Okej.
Här sitter jag, tom på ord, tom på känslor, och lät min framtid rinna ur mina händer. Varför blev det såhär, undrar jag? Hur kom jag till det stadiet där jag gav upp, gav upp alltihop? 3 underbara år. Eller ja, 5 år om man ska räkna alla åren vi känt varandra.
Det är ingen idé att jag försöker skriva av mig nu, för jag kommer ändå inte kunna sätta ord på det som pågår innuti mig just nu. Mitt liv är just nu i en enda röra att jag knappt kan känna något alls. Att ignorera problem har jag alltid varit en mästare på, tyvärr. Jag antar att chocken lägger sig om ett bra tag o då kommer ensamheten och saknaden smyga sig fram. Först kommer jag fly problemen i vanlig ordning. Jag ville bara säga att snart flyr jag från Sverige. Bort från Sverige och Göteborg som just nu känns främmande. Först ska jag ner till Italien på tisdag som planerat och sen efter 10 dagar där flyr jag med bästis till Turkiet. Vi bokade det idag, jag tyckte att jag behövde det. På måndag börjar 3 veckors semester och jag kommer knappt spendera en dag här i Sverige, det känns för bra för att vara sant. Jag vill bara packa o dra, gömma mig från den mörka verkligheten.
När allting lagt sig kommer jag kunna fråga mig själv vad jag sysslar med, för nu är jag tom på svar. När allting lagt sig kommer jag kunna skriva av mig. Just nu lever jag i en egen bubbla och försöker låtsas som ingenting. Men det svider, det svider som fan.. SKITSAMMA jag är så arg på mig själv, besviken på mig själv. Jag har sårat mig själv och mina löften och det är något jag kommer behöva leva med. Godnatt