"Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag,
utan för att den har varit stark för länge."
Jag är en stark person. Jag vet vem jag är och är inte rädd för vad folk ska tycka om mig, oftast bryr jag mig inte alls om det. Men även de starkaste kan ibland bli svaga.
Där är jag nu. I en jävla ångestsvacka. Där jag känner mig värdelös, orkeslös, dum men framför allt ledsen.. Det är i stort sätt bara när jag får dessa svackor som jag ens gråter. Det gör jag nu. Idag har jag gråtit två gånger, det är mer vad jag annars kan gråta på ett halvår. Varför denna skitångest då? Den kommer oftast i samband med att jag kommer hem från stockholm. Där mår jag oförskämt bra. Där vill jag leva mitt liv. Det känns som om en del av mig själv redan finns där uppe, och lämnas kvar varje gång jag kommer tillbaka.
Helgen i sthlm var lika underbar som alltid, vår huvudstad lyckas alltid leverera. Men denna ångest jag känner nu... Har nog inte känt den på över ett år, inte såhär grovt iallafall. Jag må låta överdriven eller löjlig, men jag är uppriktigt ledsen över att vara hemma igen. Jag var alltid den tjejen som kände "borta bra men hemma bäst" när jag kom hem igen, det känner jag inte när jag kommer från sthlm. Då känns det som jag lämnar ett hem.
Sen har jag väl som vanligt gått och kärat ner mig i fel person.. Han är mystiskt och intressant, vi har kul ihop. Jag har haft en crush på honom i säkert 6-7 månader nu och det är extremt frustrerande att inte kunna göra något åt det.. Att inte kunna ses när man vill, att inte få närheten. Varför slutar det alltid såhär när jag väl får ett riktigt intresse för någon? Hade helt ärligt skitit i allt o alla bara för att få lära känna honom mer.
Är ledsen för det mesta just nu, jag kan bli det ibland. Jag har sällan, och då menar jag verkligen sällan, dåliga dagar. Utan mina dagar är alltid roliga och händelsefyllda, om inte annat så är jag glad och lycklig. Men när jag väl får den här ångesten, så är jag ledsen i flera dagar. Och nu har jag genomlidit dag 3. Jag undrar när den kommer släppa denna gången? För just nu känns allt bara väldigt, väldigt mörkt.
Besvikelse, förhoppningar som skitit sig, det känner jag nu.