Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2019)
>>


Avhandling om Dagerman

"En dröm i Lagarnas hus
Ögonblicket, människan och det transcendenta
Studier i Stig Dagermans diktning"
(ISBN 978-91-86071-17-2)

Så heter en avhandling av Rikard Apelgren, som försvarades den 10 september vid Stockholms universitet.

Existentialismen har ju i sin extrema upplevelse två ansikten, ett med och ett utan gudomlig närvaro.
Dagerman tolkas av Apelgren, som en människa som brottades med Guds frånvaro, men Skaparen skildras bl.a. i "Bröllopsbesvär" kryptiskt också som "hemlös", som vilset hamnat utanför skapelsen ("huset"), där den i oviss existens sig befinnande människan letar efter en antydan till meningsfullhet i tillvaron.

Jag tycker att Apelgren på ett unikt och träffande sätt har närmat dig Dagermans hjärtpunkt. Han är, liksom t.ex. Kierkegaard, den typ av författare som i sin gåtfullhet väl ingen läsare någonsin kommer att fullt ut förstå.
Jag kunde bidra till Apelgrens arbete med att ställa några originalmanuskript till förfogande, bl.a. dikten "Den utstötte", som aldrig tidigare publicerats. Dikten skrevs sannolikt när Dagerman var i sjuttonårsåldern. Det lilla poemet, som lyckas uttrycka extrema känslo- och attityd svängningar fick bidra med en liten pusselbit, vilket gladde mig. Avhandlingen kommer att få stor betydelse för min egen tolkning av de existentiella resonemang som skymtar bakom min fars ungdomsdikter dikter (se Domen över död man 2004), som jag har tagit mig an på nytt med nya grepp.
28 Oktober 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Tiden som inte kommer ifatt

"Tystnaden sjunger själv"

Dikten skrevs när Bertil Wahlberg var omkring 17 år. Jaget befinner sig i världsalltets centrum, kanske helt ensam i tystnaden, som tar skepnad och uppenbarar det oändliga kalla världsalltets sanning, som ingen kan fly från.
Detta kan vara ett poetiskt uttryck för den moderna existentialismens nakna utsatthet i tillvaron och den djupgående pessimismen i denna tankeriktning. Men BW kunde skifta mellan olika stämningslägen och förhållningssätt, vilket inte minst dikten ”Melampyrum” vittnar om. Det kan finnas undermeningar i ”Tystnaden sjunger själv", som motsäger en första tolkning av dikten. Denna vinkling kommer sannolikt att framträda längre fram i min analys, om och när jag inser den fler dimensionella betydelsen av dikten.

Det har snart gått sju år sedan jag först sammanställde min fars Bertil Wahlberg ungdomsdikter och publicerade 65 av dem i ”Domen över död man” tillsammans med några noveller. Det blev en sorts dialog mellan dikterna och sonens utförliga (själv)biografiska utläggningar. Jag hade dessutom haft djärvheten att införa ett par egna ganska fyrkantiga poem, som närmast hade funktionen att illustrera mina tankar och idéer i vissa avsnitt av mina prosatexter. Vid tiden för publicering av boken hade jag redan vintern 2004 passerat Bertils livslängd med närmare två och ett halvt år. Arbetet med ungdomsdikterna, som var nedtecknade på trasiga och svårlästa papperslappar i olika fomat nedpressande i en liten skamfilad resväska, förde mig flera steg närmare min far och lärde mig en del om allas vår existentiella tillvaro, med eller utan tro på ett samband med en högre allomfattande makt. Jag tyckte redan då att det var förunderligt att en man på drygt sextio år (som jag) kunde får inspiration och lärdomar av en pojke-man, som skrev sina dikter mellan uppskattningsvis tolv till drygt tjugo års ålder.

Bertils allra första dikter uttrycker en känslig och inför livet vetgirig pojkes reflektioner kring naturens krafter, det egna jaget och tillvaron. Dessa alster ger ofta ett intryck av en närvaro av en välvilligt inställd gudomlighet, som inte kan inordnas i läror och trosuppfattningar i konventionell mening. Kanske under inverkan av det annalkande storkriget får en del av de senare dikterna en mer ödesmättad ton. Barndomens vänliga världssyn byts mer och mer ut mot en känsla av existentiell oro och vånda. Ren idyll kan ännu också beskrivas, som i dikten ”Skärgårdssommar”. Frän samhällskritik med politiska förtecken förekommer sällan men desto skarpare i en prosadikt (Gapskrattet, 1941), som skildrar ett totalt soldatmyteri, där överheten trotsas och vapnen destrueras.
I skrivande stund passerar jag snart 67-årsstrecket, en ålder som motsvarade tidpunkten då min farfar (född 1885) och hans generation blev folkpensionärer.

Min ökande ålder känns inte som något hinder för att med friska ögon på nytt ta mig an Bertils ungdomsdikter. Min ansats med den nya boken har börjat med att ta bort novellerna och mina egna verser. Därefter har jag skurit ned antalet dikter med fyrtio procent enligt den godtyckliga principen att behålla ett överskådligt antal dikter, som jag tyckte var mest värde i. De följer i texten enligt en viss kronologisk ordning, som inte alltid har gått att exakt fastställa.
I vissa fall har denna approximativa ordning inte följts till punkt och pricka. Nu är jag alltså i startgroparna för att med friska tag åter kasta mig in i en ”tvekamp” med en brådmogen ynglings utveckling genom puberteten och tonåringstiden fram till tjugoårsåldern. Från min utsiktspost idag kan jag konstatera att jag skulle ha kunnat vara farfar till Bertil genom hela hans nu refererade diktarperiod. Växelsången kan börja på nytt, men i andra tonarter och med oväntade tempoväxlingar.

17 Oktober 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Kommunistvänstern och humanismen

Vänster (kommunistsympatisörer) som L. Ohly och åtskilliga andra ondgör sig över hur inhumant Sverige behandlar stora grupper av asylsökande m.fl. Till de drygt 90% som beviljas asyl trots att formella flyktingskäl saknas, kommer en anhöriginvandring om c:a två personer per asylperson. Mångas identitet har inte gått att fastställas, vilket också gäller anhöriginvandrade.
Vissa svårigheter kan förklarligt nog uppstå beträffande möjligheten att alltid tillåtas förenas med de personer, som den asylbeviljade hävdar ha ett släktskap med.
Eftersom min avlidna fru var född i Estland har jag fått god kännedom om den "humanism" som praktiserades i Sovjetunionen under decennium efter decennium utan stora protester eller invändningar från vänstersympatisörer, som numera, liksom nazister, inte gärna skyltar med sina gjupt ingrodda politiska böjelser.
Ur "Andra testamentet" visas nedan ett avsnitt som belyser hur man förhindrade nära släktingar på båda sidor om Östersjön att förenas med varandra. Meta, som omnämns, var syster till min svärmor Alma Jams. Meta sattes i slavläger i Sibirien p.g.a. släktskap med en av "folkets fiender". Hennes barn togs ifrån henne.

...
Under åtta år tvingades Meta till strängt slavarbete, tillsammans med miljoner
andra olycksdrabbade människor. Endast de starkaste överlevde och kunde skickas åter till hembygden för att fortsättningsvis leva ett liv som andra klassens medborgare.
Hon återförenades så småningom med sina nu åtta år äldre barn, men
fick leva under små ekonomiska omständigheter till sin död på åttiotalet.
Fattigdomen lindrades, som redan antytts, av de paket med kläder och livsmedel
som systern i Sverige trots sina blygsamma inkomster regelbundet skickade.

Det sovjetiska tullpåslaget var grymma 100 procent på varornas värde. Meta
ansökte gång på gång hos myndigheterna för att få tillstånd att hälsa på sin syster
i Sverige. Ansökningarna var belagda med en avgift, som uppgick till någon halv
månadslön. Efter omkring sex månaders byråkratisk terror kom beskedet, som
alltid visade sig vara ett avslag. Först när Meta blivit 65 år och pensionär och därmed ointressant som arbetskraft, fick hon utresetillstånd och kunde träffa sin syster efter decennier.
...
(från Andra testamentet, Melampyrum förlag 2006)
10 Oktober 2010  | Länk | Politik och litteratur | 0 kommentar
roman: Mannen som tvivlade

Med oanad energi har jag slutfört rubricerade roman. Manuset kommer att skickas till förlag alternativt ges ut på det egna "hobbyförlaget" Melampyrum förlag.
Min skrivstil är ganska tät, vilket inte leder till några tegelstensformat.
Romanen omfattar femtio år fram till våra dagar. Den är ingen nyckelroman och har mycket få självbiografiska inslag. Även om huvudpersonen är cynisk och krass (vilket ändrar sig till det bättre), kan jag ändå känna en sympati för honom. Han är verserad och smidig, men splittrad och ibland arrogant, dessutom starkt tvivlande, men han har en andlig (inte nyandlig) sida som drar honom bort från mörkare vägar, inte utan hjälp av goda krafter. Romamen utmynnar i en tydlig känsla av ljusning under det som återstår av Mannens (som tvivlade) liv.
Nedanstående dikt tänkte jag skulle fungera som ett måtto för boken:

En blick etsad
i ens minne.
En stålblick en natt
av dovt kaos:
”Tappa ej tråden,
se mitt fyrsken,
mina ögons fyrsken.
Gå rakt mot målet.”

Uppgift, dikt av Bertil Wahlberg
skriven i femtonårsåldern på trettiotalet
(publicerad i ”Domen över död man)
Melampyrum förlag 2004
6 Oktober 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida