Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
29
30
<<
November (2019)
>>


Svarte Filip, smugglare, spelare och konstsamlare

Från min bok "Beredskapsövning" visas nedan ett avsnitt om rubricerade färgstarka person. Han fanns med i kretsen runt konstnärer, som brukade träffas på "Den Gyldene Freden". Som litet barn fick jag följa med dit några gånger:

En legendarisk gestalt från smugglarepoken på trettiotalet,
då sprit från Estland levererades av ett väl utbyggt nätverk,
var »Svarte Filip«. Jag minns inte hans riktiga namn, men på
sextio- och sjuttiotalet, när jag träffade honom, hörde jag inget
annat namn på honom. Det handlade inte om den legendariska
fotbollsspelaren från IFK Göteborg med samma namn,
utan om en f.d. smugglare, som på trettiotalet suttit några år
på »kåken«, innan hans liv leddes in i andra banor. Svarte
Filip blev så småningom konsthandlare och därför tycks han
ha haft en viss kontakt med Bertil. Det rörde sig om en man
född 1911 (det minns jag, eftersom jag skrev ut recept åt honom
och har ett bra sifferminne). I sextioårsåldern var den
forne smugglaren en man med dyra kläder och en slags elegant
gentlemannatjuvsframtoning. Han hade blivit snuskigt
rik bl.a. på att ägna sig åt internationellt pokerspel. Han kunde
mycket väl ha fått en »ståplats i Nybroviken«. Hans sätt
att hantera en kortlek var magiskt och nästan skrämmande.
En gång ute på Ingrids och Bertils sommarställe på Yxlan, bad
han om att få en kortlek. Han delade efter sedvanlig kupering
ut fem kort var till några av oss, som vid ett äkta pokerspel.
Mig gav han en s.k. kåk, vilket slår det mesta i en omgång.
En annan kunde få »en stege«, dvs. en bra hand, men lägre
värde. Själv satt han med ett fyrtal. Detta upprepades några
gånger och Svarte Filip satt till sist alltid kvar med vinnande
hand, medan vi andra i praktiken satt med »Svarte Petter«.

»Den svarte«, som Bertil brukade beteckna honom som,
kom därefter med det visa rådet: »Spela aldrig om pengar
med en främling. Det skulle kunna vara en som jag«. Svarte
Filip var gift med en stilig kvinna, som var skånska och tjugo
år yngre. Han retades jämnt med henne och kallade henne
för »skånskan«, »danskan« eller t.o.m.» invandrerskan«.
Jag tror inte att hon tog ut skilsmässa. Svarte Filip kom från
arbetarkvarteren i den gamla förfallna Hagalund och kunde
väl inte sägas stå på samhällets högsta nivå, när han kom ut
från fängelset vid tjugofem års ålder. Med tiden blev han likväl,
som så många andra, allt mer konservativ, för att inte
säga reaktionär. Detta skedde i takt med hans ökande förmögenhet
genom konstaffärer. Om dem vet jag inte så mycket,
men hemma hade han Liljefors, Munck, Picasso och andra
ledande konstnärer i långa banor. I paraplystället innanför
tamburdörren förvarade han en skarpslipad sabel, som han
var färdig att använda vid ett eventuellt inbrottsförsök. Svarte
Filip gav mig rådet att sluta på Karolinska sjukhuset och
öppna praktik på Östermalm. »Du ser ju bra ut grabben. Sen
kan du vrida av de rika kärringarna deras sista tioöringar«.
Filip gillade förresten inte det stora väntrummet på KS. »Där
sitter ju bara svartskallar i långa rader«. Han var själv svarthårig,
men hedersarier. Han gillade inte vårt sociala system
något vidare. »Fan! Det är klart att en lirare som är född med
en spade i handen ska ha mindre betalt än du«. »Sådana som
går omkring med en ölburk i käften hela dagarna«, hade han
inte heller någon större förståelse för. Om spritsmugglingen
berättade han med välbehag en del anekdoter. Sprittunnor
levererades via en transportkedja ända in i Värtahamnen, där
dessa fästes vid bojar under vattnet. Efter mörkrets inbrott
hämtades faten hem. Det fanns en väl utbyggd langningskedja
för minutförsäljningen. På skärgårdsbåtarna kunde
man alltid köpa smugglad starksprit. Det förkom att langarna
klädde ut sig för att undgå närgången granskning. En kamrat
till Filip klädde ut sig till kvinnlig frälsningssoldat, men blev
själv så full att han (hon) ramlade överbord.

Varför denna långa utvikning om Svarte Filip? Jo, han var
nämligen med i krogsvängen på fyrtiotalet i svansen runt
konstnärerna. Han bidrog med en anmärkningsvärd episod,
som hände en fuktig kväll på Freden. Ett gäng konstnärer
hade fyllnat till rejält och någon spärr för överservering verkade
inte ha slagit till. En »tokig« konstnär (lyckligtvis för
honom känner jag inte till namnet) upptändes plötsligt av
begär till sin (dock) egen hustru. Obekymrade av de andras
närvaro vände han på henne drog upp kjolen och tog henne
bakifrån. »Den jävla galningen tog en aktersnurra på kärringen
… « Sådana händelser var jag i alla fall inte vittne till
under min krogkarriär på fyrtiotalet.
31 December 2010  | Länk | Personer | 2 kommentarer
Fall julesnö, som i ungdoms tider

Julotta
Av B. Wahlberg vid femton års ålder 1938

Vi kom frasande på våra skidor genom natten.
På kullen låg kapellet som en gipskyrka.
(Ni vet som italienare brukar sälja.)
Över trakten dallrade malmens klang.
Och vi gick in.
Sjöng psalmer
Var hälsad…
Och prästen talte.
Och vi reste på oss och satte oss.
(Allt var rätt tråkigt.)
Vi begynte bli ouppmärksamma och tittade oss förstrött omkring,
tills jag plötsligt stod inför Herranom.

Min kommentar:

Bertil var döpt och konfirmerad liksom den stora majoriteten av Sveriges folk, däribland mina farföräldrar. De gick nog inte så ofta i kyrkan, men julottan har av tradition varit näst intill obligatorisk åtminstone för äldre generationer, inte minst på landsbygden. Vintrarna på trettio- och fyrtiotalen var ofta kalla och snörika även i Stockholm. I förorten Midsommarkransen, där Bertil växte upp fanns då ännu en närhet till en omväxlande natur i skarp kontrast till dagens sammanhängande nätverk av förorter. Alltså var det fullt möjligt att man på skidor gled genom vintermörkret till sin församlingskyrka, som kan ha varit S:t Sigfrids kapell, som ligger på en höjd i Aspudden men som nu är skymd av Essingeleden, vilket hindrar utsikten mot den lilla sjön Trekanten.

”Gipskyrkan”, som Bertil associerar till kan kopplas till en föreställning om italienare som var utbredd under förra hälften av 1900-talet, främst under de första decennierna. Kringresande italienare kallades ”gipskatter”, med koppling till deras försäljning av kitschiga föremål av gips. Det är inte säkert att alla dessa månglare verkligen var från Italien. Bland dåtidens relativt homogena svenska befolkning rådde en viss misstro mot mörklagda personer i allmänhet, inte minst ”resande”, som kallades tattare. Själv var jag liksom Bertil och hans far mörkögd och mörkhårig, men eftersom vi ansågs vara valloner (befryndade med sju smedsläkter från Bergslagen), som ju alltid varit en respekterad grupp i vårt land, hade jag inga problem med det. En av mina lekkamrater, som troligen var av samma sort som jag, men lite klenare och något av en hackkyckling, tillvitades grupptillhörighet med tattarsläktet av minst en ilsken vuxen person i mitt bostadsområde. ”Gå hem och lek på din gård, tattarunge!”

Eftersom mina föräldrar som vuxna hade utvecklat en aversion mot allt vad religion och prästerskap heter, gick de aldrig i kyrkan utom i samband med bröllop och de oundvikligt återkommande begravningarna, som lyckligtvis var få under min barndom. Trots att jag själv hade en medfödd tro på en högre makt, hade jag ingen dragning till kyrkliga aktiviteter. Jag minns skolgudstjänsterna, som inträffade ett par gånger per termin från realskolan och uppåt, som dystra, långrandiga och föga upplyftande. Psalmerna sjöngs trögt och motvilligt och ofta i fel tonart, eftersom sättningen för en normalt sångkunnig person var och är hög. Nuförtiden klarar jag psalmerna med glans genom min mångåriga körvana, trots att jag är andra bas.

Jag stod som ung inte ”inför Herranom”, som Bertil plötsligt upplevde det som pubertal pojke i julottan, kanske någon gång i slutet av trettiotalet. Det hände inte mig förrän jag uppnått medelåldern i samband med mitt sena dop i Matteus kyrka vid 51 års ålder.

20 December 2010  | Länk | Julhälsning | 0 kommentar
Sverige vacklar, men faller inte (?)

Liksom Tyskland tycks Sverige riskera att avskaffa sig självt. Detta skildras i min bok Beredskapsövning. Nedan ett avsnitt ur denna:
...
Nu dryga femtio år passerat redan.
I kraftig expansion vår stad var satt.
Det var starten av den stora oredan
genom politikernas fula spratt.
Av somliga vi ännu känner svedan,
en är miljonprogrammets svekdebatt.
Svartmögel, flagnad puts och spruckna väggar
nu omger folkhemsbarnens ätteläggar.

På den tiden fylldes hastigt förstäder
av främlingar från närbelägen ort,
från Finland, även våra landsortstäder.
Då hade Sverige ännu vakt vid port
mot alla icke-militära räder
från fjärran stater av en särskild sort,
där gangstersyndikaten styr flyttlassen,
tar bort identiteten, river passen.

Det kriminella hade annan anda.
En cykel stals, en källardörr bröts upp.
En örfil på elevkind kunde landa.
Beväring kunde smita från sin trupp.
En ruta krossades i glasveranda.
Förslagna slynglar snattade i grupp.
Nu härskar hård narkotika i gängen
och hotad hora tvingas ned i sängen.

Respekt och heder har fått annan mening.
Med kulor eller knivhugg gäldas skuld.
Grovt våld planeras av kamratförening.
Den högsta lyckan heter SM-guld.
Hedersmord sker inte genom stening,
Men ve den som ej rätta tron är huld!
Med självbeviljad guldkant tar de priset,
som hånskrattar i skatteparadiset.
16 December 2010  | Länk | Politik och litteratur | 0 kommentar
En tvivelaktig historia

Efter att ha tänkt igenom titeln på min roman, som nu existerar som manus i ett nästan färdigt skick, har jag ändrat namnet. Nu ska den heta "En tvivelaktig historia" i stället för "Mannen som tvivlade", vilket i mina öron klingar lite väl pretentiöst. Dessutom stämmer det inte; Mannen fortsätter att hysa vissa tvivel, ännu i hög ålder, även om en del betydelsefulla livsfrågor verkar ha klarnat för honom. Berättelsen är i jagform, men inte självbiografisk. Som författare har man ju friheten att leka "Skapare" och kan därför enligt egna idéer och nycker ändra personernas livslopp när som helst. Huvudpersonen gör jag t.ex. tidigt moderlös och så småningom barnlös och hans äktenskap ser jag till att det leder till en segdragen söndring med skilsmässa som följd.

Mannen i fråga gör jag till jurist (advokat) och låter honom vara född i tvillingarnas tecken, som associerar till tvivel och splittring. Han får en betydligt mer uttalad högreståndsbakgrund än vad jag själv har upplevt mig ha haft. Hans hårdnackat skeptiska och agnostiska utgångsläge känner jag bara delvis igen hos mig själv.

Generöst nog låter jag tvivlaren får erfara ett hopp om att det kan existera en meningsfull tillvaro, där t.o.m den åldrande cynikern skulle kunna få uppleva närhet, sympati och t.o.m. kärlek.

11 December 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ny roman

Har inom kort färdigställt ett manus till en roman med rubr. titel. Jag har funderat på tre alternativ:
1. Skicka in manus till div. förlag
2. Ge ut på Melampyrum förlag (eget)
3. Trycka böcker via on-demand-principen.
Tar gärna emot förslag och synpunkter. Nedan baksidestext till "Mannen som tvivlade"


Baksidestext

Handlingen rör sig på flera plan. Den omfattar en omvälvande period från femtiotalet till nuet, som politiskt, socialt och filosofiskt har förändrat samhället . Denna utveckling påverkar inte minst huvudpersonen, en man från typisk högreståndsmiljö. Han är en dubbelnatur med en skeptisk och delvis cynisk livssyn, men mottaglig för att ändra sin intellektuella och känslomässiga inställning, även om det tar sin tid. Vi följer honom genom en privilegierad uppväxt, som ändrar karaktär efter moderns självmord, fram till ålderdomens tröskel. I slutet av gymnasietiden får han en sällsam relation till en mystisk flicka i klassen (Charlotte), som han alltid kommer att betrakta som sin goda genius och något av en skyddsängel, trots att de inte kommer att träffas förrän femtio år senare under dramatiska omständigheter. Ynglingen/mannen tar studenten, blir reservofficer och börjar studera juridik och blir så småningom en mycket framgångsrik, välbärgad men skrupelfri försvarsadvokat. Han hade gift sig ung med en genom en våldtäkt i tidig ålder psykologiskt störd överklassflicka, men äktenskapet är dömt att misslyckas. Den unga hustrun (Elisabeth), som är kylig och formell radikaliseras i protest mot sin ärkekonservativa familj och dras in i vänsterkretsar. Hon hamnar i frontlinjen via en FNL-grupp. Hennes man har inte mycket till övers för vänsterfolk av olika schatteringar. Oundvikliga motsättningar och kollisioner mellan mannen och kretsarna runt hans fru inträffar. Hustrun har en karismatisk, och marxistiskt orienterad väninna (Marie-Louise) som spelar en nyckelroll i handlingen. Hon kommer trots en personlig familjekatastrof med åren att utvecklas till en behaglig och klok kvinna, som paradoxalt nog mannen som tvivlade kommer att dras till på äldre dagar. Han känner Charlottes närvaro som en ”evig följeslagare”, vilket med åren tycks ha haft en långsam men upplyftande inverkan på honom. Hans reserverade och självsäkra inställning förändras. Relationen till Marie-Louise fördjupas och låter mannen som tvivlade uppleva en ljusning i tillvaron, när han anar möjligheten till en kärleksrelation av en typ han aldrig tidigare i sitt liv fått uppleva.

6 December 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida