Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
12
13
14
15
16
17
18
19
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2019)
>>


Vem är rasist och tvärtom?

En rasist är en person som anser att det existerar olika raser och att individer från skilda raser är olika värda. Den egna rasen och vissa andra godkända raser, anses vara överlägsna många andra, till exempel judar, romer, araber, turkar, vissa asiater, svarta och färgade. Alltså kan en rasist inte stödja tesen om alla människors lika värde.

En antirasist anser att det egentligen inte finns olika raser, men hyllar ändå principen om att individer som tillhör olika grupper, som inte bör kallas raser, är lika mycket värda. Undantaget från den principen är de som anses vara rasister. De är mindre värda än antirasister. Alltså kan en antirasist inte heller i praktiken hävda principen om alla människors lika värde.
Grupper (raser), som har en socialt sämre ställning än ursprungsbefolkningen, till exempel nyanlända asylsökande, är definitionsmässigt inte rasister, trots att de i flera fall anser sig vara överlägsna andra etniska grupper.
26 Juni 2016  | Länk | Samhälle | 0 kommentar
SKÄRGÅRDSSOMMAR, dikt av en tonårig Bertil Wahlberg

Första sommaren i skärgården
var underlig och vacker.
Varje dag lyste flädern
ute vid stugknuten.
Varje dag molnen gledo
över himlens sjö
som vita underbara öar,
som både kunde
vara Sverige och Kungen.
Gräset kändes svalt och friskt
under de bara fötterna, och ibland
slingrade det upp mellan tårna.

Ön var rik och bar
på alla möjligheter.
Inne på ön växte ormbunkar
höga och saftiga
och granar släppte in smala springor
av sol till dem.
I mossan växte Linnéa:
Man gick i skogen
och plötsligt drog en doft mellan tallarna;
Linnéa, Linnéa.
Dig bröt vi aldrig.
Din renhet och sprödhet lockade fram något
liknande andakt.

Så ”kasen”, berget mitt på ön.
Dit klättrade vi och däruppe
mötte oss vinden,
som förde med sig stråkdrag
från fjärdarna.
Därute möttes land och hav.
O, första syn inför vilken
jag greps djupare än tillförne
i mitt unga liv.

Och byn: en klunga hus,
vänliga, med pelargoner i fönstren
och kattor som strök kring knutarna.
Fläder vid varje stuga,
och vänliga gamla gummor och gubbar,
med händer som smekte blommor
nät och kattor.

Mest älskade jag dock stranden.
Strandstenarna var mjukt runda
och mellan dem växte den blyga kustarun
blek och tunn
som en uppenbarelse av det skira och veka,
det som aldrig blir sagt.
Vid stranden mötte jag spiggen
de var de första fi skar jag såg i sitt element.
Jag låg på bryggan och kikade ner
i deras underliga grönskimrande värld,
glömmande allt annat.

Första sommaren i skärgården gav soldagarna
på fjärden och i gräset.
Sommar på land:
solglitter i torra darrgrässtänglar,
gräs, som smyger sig över allt rivet och härjat
och blåser som en böljande matta i silver,
en matta vimlande av småtingsliv.
Träd sakta vindknarkande.

Sommar i luften:
Hastigt farande moln mot koboltgrund,
och tärnor och måsar som glänser som gnistor
när de tumlar runt i vinden,
dessa små underbara fåglar med smala vingar.
Man ser dem så små i det ändå kalla
lufthavet och tycker,
det är märkligt detta
att de ändå är heta
av liv och blod.

Sommar i vatten:
Glittergröna vågor, fl immersilver,
en veckande yta,
men under fi skarnas hemstad
bland sjögräs och tång och solstrimmor.
Och på strandängen står
Barfotalasse och i hans pupill
speglas sommaren,
en underlig tid då han är,
vackrare än sagoböckerna.
Han står i gräs,
omsusad av himmel och vind,
och ser över vattnet, där vitfågeln skränar,
och sommaren blir till
syntes inom honom.
19 Juni 2016  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Mohammed och Ali i Dantes helvetesvision

Mohammed, som sågs som en avfälling från den sanna tron (kristendomen), och Ali jagas av en demon med sitt bart huggande svärd i åttonde kretsen i Dantes Inferno, där bland andra de som sår split och splittring straffas i evighet. Ali var Mohammeds kusin och svärson som var profet för den shiitiska sekten som splittrade islam.
Detta skrevs i början av trettonhundratalet I Divina Commedia. Nedan ett utdrag:

...En tunna som mist sin botten eller laggar
rämnar ej så som en jag där blev varse,
kluven från hakan ner dit där man fjärtar.
hans tarmar hängde ned emellan benen;
inälvor såg man och den unkna påsen
som gör till träck allt det som mänskan slukar.
Medan jag ivrigt tittade på honom
såg han på mig och slet med sina händer
upp bröstet sägande: "Se mig, Mohammed,
så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar!
Där framme går Ali i tårar, uppfläkt
i ansiktet från luggen ned till hakan...

Islamismen gör sig ständigt påmind, nu senast den 11 juni, när minst femtio personer sköts ihjäl av en IS-sympatiserande terrorist. Troligen blir belöningen inte tjogtals oskulder i Paradiset. Risken är överhängande att denne och de flesta av hans kollegor hamnar i källarens bottenvåning.
13 Juni 2016  | Länk | Politik och litteratur | 0 kommentar
Minne från Svenska Flaggans Dag från femtiotalet

I folkskolan var jag med i skolans blåsorkester som trumpetare i vinröd kavaj och gräddvita byxor. Nedan ett utdrag från Andra testamentet. Först kommer ett inslag om blåsorkesterns insats vid föräldramöten i skolans aula. Därefter följer ett minne från vårt deltagande i storbandet som firade Svenska Flaggans Dag (som det då hette) på stadion:

...Med ett triumfatoriskt fortissimo brakade hela brasset igång med marschen
»Käcka gossar«. För första gången i mitt liv uppfylldes jag av musikens kraft och
makt. De loja slynglar, som slött och oinspirerat hade tragglat sig igenom våra
musikövningar, exploderade i en gemensam segrande kraftorkan, som skulle
kunna sända människor rätt in i döden med ett jubelskri.
Det följande stycket var lugnare, kanske »Land du välsignade«. Efter diverse
föredrag och diskussioner fick vår orkester åter igen ta plats på läktaren, högt över
menigheten. Den andra avdelningen kan ha bestått av »Prins Gustavs vårsång«,
följd av en hurtig avslutande marsch, »Anchors away, »Till Zinkens«, eller motsvarande.
Vår repertoar omfattade alltså ett flertal marscher. Vi gillade dessa högt
och rent.
Snabbt avancerade jag till första trumpet. Det var mycket roligare att spela de
högre tonerna i melodistämman än att entonigt brumma i de lägre registren.
Höjdpunkten på min bana som blåsare nådde jag den sjätte juni 1956 under
Svenska Flaggans Dag, som firades på Stockholms stadion. Tillsammans med
några av orkesterns »stjärnor« deltog jag i sammanslagna delar av Stockholmsskolornas
blåsorkestrar, ett imponerande storband med hundratals deltagare, alla
klädda i vinrött och ljusbeigt. Under taktfast marsch gick vi runt på stadions kolstybbsoval
och tutade med full styrka de välkända marscherna. Sedan, prydligt
uppställda på innerplan, fick vi med hornstötar och fanfarer beledsaga Hans
Majestät Konungens, Gustaf den sjätte Adolf, utdelande av svenska flaggor till
förtjänta organisationer, en ceremoni som pågick i en dryg timme.
Platsen kryllade av nationaldräkter och uniformer. Detta var en stolt stund för
en obstinat drygt tolvårig yngling, som från hemmets pseudoradikala kretsar
hade matats med ironiska utläggningar om kungahus, chauvinism och nationella
manifestationer, men som inte nappat på dessa budskap.
6 Juni 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida