Det var den 29 november 1988 och, precis som i år, var det 1:a advent. Jag var gravid i sista månaden och väntade mitt andra barn runt julafton. Ute var det kallt och barmark, precis som i år. Jag hade en schäfertik på besök och hon skulle stanna hos mej ett par veckor.
Det var en snäll och lydig tjej så när jag bestämde mej för att det var dags för sista kvällskissen så såg jag ingen anledning till att ha henne i koppel. Jag öppnade dörren till trapphuset och lät henne gå ut före mej. Jag var så nonchalant så jag brydde mej inte ens om å tända i trappan, jag skulle ju bara ett par steg ner och sen ut genom dörren...
Jag tog på mej kappa och stövlar och stängde lägenhetsdörren efter mej och i den kolsvarta trappan kunde jag se gatlampans sken genom ytterdörrens sidofönster ... Men jag såg inte hunden...
Mitt i trappan kände jag hundens huvud mot mitt ben, snubblade till och tog tag i räcket för att inte ramla. Jag menar..: Vem vill ramla ner för en trappa höggravid?? Ja, inte jag i alla fall...
Hängandes i räcket, smidig som ett kylskåp, så kände jag hur det högg till i vänstra foten och det liksom knakade till. Men jag lyckades ta mej upp och fast det kändes lite suspekt i foten så var jag ju tvungen å ta ut hunden. Vissa saker är ju bara ett måste, eller hur??!!
Sakta, väldigt sakta, gick jag ner för trappan och foten kändes fortfarande lite lurig, men jag kunde ju gå på den. Väl ute på gården så hade jag ett par hundra meter ner till skogen och hunden hoppade glatt i förväg. Hon visste ju vart vi skulle. Jag däremot undvek av strategiska skäl att hoppa utan la all mitt fokus på att inte halka på de frusna vattenpölarna.
Efter mycket möda och väldigt stort besvär så nådde även jag skogen och när jag sett att hunden gjort det hon skulle så var det dags å styra kosan tebax till lägenheten. Men nu började det göra väldigt ont i foten och full av självömkan stapplade jag mej de få hundra metrarna tebax till hemmets lugna vrå. Det var svinkallt och det gjorde bara mer och mer ont i min fot.
Väl inne i lägenheten så trevade jag mej fram till stolen i hallen och med ett fasligt suckande hävde jag hela mej ner på sitsen. Höger stövel for av med fart, men sen var det ju det där med den onda vänsterfoten.
Har nån av er försökt få av er en gummistövel av seglarmodell från en fot som blivit misstänkt, liksom lite rund kring leden, lite typ så där?? Inte det?? Men då kan jag tala om att det gör förbannat ont.. Lite som att det svartnar fram för ögonen och hela smärtan från foten skjuter fart rakt upp i skallen. Nästan så det lutar åt att det finns en förbindelse mellan foten och tårarna, för när jag skulle ta av stöveln så forsade tårarna ner… Jäklar i havet vad det gjorde ont.
Innan jag fått av mej även strumpan så visste jag att foten inte skulle se lika dan ut som den högra, och tänk så rätt jag hade!!! Den var dubbelt så tjock som den högra och alldeles knallblå.. Eller ja, knallblå kanske är fel nyans, men ni fattar va??
Jag ringde snabbt en väninna som lovade köra in mej till akuten, bara jag ringde dit och avtalade tid. Sagt och gjort… Men se det där skulle visa sej inte vara det enklaste….
Jag presenterade mej
”- Hej jag heter Gisela och tror att jag behöver en röntgen. Jag har snubblat i trappan över hunden och min vänstra fot är svullen och blå.”
” - Jasså, vad tror du att det är för fel på din fot då?? ”
”- Eeh det vet jag inte. Det är ni som har utbildning, inte jag. Men den är dubbelt så tjock som den andra och väldigt blå”
”- Ja, vi kan inte röntga den i kväll för det har varit ett knivslagsmål och alla läkare är upptagna. Mår du bra förövrigt?? ”
” – Eeh, jag är gravid i nionde månaden.”
”-Men va kul!!! ” Lägg foten högt och kontakta vårdcentralen i morgon. ” Klick.
Ja, vad göra nu då?? Masade mej runt i lägenheten och styrde om med kuddar vid fotändan, kom slutligen ner i horisontalläge och skulle sen föröka sova. Ja, ni kan väl alla räkna ut hur bra det gick va??
Det blev måndag morgon och jag ringde vårdcentralen och en sjuktaxi och kom med förhoppning om en snabbvisit och en remiss in till röntgen. Men icke då….
Ortens vårdcentral hade begåvats med en nyutexaminerad ung läkare som tog sitt nya kall på stort allvar. Och ville ha mej upp på britsen för att kunna lyssna på bebisens hjärtljud. Men efter en av de värsta nätterna i mitt liv så var jag nog ganska barsk i tonen när jag väste nåt om att ”ge fan i magen, rör inte foten men se till å ge mej en remiss in till röntgen”.
Men som sagt, läkaren var ny och totalt uppfylld av sitt yrke och tyckte nog att jag var i lite gnälligaste laget. Troligtvis hormonellt pga graviditeten och i och med det lite överkänslig. Med mild ton förklarade han att det troligtvis var en kraftig stukning och att det inte behövdes någon röntgen. Sköterskan skulle linda om min fot, ge mej ett par kryckor och så kunde jag komma tillbaka om en vecka om det inte blivit bättre. Det vore bra om jag började föröka stödja på foten om en tre – fyra dagar.
Veckan som kom blev en mardröm. Hur jag än gjorde så hade jag så himla ont i min fot. Även den enklaste av enkla saker blev ett helt företag och jag blev mer och mer nerstämd. Kände mej precis så överkänslig och gnällig som läkaren tyckte och det mesta var pest och pina.
Jag hade ju sett hur rörigt det var på måndagsmorgonen, så jag tänkte vara lite smart å inte åka dit akut utan faktiskt beställa tid till måndagen. På så sätt borde ju mitt besök underlättas för både mej och läkaren. Ganska hoppfull ringde jag därför till vårdcentralen och bad sköterskan om en tid till måndagen.
”- Vad sa läkaren när du var här i måndags då??”
”- Jo, att jag skulle komma tillbaka om en vecka om det inte blivit bättre.”
”- Men det har ju inte gått en vecka än och det är flera dagar kvar till måndag. Vad tror du det är för fel på din fot?? ”
” – Jag vet inte vad det är för fel på min fot, hade jag vetat det så hade jag inte behövt ringa. Det är ni som har utbildning, inte jag. Min fot är dubbelt så stor som den andra och alldeles blå och den gör skitont.
” – Du är gravid med va??? Välkommen tillbaka på måndag” Klick.
Jaha… Ytterligare dagar av smärta och vånda. Var jag verkligen en sån gnällspik???
Helgen var inte en av mina bästa ska jag säga, jag kände mej rätt eländig faktiskt. Väldigt eländig och förbaskat utlämnad.
Så kom då måndagen och det hade gått 8 dagar sen jag trampade snett i trappan. Det låter kanske inte så mycket, men jag lovar, det är en faslig massa dagar när man är ”blockhalt” och har en kraftig bula över magen.
Väl nere på vårdcentralen igen så kunde jag bara konstatera att det inte fanns någon läkare över huvud taget att tillgå. Det började bli lite panik i blickarna hos sköterskorna och de ringde in till Värnamo sjukhus och förklarade läget. Självklart fick jag en tid på stående fot och skulle omedelbart in med taxi för röntgen…
Men återigen blev allt fel och jag kan inte riktigt komma ihåg vad det var, men jag vet att jag fick omboka min tid.
Tisdagen kom, 9 dagar efter att jag snubblat i trappan och jag fick äntligen komma till en vettig läkare. Han bara skakade på huvudet och skickade ner mej till röntgen. Och resultatet lät inte vänta på sej. Upprörd och frustrerad kunde han visa på en 3 centimeter lång fraktur i fotleden. Tacka fan för att jag hade haft ont!!! Han var så förbannad på vårdcentralen hemmavid så han bara fräste.
Men jag blev väl omhändertagen av ett par tjejer som la det sköna gipset så min fot äntligen kunde få börja läka. Och efter att ha gått med bruten fot i över en vecka så kändes det fantastiskt skönt att bli både trodd och omhuldad.
Det är egentligen inte så farligt å bryta benet och det är heller inte så farligt å vara gravid, men snälla ni, försök och undvik att det sammanstrålar, för det är inget hit…
Att föda barn med gipsat ben är ju också ett äventyr i sej… Men det är en helt annan historia
Va rädda om er så hörs vi snart igen
// G