vintras.
Jag kände mig dock starkare nu och mer mentalt förberedd.
Men det är det sista jag vill behöva gå igenom igen.
Jag orkar inte det. För jag vill ha dig. Bara dig.
Alla andra killar är så gråa och betydelselösa
i jämörelse med dig. Jag kan inte se någon annan
än du. Det är därför det gör så ont.
Det gör ont redan nu, och ingenting har ens
hänt än. Men jag är så jävla rädd för
att det är påväg att hända igen. För jag vill
inte behöva gå igen. Jag vill stanna föralltid.

Snälla låt mig aldrig känna samma sak igen.
 

6 Juni 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Plötsligt stod han där

Livet. Det är så jävla oförutsägbart och upp & ned. Men det är väl det som är själva grejen antar jag. Vi mår bra och vi mår dåligt. Vi skrattar och gråter. Ena dagen är underbar och andra dagen är skit. Livets charm kanske man kan kalla det för.

Igår kväll hände något väldigt otippat. Han dära som gått runt i dina tankar ständigt under hela året, han dära som du verkligen fastnat för och som vägrar försvinna ur din hjärna. Han som du relaterar varenda quote till. Han som du tvingats "lämna" för att du inte fått lika mycket tillbaka av. Han som du ständigt önskat ska komma tillbaka och vilja ha dig på riktigt.

Helt plötsligt stod han där. Mitt framför dig. Helt plötsligt var det som om tiden spolats tillbaka till december då dessa dejter började. Dejterna till 5 på morgonen. Den där spännande känslan av att inte veta vad som pågår mellan er, leenden som lyser i mörkret och ögon som glittrar när blickarna möts. Försiktiga beröringar på händer och i hår men som känns i hela kroppen.

Inatt tror jag nästan att jag drömde. För idag känns det knappt som att det hänt. Att jag skulle bli upplockad av dig runt 01 på natten och inte vara hemma igen förrän 05 imorse hade jag aldrig kunnat föreställa mig igen. Jag fick ännu en gång bekräftat att det jag känt alltid var på riktigt. Ingen inbillning, inget annat än äkta. Det som finns mellan oss kommer alltid vara något men frågan är om det nånsin kommer bli något. Efter igår är jag starkare. Lugnare. Säkrare. Det var den bästa natten på länge men nu lägger jag allt i tidens händer så att jag äntligen kan slappna av.

6 Maj 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Det kommer alltid att vara något va?

Tankarna snurrar hela tiden. Vad gör du? Vad tänker du på? Tänker du på mig lika mycket som mig? Saknar du mig? Eller skiter du i mig helt?

Men energin mellan oss är så tydlig. Den går nästan att ta på. Det känns som om den alltid kommer att finnas där. Det finns en viss spänning och den spänningen upplever man inte med många. Jag har dejtat killar som jag sedan inte känt något för efteråt. Men du. Det som uppstod mellan oss var på riktigt och det kändes i hela min kropp. Det är så sällan jag känner så och det är därför det svider så mycket. Det svider att inte få din uppmärksamhet och att inte ge dig min. Det svider att tvingas titta åt ett annat håll när jag ser dig. Det svider att inte få ligga i din famn och vakna av dina pussar i min nacke.

Det är så svårt att gå vidare när saker och ting inte blev som man hoppades. Det är ännu svårare när man fortfarande har idiotiska hopp om att någon förändring kommer ske.  Men en sak som jag är säker på är att det mellan oss kommer alltid vara något, det kommer alltid kännas och det kommer inte gå att blunda för. Jag kommer gå vidare, men jag kommer alltid känna det.
 

2 Maj 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Don´t let me go

Vem kunde tro att mitt liv skulle förändras över en natt efter ett enda möte. Vem kunde tro att just han skulle få min mage att pirra och få mig att längta efter honom så otroligt mycket. Vem kunde tro att jag skulle bli så svag. Ingen. Inte ens jag själv.

Vem kunde tro att han och jag var som om vi var samma person. Vem kunde tro att han och jag hade så mycket gemensamt, som om vi levt samma liv parallellt med varandra. Vem kunde tro att han och jag skulle få upp ögonen för varandra. Vem kunde tro att han och jag skulle spendera så mycket tid ihop på så kort tid.

Vem kunde tro att det skulle ta slut.

28 April 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
.

"Don´t chase people, be yourself,
do your own thing and work hard.
The right people - the ones who really belongs in your life -
will come to you.
And stay."

