Charity begins at home
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
29
30
<<
November (2019)
>>


Ottave rime

Ottave rime är ett femtaktigt jambiskt versmått, där varje strof består av åtta rader med rim enligt abababcc. A och c-raderna består som regel av av elva stavelser och b-raderna av tio. Ottave rime uppstod under renässansen i Italien och har ofta förkommit i dikter från romantikens period. Ett levande exmpel är Tegnérs "Mjältsjukan" (1825), en centrallyrisk dikt som speglade skaldens depressiva livskris.

I min fjärde bok "Beredskapsövning" (2010) finns en skildring av en politisk uppkomling, som lyckas - åtminstone under en tid - att få och behålla makten. Inledningen till berättelsen om bröderna ur folkdjupet, varav den ena går under och den andra når framgång, är skriven på Ottave rime.
...

Han kom till världen född av enkel moder,
med fader som betecknades som rå.
En barnfamilj med föga stöd och roder,
men socialtjänst fanns det dock att få.
Han fostrades med samhällets metoder,
men pojken lyckades man ej rå på.
Med fyra bokstäver blev han beskriven.
Så tog man kunnigt hand om de små liven…

Till skolans låga stadium han kördes.
Att läsa, räkna blev dess första mål.
Men högst av alla han i klassen hördes
och ifrån skolgården hans ilskna vrål.
Till randen av kollaps hans fröken fördes.
Ja, denna damen fick nog vad man tål.
Hans ordförråd var inte bland de stora.
Trots allt; han kunde säga »djävla hora.«

Han lystrade till förnamnet Clark-Peter
I skräpig närförort han växte upp.
Familjen hade vissa egenheter,
som frestat gossens moder att ge upp,
ty maken vistades i lägenheter,
där gods förvarats efter lyckad kupp.
Det pokulerades med sprit och korten.
Den mannen han drogs gradvis ned i lorten.

Men modern hade själsförmögenheter.
Hon hade barnslig tro på en försyn.
Man kunde kalla det absurditeter.
Hon ville tro på budskap ifrån skyn.
Där kände hon celesta kvaliteter,
så saliga och höga över dyn.
Hon styrdes genom hopp och pliktens lagar
och tänkte att det kommer bättre dagar.

När maken framåt natten sjunker neder
i äkta sängen, aftonen blev våt,
bär svettig undertröja, släpper väder.
Han tar för givet frugan blivit kåt.
Det fattas honom gentlemannaseder.
Det är för sent att göra något åt.
Han hamnar i problem att hålla »masken«.
Får ragla ut och måste spy i vasken.

Det fanns ett framtidshopp för prövad moder.
Den yngste sonen kristnad var till Kent.
Clark-Peter stördes av sin lille broder,
med gyllne lockar, blick som stjärnor tänt.
Var glad och lustig, lydde gärna roder.
Som klassens mönster, den bäste som man känt,
av skolk och tobaksbruk han ej sett röken,
så skälmsk och artig, lyssnande på fröken!

Med tidens ström familjen drev allt längre.
Två bröders levnadsväg blev stakad ut.
Clark-Peters krets så småningom blev trängre.
Men Kent sig smidigt lärde veta hut.
Man hörde honom aldrig i ett gäng bre
på om de skurkstreck, som han har på lut
Från scoutåren han siktade att bli ett
gediget framtidslöfte i partiet.
...
31 Januari 2011  | Länk | Litteratur och litteraturvetenskap | 0 kommentar
Blankvers

Blankversen, med sitt orimmade,femtaktiga jambiska versmått, förknippas ofta med engelspråkiga verk och speciellt med Shakespeare. Rytmen i det svenska språket passar också bra för blankvers (enligt min uppfattning). Ingen är fullkomlig, inte ens vår mest kände översättare av Shakespeares verk, Carl August Hagberg. Det mest citerade exemplet på blankvers torde vara:
"Att vara eller inte vara det är frågan".
Hagberg lyckades få med sex jamber i denna versrad och borde ha strukit det sista "vara" för att det skulle bli korrekt blankvers.
Med risk för att själv bli kritiserad tar jag med en av de inledande verserna i mitt epos "Beredskapsövning" från 2010:

Att rimma eller inte det är frågan.
Varför inte växla mellan båda,
kanske rentav ignorera räkningen
av alla stavelser och nonchalera
ojämnt klapprande av halta versfötter.
Inte ständigt söka kraft och skönhet,
men våga kastas i kaotisk avgrund
fylld av lidelser och skräck för Intet,
vrida sig i ömkan över jaget
och dess föga tillfredställda drifter,
sörja över ungdoms flyktade dagar
och alla dess förspillda möjligheter
till förverkligande av sitt ego,
orera ödsligt om orätt fördelning
av all världens skatter och familjens
och kanske knyta näven upp mot höjden
och förbanna hur ojämnt alla plågor
över mänskligheten sig fördelar.

(T. Wahlberg, Beredskapsövning sid. 7).

25 Januari 2011  | Länk | Litteratur och litteraturvetenskap | 0 kommentar
Sonett

Jag tänker i min blogg ägna några avsnitt åt versmått, som illustreras med olika varianter på dessa som förkommer i min fjärde bok "Beredskapsövning" publicerad 2010.

I »Beredskapsövning« används olika versmått, bl.a. blankvers, terziner,
sonettformen och ottave rime som ett medel att uttrycka tankar och
händelser på ett kortfattat, tidlöst och ödesmättat sätt. I det avslutande
dramat som är på blankvers i kombination med vanlig prosa kulminerar
cykeln i ett klassiskt »Machtübernahme«. Historien upprepar sig …

Först kommer här ett exempel på sonettformen, ett femfotat fjortonradigt versmått med jambiska versrader. I en av de klassiska italienska varianteerna (som jag använder) består sonetten av två fyrradingar och två treradingar med rimflätning enligt mönstret ABAB för fyrradingarna, respektive CDC för treradingarna:

Inför detta epos en stilla maning:
Försök gå igenom det fram till dess slut.
Mellan rader finns det en kärleksaning,
fastän dikten kan likna ett kastat spjut.

I det förgångna jag varit på spaning
i växling med nuet, som är en minut.
När dikten är skriven med sin förmaning,
då har vi i framtiden långt kastats ut.

Visst kan vi tvivla på determinister,
som säger vi är i materien fast,
och anden är flykt av ström i neuroner.

Bättre vi tyr oss till de optimister,
som inte vill lägga oss allting till last
och tror att frid kommer efter eoner.
22 Januari 2011  | Länk | Litteratur och litteraturvetenskap | 0 kommentar
Swingpjatten: blaserad, degenererad och amoralisk?

Tragiskt
dikt från början av 40-talet av Bertil Wahlberg publicerad i "Domen över död man"

Vid den stora dansvirveln
där de ultraeleganta flickorna
sprätter med sina välformade
glänsande ben,
där de snobbraffinerade ynglingarna,
med utstuderade handrörelser rättande
till sina slipsar, sina bredbrättade hattar,
låter sina knivskarpa byxveck falla ner
över de ljusspeglande skorna med uträknat raffinemang,
där man med all mobiliserad energi
vaggar extatiskt,
där ibland ett trumpetsolo sätter sinnena i vaggning,
där allt är rörelse, men rörelse kommenderad av slapphet,
degeneration och amoralitet,
där allt är ”trötthet som dansar”, men frenetiskt,
hetsigt, lidelsefullt,
där
såg jag en ung flicka på kryckor stå vid ett ensamt hörn
och längtansfullt se ut över
vimlet.

Kommentar:

Swingpjatten, som fick sitt namn 1941 efter en namnpristävling, utlyst av Kar de Mumma, hade gjort sitt intåg i början av fyrtiotalet. Han var knappast arbetare, utan var snarare en studerad eller halvintellektuell yngling med en snobbig, anarkistisk och oppositionell inställning. Han anammade den variant av jazzen som kallas swing. Typiskt för swingpjatten var det långa nackhåret (som vissa ville tvångsklippa), en överdimensionerad kavaj, smala och för korta byxor, vita sockor och vidbrättad hatt. Hans uppträdande skulle vara blaserat och det var ett konstfel att dra på munnen i onödan. Hans antagonist var den mer proletäre ”Nalensnajdaren”.

Snajdarn var arbetargrabb som inte hade så fina manér som ”överklassgossen i den bylsiga kavajen”. Nalensnajdaren var kortklippt och hade en hatt med smala brätten. Han hade oftast ett enklare jobb, som han försörjde sig själv på, medan den mer bortskämde swingpjatten inte hade så mycket gemensamt med arbetarungdomens vanor och attityder.

I Bertils dikt framträder de likgiltiga (snobbraffinerade) ynglingarna som typiska swingpjattar på något inneställe, eller rent av på en skoldans i sista ring. Ultraeleganta flickor passar väl in i bilden, även om de aldrig fick någon egen beteckning i sammanhanget. Någon snaggad grovhuggare med smalbrättad hatt ser vi inte röken av i dikten. Bertil uttrycker en djup misstro mot den i dikten beskrivna mentaliteten, som han ser som slapp, degenererad och utan moral. I det avseendet avspeglar han, troligen helt oavsiktligt, den anda som hissade varningsflagg mot erotiska faror i ”dansbaneländet”, som associerades med en ökad förbrukning av kondomer. Även en liten vän tös som Alice Babs skildrades som något av en ungdomens förförare i ”Swing it magistern” från 1940.

Det var betydligt hårdare tag mot älskare av jazz (urartad amerikansk negermusik) i av nazisterna ockuperade länder, där musiken levde i en underground tillvaro och där ”diggarna” kunde hamna i korrektionsläger.

Att en swingpjatt skulle känna empati för en panelhöna var inte troligt, inte ens en invalidiserad sådan. Den stackars flickan på kryckor borde nog inte ha utsatt sig för att befinna sig i den känslokyliga miljö, som kunde ha varit en föregångare till vår tids Stureplansmentalitet.

I mitt bankfack ligger ett originalmanuskript till en novell av Stig Dagerman, som troligen i början av fyrtiotalet publicerades i någon av Södra Latins skoltidningar. Rubriken är ”Bredbrättade hattar och korta rockar”, delvis en syftning på ”Swingpjatten”. Varken Stig eller Bertil torde någonsin ha ifört sig en mundering av en typ, som kunde hänföras till någon musikalisk subkultur.

17 Januari 2011  | Länk | Personer | 0 kommentar
Det eviga

Det Sanna, det Rätta och det Sköna ställs mot mot världsliga realiteter.

Vi har nyss passerat ett årsskifte. Tiden räknas ned för oss som individer men också för de mänskliga samfunden. Det Eviga står kvar, trots att onda krafter håller emot. Den knappt tjugoåttaårige Tegnérs dikt. Det Eviga (1810), har som vanligt klingat ut i etern vid det magiska tolvslaget. Den sista hoppfulla strofen följer nedan:

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Sex år senare skulle Tegnér i en helt annan anda presentera dikten Nyåret 1816, där tidens politiska cynism och råhet skulle brännmärkas med bitande ironi. Beskrivningen av våld, snikenhet, hyckleri och maktspel, som med jämna mellanrum dominerar jordens samhällsklimat och statskonst, har sin brännande aktualitet i våra dagar. Avslutningen på dikten följer här:

Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

Vi har behov av att med öppna ögon se vad som de facto hotar vår tillvaro, samtidigt som vår längtan, strävan och vårt hopp måste få inspiration att blicka bort mot Det Eviga. Poesi av den kaliber Esaias Tegnér står för kan ge oss en del av de verktyg vi behöver för denna vår medvetenhet.
12 Januari 2011  | Länk | Filosofi | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida