Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
12
13
14
15
16
17
18
19
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2019)
>>


Kjell Johanssons beskrivning av Midsommarkransen jämfört med min egen

Min farmor och farfar bodde i Midsommarkransen från slutet av tjugotalet. Själv har jag bott hos dem i omgångar, främst under fyrtiotalet och särskilt under 1947-49, se Existentiell resa (2009). Den misär som Kjell Johansson beskriver i sina böcker stod i kontrast till mina farföräldrars relativt välbeställda tillvaro i en halvmodern fyrarummare. Farfar arbetade som typograf på Riksbankens sedeltryckeri. Fader Bertil och farbror Rune fick ta studenten (under ekonomiska uppoffringar). nedan ett avsnitt ur mina barndomsminnen från Domen över död man (2004):
...
Miljön i fyrtiotalets Hägersten var intressant. Hastigt hade vid trettiotalets slut Midsommarkransens och Aspuddens utmarker exploaterats. Den lilla tjärnen med de förkrympta abborrarna, som kallades tusenbröder, hade fyllts igen redan före vår tid. Skogar och ängar, där läroverksungdomarna samlade växter till de omfångsrika och krävande herbarierna, som kunde innehålla hundratals pressade och katalogiserade växter, hade decimerats av nybyggen. Men ännu fanns idylliska gläntor och bergsknallar, dit man kunde göra utflykter med filt, saft och bullar. På farfars cykels pakethållare togs jag till Årstaskogarnas svampmarker. Kraftledningarnas gigantiska stålställningar tycktes mig som levande varelser. På vintern kunde man åka kälke nerför Junikullen och bygga snögubbar på den rymliga fyrkantiga gården, medan snöskottarna livsfarligt balanserade på omgivande takåsar. Vedlassen skickades in genom de små luckorna till husens vedkällare. Värmen var ännu beroende av kakelugnar i de flesta rum. Kallvattenkranar och gasspis, plaskdammar, mjölk i lösvikt, en slant i tidningspapper kastad till gårdsmusikanter, specerihandlare med skärmmössa och med pennan bakom örat, skramlande blå spårvagnar av tidig förkrigsmodell; jag med mina minnen börjar inse att även jag tillhör ”historien”.
...


28 Augusti 2013  | Länk | Samhälle | 0 kommentar
"Den som denna boken stjäl ..."

När jag var mycket liten, kanske från femårsåldern, hörde jag en del uttryck och talesätt från föräldrar och andra vuxna och la dem på minnet. Jag minns en vers som skulle kunna användas som Ex Libris med tanke på hur få utlånade böcker som återlämnas:

Den som denna boken stjäl
Honom går det aldrig väl
Han skall äta halm och hö
Och på fjärde dagen dö

24 Augusti 2013  | Länk | Ordspråk och talesätt | 0 kommentar
"Jag är en ekenskis"

Jag hörde nedanstående text som barn. Kanske kommer den från en folklig kuplett:

Jag är en ekenskis
Vill ni ha bevis så hör på snacke
Stomman och min pral som är döpt till Karl
Har döpt mig till Acke
Stabben min var grovarbetarbas
Men han kolavippen vid ett ras
Så nu får ju pralen min och ja
Sörja för att stomman har det bra
21 Augusti 2013  | Länk | Samhälle | 0 kommentar
"Det var en gång en kille från Eken"

Den här folkliga versen hörde jag min mamma citera på femtiotalet. Jargongen i den tyder på äldre Stockholmsslang, kanske från tio-tjugotalet. Hoppas att jag minns rätt:

Det var en gång en kille från Eken
En sån där vissen och blek en
Han rökte och svor
Precis som en stor
Och nu har han kommit på kneken
20 Augusti 2013  | Länk | Samhälle | 0 kommentar
Bara en morfar ...

Det blev 14 år mellan första barnbarnet Lukas och andra. Jack föddes den 13 aug. kl 22.20. Vägde 3,6 kg och var 52 cm. Välskapt gossebarn, som verkar uppfylla de flesta kriterier på att bli en bra människa. Han kom hem från SÖS igår med trötta men lyckliga föräldrar. Lycka på färden önskas från en som ligger en bra bit före på livets stig.
18 Augusti 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
En fyraårings upplevelser av elementet vatten

(från Andra testamentet 2006):
...
Kanske behövde jag rofyllda och idylliska motvikter mot världens så tydligt demonstrerade ondska. Vatten fascinerade mig, särskilt sjöar, bäckar och vikar (som säkert ofta var delar av Stockholms skärgård). En lugn, grönskimrande vattenyta, sedd från strandkanten, i förgrunden en vilande roddbåt eller eka och en smal brygga av bräder och med oregelbundna stödstolpar, vajande vass och en bild av ett vänligt vatten som inte alls såg ut att vara djupt; en bild av ett förlorat paradis, där ingenting var skrämmande och där allehanda fantasieggande fiskar av okända sorter och storlekar simmade omkring under den blanka ytan. Sommaren 1947 på Blidö med farmor och farfar kändes trygg, och någon saknad efter våra till den franska Rivieran förlupna föräldrar minns jag inte överhuvudtaget.
Redan året därpå hade min verklighetsbild klarnat en hel del. Min två och ett halvt år yngre bror och jag tillbringade sommaren vid Yxlö, på den mittemot Blidö liggande långsmala och betydligt kargare ön Yxlan, med våra föräldrar som båda var tjugofem år unga. De skulle vara gifta på pappret i ytterligare åtta och ett halvt år.
Den hyrda sommarstugan låg fint på en sjötomt vid leden. Vår brygga var stängd av en grind, som det emellertid inte var svårt att ta sig förbi för oss icke simkunniga småbarn. Uppsynen över telningarna hade tydligen en del brister, eftersom det hände åtminstone ett par allvarliga olyckor. Min kusin Nina, som då var drygt två år, var plötsligt försvunnen. Panik uppstod och den blev ytterligare förvärrad när man fann flickan flytande på en luftbubbla, som fanns kvar i klänningen med huvudet under vattnet. Jag minns kristallklart att jag såg henne i detta tillstånd med en känsla av att hon slumrade sött och obekymrat, vaggad av de små kluckande vågorna.
Som vanligt hade jag på den tiden ett absolut förtroende för föräldrar och andra ”stora”, när det gällde att lösa alla former av snabbt uppkomna problem. Det gick vägen ännu den här gången. Min morbror kastade sig i vattnet och drog snabbt upp sin dotter. Snart låg hon på bryggan inrullad i en filt efter att ha kräkts upp massor av vatten. En roddbåt med ett äldre par gled förbi under ilskna och ihållande tillrop. Senare har det sagts mig att paret hade skällt ut föräldrarna under pågående upplivningsförsök för att de inte sett efter sina ungar bättre. Även på ålderns höst kunde Britta med indignation erinra sig hur okänsligt de utomstående åldringarna hade betett sig. Någon kritik mot det dränkta barnets föräldrars vårdslöshet hörde jag däremot aldrig.
...
13 Augusti 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Att hata andras åsikter

Theodor Kallifatides skriver i sin bok, Brev till min dotter, om en känd poets landsflykt till en för honom främmande ort vid Svarta havet. Ovidius tvingades till denna exil av Kejsare Augustus som förargats av skaldens kärlekslyrik. Kallifatides, som studerade praktisk filosofi vid Stockholms Universitet på sextiotalet, ungefär samtidigt som jag själv, är ju sedan länge en etablerad svensk författare, men som aldrig har kunna överge sina grekiska rötter. Antik filosofi, blandad med den vildvuxna grekiska mytologin, får stor plats i hans författarskap. Jag hittade i ”Brev till min dotter” flera guldkorn, bland annat begreppet ”misallodoxi”, som beskrevs av Aristoteles. Betydelsen av begreppet är att hata andras åsikter till skillnad från fanatism som innebär en blind tro på idéer och politiska och andra system.
Att hata andras åsikter, i förklädnaden av avståndstagande till politiskt inkorrekt tänkande, har blivit vardagsmat i dagens samhällsdebatt. Skyddade av sköldar och murar, bestående av begrepp som antifeminism, främlingsfientlighet och påstått hat mot personer och grupper, bannlyses allt tänkande som skiljer sig från många etablerade debattörers uppfattningar. Det är viktigt att hata dem som man anser hatar. Misallodoxi omfattar både det ”korrekta” och mindre korrekta hatet. Detta hindrar inte att fanatism kan ligga bakom båda hatformerna.
7 Augusti 2013  | Länk | Filosofi | 0 kommentar
Farväl till en färdkamrat

Lämnade i dag min vW Passat Sedan i byte mot en ny bil, laddad med finesser och hungrig på att sluka mil efter mil. Under nästan 12000 mil har min trotjänare färdats tillsammans med mig genom seg storstadstrafik, på isiga fjällvägar, frekvent mellan Väsby och Stockholm, regelbundet till Umeå och någon gång genom Europa. Trots missöden med punktering, läckande kylare, kraschad växellåda och sviktande klimatanläggning känns skilsmässan vemodig. Bilen och jag har blivit drygt åtta år äldre och mänskligt att döma har jag inte mer än några få bilbyten att se fram emot, även om sinnes- och själsfunktioner står mig bi. Kära WSK 115: Vi ses i den bättre värld där ingenting rostar och allt fungerar på högsta nivå.
1 Augusti 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Farväl till en färdkamrat

Lämnade i dag min vW Passat Sedan i byte mot en ny bil, laddad med finesser och hungrig på att sluka mil efter mil. Under nästan 12000 mil har min trotjänare färdats tillsammans med mig genom seg storstadstrafik, på isiga fjällvägar, mellan Väsby och Stockholm, regelbundet till Umeå och genom Europa. Trots missöden med punktering, läckande kylare, kraschad växellåda och sviktande klimatanläggning känns skilsmässan vemodig. Bilen och jag har blivit drygt åtta år äldre och mänskligt att döma har jag inte mer än några få bildytorna att se fram emot, även om sinnes- och själsfunktioner skår mig bi. Kära WSK 115: Vi ses i den bättre värld där ingenting rostar och allt fungerar på högsta nivå.
1 Augusti 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida