Denna natt är en sån där ångestfylld natt. Ingen sömn, klump i magen, hjärtat värker, hjärnan överanalyserar...
Varför? Jag hade ju en sån bra dag idag. Och har bara haft bra dagar den senaste tiden. Gamla minnen är min värsta fiende här i livet. Hur bra jag än mår, så kan en enda bild, film eller gammalt meddelande vara en otroligt känslig punkt och rasera min glada vägg. Det var nog det som hände ikväll. Och nu ligger jag här, sömnlös mitt på natten och tycker att jag är en idiot.
Denna kväll handlar det inte om ångest för framtiden som oftast är det som tynger ner mig. Denna kväll handlar det om människan jag tillbringade över 3 år med. Som fanns där för mig i vått och torrt. Hittade gamla meddelanden. Från 2013, det är längesen nu. Vi hade varit tillsammans i lite mer än 1 år. Det känns så långt bort, som om det aldrig varit på riktigt. Men när man ser gamla meddelanden så känns det tvärt om, som om det var igår.
Och det är så lätt att glömma. Glömma bort varför jag gjorde slut. Jag är en smart tjej, jag hade aldrig lämnat en kille jag älskade och var dödskär i utan någon anledning. Och jag hade flera anledningar. Men det är så lätt att glömma bort dem mitt i all nostalgi och istället tycka att jag är världens idiot som lämnade honom.
Åh, det är inte ofta jag saknar honom, eller saknar våra tider. Men när jag gör det, så gör jag det något otroligt. Som om hjärtat spricker och jag bara vill gråta. Varför blir det såhär?? Jag har ju levt livet som aldrig förr efter att allt tog slut, jag har ju varit lyckligare än vad jag varit på många år? Så varför, varför är det så lätt att falla tillbaka ?
Kanske är det för att jag är rädd för att han hatar mig. Rädd för att aldrig mer ens få säga hej till honom. Rädd för att han ska älska någon annan. Även om han förtjänar det, så kan jag inte sticka under stolen med att det är det som hade svidit mest - att han finner någon annan. Och det är vi nog alla överens om.
Jag undrar vad han gör just nu. Jag undrar vad han tänker. Och känner. Så många frågor i mitt huvud som dykt upp denna natt. Jag skulle så hjärna vilja höra av mig o prata. Men det kommer aldrig att hända. Det är helt fel. Och jag har gett honom ett löfte att inte göra det. Därför tänker jag hålla det. Det är väl det minsta jag kan göra. Vill inte ens föreställa mig vilken sommar och höst han behövt gå igenom. Sårad och blottad. Jag vet, för jag har varit där. Illamående kryper sakta fram inom mig när jag tänker på hela den här historien. Jag är så vilsen och oense med mig själv o mina känslor angående detta. Det är ett avslutat kapitel samtidigt som jag någonstans innerst inne tror att det aldrig kommer att vara helt och hållet avslutat.... Det både lugnar mig o skrämmer mig.
Jag bara babblar nu. Måste skriva av mig helt enkelt. Det är en jobbig natt och jag vill bara gråta utan att det inte ens finns några tårar. Nya tag imorgon. Livet är för kort för att ångra sig. Stå för det du har gjort och gå vidare - starkare och bättre med mer erfarenheter i ryggsäcken.