Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
29
30
<<
November (2019)
>>


Lucia

Lucia
(Till Stockholmstidningens årliga ljusféer) av Bertil Wahlberg
slutet av trettiotalet

Se hon är en vinterns ängel
en fe i den svarta advent
och klara i håret brinna
de ljus som en ljusgud har tänt

*

Hon for som en vitklädd drottning,
ett leende hade hon jämt:
porslin under mjuka läppar
som plutade liksom på skämt.

Det vittysta sjukhusrummet
blev ljust som en himlasal,
när leende hand hon räckte
till en ur de namnlösas tal.

Vi läste ju det i spalten
med fotografi till och allt:
Lucia besöker sjuka
och värmer där allting är kallt.

Vi såg ju på fotot scenen:
en syster som håller så blek
en sjukling fram för Lucia.
För henne är allt bara lek.

Vi ser hur hans undran lyser
i stelnad och blankhård pupill.
Hon ler, men så tomt som inget.
Och inget är blicken därtill.

Hon kom som en vinterns ängel,
det var uti svarta advent.
Men fråga är om en ljusgud
de ljus som hon bar hade tänt.

13 December 2022  | Länk | Poesi | 1 kommentar
En parafras på "Soldatgossen" av Runeberg

Från undertecknads "Beredskapsövning" 2010:

Min fader var en kandidat, hans levnad träder fram.
Vid arton år han blev student, med glädje och med glam.
»Berömliga« blev hans betyg.
Men aldrig var den gossen dryg,
helt anspråkslös men något blyg
för fröken och madame.

Vid Sveriges gräns sågs aggression, i öster fanns ett land
på bettet för en invasion med specialförband.
Vid nitton till elitpluton,
men utan någon stor passion,
men heller ingen aversion.
Far stod upp för sitt land.

Men redan före nästa höst, han överflyttad blev
till medicinarnas förband, han hem till brodern skrev:
Jag börjar läsa medicin,
ska plugga, dansa, dricka vin,
dessutom anses vara fin,
en mönstergill elev.

Trots festande med fermitet och flyktig erotik,
som medicine kandidat, med kunskaper om lik,
han lärt en del om reaktion,
om cykler och om transmission,
men ingenting om prevention
och klinisk metodik.

Min fader fick vikariat, med namnbricka och rock.
Han skrev ut många preparat, mest under lock och pock.
Hans mottagning var farligt stor.
Så gott som alltid var han jour.
Mer sällan fick han träffa mor,
men ändå blev hon tjock.

Det var just då som jag blev till, i oplanerad stil.
Det var i slutet av april, jag föddes i en bil.
Blev lite kall, låg där och frös,
fick värma mig i en kuvös,
men inte var jag medvetslös,
var präktig och stabil.

Med extraknäck och studielån, familjen tog sig fram.
Tentamenslyckan den var huld, och mor hon var fruktsam.
Min far fick legitimation,
blev doktor på ett slags hormon,
snart chef över en division,
expert på sparprogram.

Min far drogs ner av depression, av allt otacksamt slit.
Min mor fick bröstamputation, och miste sin aptit.
Min bror blev fast i kokain.
Min syster gick på billigt vin,
men själv jag läste medicin.
Det blev ju mitt gebit.

Nu lyckans hjul har åter vänt, min mor är åter sund.
Min fader är vid god vigör, står nu på säker grund.
Han njuter av en god pension.
Min bror har blivit brukspatron.
Min syster skurit ned ranson.
Förvaltat är mitt pund.

Jag lever, jag har blivit stor, kollega med ansvar.
Till samma plikt, till samma kamp, till samma höjd jag drar.
Där jourlarm piper tätast då,
där ska man finna mig också.
Där ska jag oförfärad stå
i spåren av min far.
1 Oktober 2022  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En dikt om avfärd från livet

Avfärd (eller kalla det: Sehnsucht – nach – dem – Tode – komplex)
Denna dikt skrev av min fader Bertil Wahlberg vid cirka 15 års ålder.

Se månen skiner förklarat idag

på vikens violblå.

Och långt från fjärden det kommer ett drag

med sällsamma dofter.


Min barndoms vik är så stilla och klar

och talar om minnen,

om drömmar, lidanden, frågor och svar:

en människas svaghet.


Det kommer främmande dofter från strand

så långt bortom fjärden.

De talar till mig om avlägset land

och väcker min längtan.


Och lugnt jag går till min eka och ror

mig sakta mot gattet.

Ifrån den strand där människor bor

i inrutat skuggliv.


15 Mars 2022  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Ur Falstaff Fakir

”Ja, fram ock du som fått till börda
en, andligt sett, mer blygsam del,
och vet, att även du skall skörda,
vad rätt du tänkt, fast det var fel …”

A:lfr-d V:stl-nd
7 November 2021  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Vad rätt du tänkt

Detta citat ur Viktor Rydbergs Kantat illustrerar en av Swedenborgs teser angående människans möjliga regeneration via de yttre och de inre stadierna mot himmelriket.:

..."Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till..."
20 Augusti 2021  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Rabiat ungdomsdikt, uppdaterad

Hyllning till gangster-Sverige
(kan sjungas på melodin ”Lille prins sol”)

Uppdaterad version av Visa till Robin Hood av T. Wahlberg från 17 juli-80, som då, under ett och ett halvt decennium, fått höra vilken fin kille Clark Olofsson egentligen är.

En som går och knallar med sin lilla pistol
Folket ler och viskar; ”Lille prins Sol”
Han kanske stör vår ordning, men han är nog rätt snäll,
trots han anses som kriminell

Går han där och knattrar med sin lilla k-pist
Folket ler viskar; ”En sån söt terrorist!”
Den som står i vägen han skjuter rätt och slätt
Kanske killen ändå har rätt

Alltid har han någonting i sitt sortiment
Detta har han öppet och ärligt bekänt
Med pulver och kanyler han skapar välbehag
För våra behov är han svag

En som går och viftar med sin förskärarkniv
Han lever ett så hektiskt och spännande liv
Han eldar några bilar, slår ner en pensionär
Ändå har vi honom så kär!

Ett gäng som råkar våldta en full liten tjej
Varför ska de alltid få höra ett nej
Hon gick ju utan sällskap med kort liten kjol
och de kom ju hit först i fjol!

Några som mot söder hade tagit en tur
Trogna mot Profeten och ingen är sur
Dom rövar några kvinnor och kapar av en hals
Mona hon går på deras vals

En som går och knegar i sitt anletes svett
Folket svär och visslar; ”Det här är ej rätt!”
Han tjänar ju för mycket och har sparat några spänn
Att polisen inte tagit honom än!


































Helvetesbaren av Bertil Wahlberg 1947
Bilden är publicerad i min bok Existentiell resa från 2009 (Melampyrum förlag). Målningen är utförd i franska Menton under sommaren 1947, under en legendarisk resa till Paris och Rivieran i mina föräldrars ungdom.
Jag anser att Bertil under sommaren 1947 gjorde några av sitt livs bästa målningar. Till sin död behöll han i sin ägo ”Helvetesbaren”, som han så målande beskriver i ett brev till min morfar, Gustav Fredlund. Tavlan hängde på en framträdande plats i alla hans bostäder från Aspudden till Danderyd och han kommenterade den ofta och gärna. För mig är »Helvetesbaren« ett minne från tre års ålder och uppåt och har präglat min bild av fyrtiotalets existentiella kriser. Bertil kan ha inspirerats av triptyken »Hövagnen« av Hieronymus Bosch. ”Helvetet” heter en flygelbild i detta konstverk.
I förgrunden syns en sammansvärjning av militären i de Gaulles skepnad, kyrkan och imperialistiska demonfigurer. Längst ner till höger skålar den kapitalistiska profitören (svartabörshajen) med sin skenhelige proselyt med änglavingar och realmössa (!). Denna figur är ett nidporträtt av en oidentifierad person, enligt uppgift en av Bertils mindre uppskattade lärare från Södra Latin. Det finns snapsglas som är utväxta som integrerade delar av fingrarna. Uppe till höger syns offret, barnet, som ser allt med sina många stora ögon. Till vänster hänger en bestört präst över räcket till sin predikstol. Ingen lyssnar till honom. Strax nedanför honom våldtas Venus av Milo (Afrodite av Melos) av en monstruös gestalt. Mitt i bilden festar demoner i ”Helvetesbaren”. Högt över den onda, kaotiska, men ändå komiska tillvaron sträcker en blind och kraftlös gud ut sina armar i en vag gest, som antyder välsignelse. Över hans axel viskar den sataniske, verklige, makthavaren sina försåtliga råd i gudens öra.

