För snart fem år sedan så föddes mitt första barnbarn med en kromosom avvikelse....jag lägger in min dotters egna ord till kuratorn som stöttat min dotters familj och som nu ska gå i pension.
Orden berör mej väldigt och jag får tårar i ögonen då jag förstår innebörden i dom väldigt väl...
Till Karin
Det var som en lugn bris som låg på sjön som förvandlades under några minuter till en storm. En storm som kom från ingenstans, en storm som lyfte våra fötter från marken . Vi drogs med och visste inte vart vi skulle hamna eller när stormen skulle lägga sig.
Ganska snabbt blåste vi rakt in i en famn, en lugnande famn. Vi fick åter igen en liten mark att stå på. En mark som var oljämn men ändå trygg. Vi grät av lycka att det var här vinden avtog, vi grät av förtvivlan att vara så långt borta fast ändå hemma.
Det var en plats där vi fick se, höra saker som vi aldrig hört förut. Vi fick höra varandras röster som vi inte trodde var våra.
Vi undrar många gånger när vinden skulle vända och vi fick blåsa hem igen. Men platsen har fått oss att förstå att vi aldrig mer kommer komma hem, platsen har fått oss att acceptera det och se lyckan här.
Utan dig hade vi aldrig lyckats se ljuset på denna plats.
Tack Karin, om du bara förstod vilken fantastisk människa du är!