22 Mars 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
När hoppet släcks

I en relation får man vara beredd på att chansa. Beredd på att satsa. Även om man är rädd för att bli sårad och för att det inte ska leda till dit man vill, så handlar allt om att släppa sina hjärnspöken och bara våga.

Jag hade så extremt svårt för det där. Jag är tjejen som tycker att det är jobbigt med känslor, för känslor gör en svag. Jag är väldigt stark, men är det något som kan rubba mig helt är det känslor. Så därför undviker jag det helst. Undvek känslor i 2,5 år. Sen träffade jag en kille som från ingenstans blev så himla speciell för mig, jag blev fast. Han kanske inte var något speciellt för resten av världen, men för mig var han något av de snyggaste och charmigaste jag mött. Och det är han fortfarande. Men han har också gjort mig galen, han har väckt sidor av mig själv som jag inte ens trodde fanns. Han har rubbat mitt starka jag i och med att jag föll för honom.

Och nu sitter jag här. Och hatar att jag föll för honom. Jag hatar att jag måste säga till honom att vi skiter i detta. Jag hatar att jag måste ta valet att sluta träffa honom, mot min egna vilja. För jag vill ju inte, det är det sista jag vill. Men jag vet ju att det är bäst så. Han gör ju mig inget illa alls. Men han ger mig inte det jag hade velat. Och det gör ont att veta det, det gör ont att när jag för första gången på snart 3 år faller för någon, så faller han inte tillbaks på samma sätt.

Hur släpper man taget fastän man inte vill?

17 Mars 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Be patient

Var stark.

Var glad.

Håll huvudet högt.

Låt ingen behandla dig dåligt.

Var ärlig.

Behåll din stolthet.

Ha tålamod.
 

21 Februari 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar


Gå.

 

Gå, sa jag
och dog
när han gick

 

14 Februari 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
.

"Och jag tror
när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än."

 

23 Januari 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Thoughts

Har aldrig vart en gäri som bara dissar för att dissa
Han har det lilla extra, för jag ler som Mona Lisa
Så varför leka diva, varför ska han lida
Om han får en vuxen kvinna att börja fnittra som en flicka
Och om vi träffades i dimman
Och om vi träffades på fyllan
De handlar om oss även om de svårt att minnas
Allt jag vet är att min mage pirrar
Och allt jag vet är han har nått jag diggar

Jag älskar hur vi två kan viba
Och sen gå till sängs
Och om de nyss blivit helg
Jag längtar tills vi gör vår grej
Är här hela natten för dig
Jag vet du försöker, det räcker för mig
Inatt ska vi fira för dig
Allt du vill ha, ställ dina krav
Va inte blyg baby, säg till mig


Note till mig själv: Glöm aldrig vem du är, glöm aldrig dina starka åsikter. Glöm aldrig heller att stå upp för dem. Fortsätt vara den starka tjej som du alltid var och som du jobbat med att vara i framför allt 2,5 års tid. Låt ingen köra över dig, stå på dig och håll alltid huvudet högt.

13 Januari 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Känslobomb

Okej, dax att skriva av sig lite.

Har varit som en tickande känslobomb de senaste två veckorna, och har varit så så så irriterad dag ut och dag in typ. Ingenting av det där är likt mig. Jag är duktig på att stänga av känslor och tankar vilket jag i stort sätt alltid gör. Jag rycker oftast på axlarna när det kommer till jobbigare saker eller problem just för att jag vet att man tjänar ingenting på att förstora saker, analysera saker och att tänka för mycket. Man blir ju bara dum då.

Och dum är jag nu. För är det någon gång jag (och säkerligen de flesta) har svårt att kontrollera sig själv så är det när man börjar bli svag för en person. Jag visste väl från början att detta kunde vara lite farligt att ge sig in på, just för att han är den där typen av människa som jag lätt skulle kunna falla för men som också lätt skulle kunna fucka min balans helt. Jag har nog aldrig tänkt så himla mycket som jag gjort de senaste två veckorna. Jag har tänkt så att mitt huvud sprängs och har varken kunnat tänka eller prata om något annat. Idag fick jag nog. Jag hatar att inse att jag förändras eller förändrats på någon annan, jag hatar att visa mig svag och när jag väl inser vart jag är påväg så får jag panik. Nu har jag panik och måste ta saken i egna händer innan jag blir sårad.

Ni vet när man är en sådan person som aldrig släpper in nya människor i livet, man har sina vänner och sin familj och nöjer sig där. Sån är jag, och när det kommer till killar kan jag säga helt ärligt att jag är värdelös på att ge dem en chans. Men sen en dag dyker en person upp som förändrar allt och som öppnar dina ögon. Han är precis sån där som du vill att han ska vara, han är så charmig, snygg, rolig och självsäker. Och han ger dig bekräftelsen som är så viktig att få. Klart som fan du blir intresserad. Och för en människa som mig är detta stort för det händer allt för sällan. Du börjar reflektera över vart detta kan leda och efter några träffar vill du bara ha mer och mer. Helt plötsligt, på kort tid, finns det ingen annan än han. Läskigt. Men ändå fint. Men så helt plötsligt när du väl börjar våga visa mer och öppna upp dig mer, så försvinner han längre och längre bort från dig. Han är så nära mig men ändå så långt bort. Tankar flyger runt i hjärnan och du undrar vad det är han vill. För han visar ju så mycket när ni ses men sen under tiden ni är ifrån varandra försvinner han. Där är jag nu. Svag för en kille som kanske hade kunnat vara en kille jag alltid drömt om, men som från ingenstans utav okänd anledning försvinner längre och längre bort från dig. Och ingenting kan jag göra för jag har redan gjort det som går. Nu förstår jag varför jag har så svårt för det här med känslor. För känslor vänder upp och ned på ditt liv. Känslor kan göra den starkaste människan svag på så kort tid. Jag känner mig inte dum, eller dålig. Jag känner bara sån förvirran och frustration... Min otålighet dödar mig inombords och jag hade mest av allt bara velat försvinna ett tag från allt och alla, speciellt från honom. Men samtidigt vill jag inget annat än att få vara nära honom.
 

4 Januari 2018  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
2017 - året som jag faktiskt växte upp?

Jag tänkte avsluta året som vanligt med att skriva ner lite tankar kring året som gått. 2017 blev verkligen reflektionernas år. Det blev året som jag på något sätt växt upp och lärt känna mig själv mer än någonsin. Jag har börjat reflektera över saker och över livet så sjukt mycket och det är något som hela tiden gör mig starkare, säkrare, tryggare och modigare. Jag har alltid haft en bra självkännedom men numera är den starkare än någonsin.

Jag har haft ett dunderår även om det på något sätt varit mycket olikt tidigare år. Jag har lärt mig att börja prioritera mer, både saker och människor. Jag har slutat upp med vissa omogna beteenden och hittat en mognare sida av mig själv. Detta år har varit ett relativt lugnt år. Har liksom stabiliserat mig. Jag är inte den som går ut och festar längre, det intresset  har försvunnit och fest finns knappt på kartan, bara i större sammanhang som födelsedagar osv. Har utvecklats i min hjärna och med det menar jag att jag känner mig smartare än någonsin, skolan har flytit på så bra.

Jag känner även att jag har blivit så ärlig. Är så trött på människor som inte lägger alla korten på bordet. Livet är liksom inget spel, säg det du vill säga, känn det som du känner, visa det! Var ärlig igenom alla stunder för det varar längst.

Det har ju även skett andra större förändringar i mitt liv. Sa äntligen upp mig på mitt gamla jobb i mars, jag var så trött på att vara säljare och jobba helger med skittider. Utan att jag knappt hann tänka så mycket så hade jag ett nytt jobb. Ett jobb som jag faktiskt älskar att gå till, ett jobb där jag får träffa så otroligt mycket härligt folk som får mig och skratta. Har liksom aldrig ångest över att jobba längre. Jag jobbar numera flera vardagar i veckan, trots skola och plugg. Jag har blivit riktigt driven. Jobbet gav mig tillbaka ett liv med rutiner. Och rutiner ger mig motivation och fokus. Jag är en människa som måste leva ett liv i högt tempo med mycket saker på schemat för då blir jag som mest effektiv. Jag älskar min livssituation just nu med kombinationen av jobb och skola, det passar mig helt perfekt.