17 Maj 2021  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En rabiat ungdomsdikt:

Av allt det avskum, som sölar jorden,
är du den störste av alla dem,
som trampar rosor och leder horden
Bland själars gravar har du ditt hem
Du tror dig skyddad av starka glansen
Med falskhet kryddad du tråder dansen
bland alla spillror på livets stig,
som »övertygelsen« leder dig

Av vetenskapen och vitterheten
är du blott känd för din dekadans
Du fuskar ständigt och lägger beten
för charlataner, kulturens svans
Du rider vågor av konjunkturer
Med tidens frågor, portalfigurer,
du firar orgier i pekoral
och applåderas på piedestal

Du skriver dikter, filosoferar,
och vet exakt vad som ej är rätt
Händer något, du kommenterar
och skyltar fåfängt med ditt porträtt
Du fäller tårar eller sarkasmer
Du gisslar »dårar« och grips av spasmer,
när illusionerna som du har,
går mot sin upplösning, som är snar

Så knapp är tiden när mörkret tätnar
och hastigt kommer din stora dag,
då vinden biter och själen bleknar,
ty jämlikheten är dödens lag
Då slutar leken, som du bedrivit,
då stängs salongen, där du har skrivit,
när trossar kapas från kända land
och ödet lämnar din slappa hand
(En syn av thomas wahlberg den 17 juni 1967)
14 April 2021  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Dikt av en tonårig Stig Dagerman


Min far Bertil W och Stig Dagerman var skolkamrater i Södra Latin. Bland Bertils papper hittade jag härom veckan nedanstående dikt av Stig i handskrift:

Månskensstycke
Av Stig H. Jansson född 1923 (från 1941 Stig Dagerman)

Jag är den, som drar upp grammofonen
till andras smäktande vals
Och glor så förnärmat på månen
Med ingens arm om min hals.

Och månen flinar tillbaka
Och stjärnorna gråter en skvätt
Och tankarna söker en maka
I drömmarnas törnrosbukett.

Och valsen stiger och faller,
Och paren virvlar förbi.
Här står jag bak fullmånegaller
Och söker en valsmelodi

Och stjärnorna gnistrar och väser,
Och rymden mörknar till natt.
I trädgården spottar och fräser
En marsgalen fullmånekatt. .

Och blomkrukor slängs från balkongen
I skeendets tysta minut
klagar en vals i salongen,
Fast skivan nalkas sitt slut.

Månskuggan darrar i brunnen.
Tårögt ler man i ljuset
Och skrattar med hela munnen
Fast många gråter i huset.

Jag är den som drar upp grammofonen.
En gång drog jag visst för vilt,
och fjädern sprang av och månen
Belog mig länge och milt.

22 Januari 2021  | Länk | Poesi | 0 kommentar
"Julotta" av Bertil Wahlberg cirka 15 år

Vi kom frasande på våra skidor genom natten.

På kullen låg kapellet som en gipskyrka.

(Ni vet som italienare brukar sälja.)

Över trakten dallrade malmens klang.

Och vi gick in.

Sjöng psalmer

Var hälsad…

Och prästen talte.

Och vi reste på oss och satte oss.

(Allt var rätt tråkigt.)

Vi begynte bli ouppmärksamma och tittade oss förstrött omkring.

Tills jag plötsligt stod inför Herranom.



16 December 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Noli me tangere (Carl Snoilsky)

En dikt som passar till dagens rädsla för kontakt:

Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
Att skrynklas ned af obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
Men känslans helgedom hålls aldrig fal.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,
Kom i min park! Den är så mörk och sval.
Gå där bland blommor ifrån södra länder
Och se skulpturerna kring min portal!

Men öfver tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utaf doft och ljus.

Du nödgar mig -- välan, ett ord jag ropar,
Som slott och park i blinken undansopar,
Och hvad du ser är hvirfvelsand och grus.
2 November 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Tystnaden sjunger själv

Dikt av Bertil Wahlberg 17 år

Vid en skrivbordlampas sken
i ett litet rum med fyra väggar,
fyra små väggar och tak,
sitter jag i nattens blå,
som ett centrum i ljusårens avstånd.

Genom alla porer tränger tystnaden,
flyter in i blodet, stiger
ringande in i min själ.
Väggarna viker och försvinner.
Tystnaden sjunger själv:

Jag kommer från isiga sfärer,
från himlarnas stålblåa ljus.
Jag borrande genom natten
ser genom ditt väsendes skal
med mina hårda ögon.

Du må fly den röst, som klagar
och jaga från dig hjärtats knot.
I ångest må du fly från ditt väsens djup.
Ständigt skall jag komma,
isa dina ådror,
om du en gång sviker min dolda lag.

7 Juli 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Tystnaden sjunger själv


Dikt skriven av Bertil Wahlberg vid cirka 17 års ålder

Vid en skrivbordlampas sken
i ett litet rum med fyra väggar,
fyra små väggar och tak,
sitter jag i nattens blå,
som ett centrum i ljusårens avstånd.

Genom alla porer tränger tystnaden,
flyter in i blodet, stiger
ringande in i min själ.
Väggarna viker och försvinner.
Tystnaden sjunger själv:

Jag kommer från isiga sfärer,
från himlarnas stålblåa ljus.
Jag borrande genom natten
ser genom ditt väsendes skal
med mina hårda ögon.

Du må fly den röst, som klagar
och jaga från dig hjärtats knot.
I ångest må du fly från ditt väsens djup.
Ständigt skall jag komma,
7 Juli 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Dikt av Bertil Wahlberg 15 år.

BALLAD
Vem skriker i vitemossen?
Är det troll eller jättar?
Korna kommer så storögda
med skrämsel i blicken,
med riset knastrande under
sina hårda klövar,
rusar fram genom gläntan.

Torparns dotter, den lilla,
springer med spöet i handen
upp mot korna för att få dem att stanna.
Där nere i dälden mumlar bäcken trolskt.
Det piper om tallarna, som mäktigt gnider
sina stammar mot varandra.
Det prasslar i lingonriset.
Solen fl ammar i brand mellan trädkronorna.

Vettskrämd kastar sig den lilla mot marken
vid granens fot
och ligger darrande där,
med ansiktet mot marken och händerna
för ögonen.
9 Juni 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Nils Hasselskog i Grönköpings Veckoblad

Ja, fram ock du som fått till börda
en andligt sett mer blygsam del,
och vet, att även du skall skörda
vad rätt du tänkt fast det var fel.

A:fre-d W:stl:nd
10 Maj 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Dubbelgångaren (der Doppelgänger)

Natten är lugn, gatorna vilar.
I denna byggnad levde hon en gång,
som lämnat staden för åratal sedan
Men huset står kvar där, på sin ursprungliga plats.
Där står nu en man och stirrar i höjden
och vrider händer i smärtornas våld.
Med fasa ser jag hans ansikte blottas.
Månskenets ljus på min egen gestalt!
Du Alter Ego, min bleka kamrat,
Du gycklar med den kärlekssorg,
som plågat mig på detta ställe
så mången natt i tider som flytt.

Översättning från H. Heine/ F. Schubert (Schwanengesang)

26 Februari 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Minne från gymnasiets undervisning i svenska

Ur Stiernhjelms (1600-talets främste skald) dikten Hercules på hexameter (hela dikten är mer förhoppningsfull)
...”Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar;
Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är;
Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är;
Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är;
Döden dwäler i Djalm, alt hwad här lefnat, och lijf har;
Döden raffar å wäg, alt hwad här achtas, och älskas;
Döden sielfwer är INTET, och gör all ting till ALS-INTET...”
6 Februari 2020  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Dikter av far och son

En blick etsad
i ens minne.
En stålblick en natt
av dovt kaos:
”Tappa ej tråden,
se mitt fyrsken,
mina ögons fyrsken,
gå rakt mot målet.”

"Uppgift" av Bertil Wahlberg cirka 1939

---

Vandring lämnar spår,
damm som virvlats upp,
och sedan lagt sig,
avtryck i sanden,
ekon mot rymden,
huggen skrift i sten.

lThomas Wahlberg, ur Beredskapsövning 2010
11 December 2019  | Länk | Poesi | 0 kommentar
C.L.J. Almqvist om den gudomliga befruktningen

Herre Gud vad det är vackert
att höra toner av en salig ängels mun
Herre Gud vad det är ljuvligt
att dö i toner och i sång

Stilla rinn o min själ i floden
i dunkla himmelska purpurfloden
Stilla sjunk o min sälla ande
i gudafamnen den friska goda
28 November 2019  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Tegnér, biskopen som tvivlade

Vad som skiljer ateisten och tvivlaren är att den förstnämnde lever i en värld där den oändliga materiens lagar härskar oinskränkt (se tillexempel den dialektiska materialismens grunder) utan påverkan av en gudomlig kraft och vilja , medan tvivlaren ibland måste brottas med Gud och hans existens. Tvivel kan uppstå när världen tycks styras av onda krafter som har övertaget eller/ock under tvivlarens påverkan av psykiska störningar såsom depression. Tvivel kan också uppstå när den gudomliga kraften är så stor att den knappast är möjlig att tro på. Detta illustreras av aposteln Thomas som behövde sticka fingrarna i Jesu sår, för att övertygas om hans identitet och verkliga uppståndelse. Biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, ger ett uttryck för tvivel ända till förtvivlans gräns i dikten Mjältsjukan ur vilken nedanstående strof återges:

…"Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna..."
1 September 2019  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En straffdikt mot tidens ondska


I ett förklarat ögonblick skrev jag i ungdomen ned en rimmad vidräkning med tidens falska profeter, som jag uppfattade dem i blixtbelysning. Verserna är tyvärr lika aktuella idag.

Av allt det avskum, som sölar jorden,
är du den störste av alla dem,
som trampar rosor och leder horden
Bland själars gravar har du ditt hem
Du tror dig skyddad av starka glansen
Med falskhet kryddad du tråder dansen
bland alla spillror på livets stig,
som »övertygelsen« leder dig

Av vetenskapen och vitterheten
är du blott känd för din dekadans
Du fuskar ständigt och lägger beten
för charlataner, kulturens svans
Du rider vågor av konjunkturer
Med tidens frågor, portalfigurer,
du firar orgier i pekoral
och applåderas på piedestal

Du skriver dikter, filosoferar,
och vet exakt vad som ej är rätt
Händer något, du kommenterar
och skyltar fåfängt med ditt porträtt
Du fäller tårar eller sarkasmer
Du gisslar »dårar« och grips av spasmer,
när illusionerna som du har,
går mot sin upplösning, som är snar

Så knapp är tiden när mörkret tätnar
och hastigt kommer din stora dag,
då vinden biter och själen bleknar,
ty jämlikheten är dödens lag
Då slutar leken, som du bedrivit,
då stängs salongen, där du har skrivit,
när trossar kapas från kända land
och ödet lämnar din slappa hand
TW den 17 juni 1967 (Publicerad i Andra Testamentet 2006)
4 Maj 2019  | Länk | Poesi | 0 kommentar
UPPGIFT dikt av Bertil Wahlberg 16 år


En blick etsad
i ens minne.
En stålblick en natt
av dovt kaos:
”Tappa ej tråden,
se mitt fyrsken,
mina ögons fyrsken,
gå rakt mot målet.”

I ungdomsåren ger Bertil uttryck ibland för en
vision om existensen av en högre makt. Den uppenbarar
sig plötsligt och ger en anvisning och en order.
Det påminner om den gammaltestamentliga guden när
han ger stentavlorna till Moses. Jag har hört en enkel,
rak, närmast brutal, trosuppfattning som uttrycktes för
årtionden sedan av en intellektuell jude i en radiointervju.
Han var knappast ortodox:
”Gud visade sig en gång för människorna, sedan aldrig
mer. Det var när budorden överlämnades till det utvalda
folket av Herrens korade representant.”
(ur Tystnaden sjunger själv av TW 2011)
3 Mars 2019  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Ur Beredskapsövning 2010

Bland ekon av årmillionernas ljud,
med koppling till alla anfäders kedja,
med brist, men med klanger från sångernas Gud,
kan orden smidas i skaldernas smedja.

»Upp flyger orden« och sprides i etern.
Aldrig kan skrivandet fulländat bli.
Versfötter vinglar och våndas i metern,
somliga meningar saknar magi.

Prosa som prövas kan lätt bli prosaisk,
upprepa åsikter, egna och andras,
att stå i frontlinjen, vara arkaisk,
anse »det rätta« av alla kan klandras.

Men orden kan duga att verkligheten,
spegla som styckverk i ett sceneri,
allt ifrån födelsen till evigheten,
där Lethes vågströmmar skänkt amnesi.

Med en viss bävan till skrifternas flöden,
stjälper jag texter av skiftande slag,
med önskan att spegla särskilda öden,
som kan väcka vrede, kanske behag.
31 Januari 2019  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Juldikt av Bertil Wahlberg 15 år

Julotta
Vi kom frasande på våra skidor genom natten.
På kullen låg kapellet som en gipskyrka.
(Ni vet som italienare brukar sälja.)
Över trakten dallrade malmens klang.
Och vi gick in.
Sjöng psalmer
Var hälsad…
Och prästen talte.
Och vi reste på oss och satte oss.
(Allt var rätt tråkigt.)
Vi begynte bli ouppmärksamma och tittade oss förstrött omkring,
tills jag plötsligt stod inför Herranom.

3 December 2018  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Beatrice-Aurore.

Till min mammas meritlista kan läggas att hon sjöng för mig, bl.a.
»Beatrice-Aurore«, med känsla och musikalitet. Trots att jag var i femårsåldern förstod jag helheten och upplevde starkt denna bitterljuva dikt om en kärleks- och livssorg.
Jag föreställer mig idag att Harriet Löwenhjelm, som såg sin egen död i tuberkulos nära
förestående, framställde sig själv som den käresta sången handlade om.

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.
9 Oktober 2018  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En dikt av Bertil Wahlberg, då cirka 15 år

Lucia
Se hon är en vinterns ängel
en fe i den svarta advent
och klara i håret brinna
de ljus som en ljusgud har tänt

Hon for som en vitklädd drottning,
ett leende hade hon jämt:
porslin under mjuka läppar
som plutade liksom på skämt.

Det vittysta sjukhusrummet
blev ljust som en himlasal,
när leende hand hon räckte
till en ur de namnlösas tal.

Vi läste ju det i spalten
med fotografi till och allt:
Lucia besöker sjuka
och värmer där allting är kallt.

Vi såg ju på fotot scenen:
en syster som håller så blek
en sjukling fram för Lucia.
För henne är allt bara lek.

Vi ser hur hans undran lyser
i stelnad och blankhård pupill.
Hon ler, men så tomt som inget.
Och inget är blicken därtill.

Hon kom som en vinterns ängel,
det var uti svarta advent.
Men fråga är om en ljusgud
de ljus som hon bar hade tänt.
11 December 2017  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Amatördikt, men med en god vilja

Resumé, TW 2005 från Andra Testamentet

Tiden står stilla, går fram, är förliden.
Vad är idag och igår?
Mönster har ristats som utmärker tiden,
ögonblick, timmar och år.
Hjärtat slår ännu med pulsar och strömmar,
hjälper dig fram på vår jord.
Elektroners pärlband i hjärnlabyrint
formar en mening, ett ord.
Örnarna svävar högt över avgrunden,
Råttorna krälar i dyn.
Frihet och klarsyn, nedslag i dödsriket,
nycklar och tecken i skyn.

11 Juli 2017  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En vandrares kvällsång på hexameter

Slutligen högsta krönet bestigits, där branta backar
har fordrat sin möda. Tiden som gick flög hastigt som
lyckan en sommar. Dags stanna upp för att delsummera.
Framåt igen efter kortare vila, där vandring i
utförsbacken kan ha sin tjusning. Vyerna vidgas vackert
och vilsamt. Luftens tätnande syre kan lättare andas.
Resans börda blir enkelt buren, när pilgrimssånger
stärkande klingar. Vägarna framför vindlar sig vackert.
Valet av färdväg klarnar allt mera. Dagar som räknats fångas
i flykten. Blicken riktas mot fjärran och söker
en frihet, den som kan vinnas och det som alltid har varit.

Från Beredskapsövning (2010), där utan titel.
4 April 2017  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En dikt av Edith Södergran ur Dikter 1916

Jag hittade denna fascinerande dikt i en analytisk uppsats av min mor Britta Wahlberg från 1970. Hon läste i yngre medelåldern på Stockholms Universitet och då bland annat Nordiska språk. Jag kommer eventuellt att återkomma till henne studie, skriven med en för henne typisk skärpa och klarhet, men i något opersonlig stil. Den tjugosexåriga svårt lungsjuka skaldinnans Södergran krävande uppgörelse med "livet" skulle vara i ytterligare fem år, den tid hon hade kvar att leva.
Dikten är inte uttryck för en depression, som jag ser det. Då skulle hon knappast ha kunnat arbeta fram sin diktsamling. Den är snarare en bild av en pessimistisk livshållning färgad av den egna sjukdomssituationen och andra faktorer, som vi inte har kännedom om. Det finns ljusare dikter av Södergran, till exempel Triumf att finnas till, Vierge Moderne och Ziegenerskan.

Livet
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
27 Mars 2017  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Nyårshälsningar från Tegnér och Geijer

Nyåret 1816 av Esaias Tegnér, sista strofen:

… Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

På nyårsdagen av Erik Gustaf Geier:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
30 December 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Nyårshälsningar från Tegnér och Geijer

Nyåret 1816 av Esaias Tegnér, sista strofen:

… Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

På nyårsdagen av Erik Gustaf Geijer:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
30 December 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Brännvinsdraken

I Beredskapsövning (2010) lade jag in denna lilla kommentar till nykterhetsplanschen "Brännvinsdraken", som utgavs 1842 av Anders Lundquist (1803-1853)

För länge sedan fanns ett budskap skrivet
i ett plakat av allegoriskt slag.
En hisklig drake utgjorde motivet.
På bondens grödor lade han beslag
med enda syfte att förpesta livet.
Hans brännvinsfloder gjorde mänskan svag.
Dårkistan, finkan eller fattighuset
blev konsekvenserna av brännvinsruset.
27 November 2016  | Länk | Poesi | 1 kommentar
I Andrs världskrigets slagskugga

Denna dikt riktat mot krigets brutala verklighet, som snuddade vid Sveriges gränser, skrevs av fader Bertil W 1941 som artonåring i Södra Latins skoltidning Loke. Han var inte vapenvägrare, men frikallad på grund av ett reumatiskt hjärtfel.

SUBTIL OCH MAKABER PROSA: GAPSKRATTET

Denna morgon ljöd skrattet. Ett stålrungande gapskratt.
Så började de:
Stridsvagnarna körde de ner i floden. Gevären lade de i
en hög och eldade upp. Handgranater, kanoner, pistoler,
ammunition sprängde de sönder. De grå uniformsrockarna
sleto de av sig och packade ihop till balar.
Några flygplan som ännu voro kvar grävdes ned i jorden.
Men ingen skall tro att detta skedde opåtalat. Officerarnas
vrede var stor, större än någonsin. De foro som rasande
furier bland soldaterna, svuro, gräto, förbannade,
lovade och bedyrade. För varje tingest, som av soldaterna
makulerades ljödo svordomarna och bönerna sjufalt
värre, ja det är ingen lögn att säga sjuttiofalt.
Guld och gröna skogar lovade de, blott de ville lyda.
Officerarna hötte med händerna, sjönko ned på sina
knän och bådo brinnande böner för att i nästa ögonblick
rusa upp och svärja storligen.
Ett stålrungande gapskratt var soldaternas svar.
15 November 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Gränsintermezzo dikt av Bertil Wahlberg cirka 1941

En dikt som uppenbarligen handlar om dödsögonblicket ur en artonårig ynglings perspektiv:

Jag gjorde inget motstånd längre.
Hade satt mig in i hur det var.
Gjort mig beredd. Väntade bara.
Det var lugnt det här.
Inte alls någon oro.
Lite ångest först, sen bara lugn.
Visst hade jag några sekunder känt denna obeskrivliga saknad,
denna sugande saknad,
liknande den man i kulen vinter känner
efter solens glitter i darrande grässtrån...
Men det gick fort över.
Det att jag skulle gå blev verklighet:
Bakom mig en hög mur jag hade att passera,
för övrigt svart.
Fantiserande om andra sidan gled jag in i slummer,
som jag kände som en vän…

Ett hjärta som så småningom arbetar sig upp i jämn takt.
Mörker som genombryts av ljus.
Och en mänska med något nytt i blicken.
21 Oktober 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Att skriva eller inte, det är frågan.

I Beredskapsövning (2010) försöker jag med ett antal poesiliknande inlägg förklara det jag just stod i färd att göra, publicera en bok. Bland flera andra verser finns nedanstående programförklaring:

"Bland ekon av årmillionernas ljud,
med koppling till alla anfäders kedja,
med brist, men med klanger från sångernas Gud,
kan orden smidas i skaldernas smedja.

»Upp flyger orden« och sprides i etern.
Aldrig kan skrivandet fulländat bli.
Versfötter vinglar och våndas i metern,
somliga meningar saknar magi.

Prosa som prövas kan lätt bli prosaisk,
upprepa åsikter, egna och andras,
att stå i frontlinjen, vara arkaisk,
anse »det rätta« av alla kan klandras.

Men orden kan duga att verkligheten,
spegla som styckverk i ett sceneri,
allt ifrån födelsen till evigheten,
där Lethes vågströmmar skänkt amnesi.

Med en viss bävan till skrifternas flöden,
stjälper jag texter av skiftande slag,
med önskan att spegla särskilda öden,
som kan väcka vrede, kanske behag."
8 Oktober 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
SKÄRGÅRDSSOMMAR, dikt av en tonårig Bertil Wahlberg

Första sommaren i skärgården
var underlig och vacker.
Varje dag lyste flädern
ute vid stugknuten.
Varje dag molnen gledo
över himlens sjö
som vita underbara öar,
som både kunde
vara Sverige och Kungen.
Gräset kändes svalt och friskt
under de bara fötterna, och ibland
slingrade det upp mellan tårna.

Ön var rik och bar
på alla möjligheter.
Inne på ön växte ormbunkar
höga och saftiga
och granar släppte in smala springor
av sol till dem.
I mossan växte Linnéa:
Man gick i skogen
och plötsligt drog en doft mellan tallarna;
Linnéa, Linnéa.
Dig bröt vi aldrig.
Din renhet och sprödhet lockade fram något
liknande andakt.

Så ”kasen”, berget mitt på ön.
Dit klättrade vi och däruppe
mötte oss vinden,
som förde med sig stråkdrag
från fjärdarna.
Därute möttes land och hav.
O, första syn inför vilken
jag greps djupare än tillförne
i mitt unga liv.

Och byn: en klunga hus,
vänliga, med pelargoner i fönstren
och kattor som strök kring knutarna.
Fläder vid varje stuga,
och vänliga gamla gummor och gubbar,
med händer som smekte blommor
nät och kattor.

Mest älskade jag dock stranden.
Strandstenarna var mjukt runda
och mellan dem växte den blyga kustarun
blek och tunn
som en uppenbarelse av det skira och veka,
det som aldrig blir sagt.
Vid stranden mötte jag spiggen
de var de första fi skar jag såg i sitt element.
Jag låg på bryggan och kikade ner
i deras underliga grönskimrande värld,
glömmande allt annat.

Första sommaren i skärgården gav soldagarna
på fjärden och i gräset.
Sommar på land:
solglitter i torra darrgrässtänglar,
gräs, som smyger sig över allt rivet och härjat
och blåser som en böljande matta i silver,
en matta vimlande av småtingsliv.
Träd sakta vindknarkande.

Sommar i luften:
Hastigt farande moln mot koboltgrund,
och tärnor och måsar som glänser som gnistor
när de tumlar runt i vinden,
dessa små underbara fåglar med smala vingar.
Man ser dem så små i det ändå kalla
lufthavet och tycker,
det är märkligt detta
att de ändå är heta
av liv och blod.

Sommar i vatten:
Glittergröna vågor, fl immersilver,
en veckande yta,
men under fi skarnas hemstad
bland sjögräs och tång och solstrimmor.
Och på strandängen står
Barfotalasse och i hans pupill
speglas sommaren,
en underlig tid då han är,
vackrare än sagoböckerna.
Han står i gräs,
omsusad av himmel och vind,
och ser över vattnet, där vitfågeln skränar,
och sommaren blir till
syntes inom honom.
19 Juni 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Kärlekens vägar

Den smala vägen:
Längtan
Kontakt
Sympati
Attraktion
Närhet
Sammansmältning
Salighet

Den breda vägen:
Längtan
Kontakt
Sympati
Attraktion
Närhet
Tillfredställelse
Lycka
Olustkänsla
Sprickbildning
Motvilja
Avståndstagande
Disintegration
Längtan
23 Maj 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Med anledning av medicinkursens femtioårsjubileum den 13 maj 2016:

Ytterligare trettiosex år har nu gått...

Halvtid (publicerad i Andra testaentet 2006):
av Thomas B. Wahlberg, skriven i januari 1980 i samband med kamratföreningens
Albergsatleternas något försenade tioårsjubiléum

Genom kunskapskravens skärseld bröt vi fram
mot en plats vid Karolinskas Institut.
Stora-A-studentbetyg betyg var ingen skam.
Vita mössornas epok var inte slut.
Vi var kallade, vårt hjärta stod i brand
för att lindra sjukdomskvalen i vårt land!
Medelålderns krav och band var oss fjärran.
En Med Kand syntes för oss
som en ärrad veteran

Anatomen var vår första stötesten.
Varje vecka vi haltande latin
rabblat meningar ur Hafferl och Petrén.
På Minerva sköljdes duggan ned med vin.
Minst en dag i veckan rådde disciplin
och vi kämpade oss upp i hierarkin.
Vi var flitiga som bin,
fast vi söp ibland som svin
och som vårkurs var vårt rykte ganska skralt

Bortom Sverige kamp om herravälde stod.
Supermakter vi i tredje världen såg.
Smärre staters statsskick störtades i blod.
I vår ankdamm endast krusades en våg.
I en dimridå av hasch- och tobaksrök
analyserna tog fart mot morgonkrök.
Rödvinsvänstern och dess fans,
Demokratisk Allians,
på den tiden infiltrerat våra led.

Mot kliniken kandidaterna drog ut,
kanske mognande att verkligheten se.
Inför storronden du lärde veta hut.
Över nattligt slit på jouren svor du ve.
Bland de bleka åldringar på allmän sal
skrev du darrande din första sjukjournal.
Bakom skärmen vid en bår,
i en sjukhuskorridor,
såg du livet flykta, fast du höll emot.

Tänk vad åren gått. Din nådatid är slut.
Mitt i livet står du här på lösan sand.
FV-blocket har för länge sen gått ut.
Ej för evigt kan du vara doktorand.
Om så avhandling du skrev med fermitet,
kanske silkessnöret väntar dig, vem vet?
Ty på varje stor klinik
får man klättra över lik,
tills man stupar eller blir dess general.

Bäste medelåldring; dags att ändra stil!
Livets mening rymmer mer än karriär.
Ännu är till kropp och sinne du fertil.
Ännu nästan tom på kalk är var artär.
Varför jäkta, överårig, mången jour,
när på landet snart kunde vara stor!
Arbetstiden kortas av
och en allt för tidig grav
dig besparas när din rätta väg du går.
14 Maj 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Bertil Wahlberg som ung poet

På dagarna på stranden är jag nära livet.
En vit kvinna leker hos mej i sanden
och ett barn har fyllt en hink med sand.
Min pipa är mej en god följeslagare
och vinden ger mej svalka
och min lystnad är en röd fågel som jag sällan ser.

Men på natten är ansiktet med det svarta gapet
och de tomma ögonen min följeslagare och vän.
Och på natten är kvinnan hos en annan,
som med starka händer lyfter henne mot sin svala salta hud.
Och mitt barn är dött och hinken har rostat vid stranden.

Bertil Wahlberg, från fyrtiotalet, utan titel Publicerad i »Domen över död man«, Melampyrum förlag 2004
20 Februari 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Jordisk och himmelsk kärlek

Jordisk och himmelsk kärlek:

Längtan
Närhet
Sammansmältning
Salighet
Den jordiska
är tidsbegränsad
21 November 2015  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En vårdikt av en ung Bertil Wahlberg

Min far Bertil W fyllde år den första mars. Det är vårens första dag om man går efter almanackan och ljuset och inte efter temperaturer, vilket tilltalar mig. Nedanstående dikt skrev Bertil vid cirka femton års ålder.

VÅRENS SVALA FRIHET
Att gå på denna gata nu om våren:
Solblåst, solgnistor av smältvatten från taken.
Och över himmel blå med skyar.
Några stora, lugna, bomullslika, seglande.
Några trasade och små på drift.
Och några bara vitt stoft som ögonblicket därpå
blåser sönder till ingenting
(En bild av mänskor).
Himmel blå med moln.
Mänskor som ännu tittar mot marken.
Mänskor som går snabbt och målmedvetet,
med portföljer eller paket under armen.
Mänskor som ibland råkar få en solspegling rakt i ögonen
och irriterat blinkar till.
(Mänskor ännu fångna i vinter).
Giv oss molnens frihet,
giv oss vind som luckrar upp oss till molntrasor och
ingenting,
du som allena styr våra öden!
1 Mars 2015  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Hjärta och smärta

Den 14 februari 2015
Med anledning av dagens datum några rader ur en Heinedikt tonsatt av Schubert (Das Fischermädchen)
…Mein Herz gleicht ganz dem Meere,
Hat Sturm und Ebb und Flut,
Und manche schöne Perle
In seiner Tiefe ruht.
Fritt översatt:
…Mitt hjärta liknar havet,
Har storm och ebb och flod,
Och många vackra pärlor,
Vilar i dess djup.
14 Februari 2015  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Har man överlevt sig själv?

Dagens Aktuellt var ingen glädjestund för en fyrtiotalist. Man lät en av USA:s mest kända läkare komma till tals angående lämplig livslängd. Efter sjuttiofem borde man inte gå omkring att skräpa längre, tyckte han. Risken är överhängande att man blir dement eller på annat sätt kommer att ligga samhället och sig själv till last. Den (ö)kände utilitaristen Torbjörn Tännsjö intervjuades också. Han tyckte att man borde lämna festen när det är som roligast. Själv är han sextioåtta och såg ut att ha roligt, så det är väl dags att ta repet då...
Fick plötsligt lust att citera några verser av Hasse & Tage:

Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp.
Man får väl vänta vid sitt vattenhål på döden
som en gammal elefant.
Eller måste man till Sundbyberg och dansa
tango med en tant?
Det är kanske bäst att man ger upp och lägger av
och inser djungelns hårda lag.
Hänger sig i slipsen eller
förorenar närmsta vattendrag.
26 Januari 2015  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En ingress till Andra testamentet (2006) i form av en dikt", kallad resumé

Tiden står stilla, går fram, är förliden.
Vad är idag och igår?
Mönster har ristats som utmärker tiden,
ögonblick, timmar och år.
Hjärtat slår ännu med pulsar och strömmar,
hjälper dig fram på vår jord.
Elektroners pärlband i hjärnlabyrint
formar en mening, ett ord.
Örnarna svävar högt över avgrunden,
Råttorna krälar i dyn.
Frihet och klarsyn, nedslag i dödsriket,
nycklar och tecken i skyn.
5 Januari 2015  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En straffdikt mot tidens ondska

I ett förklarat ögonblick skrev jag i ungdomen ned en rimmad vidräkning med tidens falska profeter, som jag uppfattade dem i blixtbelysning. Verserna är tyvärr lika aktuella idag.

