Han måste vara trött så som han går i mina tankar. Från morgon till kväll, varje dag, varje timme. Han är det finaste jag vet och han vägrar försvinna från min näthinna. Jag blir fortfarandra nervös när han ger mig dom där blickarna, dom långa intensiva blickarna.. Helt plötsligt är någon annan viktigare än mig själv, och viktigare än allt annat. Är det såhär det känns att vara kär? Hur vet man om man är kär? Jag har bara känt såhär en gång tidigare i mitt liv och med den personen var jag med i tre år.

Men jag är så rädd att detta ska slitas i från mig igen. Så rädd att jag till och med drömt om det flera gånger. För jag vet hur det är att behöva leva utan honom som om vi vore främlingar. Jag vill aldrig må sådär igen. Det var i vintras och dagarna var så mörka, jag pendlade mellan att leva och att bara existera. Jag tappade bort mig själv och höll på att bli galen. När jag känner parfymen som jag under den perioden använde, vrider sig magen och jag får tillbaka en massa dåliga känslor och minnen. Snälla låt mig aldrig uppleva det igen. För jag vill vara med honom. Mer än något annat.
 

18/6

Tjenatjena. Längesen jag skrev lite om vardagen i sig. Blir mestadels känslor och sånt. Har ju sommarlov så knegar på, trivs med att bara jobba för stunden och att kunna koppla bort plugget för ett tag. Dock har jag ett slitsamt jobb så är trött enda in i själen när jag jobbar, tidiga morgnar och tungt arbete, men tack vare mina bästa kollegor så gillar jag ändå mitt jobb!

På fredag är det midsommar och mina päron sticker utomlands i 3 veckor, lite avis.. Men ska bli skönt att vara ensam ett tag helt ärligt haha. Dock åker jag på en weekend till Madrid om 1,5 vecka tillsammans med fyra andra tjejer och vi ska ha det såå bra. Dricka drinkar, steka vid poolen, festa, shoppa, fira 25-årsdag och massa skoj. Ser fram emot det verkligen.

Annars rullar livet och är det inte sjukt hur veckorna bara kan flyga förbi i raketfart, mycket tack vare en enda speciell människa? Han får mig att bli så glad och för mig är en perfekt. Ni vet när man känner i hela kroppen en speciell längtan och dragning till någon annan? Precis så är det..<3

eat together. sleep together.

lie on the couch together. shower together. laugh together.

everything is better together.

with you.

Idag är en sån där grå dag, riktigt riktigt grå söndag. Jag har tur som har fina vänner runt omkring mig som alltid är villiga att ses, speciellt de dagar då man behöver ett sällskap som mest. Så kände jag idag så jag tog bilen till min fina vän och vi satt ute och pratade om livet i någon timme. Hon är bäst, hon är som min extramamma, storasyster, bästa vän, psykolog ja allt det där. Det finns ingen som henne och det är lite sjukt med tanke på att vi faktiskt inte ens känt varandra i två år ännu. Men en äkta vänskap är uppenbar från dag 1.

Jag är hemma igen och ligger i sängen. Känner mig kanske inte jättelåg, men känner mig rätt tom. En del tankar snurrar i min hjärna just nu och jag vill bara få svar på vissa saker och ting. Idag är första dagen på hur länge som helst som det regnar också, på ett sätt känns det ännu mer deprimerande men samtidigt också skönt. Borde ta tag i och städa lite men har ingen lust, det får bli ett senare projekt. Istället ska jag tröstshoppa, hittat så mycket fint och känner att jag är värd lite nya kläder.
Imorgon är det en ny vecka igen och det känns skönt. Har ju sommarlov från skolan så det enda som finns på schemat är jobbjobbjobb.
 

Du kom in i mitt liv över en decembernatt och gjorde min tråkiga vardag till så mycket mer spännande än vad den hade varit på länge. Det var som om ingenting annat spelade någon roll längre. Det var som om jag var fast direkt. Jag behövde dig, kanske mer än vad jag nånsin behövt någon innan. Sedan slets allt det där perfekta och idylliska ifrån mig. Min drömkille var borta.

Kvar stod jag i ett mörker och pendlade mellan att försöka vara starkare än nånsin och att vara så svag att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Helt plötsligt var inget viktigt längre och dagarna bara flöt samman med varandra. Jag låtsades att jag hade kul och att livet fortsatte som vanligt, men så fort jag kom innanför hemdörren kom tankarna på honom tillbaka, och jag var återigen fast i mörkret. Fy vilken hemsk period när jag tänker efter. Jag blev proffs på att inbilla mig att jag visst mådde bra, och att jag klarade mig utan honom.

Men sedan den dagen han kom tillbaka i mitt liv så har jag insett att jag behöver honom. Jag behöver honom för att må bra, för att känna genuin glädje i mitt liv och för att orka. Det är så läskigt men det är sant. Jag är rädd för att han ska försvinna igen, för tiden utan honom var skit och det fanns liksom inget ljus inom mig längre.
Snälla låt mig aldrig gå igen.
 

Vet knappt var jag ska börja helt ärligt.
En intensiv och hektisk period. Spänning i blickarna.
Pirr i magen vid berörningarna. Försiktigheten i kyssarna.
Allt kändes så perfekt. Som om vi började om från noll,
men att det nu var något bättre.

Jag var hela tiden så rädd, och gick nästan på spänn, att allt detta
underbara skulle slitas ifrån mig. För det gjorde det i vintras.
Jag kände mig dock starkare nu och mer mentalt förberedd.
Men det är det sista jag vill behöva gå igenom igen.
Jag orkar inte det. För jag vill ha dig. Bara dig.
Alla andra killar är så gråa och betydelselösa
i jämörelse med dig. Jag kan inte se någon annan
än du. Det är därför det gör så ont.
Det gör ont redan nu, och ingenting har ens
hänt än. Men jag är så jävla rädd för
att det är påväg att hända igen. För jag vill
inte behöva gå igen. Jag vill stanna föralltid.

Snälla låt mig aldrig känna samma sak igen.