Love makes the world go round .
Startsidan Blogg Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
6
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2020)
>>


Under min yta

Hej, D.

Du kommer förmodligen aldrig att läsa det här, för jag kommer förmodligen aldrig att ge dig denna text. Denna text är ord som jag burit inom mig i två år nu. Ord som jag skulle behövt få ur mig mycket tidigare, men det har varit för jobbigt. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli tjejen som blev helt totalt svag för en kille. Som skulle förlora sig själv och sina principer bara för att få vara med killen som tog hennes hjärta med storm.

Sedan den natten du kom in i mitt liv för ganska så exakt två år sedan har det bara varit Du. Jag har inte ens kunnat kolla åt någon annans håll. Jag kände i princip direkt att det är dig jag vill ha. Inget annat spelar någon roll. Men jag fick stå ut med mycket i början från olika håll. Folk började snacka om mig. Såg ned på mig. Undrade vad fan jag höll på med. Inte för att du är en dålig kille på något sätt. Men folk älskar att snacka och hata. Om du bara visste vad jag gick igenom parallelt med att jag började träffa dig. Men jag kunde inte ens bry mig, för det viktigaste var Du. Du var ljuset i decembermörkret och jag hade aldrig känt mig lyckligare.

Du sårade mig. Helt plötsligt var de rosa molnen jag svävat på borta. Dem var numera gråa och hjärtat värkte som det aldrig tidigare gjort. Jag var tvungen att lämna oss. Inte för att jag ville - jag var tvungen. Allt var ett stort mörker. Att gå från det där idylliska och fina till att inse att detta inte går... Det var hemskt. Tiden stod stilla och jag hade aldrig känt mig så ledsen.

Trodde jag.

Så kom du tillbaka. Om jag tidigare var lycklig med dig - gick det inte ens att jämföra med hur lycklig jag var över att få ha dig igen. För nu var allt ännu bättre än förr. Det kändes som att det var du och jag genom allt. Vi var tillbaka fast bättre och starkare. Jag förstod att jag behöver dig. Jag ville aldrig mer vara utan dig. Vi hörde ju ihop. Dragningskraften till dig är det sjukaste jag varit med om. Jag har aldrig velat ha någon så mycket.

Men du sårade mig igen. Och denna gången kändes det ännu mer. Denna gången gick mitt hjärta i tusen bitar. Mitt lilla sköra hjärta som alltid varit så rädd för att släppa in någon. Men med dig satsade jag allt för det var värt det enligt mig. Men tydligen inte. Så många tårar som fälldes. Jag kände att jag aldrig kommer bli hel igen.

Sen gick tiden. Månader passerade. Jag var glad men innerst inne mådde jag skit. Inte en dag gick utan att jag tänkte på dig. På oss. Jag kunde bara inte släppa dig. Varje dag hoppades jag på att du skulle höra av dig igen. Många nätter i tårar. Det var ren och skär hjärtesorg, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Men jag försökte vara stark, jag hade ju inget annat val. Ett halvår hade gått. Sen var det som om du hörde mina önskningar och försiktigt var du där igen. Aldrig på något fult sätt kom du tillbaka. Utan på ett snällt och respektfullt sätt. Tredje gången gillt, det låter inte så smart. Tänkte jag. Men jag visste att hjärtat är kvar hos dig och jag kunde inte låta bli. Stormigt blev det. Mitt tålamod var numera på noll när det kom till dig. Jag visste ju att du inte förtjänade mig eller någon mer chans, men du var min drog jag inte kunde leva utan. Stormigt blev det, ja. Vi borde aldrig träffats igen där. Jag var inte läkt. Jag var fortfarande i någon slags sorgarbete av det förflutna.

Jag bestämde mig. Jag måste avsluta det igen. Återigen mot min vilja, men jag tvingade hjärnan styra istället för hjärtat. Det där avslutet sårade mig återigen. Denna gång på ett annat sätt. Denna gång pga hur du valde att hantera situationen. Ännu fler kvällar i tårar. Sömnlösa nätter. Rädslan över att ALDRIG orka ställa mig upp igen. Jag skadade mig själv gång på gång. Jag erkände högt för mig själv att jag är den största idioten av oss två. Det är jag som blivit så svag att jag inte kan låta bli dig. Det gjorde så ont. Det gjorde så ont att ännu en gång ligga och storgråta i fostersängen på nätterna. Jag grät många gånger i bilen påväg hem från jobbet. Påväg hem från en vän. Om du bara visste hur många gånger jag satt i bilen på min parkering ibland i över en timme och bara grät. Alla sa gråt ut. Men tårarna tog aldrig slut. Jag tog bort dig överallt på sociala medier för första gången. Nu gick det vara nog. Nu MÅSTE jag gå vidare.

Några månader gick och det blev sommar. Livet kändes liite lättare. Men jag kände mig inte lycklig. Bara för stunden när jag gjorde något som jag gillade. Jag tänkte fortfarande på dig dagligen. Undrade så mycket hur du mådde, vad du gjorde. Drömmen om att du någon gång skulle komma tillbaka men att faktiskt vilja ha mig föralltid fanns fortfarande kvar i mitt huvud hur mycket tiden än gick. Sakta hade jag börjat acceptera vårt förflutna. Att det aldrig skulle bli vi. Jag var inte längre arg på dig. Jag var inte längre hjärtekrossad. Men brydde mig, det gjorde jag ju.

Ännu ett halvår hade nu passerat och konstigt nog kändes allt lugnt. Jag började känna mig hel igen även om vår historia hade krossat mig och förändrat mig och min syn på många saker. Våra vägar korsas igen. Denna gång är jag starkare men min lust för dig kommer nog aldrig dö ut. Denna gång var annorlunda. Jag kände att jag vill inte längre ha dig som förut. Men jag vill ha dig, din närhet. Jag bestämde nu. Jag ville bara få vara ett med dig. Men på ett annat sätt än förr. Vem försökte jag lura? Även om de senaste två månaderna med dig har varit bättre och mindre komplicerade än någonsin så sitter jag ändå här nu med gråten i halsen eftersom jag vill så mycket med dig. Jag känner mig inte sårad, mest bara ledsen.

Ledsen över vem jag blivit på grund av dig. Jag blev den där svaga tjejen som inte kan släppa taget. Som har försökt allt och lite till. Som har vänt på verkligheten bara för att få vara med dig. Om du bara visste hur mycket jag gråtit på grund av dig. Eller hur mycket fjärilar i magen du gett mig. Om du bara visste hur bra jag alltid mått med dig, och hur jävla dåligt jag mått utan dig. Men du hade aldrig förstått det.

Denna gången klandrar jag inte dig. Jag klandrar bara mig själv. Du var aldrig en äcklig kille mot mig någonsin. Du var ingen manipulativ kille. Du har dragits till mig lika mycket som jag dragits till dig. Men vi har velat olika. Och det har brytit ned mig gång på gång. Även om jag inte är en dum tjej så har jag alltid fallit tillbaka. Varje jävla gång. För jag vill inget annat än att vara med dig. Jag hade ju gjort allt för dig. Exakt ALLT. Jag får skylla mig själv men fan vad det gör ont. Fan vad det gör ont att vara olyckligt kär.

Jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig ur detta. Det är ett självskadebeteende hos mig. Du orsakar så mycket lycka och smärta på samma gång. Hur fan gör man?

D, om du någonsin skulle få läsa denna text. Jag önskar bara att du kunde förstått mig. Jag önskar att du ville ha mig lika mycket som jag alltid velat ha dig. Jag är tom på ord. Tom på glädje. Jag känner mig utmattad. Liten. Patetisk.

Vem är jag ens nu för tiden? Vem fan har jag blivit?

23 November 2019  | Länk | Livet enligt mig | 0 kommentar
Monday

Hej härliga måndag!

Detta är nog första måndagen på väldigt, väldigt länge som jag är ledig från jobb. Så skönt faktiskt, även om jag gillar att starta veckan med jobb för att liksom komma igång. Jag somnade sent inatt utan att ställa klockan och vaknade halv 11. Ni vet när man är sådär skönt trött och bara vill ligga kvar i sängen? Stod i valet o kvalet ifall jag skulle göra det eller ta mig i kragen och starta dagen direkt. Jag gjorde det sista och damn vad effektiv jag varit!

Jag satte igång datorn och skrev klart inlämningen som jag var så otaggad på, men det är så skönt att bara få det gjort. Det tog ca en timme och sedan åt jag pannkakor till brunch. Därefter åkte jag till solariet, hämtade ut paket och när jag kom hem tog jag en lång skön dusch och avslutade med ansiktsmask och insmörjning av hela kroppen. Love it! Sedan fick jag ännu ett ryck och började städa i ordning lite på rummet och nu sitter jag här i sängen och klockan är bara 14. Hur skönt? Alla "måsten" är redan gjorda och har hela dagen framför mig. Har tänt ljus i rummet och ska mysa ner mig i sängen och kolla på bachelor. Vilken måndag! Dessa effektiva dagar är mina absoluta favoritdagar.

Nu ska jag som sagt ligga här en stund. Hoppas ni njuter av er dag ni med! Puss

18 November 2019  | Länk | My life. | 0 kommentar
Random update

Det är inte ofta längre som jag loggar in här för att skriva något. Faktum är att jag ibland gör det, men stirrar tomt in på skärmen. Vet liksom inte vart jag ska börja, och helt plötsligt försvinner suget att ens skriva något alls.

Mitt liv ser väl ut som det alltid gör. Väldigt upp och ned. Ena stunden är jag den lyckligaste någonsin, för att sedan gråta som ett barn. Den senaste månaden sedan jag sist skrev har minst sagt varit tubulent. Jag har gått igenom något riktigt riktigt jobbigt men i mörkret har det även funnits fina stunder med. Stunder som jag kunnat leva på, som värmt hjärtat och som gjort mig glad. Så länge han finns i mitt liv mår jag bra även om jag samtidigt blir så skör. Han är allt jag någonsin velat ha vilket är så skrämmande men också fint på något vis. Tänk att det väldigt snart gått två år. Två år av känslomässigt kaos men som samtidigt bara är den där naturliga självklarheten i mitt liv... Det är jobbigt men samtidigt underbart.

18 November 2019  | Länk | My life. | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linnea Larsson                                             Skaffa en gratis hemsida