Av allt det avskum, som sölar jorden,
är du den störste av alla dem,
som trampar rosor och leder horden
Bland själars gravar har du ditt hem
Du tror dig skyddad av starka glansen
Med falskhet kryddad du tråder dansen
bland alla spillror på livets stig,
som »övertygelsen« leder dig

Av vetenskapen och vitterheten
är du blott känd för din dekadans
Du fuskar ständigt och lägger beten
för charlataner, kulturens svans
Du rider vågor av konjunkturer
Med tidens frågor, portalfigurer,
du firar orgier i pekoral
och applåderas på piedestal

Du skriver dikter, filosoferar,
och vet exakt vad som ej är rätt
Händer något, du kommenterar
och skyltar fåfängt med ditt porträtt
Du fäller tårar eller sarkasmer
Du gisslar »dårar« och grips av spasmer,
när illusionerna som du har,
går mot sin upplösning, som är snar

Så knapp är tiden när mörkret tätnar
och hastigt kommer din stora dag,
då vinden biter och själen bleknar,
ty jämlikheten är dödens lag
Då slutar leken, som du bedrivit,
då stängs salongen, där du har skrivit,
när trossar kapas från kända land
och ödet lämnar din slappa hand
TW den 17 juni 1967 (Publicerad i Andra Testamentet 2006)
[
8 Juni 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
INVANDRARNA, parafras och uppdatering av Parneviks dikt

Av Thomas Wahlberg 140603

Många kommer hit för att fly från nöden
(Det är egentligen inget giltigt asylskäl, men kan gälla arbetskraftinvandring)
Många kommer hit för att undgå döden
(ingen undgår döden. Mänsklighetens mortalitet är hundra procent)
Många kommer hit av terror tvungen
(somliga sympatiserar med terrorism)
Ingen kommer hit för att gifta sig med kungen
(Visst, han gifter nog inte om sig, men många kommer hit för att gifta sig med vissa invandrare, ibland av tvång)
Dom är tyskar, iranier, greker, och turkar
(numera mest syrier, somalier och afghaner)
mest är de snälla, andra är skurkar
(alltså som folk är mest, men frekvenserna varierar mellan olika grupper)
en del är ärliga, andra skumma
(som folk är mest, men frekvenserna varierar mellan olika grupper)
en del genier, andra är dumma
(de flesta är normalbegåvade)
Mest är de fredliga, andra vill slåss
(man ska inte dra alla över en kam)
Med andra ord: De är som oss!
(vilka är ”oss” och vilka är ”dem)
Med fel och brister, tuffa och mjuka
(ganska allmänt hållet)
Fast inte lika avundsjuka.
(fördomar mot folkgrupp?)
Vissa är färgade, andra är arier
(vem bestämmer vilka som är vilka. Vi har inga Nürnberglagar)
Som köper sin bruna färg i solarier
(eller vid solkuster)
vissa är svarta, andra gula
(det finns många nyanser)
vissa är vackra, andra fula.
(eller alldagliga)
Men fast de ibland av annan färg è
Är de precis som vi i Sverige
(Stämmer knappast. Ännu har integrationspolitiken inte lyckats särskilt bra, tyvärr)
och när de vill jobba här är tacket
"ni får inte jobba än för facket"
(facket försöker ge dem rättvisa löner)
En del är båtfolk från Vietnam
som inte kan sjunga " we shall overcome"
(båtflyktingarna kommer snarast via Medelhavet)
och inte kan "rulla di rulla " som vi
Och dom blir sällan fulla som vi
(ja, visst är svenskarna råa och oborstade)
En del har andra gudar än vi.
( men här har vi religionsfrihet)

En del söker lugnet i stället för bråket
(som de flesta friska och sansade människor)
Det enda vi svenskar kan bättre är språket
(varför denna självutplåning? ”Vi” är t.ex. ofta bättre på skidåkning, varpa och vinterbad.
det sägs att vi stammar från Adam & Eva
(men sedan delades avkommorna upp på olika stammar, se Moseböckerna)
Som inte var svenskar - men ja må dem leva.
(Nej, det står det inget i Bibeln om. Det vet väl de flesta. Håller ändå med om att vi ska hylla våra stamfäder)
3 Juni 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Hyllning till humor

Mot stelhetens allvar, högdragen ävlan,
snarstucken surhet och smulgråtens snyft,
mot tråkighets terror och streberns tävlan
ett verkningsfullt vapen bör hållas lyft.

Dess slipade klinga skär hål på, punkterar,
tomma paroller och falsk pretention.
Den glädje och samhörighet genererar.
Ja, humor förhindrar alienation!

Just, så kan lidande, sorg och smärta
lättare lindras, bäras, förgå,
driver demoner ut ur ditt hjärta,
hjälper dig jämvikten återfå.

(Från Beredskapsövning 2010.)
1 Juni 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En vandrares kvällsång no 2.

Slutligen högsta krönet bestigits, där branta backar
har fordrat sin möda. Tiden som gick flög hastigt som
lyckan en sommar. Dags stanna upp för att delsummera.
Framåt igen efter kortare vila, där vandring i
utförsbacken kan ha sin tjusning. Vyerna vidgas vackert
och vilsamt. Luftens tätnande syre kan lättare andas.
Resans börda blir enkelt buren, när pilgrimssånger
stärkande klingar. Vägarna framför vindlar sig vackert.
Valet av färdväg klarnar allt mera. Dagar som räknats fångas
i flykten. Blicken riktas mot fjärran och söker
en frihet, den som kan vinnas och det som alltid har varit.

(från Beredskapsövning 2010, där utan titel)
26 Maj 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En vandrares kvällsång no 1

Vandring lämnar spår,
damm som virvlats upp,
och sedan lagt sig,
avtryck i sanden,
ekon mot rymden,
huggen skrift i sten.

(Från Beredskapsövning, där utan titel)
23 Maj 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
”Du har ju hela livet framför dig”

Detta fick man höra under barn- och ungdomstiden från många vuxna personer. Oftast lyssnade jag inte på ”visheter” av den sorten. Det kändes inte aktuellt. Vid tretton års ålder kunde man vara pragmatisk. Var och en skulle hitta en dikt, som vi tyckte om, och läsa den högt i klassen. För att göra pinan kort läste jag en kort dikt, Leken Går av Nils Ferlin. Jag tyckte att den var bra, men upplevde mig själv så oändligt avlägsen från döden. Min mamma, som blott var tjugo år äldre, tycktes djupare gripen av dikten. Hon läste för övrigt en hel del dikter och skönlitteratur. Idag, vid högst mogen ålder, har dikten en betydligt skarpare innebörd:

Essike dessike leken går,
livet räknar och Andersson får
mitt för bröstet en våldsam knuff…
Essike dessike piff paff puff:
Petterson sviktar och famlar.
Essike dessike allt är gäck
essike dessike: Lundström väck!
Ingen vet när han ramlar.
Tåligt går döden med kratta och säck
utanför ringen och samlar.
(Ur En Döddansares Visor av Nils Ferlin (1930)
19 Maj 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Amatörskaldens morgonpsalm no 3

Den tvådimensionella historiska materialismen,
som påstår att tiden och universum startade ur intet
men som ändå genererade ett ”Big-Bang" ur denna nullitet:
Det är en enkel hypotes som starkt kan ifrågasättas.

Den fria viljan får sitt optimala uttryck ur
den skapande kraft som är oändligt mäktig,
styrd av gudomlig kärlek och den goda viljan.
Obetydlig men ändå en avbild av denna enhet,
kan jag önska att mina val under den dag som är
skall leda till ett överskott av nytta över men.
15 Maj 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
MIN FADER VAR EN KANDIDAT (korrigerad version)

(Inspirerad av Runebergs dikt, Soldatgossen, från Fänrik Ståls sägner och publicerad i Beredskapsövning 2010)

Min fader var en kandidat, hans levnad träder fram.
Vid arton år han blev student, med glädje och med glam.
»Berömliga« blev hans betyg.
Men aldrig var den gossen dryg,
helt anspråkslös men något blyg
för fröken och madame.

Vid Sveriges gräns sågs aggression, i öster fanns ett land
på bettet för en invasion med specialförband.
Vid nitton till elitpluton,
men utan någon stor passion,
men heller ingen aversion.
Far stod upp för sitt land.

Men redan före nästa höst, han överflyttad blev
till medicinarnas förband, han hem till brodern skrev:
Jag börjar läsa medicin,
ska plugga, dansa, dricka vin,
dessutom anses vara fin,
en mönstergill elev.

Trots festande med fermitet och flyktig erotik,
som medicine kandidat, med kunskaper om lik,
han lärt en del om reaktion,
om cykler och om transmission,
men ingenting om prevention
och klinisk metodik.