Sist måste jag även nämna att en stor förändring på ett personligt plan är hur jag lärt mig att börja öppna mig mer. Dels öppna upp mig och mina känslor men även öppna upp mig för nytt folk, något som jag alltid haft så svårt för. Men under detta året insåg jag hur mycket människor som passarat mitt liv utan att jag brytt mig för jag aldrig gett människor en chans att få lära känna mig. Jag har liksom haft stängda dörrar för allt och alla och sen har jag liksom undrat varför jag fortfarande är singel, varför jag aldrig lyckas träffa nån och bli intresserad. Missförstå mig rätt, mycket har vart egen vilja också. Har liksom inte ens velat träffa nån men under året insåg jag att det beror mycket på mig och min instängdhet. Jag bestämde mig för att bli bättre på att ge människor en chans vilket ledde till att jag under året dejtat två nya killar som kom in i mitt liv. Låter säkert lite för många men för mig är det stort, haha. Den ena träffade jag i somras och jag visste redan innan att han egentligen inte alls är min "typ" men jag ville ändå testa att ge honom en chans. Ångrade mig dock ganska fort hehe.

Den andra personen kom in i mitt liv för bara en månad sen. Vi vart bekanta sen ett halvår tillbaka men för en månad sen förändrades allt över en kväll och han har faktiskt fått min mage att börja bubbla. Och han får mig att längta efter honom. Jag tycker verkligen om honom även om det är för tidigt att avgöra vart detta skall leda. Men det jag ville komma fram till är att det är så fint på nåt sätt, när man väl börjar våga släppa in människor i sitt liv och det visar sig vara något riktigt spännande och bra.

Till sist måste jag ju även nämna roliga resor jag gjort under året. Jag var i Stockholm såklart vid två tillfällen under årets första början och en gång under hösten. Stockholm har sen länge tillbaka haft en stor plats i mitt hjärta och kommer förmodligen alltid att ha det. Sommaren bjöd på två resor, en till mitt älskade Italien och en till franska rivieran. Som jag blev kär i Nice, jag bara måste tillbaka dit. Och extra glad är jag för att vi hyrde bil och körde till Monaco över en dag. Det var en underbar resa med så mycket fint att uppleva och se!

Tack livet för allt jag får uppleva. Tack livet för att jag blir starkare och för att jag får dela det med så mycket fina människor i min omgivning. Jag är verkligen tacksam och lyckligt lottad. Jag känner inte längre att jag har någon rätt på att klaga över småsaker i mitt liv, jag har så mycket mer större och viktigare saker att bry mig om <3

Låt 2018 bli ett bra år!

27 December 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Han väcker den där nyfikenheten..

Pirr i magen, spänning, förväntan, längtan, kyssar mjukare än sammet, närhet, känslan av att inte kunna slita sig från honom. Det är mitt liv just nu.

Även om det är i ett väldigt tidigt stadie så kan jag säga att jag träffat någon, någon som verkligen fångar mitt intresse och som lyckas behålla det, någon med en blick som dödar mig inombords, någon jag längtar efter att få vara nära. Det var längesen jag kände en sån här stark vilja, viljan att få lära känna alla hans sidor bra som dåliga. Det var längesen som jag faktiskt brydde mig om någon. Dessa känslor är underbara men också så skrämmande, för att bli svag för en annan människa är svårt, helt plötsligt kan allt gå från 100 till 0, men när man väl är villig att öppna upp sitt hjärta till någon så är det värt det. Livet handlar om att ta risker och detta året har jag faktiskt utmanat mig själv att ta risker som jag tidigare aldrig hade gjort.

Och det är jag så glad över. Livet leker.
 

26 December 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Dating to 5 in the morning

Är det inte stört hur livet och ens vardag kan ta vändning på typ en sekund? Det är som att hela ens tillvaro kan förändras efter ett enda möte.

Så känns det för mig efter den senaste veckan. En kväll. Ett möte. Någon slags connection. Och så var plötsligt dagarna därefter mer spännande än tidigare. Ni vet, ibland så är det bara så där ovanligt bra avslappnat och roligt med en person. Det säger liksom klick och ni förstår varandra så bra, ni delar samma humor och snacket bara flyter på. Och så spänningen mellan er, som nästan driver en galen. De där långa intensiva blickarna. Och pirret i magen till kyssarna.

Den senaste veckan har varit underbar, och att just han skulle göra såhär med mig var oväntat. Men efter den där spontana dejten mitt i natten i lördags, som resulterade i att jag kom hem 5 på morgonen, så känner jag bara wow. Det här måste jag spinna vidare i, nyfikenheten och spänningen kring honom och hans självsäkra charm gör mig galen. Och det känns så bra.
 

11 December 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Tid är allt vi har

​Du var ung och jag var yngre när vi sågs för första gången. Trots att det var mitt i alkoholens dimma, så minns jag det som om det vore igår. Det var som om vi omedvetet letade efter varandra där på nattklubben i Turkiet, för när våra blickar möttes tog det en sekund innan vi kramade varandra, glada för att hitta andra från Sverige att fortsätta festnatten med. Kemin mellan oss fanns där från första stund. Vi pratade som om vi alltid känt varandra, vi rörde oss som om vi kunde varandras kroppar och vi dansade som om det var vi som gjort alla låtar. Det sa klick, med andra ord. Det var som om det redan från första sekund fanns ett brinnande band mellan oss, så starkt att det nästan gick att ta på. Det är väl så det känns, när du träffar din soulmate.

​Trots att vi bodde över 40 mil ifrån varandra, skulle månaden efter vårt möte bli intensiv. Vi hann spendera en helg i din stad, Stockholm. Det var väl där som vi fick bekräftat att det vi kände den där enda natten i Turkiet, var sant. Det var äkta. Därefter hann vi spendera en helg här i Göteborg, och vid det laget ville jag aldrig vara utan dig. Så sjukt att jag kunde känna så starkt efter att bara träffat dig så lite, vid 3 tillfällen närmare bestämt. Du gjorde mig levande igen, och ännu mer levande än jag någonsin varit. Du gjorde mig trygg, och du fick mig att känna mig som en kvinna, vilket jag aldrig tidigare upplevt. Längtan efter varandra blev så stark, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag visste bara att jag ville vara där du var. Spontant bokade vi den sommarens sista resa tillsammans, till Alicante. En vecka jag aldrig någonsin glömmer. En vecka som var så otroligt sjuk, kärleksfull, rolig, mysig och ja helt jävla perfekt. Jag vår såld, jag fick inte nog av dig. Och vårt avsked efter den veckan i Spanien när vi skulle tillbaka till vår verklighet i två olika städer, den var smärtsam. Vi kunde inte släppa taget. Jag ville inte se dig åka tillbaks till Stockholm. Inte utan mig.

​Jag var gammal och du var äldre, och nu sågs vi igen. Det hade gått så lång tid, det var så längesen. Men den där passionen vi kände, den kommer alltid tillbaks igen. Det starka band vi två fick sen dag ett, finns än idag kvar varje gång vi ses, hur lång tid det än tar innan vi väl möts. Även om mycket har hänt sen den där galna sommaren, så blir jag trygg och lugn när jag får vara med dig. Ibland undrar jag ifall det är du & jag mot världen, bara att vi inte riktigt vet om det än. Ibland undrar jag ifall Gud eller nån annan makt gjorde så att vi två aldrig blev något mer just där och då, för att vi ska "lappa" klart våra egna liv först innan det blir vi på riktigt. Och ibland undrar jag ifall du bara kom in i mitt liv som en ängel, som den soulmate du är, och räddade mig ur den mörka tid jag precis hade gått igenom. Jag låter tiden avgöra svaret på mina frågor. Tiden är trots allt, allt vi har. Om vi inte har tid, hur ska vi då hinna leva?

Oavsett vad, så är jag för evigt tacksam för att jag fick chansen att lära känna dig, och för alla fina och knäppa minnen du gett mig. Du kommer alltid vara speciell för mig, och jag kommer föralltid att minnas dig med ett brett, varmt leende på läpparna. Your Bonnie

 

11 Oktober 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
You

​Min soulmate. Trots att det kan gå år nu för tiden mellan våra träffar, så är det alltid samma sak så fort vi ses. Tryggheten, glädjen, attraktionen, blickarna, skratten, samtalen.. Det är som om vi aldrig varit ifrån varandra. Jag är så glad att vi hann träffas igår när du var här även om det bara blev en kort stund. Nu efteråt så känns det som om hjärtat i vanlig ordning skriker till. Vad gör vi? Varför slösar vi tid på annat när vi har något perfekt tillsammans? Oavsett vart i livet vi kommer att landa så vet jag att det du och jag skapade 2015 är något utöver det vanliga, något speciellt. Min själsfrände, en dag kanske det blir du & jag, eller så blir det aldrig det.

12 September 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Livet just nu

​Efter en otroligt hektisk och händelserik sommar är det dax för mig att återigen försöka lära mig att koppla av - något jag haft svårt för att göra de senaste 2 åren. När jag tänker efter så har jag inte haft en enda riktig hemmakväll i min ensamhet på hela sommaren. Sådana kvällar var jag duktig på att ha för några år sen men den prion hos mig verkar ha försvunnit.

​Det har varit en riktigt skön sommar. Lugn men fylld med skratt. Även om den varit lugn så har jag ändå tröttat ut mig till max. Har varit utomlands totalt ca 3 veckor, har spenderat alla kvällar med vänner där vi hittat på en massa skoj, mestadels har vi käkat god mat, skrattat, åkt bil på alla gbgs gator, skojat, haft myskvällar osv osv. Att aldrig tillåta sig själv att bara vara hemma för en enda kväll, gör en utmattad till slut. Dock tar min rastlöshet över och jag blir galen om jag inte gör nåt. Rastlös är jag året runt men nu när sommaren lider mot sitt slut är det dax att försöka hitta lite ro i kroppen.

​Om 2 veckor är plugget igång igen. Andra året, har känt mig otagg som fan men nu börjar jag motiveras igen, känns skönt. Behöver ladda om batterierna nu. Sommarens livsstil måste tagga ner och jag måste få känna något slags inre lugn för att kunna fokusera på plugget i höst.
​Varför insåg jag detta just nu då? Kan bero på min fina barndomsvän som jag träffade nu under kvällen. Vi tog cyklarna och cyklade längst med vattnet och satt sedan bara och snacka. Hon har ett otroligt lugn i sig som smittar av sig. När jag sedan kom hem tände jag levande ljus och ska snart sätta på min serie. Det är inte ofta det händer, men fan vad underskattat det är.

​Imorgon är min sista riktiga lediga dag för den här sommaren. Sen blir det som sagt jobb och plugg. Ska städa klart mitt rum imorgon, det har varit ett evighetsprojekt denna sommaren. Det har varit stökigt och blivit stökigare ju mer tiden gått. Men nu börjar jag få kontroll på röran. Sen ska jag hälsa på min söta farmor. Kanske käka med barndomsvännen. Vi får se! Känner mig pepp på livet iallafall, mår riktigt bra. Kram
 

14 Augusti 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
End of summer

​- Jag tror,
när vi går genom tiden
att det bästa
​inte hänt än.


Klockan är egentligen för sent på natten. Borde sova men har vänt på dygnet i vanlig ordning. Sommaren lider mot sitt slut för min del. Snart är det dax för jobb och skola igen. En ny start. Känner mig inte helt klar med denna sommaren dock. Något fattas, det där lilla extra. Sommaren rann genom fingrarna på mig, har knappt hunnit tänka. Dock finns det alltid en liten del i mig som längtar till hösten och gosiga koftor såhär i slutet av sommaren. Men först ska vi faktiskt leva augusti ut. Det må kännas som om sommaren redan är helt förbi men än finns lite tid kvar.

​Nu är det även en vecka sedan jag kom hem från Nice. Kollade igenom bilder och videos idag från resan. Wow vad kär jag är i franska rivieran. Nice var en helt perfekt stad.. Och Monaco, vilket lyxparadis. Drömmer mig tillbaka, kan man inte spola tillbaka tiden? Jag måste tillbaks till rivieran, helst nästa sommar. Kram
 

10 Augusti 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Him.

Försöker sova men kan inte. Fullmåne i kombination med mycket tankar & känslor är väl inte ultimat när man ska sova. Har snart varit hemma från Italien i en vecka och det har varit underbara dagar. Dagar jag inte skulle tro skulle fylla min sommar. Jag har ju som sagt träffat någon. Och det känns bra. Bilden ovan tog jag på vår första dejt, som var perfekt. Alltså perfekt.

Men sen så är jag ju paranoid. Rädd för att släppa någon nära igen. Rädd för att känna starkt för någon. Detta är första gången som jag försöker ge någon en chans, och det är skrämmande. Nästan som om man inte vet hur man ska hantera det. Just nu längtar jag bara tills semester. En jobbvecka kvar, sen ledighet. Och då börjar sommaren på riktigt, tror att det kan bli en fin sommar iår.

10 Juli 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Främlingar

​Wow, vart ska jag börja?

​Så mycket tankar och känslor. I maj månad för ett år sedan skrev jag ett inlägg om att maj blivit en speciell månad för mig. Utan att ha reflekterat över det speciellt mycket iår - så slog det mig igår. Som en käftsmäll i ansiktet, är det här ett tecken eller en sjuk jävla slump?

​Vi är främlingar nu. Det var i maj 2012 som jag blev kär i dig. Det var tre år senare, i maj 2015 som allt tog slut och vände upp o ned på mitt liv. Det var imaj 2016 som vi sprang på varandra på en nattklubb och hälsade snabbt och chockat på varandra. Sen försvann du därifrån. Och ja, nu då? Det var i maj 2017, igår kväll, som jag vänder mig på uteseveringen jag satt på och kollar rakt in i dina blågröna ögon. Så oväntat, oförberett och förvånande på samma gång så jag vänder bort huvudet lika snabbt. Även fast de korta sekunderna min blick fastna i dina ögon - så kändes det som en evighet. Det är så konstigt, att personen du en gång älskade mer än allt, nu är en främling för dig. Ni kan inte hälsa normalt, ni kan inte vara avslappnade eller glada över att se varandra.

​Samtidigt är vi inte längre främlingar, du och jag. Jag tror vi båda släppt allt agg och numera hade vi kunnat prata med varandra. Ändå gör vi inte det. Nu har det ju gått hela 2 år sedan allt tog slut. Tiden går fort. Hade det som hände igår inträffat för ett år sedan, hade jag aldrig kontaktat dig i förmiddags. Men någonting sa till mig "skriv till honom". Samvetet av att veta att du vinka till mig precis samma sekund som jag tittade bort, som om jag ignorerade dig, det åt upp mig. Så jag skrev. Så fort jag vaknat. Inte för att jag förväntat mig nåt speciellt svar, jag ville bara få sagt det.

​Och dina svar värmde så otroligt i mitt hjärta. Trots vår korta konversation idag, efter 2 års tystnad mellan varandra, så gjorde det hela min dag och jag kan leva på detta hur länge som helst. Du hatar mig inte. Du vill mig väl. Och det är ömsesidigt. Jag kommer aldrig ångra att jag kontaktade dig, även om det fick mig att må lite illa av all förvirran och känslor som dök upp. Det var en sån lättnad att bryta tystnaden mellan oss. Som jag alltid sagt och alltid kommer säga - du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

27 Maj 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Ibland..

​Ibland faller man tillbaka. Tillbaka till något man en gång lämnat bakom sig. Och då är det svårt att hålla emot. Svårt att hålla huvudet högt. Men ibland behövs man kastas tillbaks i tiden för att bli påmind både om positiva och negativa saker.

​2015 var det värsta och det bästa året i hela mitt liv. Det var året som jag låg på botten och var svagare än jag någonsin trodde att jag kunde vara, samtidigt som allting fick sin vändning och blev året där jag utvecklades enormt. Och det viktigaste av allt - jag blev lycklig igen. Att personen man älskat i så många år, som fått en att vara så lycklig och känna så mycket, också kan få dig att må som sämst och bara vilja lämna. Det är så läskigt. Jag kan med handen på hjärtat än idag, två år senare, säga att kärleken gjorde mig rädd och ärrad. Jag har aldrig sedan dess släppt in en kille så tätt inpå igen. Och jag är inte ens redo för det än.

​Våren är min absoluta favorittid. Men den där våren 2015 var bara ett enda stort kaos och mörker. Fan vad vilsen jag var. Jag minns inte ens något från de månaderna. Mina klara minnen börjar igen någon gång i juli. Det är så läskigt. Mitt i allt kaos gav han mig ett handskrivet brev. 4 långa A4-sidor med text. Det var ord som var för jobbiga för att ta in i hjärtat där och då. Brevet försvann. Och jag såg det aldrig mer. Så många gånger jag vänt upp och ned på mitt rum i efterhand, för att hitta det jävla brevet. För när lugnet väl kom, var jag redo att läsa det på riktigt. Mitt hjärta stannade till ett tag när jag väl hittade det helt oförberett för kanske två-tre månader sedan. Sen dunka det snabbare än någonsin. Jag läste det, tårarna rann. Den dagen fick jag skämmas att jag kastade bort en person som bokstavligen dog för mig.. Men samtidigt, det är inte allt som räknas. Det var så jobbigt att läsa men någonstans gav det mig en slags värme. Bekräftelse. Gammal kärlek. Det där brevet är som ett kvitto på att jag är bra. Jag är god. Jag är älskvärd..

Våren som skulle bli den där spralliga underbara tiden på året, som vanligt. Den blev inte det. Men det är okej, för tack vare det så står jag här jag står idag, problemfri. Jag är verkligen det. Mycket ligger nog psykiskt också. De problem som kommer till mig skakar jag av mig på en gång.
​Sedan den dagen för någon månad sedan då jag hittade brevet, har jag inte kunnat läsa det igen. Men tanken av att jag nu vet vart det finns gör mig lugn. Jag behövde få läsa det där brevet, jag behövde få bli påmind att jag gjorde inget fel. Hans ursäkter och genuina förklaringar.. Det betyder så mycket nu i efterhand.

​Ikväll tog jag fram brevet igen. Det är som om jag känner att jag behöver läsa det någon gång då och då. Tårarna rann. Dem rinner inte för att jag ångrar mig utan för att det är så jobbigt att få tillbaka alla hemska och fina känslor. Det svider och det gör ont. Men samtidigt är det skönt, att få gråta ibland.
 

12 Maj 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Det här med respekt

​Jag tycker det är så otroligt fint att se det svenska folket enas i Stockholm igår, som hjälpte sina medmänniskor genom att öppna sina hem, erbjuda skjut, ge dem mat med mera. Solidariteten har nog aldrig varit starkare i Sverige. Det värmer mitt hjärta och på nåt sätt önska jag att jag fick vara med och hjälpa till.

​Samtidigt blir jag lite ledsen över hur vissa människor knappt bryr sig. De som sitter och tjafsar på sociala medier, de som tycker att vi som sörjer överdriver, de som trots vad som hände vårat land igår, gick ut och festade & drack alkohol, något som oftast förknippas med glädje. Jag står inte för att man ska vara rädd och sluta leva. Men en kväll som igår, där känner jag att människor utav ren respekt borde varit med sina nära och kära och bara pratat igenom allt som hänt. Inte roat sig på stan etc. som om det inte hänt något tragiskt.

​Jag själv kan knappt förstå vad som hände igår. Jag tog detta väldigt hårt. Det känns enda in i själen på mig, och gråten sitter i halsen när jag ser bilder/videos och texter på internet. Vackra Stockholm, den stad i Sverige som jag älskar mest. Jag kunde befunnit mig där igår, men jag ska dit om två veckor. Det känns lite sådär, att man ska behöva gå förbi den plats där allt hände.. Jag ska på något sätt hedra offren när jag är där.

​Att vakna upp med samma klump i magen som jag hade hela dagen och kvällen igår var jobbigt. Det blir ingen "trevlig helg" för Sverige. Respektera det. Respektera att människor är ledsna, förbannade, upprivna, rädda.

8 April 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Höjer volymen till max och drömmer mig bort

​Flykt från verkligheten. Jag känner mig tung just nu. Och relativt tom. Den där tomhetskänslan som alltid tränger in i mig så fort tåget rullar från stockholms central och vidare till göteborg. Varför blir det jämt så? Känns som jag har så mycket i stockholm, eller inbillar jag mig bara?

​Jag kom hem från sthlm i söndags eftermiddag och sen dess har jag knappt varit hemma en minut. Bara på nätterna. Jag flyr från verkligheten som alltid slår tillbaka så fort jag ligger hemma. Försöker sysselsätta mig för att förtränga. Jag försöker jaga en lycka här hemma som inte liknar den jag får i sthlm. Sätter mig i bilen och höjer volymen till max och drömmer mig bort. Göteborg är så grått och trist. Jag undrar vad jag gör här. Varför är jag här, och inte där?

​Kör runt i hela gbg utan något mål. Gasar, kör fort, volymen dunkar i mörkret. Det är som en fristad att köra bil, tankarna flödar och pulsen ökar, samtidigt som jag blir helt lugn. Jag får aldrig ångest. Mår sällan dåligt för jag skakar av mig det mesta. Förutom det här, att åka hem till gbg efter några dygn i sthlm. Den ångesten terrar mig länge efteråt.

​Sen har vi ju saknaden. Saknaden efter honom, och han vet inte ens om det. Vad gör han med mig? Vad är det han gör som är så speciellt? Jag vet bara att jag saknar honom så mycket, och jag går bara och väntar på att han ska höra av sig. För ingen blir så glad som jag blir då. Det är som om ingen annan spelar någon roll. Behöver mer av hans närhet, vi hinner aldrig få tillräckligt.

​Tillbaka till verkligheten igen. Det är som om det bara är jag som anstränger mig för att må bra. Som om jag får jaga ut mina vänner. Det är som om tiden står stilla men jag försöker få den att ticka utan något resultat.. Livet, vad händer? Ta bort min ångest.

 

22 Februari 2017  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linnea Larsson                                             Skaffa en gratis hemsida