Det har varit en fin dag. Boken kom från förlaget, i ett kuvert. Jag ville öppna den på en specifik plats, jag hade legat vaken natten innan och tänkt på det. Så, jag cyklade ut till vapnö, parkerade cykeln jämte ett av fälten, spatserade rätt över fältet och satte mig under ett träd som jag, när jag bodde i huset en bit därifrån, brukade gå till. Jag hade inte varit på den platsen sen jag flyttade för fem år sen. Så jag satt där och himlen var blå och jag hörde svalan men såg inte den och flygplanen kom och gick på flygfältet och jag fick märken från tistlar och något från brännässlor och jag öppnade kuvertet och det var blått och rosa och grönt och fint. En fin liten bok. Och jag där, i vapnö. Jag vet inte vad jag var gladast för - boken eller att äntligen vara hemma en stund igen.

Det var en bra dag.

På min dörr hänger en skylt som jag har gjort själv. Det står "vettigt folk slösar med kärlek". Vissa dagar tänker jag att det verkligen är så, andra dagar tänker jag att jag bara borde skärpa mig.

Ibland när jag går runt i stan, så börjar jag se allting på ett helt nytt sätt. Jag börjar se på livet som ur en naturfilm. Som att alla omkring mig är djur. Oftast är de kor, det är på något sätt enklast. Det är ju ändå så, att alla egentligen bara är djur. Det spelar ingen roll om man har en iphone eller om man har fotsvett eller om man lyssnar på Lasse Stefanz. Alla går bara runt och letar efter sin plats, sin person att känna sig hemma med. Alla är bara kor. Alla kommer ruttna bort någon gång och ätas upp av maskar.

Andra dagar tänker jag att det inte finns några begränsningar. Att vi kan rädda världen. Att det verkligen inte finns någonting vi inte kan göra. Att allt kan bli så oändligt bra om vi bara investerar i det.

Av någon anledning är dessa två synsätt precis lika skrämmande, och precis lika lugnande, samtidigt. Fast, främst lugnande, tror jag. Jag gillar kor.

På sistone har jag haft svårt att bestämma mig för saker. Det är som att jag inte riktigt kan välja lag. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska tycka synd om en person, håna den, hata den eller älska den. Egentligen speglas allting tillbaka till mig. Det handlar inte så mycket om hur de är, eller vad de gör, utan mer vad jag vill ha sagt. Eller vad jag känner. Jag vet inte vad jag känner.

Det utspelar sig i alla möjliga sammanhang. Senast igår på matchen mellan hif och hbk. Jag tyckte synd om och hånade omvartannat. Samma personer. Likadant är det i vardagen. Jag kan inte riktigt bestämma mig. I övrigt kan jag nog inte bestämma mig för vad jag ska känna för mig själv heller. Det är ju där allt börjar. Kanske handlar det om att man måste riva vissa murar innan man kan veta något sådant. Men jag vet inte hur pass intresserad jag är av det.

Jag kom precis hem från Where the action is. Det var mig en fin dag, trots att jag inte förstår mig på Göteborg. Men att åka spårvagn känns som att åka en trimmad version av Farfars bilar, och det gör mig glad.

Jag har tänkt. Finns Den själviska kärleken? Är kärlek kärlek, om den är självisk? Är inte halva grejen med kärlek, att man ska vilja den andra väl. Mer väl, än vad man vill sig själv. Att man ska ställa den personen högst. Eller, åtminstone väldigt högt. Så om man då tycker om någon, och vill ha den personen för sig själv till det pris att personen blir lidande, man själv mår dåligt, och andra påverkas, är det då ändå kärlek? Trots att man uppenbarligen inte vill den andre personens väl. Inte tillräckligt, iallafall.

Om jag till exempel står framför The high voltage stage, och ser Conor Oberst sjunga Poison Oak, och inte vill att alla andra ska vara där, och blir upprörd över att han kramar nån överlycklig tjej, trots att jag fick röra hans hand. Kallas det kärlek, trots att jag ju inte vill hans bästa.  Trots att jag ju bara vill mitt bästa.

Ibland spelar det ingen roll vad man tänker, säger, eller känner. Det gör ingen skillnad. Det är som det är ändå. Det är tur att man har en riddarrustning i garderoben.

Eller så är det så att jag inte tar någonting på allvar. Att jag bara skämtar bort alltihop. Det finns förmodligen olika plan av alltihop. Jag vet inte.

I min ålder är förmodligen det mesta på skoj. Eller, jag tror det i alla fall. Det ska vara skoj med fredagkvällar och det ska vara skoj att shoppa och det ska vara skoj med fritidsintressen och det ska vara skoj med umgängen av olika slag. Jag tror inte att jag riktigt förstått. Jag vet inte hur man ser världen utifrån den vinkeln. Allt jag gör, görs under blodigt allvar. Inte så att jag aldrig har roligt, det har jag absolut, men även det roliga ser jag även väldigt seriöst på. Det är ju lite dumt, för mest vill ju folk bara ha roligt. Inte ta saker så allvarligt. Det vill inte jag heller, egentligen. Det hade varit hejdundrande skönt att inte bry sig så mycket.

Nu har jag sett Freaky Friday och varit lättsam på solokvist. Man lär sig, minsann. 

Min vän eskimån gör de bästa bilderna.

Ur "Hey Dolly" av Amanda Svensson

"Hon brukade säga att det är fan så viktigt att man hittar något eget. Man kan liksom vara hur trygg som helst med sitt liv och sina vänner och skit, men vet man inte var man har sig själv, vad som finns allra längst in i en och som kommer finnas kvar i en oavsett om man förlorar allt annat, alla sina åsikter och skivor och tjejer, det där måste man veta vad det är om man ska kunna bli lycklig och så. Låter som en pundargrej va, men det är så Dolly. det är fanimej så." 

7 april 97

"idag har jag lekt med marie och vi gick till hästarna. hästarna bet mig."

Jag har tänkt på en sak. Vissa saker borde man låta vara. Trots att allt man vill är att göra någonting. Om jag ser en ros som är på väg att slå ut, så vill jag peta. Jag petar på den, trycker in fingret bland bladen och drar gärna lite. Så blomman slår ut lite fortare än vad den hade gjort annars. Det är ju bara dumt. Det blir ju inte bättre för det, det ser ju bara konstigt ut. Samma sak är det med rimfrost. Eller snö. Det ligger så vackert och allt är så stilla, så jag går dit. Man vill vara där det är vackert. Men ibland kanske det är bättre att se det genom fönstret. Låta det vara och tycka det är fint. Inte vara så ego.

Jag tror att jag har förmågan att falla för telefonförsäljare. Och telefonsupportrar. Det är ingen bra egenskap. Inte för att det någon gång hänt, lär säkert heller aldrig hända, men om jag vore lite yngre. Eller mer desperat. Man skulle kunna se det som romantiskt. Men det är nog inte romantiskt. Bara ganska konstigt. Och det är ingen bra egenskap.

11 mars 97

"idag är jag ledig från skolan och jag gör en bok."

Jag läser i mina gamla dagböcker. Just nu är jag inne på min allra första, jag började på den ett par dagar efter min åttonde födelsedag. Det kan vara den sorgligaste boken jag någonsin läst. Inte för att det händer något hemskt i den, utan mer för att det inte händer något i den. Knappt.

Jag kommer behöva dela med mig av citat ur böckerna under den närmsta tiden.

Förresten, jag kommer ihåg hur min mamma brukade hitta på saker att göra när vi var små. Inte just för att jag skulle få något att göra, för jag visste nog hur man lekte i ensamhet, utan för att jag skulle ha något roligt att skriva i min dagbok.

Min morbror har en teori om att jag är en björn. Eller åtminstone ganska lik en sådan. Ibland behöver björnar dra sig undan, vara själva. Krypa in i sitt skal. Gå i ide. Det kanske är det jag gör nu. Det hade varit fint, det är en fin teori. Jag gillar björnar. Och jag gillar hur självklart, naturligt och fullkomligt kärnfriskt det låter att bara gå i ide. Enda anledningen till att det är svårare för mig är att jag samtidigt måste posera som människa.

Ur Åsa Ericsdotters "Tillbaks":

"såja

för vi säjer att det går över sköljer lakanen i saltvatten kalle anka med hallonsaft och resväskor som gått i baklås men vi ska inte packa mer nu och det åskar en morron en ny hamster under trädet vi spikar kors sjunger begravningar

vet allihop att hundar skulle levt längre oavsett"

Jag har aldrig tänkt på det förut, men "skafferi" är ett väldigt fint ord.

"Konstnärssjäl", däremot, är ett förfärligt ord. Huva.

Ibland googlar jag bilder på mitt barndomshem. Bara för att se så att det fortfarande står kvar. Lite som när man spionerar på gamla vänner på facebook. Fast mitt hus kommer nog aldrig flytta till Sydamerika. Eller få för sig att läsa genusvetenskap.

http://maps.google.se/maps?f=q&source=s_q&hl=sv&geocode=&q=Bj%C3%A4llbo,+Halmstad&aq=0&sll=61.606396,21.225586&sspn=18.692857,54.140625&ie=UTF8&hq=&hnear=Bj%C3%A4llbo,+Halmstad,+Hallands+L%C3%A4n&ll=56.69673,12.813771&spn=0.000652,0.001652&t=h&z=19

Jag gillar folk som gillar sina egna statusuppdateringar på facebook.

Och jag gillar åska.

Och jag gillar sättet som mjölk känns varm eller ljummen när man hällt i socker.

Och jag tycker om att kunna stänga om mig.

Och jag tycker om att gå. Och när jag gått en bit, så går jag lite till. Sen fortsätter jag så, tills världen återupptäckts.

Det bästa med att skriva dagbok kan vara att läsa ur dem i efterhand. Efterhand som man glömmer vad man gjort av sina tjugotvå år på jorden, så blir man mer och mer överraskad när man läser ur böckerna. Som att det inte alls handlar om mig. Som att någon helt annan suttit och skrivit det, menat det. Och igenkänningsfaktorn är total.

"Hon är den typen av tjej, som har orange på sig."

För någon natt sedan drömde jag en mardröm. Jag minns att jag såg mig själv i spegeln, jag var tio år igen. Inuti var jag fortfarande tjugotvå, jag tänkte fortfarande en tjugotvåårings tankar, hade fortfarande en tjugotvåårings kläder, men mitt ansikte var en tioårings. Och jag hade page. Som jag hade när jag var tio.

En annan bild ur drömmen är att jag ser mig i spegeln, och jag har tillbaka mitt långa hår. Jag är jag. Jag drar handen igenom det, som jag brukar göra, och mer än hälften ramlar av. Jag har åter en page. Jag är åter tio. Jag undrar hur stor del av ens personlighet som utgörs av håret. Och jag undrar om det ens var det drömmen handlade om.

Om jag någon gång får barn så ska vi skolka tillsammans. En gång varje år eller termin, så ska de få stanna hemma från skolan, och jag ska få stanna hemma från jobbet. Vi skulle kunna åka iväg någonstans, över dagen. Kanske liseberg eller någon sjö eller ta färjan till helsingör. Eller så blir vi hemma. Medan de andra barnen är i skolan, och de andra vuxna är på jobbet, hade vi kunnat baka kakor. Vi kommer äta lunch i sängen, se på film med kakorna och alla kommer ha sin pyjamas på. Det skulle bli den bästa traditionen.

Hittills väger min depression 11 kilo.

Alla är egentligen exakt samma personer. Egentligen. Om man bortser från att den personen har ett hjärtformat födelsemärke(och det har ingen annan), att den personen kan rabbla världens alla länder i bokstavsordning(och det kan ingen annan), och att den andra är så fruktansvärt vacker att man får ont i ögonen(och det är ingen annan), så är vi alla samma personer. Om man skrapar bort allt det som gör oss till moderater, fnittriga tonårstjejer, diktatorer eller fotbollsspelare, så ligger det mest basala där under. Det mesta basala av ett bubblande skratt, en vilja att hjälpa, bottenlös sorg, avund, hat och en liten liten röst som bara vill ropa på mamma. Egentligen.