Det tog 1 kväll att få upp ögonen för dig. Det tog 1 vecka att få ett starkt intresse av dig med pirr i magen. Det tog 1 månad för att inse att jag vill ha dig, dig och ingen annan.
Att det skulle bli början på något fint och samtidigt något så destruktivt hade jag ingen aning om. Hade jag vetat, hade jag aldrig gett mig in i det från första början.
2 år. 2 år tog det, tills jag till slut kunde släppa taget. 2 destruktiva, ångestfyllda mörka år. För såhär i efterhand när jag ser tillbaka, så ser jag bara det där.
Jag ser inte längre det fina. För även våra fina stunder har flagnat bort. Allt det som gjorde ont, allt det som skadade, tar över den romantiserade bilden av oss.
Att jag står här nu, och skriver detta från mitt hjärta kunde jag bara drömma om. Jag trodde att jag alltid skulle vara kär i fel person. Att det alltid skulle göra ont.
Men det gör inte längre ont. Jag kan se tillbaka på allt utan att gråta. Utan att sakna. Utan att vilja gå tillbaka. Sakta men säkert läkte även jag.
Sakta men säkert kunde jag känna glädje och lycka igen, men denna gången utan dig. Denna gången bygger jag upp mig själv igen, för första gången på 2 år.
Det kanske tog sin tid att inse. Det kanske tog sin tid av felaktiga, dumma beslut. Men kanske var det den tiden som krävdes. Krävdes för att läka.
2 år blev mina misstag. Men framför allt blev det mina lärdomar. Som en vit duva som släpps fri mot en knallblå himmel. Där är jag nu.
Jag är inte längre fast. Jag är fri.
Fri från kärlekens demoner.