Min fader fick vikariat, med namnbricka och rock.
Han skrev ut många preparat, mest under lock och pock.
Hans mottagning var farligt stor.
Så gott som alltid var han jour.
Mer sällan fick han träffa mor,
men ändå blev hon tjock.

Det var just då som jag blev till, i oplanerad stil.
Det var i slutet av april, jag föddes i en bil.
Blev lite kall, låg där och frös,
fick värma mig i en kuvös,
men inte var jag medvetslös,
var präktig och stabil.

Med extraknäck och studielån, familjen tog sig fram.
Tentamenslyckan den var huld, och mor hon var fruktsam.
Min far fick legitimation,
blev doktor på ett slags hormon,
snart chef över en division,
expert på sparprogram.

Min far drogs ner av depression, av allt otacksamt slit.
Min mor fick bröstamputation, och miste sin aptit.
Min bror blev fast i kokain.
Min syster gick på billigt vin,
men själv jag läste medicin.
Det blev ju mitt gebit.

Nu lyckans hjul har åter vänt, min mor är åter sund.
Min fader är vid god vigör, står nu på säker grund.
Han njuter av en god pension.
Min bror har blivit brukspatron.
Min syster skurit ned ranson.
Förvaltat är mitt pund.

Jag lever, jag har blivit stor, kollega med ansvar.
Till samma plikt, till samma kamp, till samma höjd jag drar.
Där jourlarm piper tätast då,
där ska man finna mig också.
Där ska jag oförfärad stå
i spåren av min far.
5 April 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
MIN FADER VAR EN KANDIDAT

(inspirerad av Runebergs dikt, Soldatgossen, fån Fänrik Ståls sägner och publicerad i Beredskapsövning 2010)

Min fader var en kandidat, hans levnad träder fram.
Vid arton år han blev student, med glädje och med glam.
»Berömliga« blev hans betyg.
Men aldrig var den gossen dryg,
helt anspråkslös men något blyg
för fröken och madame.

Vid Sveriges gräns sågs aggression, i öster fanns ett land
på bettet för en invasion med specialförband.
Vid nitton till elitpluton,
men utan någon stor passion,
men heller ingen aversion.
Far stod upp för sitt land.

Men redan före nästa höst, han överflyttad blev
till medicinarnas förband, han hem till brodern skrev:
Jag börjar läsa medicin,
ska plugga, dansa, dricka vin,
dessutom anses vara fin,
en mönstergill elev.

Trots festande med fermitet och flyktig erotik,
som medicine kandidat, med kunskaper om lik,
han lärt en del om reaktion,
om cykler och om transmission,
men ingenting om prevention
och klinisk metodik.

Min fader fick vikariat, med namnbricka och rock.
Han skrev ut många preparat, mest under lock och pock.
Hans mottagning var farligt stor.
Så gott som alltid var han jour.
Mer sällan fick han träffa mor,
men ändå blev hon tjock.

Det var just då som jag blev till, i oplanerad stil.
Det var i slutet av april, jag föddes i en bil.
Blev lite kall, låg där och frös,
fick värma mig i en kuvös,
men inte var jag medvetslös,
var präktig och stabil.

Med extraknäck och studielån, familjen tog sig fram.
Tentamenslyckan den var huld, och mor hon var fruktsam.
Min far fick legitimation,
blev doktor på ett slags hormon,
snart chef över en division

Min far drogs ner av depression, av allt otacksamt slit.
Min mor fick bröstamputation, och miste sin aptit.
Min bror blev fast i kokain.
Min syster gick på billigt vin,
men själv jag läste medicin.
Det blev ju mitt gebit.

Nu lyckans hjul har åter vänt, min mor är åter sund.
Min fader är vid god vigör, står nu på säker grund.
Han njuter av en god pension.
Min bror har blivit brukspatron.
Min syster skurit ned ranson.
Förvaltat är mitt pund.

Jag lever, jag har blivit stor, kollega med ansvar.
Till samma plikt, till samma kamp, till samma höjd jag drar.
Där jourlarm piper tätast då,
där ska man finna mig också.
Där ska jag oförfärad stå
i spåren av min far.
2 April 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
VÅRENS SVALA FRIHET av Bertil Wahlberg vid femton års ålder

Att gå på denna gata nu om våren:
Solblåst, solgnistor av smältvatten från taken.
Och över himmel blå med skyar.
Några stora, lugna, bomullslika, seglande.
Några trasade och små på drift.
Och några bara vitt stoft som ögonblicket därpå
blåser sönder till ingenting
(En bild av mänskor).
Himmel blå med moln.
Mänskor som ännu tittar mot marken.
Mänskor som går snabbt och målmedvetet,
med portföljer eller paket under armen.
Mänskor som ibland råkar få en solspegling rakt i ögonen
och irriterat blinkar till.
(Mänskor ännu fångna i vinter).
Giv oss molnens frihet,
giv oss vind som luckrar upp oss till molntrasor och
ingenting,
du som allena styr våra öden!
26 Mars 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Amatörpoetens morgonspsalm no 2:

”Hör mig ljusets, hör mig sångens fader”.
Hjälp mig att skapa energi och styrka att behärska den
till bruk för bättre verksamhet än eld för kråkor.
Lär mig att med intuition och känsla gå mig själv tillhanda,
för att Din trogna hand ska komma mig till nytta.
När jag närmar mig min nästa, låt det ske med ärlig avsikt.
Varna för jonglerande med bollar som jag inte klarar av
och få mig att spela med dem som förtjänar att bli kvar i luften.
Förse min smedjas eld med en hetta som är tillräcklig
för att utgångsmaterialets värde inte går förlorat.
(det som kallnar eller brinner måste bortsorteras).
Ge mig modet att kapa mitt livsträds ruttna grenar
så att dess krona orkar växa upp mot rymden.
10 Mars 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Amatörskaldens morgonpsalm

Till Herren Gud Allsmäktig, himmelens och jordens skapare:
Inför den nya dag som randats, bland de dagar som är räknade.
Lär mig ge mer glädje än sorg till dem jag möter.
Hjälp mig att ge ett överskott av godhet över ondska,
i min dagliga gärning, trots dess ringa värde.
Hindra mig för att lägga ett sandkorn
i ditt segrande rikes maskineri.
Få mig att minnas mitt gudomliga ursprung,
så att varje dag blir den glädjens dag den förtjänar.

16 Februari 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Tystnaden sjunger själv - dikt av Bertil Wahlberg från 1940

Vid en skrivbordlampas sken
i ett litet rum med fyra väggar,
fyra små väggar och tak,
sitter jag i nattens blå,
som ett centrum i ljusårens avstånd.

Genom alla porer tränger tystnaden,
flyter in i blodet, stiger
ringande in i min själ.
Väggarna viker och försvinner.
Tystnaden sjunger själv:

Jag kommer från isiga sfärer,
från himlarnas stålblåa ljus.
Jag borrande genom natten
ser genom ditt väsendes skal
med mina hårda ögon.

Du må fly den röst, som klagar
och jaga från dig hjärtats knot.
I ångest må du fly från ditt väsens djup.
Ständigt skall jag komma,
isa dina ådror,
om du en gång sviker min dolda lag.

12 Januari 2014  | Länk | Poesi | 0 kommentar
... och hararna vitna och rönndruvan glöder

Väl inne i hösten första kallfront hämtar vi mod från Tegnérs dikt Flyttfåglarna:

Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernejorden,
och tåget församlas. Mot Norden! Mot Norden!

Och djupt under föttren vi se som en grav
den grönskande jorden, det blånande hav,
där oron och stormen var dag sig förnyar,
men vi fara fria med himmelens skyar.

Och högt mellan fjällen där ligger en äng;
där nedslår vår skara, där redes vår säng.
Där lägga vi ägg under kyliga polen,
där kläcka vi ut dem vid midnattssolen.

Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gullvingade älvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen,
och dvärgarna hamra sitt gull in i fjällen.

Men åter på bergen står Vindsvales son,
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna vitna och rönndruvan glöder
och tåget församlas. Mot Söder! Mot Söder!

Till grönskande ängar, till ljummande våg,
till skuggande palmer står åter vår håg.
Där vila vi ut från den luftiga färden,
där längta vi åter till nordliga världen.
16 September 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Höstens vår

Lätt att finna mod och styrka ur Karlfeldts dikt inför de kärvare årstider som väntar:

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.
12 September 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Der Doppelgänger i min svenska översättning

Sången till Heines text finns i Schuberts tonsatta diktcykel Schwanengesang. Den spöklika stämningen avspeglar saknaden i en kärlekssorg.

Natten är lugn, gatorna vilar.
I denna byggnad levde hon en gång,
som lämnat staden för åratal sedan
Men huset står kvar där, på sin ursprungliga plats.
Där står nu en man och stirrar i höjden
och vrider sina händer i smärtornas våld.
Med fasa ser jag hans ansikte blottas.
Månskenets ljus på min egen gestalt!
Du Alter Ego, min bleka kamrat,
Du gycklar med den kärlekssorg,
som plågat mig på detta ställe
så mången natt i tider som flytt.

(Publicerad i Andra testamentet, 2006 och Växelsång med rondo 2013)
3 Juli 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Inledning till Andra testamentet 2006

resumé

Tiden står stilla, går fram, är förliden.
Vad är idag och igår?
Mönster har ristats som utmärker tiden,
ögonblick, timmar och år.

Hjärtat slår ännu med pulsar och strömmar,
hjälper dig fram på vår jord.
Elektroners pärlband i hjärnlabyrint
formar en mening, ett ord.

Örnarna svävar högt över avgrunden,
Råttorna krälar i dyn.
Frihet och klarsyn, nedslag i dödsriket,
nycklar och tecken i skyn.

24 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Ottave rime i Tegnérs anda

Från Beredskapsövning (2010) av undertecknad visas nedan ett epigram, som möjligen kan uppfattas som kulturkonservativt:
...

Att vandra vägen över livets branter,
nå toppen eller trampa runt i dy
har skildrats starkt av poesigiganter
och stått på varje amatörs meny.
Från populisterna och dilettanter
vill varje vän av sång helst gärna fly.
Då går man kanske miste om profiten,
men postumt kan man hamna i eliten.

Ett fåtal formar ord i dagens dikter.
Hur många fångas in av dess försök?
Kulturskribenter fyller sina plikter,
trots att substansen har lösts upp i rök.
I dimma doldes diktarens avsikter,
när form och rytmer medvetet han strök.
Det dunkelt tänkta borde vara sångbart
för att för mänskligheten vara gångbart.
...
18 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En hyllning till humorn

Ur Beredskapsövning presenteras nedanstående tribut till HUMORN:

...
Mot stelhetens allvar, högdragen ävlan,
snarstucken surhet och smulgråtens snyft,
mot tråkighets terror och streberns tävlan
ett verkningsfullt vapen bör hållas lyft.

Dess slipade klinga skär hål på, punkterar,
tomma paroller och falsk pretention.
Den glädje och samhörighet genererar.
Ja, humor förhindrar alienation!

Just, så kan lidande, sorg och smärta
lättare lindras, bäras, förgå,
driver demoner ut ur ditt hjärta,
hjälper dig jämvikten återfå.

...
12 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En prosadikt riktad mot kriget från 1941

SUBTIL OCH MAKABER PROSA: GAPSKRATTET av Bertil Wahlberg då 19 år,
publicerad i Södra Latins Skoltidning1941 och i Tystnaden sjunger själv 2011


Denna morgon ljöd skrattet. Ett stålrungande gapskratt.
Så började de:
Stridsvagnarna körde de ner i floden. Gevären lade de i
en hög och eldade upp. Handgranater, kanoner, pistoler,
ammunition sprängde de sönder. De grå uniformsrockarna
sleto de av sig och packade ihop till balar.
Några flygplan som ännu voro kvar grävdes ned i jorden.
Men ingen skall tro att detta skedde opåtalat. Officerarnas
vrede var stor, större än någonsin. De foro som rasande
furier bland soldaterna, svuro, gräto, förbannade,
lovade och bedyrade. För varje tingest, som av soldaterna
makulerades ljödo svordomarna och bönerna sjufalt
värre, ja det är ingen lögn att säga sjuttiofalt.
Guld och gröna skogar lovade de, blott de ville lyda.
Officerarna hötte med händerna, sjönko ned på sina
knän och bådo brinnande böner för att i nästa ögonblick
rusa upp och svärja storligen.

Ett stålrungande gapskratt var soldaternas svar.
5 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Fotboll och Falklandskriget

I Andra testamentet från 2006 finns en liten dikt av äldre datum som avspeglar mitt intresse för fotboll och nutidshistoria. Det finns ett allvar i den sportsliga kampen, men inte på den nivå som råder i kriget:

Falkland -82

De blå-vita bryter fram på högerkanten.
Steve, spjutspetsen, spelas fri – nästan.
Sista utposten sätter ut ett brutalt knä,
som rammar låret.
Steve vrider sig i plågor i gräset.
»Pappa, Pappa!«
skriker förtvivlat
en liten grabb på läktaren.
Men motståndaren hjälper upp den fallne
och klappar om honom,
lite hårdhänt, men kamratligt.
… Andra fäder faller vid fjärran kust,
hjälpta av ingen.

26 Februari 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Harriet Löwenhjelm och döden

Sedan jag var i fyra-fem årsåldern har Harriet Löwenhjelm (1887-1918) varit en av mina eviga litterära följeslagare. Det började med att min mor Britta sjöng "Beatrice-Aurore för mig. Som litet barn förstod jag till fullo innebörden av denna vemodiga dikt. Den upplevelsen har jag berört i "Andra testamentet". Som äldre outsider inom författarskrået, känner jag ett visst släktskap med HL. Hon blev refuserad och tryckte själv sina dikter i ett 50-tal ex. Hon blev inte publicerad förrän 11 år efter sin död. Mina fem böcker har jag producerat på eget förlag, men kanske skulle ett försök kunna göras med "Charlottes bok", som blir klar under hösten, hos några medlemmar i förlagens draknästen. Åter till Harriet L: Nedanstående dikt skrev hon i dödsskuggans dal 1918, samma år som hon gick bort. Som läkare, och även som anhörig till flera döda vänner och släktingar, kan det kännas som ett stygn i hjärtat att man inte kunde mobilisera den närhet och empati, som den dödsdömda skulle behöva få känna. Jag tror att det är vanligt att vi inte möter den döendes existentiella frågor och oro, med inlevelse, respekt, sympati och allt annat, som skulle kunna ingå i begreppet kärleken till sin nästa.
---

Att dö …
Harriet Löwenhjelm 1918

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta!
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta!
Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna!
Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. - Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. Vem? vem? skall jag fråga,
varthän skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö och hur skall jag våga?

I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.-
5 September 2011  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En dikt ur "Tystnaden sjunger själv" (under publicering)

En gång ska falla förklarat ljus
in i det oupptäcktas land.
Och då! Då ska förnimmas ett sus
av nya vingar, som svetts i högre brand
än den från vår sol.

Och drömmen jorden ska kastas bort
som dystra tankar en mörk sekund:
Den var ett intermezzo; så kort,
att ej den gudarna minns i de evigas lund
till följande dag

"Sehnsucht" av Bertil Wahlberg
sent trettiotal-tidigt fyrtiotal

Kommentar från Thomas W:

Sehnsucht – en tidig längtan hinsides. Det är ingen apokalyptisk uppgörelse, en vredens dag då världsalltet störtar samman, då gettren skall skiljas från fåren. Inget fruktansvärt majestät träder fram som domare (Rex tremendae majestatis …). Gudarna i sin eviga salighet har snart glömt jorden och hur dess inbyggare levde där. Frågan är om dessa har fått chansen att förena sig med det gudomligas väsen i Elyseum, eller om de förintades när det materiella löstes upp i rök och aska? Min välvilliga tolkning är att Bertil menar att människan skall vakna upp till en högre existens. Längtan dit har ju omfattat de flesta av oss människor. Som om en annan hand styrde pennan, skrev jag en dikt i ”Beredskapsövning”, som är en episk sångcykel med dramatisk final mot bakgrund av verkliga och tänkbara händelser. Universums undergång speglas i nedanstående strof i mitten av dikten:

Stjärnhaven krymper och smälts i processen,
de kramas och manglas i världsalltets brand.
Ett mikrokosmos bryts ned i den pressen,
tills skapelsen ryms i en människohand …
3 April 2011  | Länk | Poesi | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida