Charity begins at home
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
29
30
<<
November (2019)
>>


Några tankar kring välgörenhet


Samhället är fullt av tiggare, flera än någonsin. Tiggeriet sker på alla nivåer från personen på den kalla trottoaren till världsomfattande organisationer, såsom EU och FN. De senare tigger inte öppet, de ber inte om pengar, de snarare rekvirerar och kasserar in. De större och medelstora allmänna välgörenhetsorganisationerna (Rädda Barnen, Röda Korset, Postkodlotteriet, Läkare Utan Gränser med flera) satsar på tung marknadsföring i media och genom annan reklam. De, liksom bettlarna, slåss om den vanliga människans ”välgörenhetsbudget”. Den är begränsad och varierar inte så mycket. Har man gjort rätt för sig genom att betala höga skatter, så har man redan betalat avsevärda summor till stöd, bidrag och bistånd av skiftande angelägenhetsgrad. Principen för allt tiggeri är att den som är mest högljudd får mest. För övrigt har man genom att vara medlem i Svenska Kyrkan, som jag själv, årligen bidragit med ganska betydande belopp till biståndsverksamhet. Som mångårig högskattebetalare har undertecknad dessutom i det tysta bidragit med kanske flera hundra tusen SEK till biståndsverksamhet. Det är inget att slå sig för bröstet med, men bör ändå påtalas. Personligen anser jag att man utöver dessa skatteåtaganden bör efter bästa förmåga hjälpa sin familj, sina vänner, en del bekanta och sina grannar i vid bemärkelse i första hand och i andra handa satsa det som är kvar av resurserna på den oöverskådliga värld av fattigdom och elände som berör flera miljarder människor. Man är som individ alltför liten för att kunna förstå och omfatta detta enorma problemområde. Där hoppas man att politiska åtgärder och bistånd via skatter och internationella samfund kan göra nytta utan att resurserna slukas av svarta hål, vilket tycks ske i stor omfattning. Men givetvis har de flesta inte ett hjärta av sten. Bidrag till organisationer skänks och några mynt eller sedlar kan då och då överlämnas till tiggande uteliggare och andra människor som är illa ute
Att köpa Situation Stockholm är en annan sak. Då får man en viss valuta för pengarna och bör inte känna sig som en verkligt fin och god människa.
25 November 2014  | Länk | Samhälle | 0 kommentar
Att springa, en roman av Maria Sveland

Romanen är en ungdoms- och uppväxtskildring som utspelar sig på åttiotalet. Den handlar om vänskapen mellan två unga flickor och deras komplicerade och olyckliga familjeförhållanden mot bakgrunden av en cynisk och manipulerande patriarkal samhällelig omgivning. Boken skildrar en ond och maktfullkomlig omvärld. Man anar en sammansvärjning, där pojkar och män konspirerar mot och förnedrar flickor och kvinnor. Det kvinnliga könet utsätts i barndomen för blottare i skogen och sexuella övergrepp i hemmet, blir våldtagna som trettonåringar och förtrycks som gifta eller som underställda på arbetsplatser. Slutligen sammangaddar sig överklassens män från sina maktpositioner i ordenssällskap och yrkeslivet, livligt påhejade av sina högfärdiga och elaka fruar som agerar som medbrottslingar och detta mot två mödrar som försöker skydda sina utsatta döttrar. Det hela utmynnar i utfrysning från vänner och arbete, missbruk av sprit och droger och förlust av på pappret legala rättigheter. Den av pappan skändade trettonåringen tas från modern, som hamnar i fängelse efter en mordbrand riktad mot den vidrige maken, som trots sina övergrepp mot dottern inte åtalats. Den olyckligaste av väninnorna hamnar på ett ungdomshem, där hon förleds in i drogmissbruk, där kostnaderna för detta betalas in natura till en synnerligen motbjudande yngre manlig langare. Situationen skulle kunna liknas vid ett totalitärt samhällsbeteende mot dem som trampat draken på svansen. De oppositionella individerna far illa i maktstrukturens repressiva normsystem.
Ämnet, med sina inslag av paranoia, skulle kunna vara intressant om det beskrivits av en författare med åtminstone en viss del av Kafkas kapacitet. Tyvärr är romanen ur litterär synvinkel begränsad med förutsägbara händelseförlopp, slapp replikväxling, överanvändning av floskler och en propagandistisk barlast från extremfeministiska diskurser. De kvinnliga offren och deras vedersakare är inte övertygande skildrade som levande karaktärer, vilket skulle kunnat ha gett läsaren sympati och identifikation, respektive indignation och avsky i relation till huvudpersonerna. Karaktärerna är alltför fyrkantigt skildrade för att detta ska inträffa, åtminstone ur min synpunkt. Författarinnan beskriver vårt (mans)samhälle som en grogrund för utanförskap, översitteri, råhet, stupiditet och illvilja. Frågan är om det verkligen är så illa ställt med den saken, särskilt om man jämför med andra kulturer?
19 November 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Det möjligas konst – politik


Vi har råkat in i en politiskt turbulent tid som kan utmynna i olika scenarier. De röd-gröna har slagit in på en väg som antagligen leder till ny regering eller nyval inom kort. Alternativet är en svag minoritetsregering, som skulle bädda för en borgerlig brakseger vid nästa val. ”Ladan är tom” säger Magdalena Andersson, under det att den nya koalitionen, som det heter, ”satsar” på än det ena än det andra, till exempel några hundra miljoner på konst i invandrarförorter. Miljöpartiets (och V:s) blockering av Norra länken och planering på att lägga ned Bromma flygplats kommer sannolikt att kosta miljarder. Romson tycker att vi ska strö fyra miljarder för vinden genom att bidra till den fattiga världens klimatpolitik, ett synnerligen dimmigt område, där de svarta hålen är legio. Den skenande Asyl- och invandringspolitiken rusar mot en avgrund. Den gamla alliansen står handfallen inför denna problematik. Det borde vara dags att öppna, eller koppla in, sin hjärna. Asylsökande fastnar i tillfälliga boenden som ”entreprenörer” tjänar fantasibelopp på. Bostäderna räcker inte till och kommunerna slår bakut. Arbetslösheten främjas inte alls av de röd-grönas förslag och man kan fråga sig hur tusentals och åter tusentals människor med PUT, men utan basala kunskaper ska få jobb i framtiden. ”Vi vill ha ett Sverige som vi kan vara stolta över” mässar Erik Ullenhag från sina nya positioner (trots att integrationsministersystemet har skrotats, vilket borde tolkas som ett underbetyg åt herr Ullenhag). Vad finns det att vara eller bli stolt över? Ett Sverige med svåra utanförskapsproblem, ökad kriminalitet och allt fler fattiga grupper av medborgare inklusive pensionärer, långtidssjuka och ensamstående föräldrar. Jag hoppas att våra barn och barnbarn kan reda ut situationen så snart de har möjlighet till detta utan att behöva genomföra en statskupp. Det enda en gammal skeptiker, som undertecknad, kan göra är att blåsa i visselpipan, men det är nog många som slår dövörat till.
11 November 2014  | Länk | Politik | 0 kommentar
Stig Dagerman till minne på sextioårsdagen av hans död den fjärde november 1954.

I Rikard Apelgrens avhandling om Stig Dagerman, En dröm i Lagarnas hus, publicerades för första gången dikten ”Den utstötte”. Eftersom jag har i min ägo ett antal originalbrev och dito manus, som jag fått efter fader Bertil, träffades Rikard Apelgren och jag några gånger för att gå igenom Dagermans manuskript av Ormen, ”Den utstötte” och andra manus. Apelgren var i färd med att avsluta sitt avhandlingsarbete och behövde få några kompletterande uppgifter om Dagerman. Vi noterade då att på ett litet blad från ett spiralblock fanns den nämnda dikten. Den bör vara skriven tidigast 1941, d.v.s. när Dagerman var 18 år eller yngre, eftersom dikten var undertecknad med namnet Stig H. Jansson:

”Ensam, utstött, levnadstrött, är jag,
därför svär jag: Hämnd, hämnd!
Mänskan skall lyssna beklämd,
klockan i kyrkan skall dåna,
skall klämta, skall håna: Hämnd, hämnd!
Er kyrka skall brinna, era hjärtan skall stanna.
Ni skall lyssna, besinna, åkalla, förbanna.
Jag skall döma. Jag är utstött.
Jag skall ej glömma, förr’n döden er mött.

Han skakar sin knutna ( hand?… text bortfallit)
mot himlens mörka kupol
Han ryter vild av vrede.
Hans anlet är hårt som stål.
Men plötsligt så mildras dragen.
Han stirrar mot dalen, betagen.
Blicken fångar kyrkan, byn.
Han lyfter sin blick mot skyn.
Viskar: Min dom skall aldrig bli fälld.
Er kyrka aldrig skall brinna, aldrig förtäras av eld.
Men jag skall försvinna!
Han går långsamt in i skogen,
sedan blev han aldrig sedd.
Kanske vilar under torvan, aldrig rörd av plogen?
Kanske grävde du din grav?
Kanske gick din själ i kvav?
Kanske har du döden mött?
Du … Du, som var en utstött.

I dikten framträder Stig med sin alienerade personlighet. Han vänder åter till den djupa skogen, där han spårlöst försvinner, efter det att hans hat mot mänskligheten har besinnats och vänts mot honom själv, men i en nedtonad och resignerad form. Dagermans tidiga dikt skulle till sitt innehåll kunna ha existerat som ett avskedsbrev i samband med självmordet den fjärde november 1954.
(Dikten ”Den Utstötte” är återgiven i min bok Tystnaden sjunger själv (2011) med tillstånd av René Dagerman, enligt samtal 110222)
4 November 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida