En bild från kvällens solnedgång. Det är något speciellt med solnedgångar, jag blir helt lugn i hela själen. När jag blir gammal vill jag bo i ett hus vid havet med utsikt över solnedgången, varje kväll för resten av mitt liv. Vilken dröm. Jag och min vän tog bilen ut till havet ikväll, man får ju passa på när vädret tillåter. Vi satt där i solnedgången och bara pratade om allt jobbigt som pågår i livet just nu. Vad hade jag gjort utan just henne i nuläget? Hon är mitt största stöd och hon bryr sig verkligen på ett så genuint sätt. Jag tror det är viktigt att man hittar sin lilla fristad. En plats man kan söka sig till när man mår dåligt. Denna plats vid havet är min och mina vänners fristad. Dit åker vi för att bara sitta och prata när vi behöver det. Sedan har jag även en egen fristad för mig själv i området där jag bor som jag brukar gå till när jag behöver få vara för mig själv.
Det tar tid att läka sår. Och jag har insett att jag är en sådan människa som lätt gräver ner mig i min egen sorg. Jag har otroligt svårt för att ta mig upp och ta mig förbi tuffa tider. Jag ältar och ältar. Och det måste man få göra, men man måste också försöka hjälpa sig själv. Men när jag mår dåligt, då mår jag verkligen dåligt. Jag flyr hemifrån när jag mår dåligt för jag känner mig fången annars. I lördags till exempel, då flydde jag bara ut, helt ensam. Jag tog bilen och bara körde, grät, stannade och rökte för många cigg, grät ännu mer, körde lite till. Men bilen är ännu en fristad för mig. Där kan jag bara få vara, för mig själv. Ingen behöver se mig. Jag kan lyssna på musik och gråta ut. Något jag gör varje kväll innan jag går ut från bilen är att jag sitter kvar, ibland kan jag sitta där i 30 minuter om inte mer. Ibland lyssnar jag på musik, ibland inte. Men där sitter jag och låter tankarna gå fritt, kollar mobilen och bara försöker hitta ett lugn. Jag är så skör just nu men jag försöker vara stark. Alla dagar är olika men jag får vara glad över att jag inte är ett vrak varje dag.. Vissa dagar är enkla, andra är som i lördags, det vill säga katastrof. Hjärtesorg är den största och värsta psykiska smärta jag någonsin känt. Det gör så jävla ont. Jag försöker vara glad, försöker sysselsätta mig, försöker njuta av det som faktiskt är positivt, jag försöker vara tacksam för allt jag har - men det går inte. Just nu är ingenting speciellt roligt, ingenting är meningsfullt. Det viktigaste för mig just nu är att lyssna på min kropp och hjärta och bara göra det jag känner för. Jag blir rädd när jag gråter som ett barn men jag vet också att jag måste göra det, för efteråt känns det alltid lite bättre.
Vet inte ens vad jag ville komma fram till. Jag behövde nog bara skriva av mig lite.
