Klockan 11 ringer det på dörren och jag ska checka in med mitt personnummer. Jag ska snart byta om till Region Skåne för att delas in i diagnosordning. 
Jag är väntad för att låsas in efter snart ett decennium som läkemedelsnarkoman. 
Allt jag flytt ifrån kommer sakta in och jag kan inte gömma mig i dimman, som kanske ger mig en bättre utsikt senare. 
Jag är rädd för att vakna. Jag är rädd för att känna 
det jag flytt ifrån. Jag är rädd för den jag har blivit. 
Jag hatar vem jag blivit. Och att jag tillät mig sjunka så lågt. För vad jag gjort med mig själv är egentligen så simpelt - jag lyssnade på läkare, jag litade på dom, idiotiskt nog. 
Jag kommer aldrig att bli redo för det här men jag är så trött på att överleva och inte leva längre. 
Så innan jag loggar ut, vill jag tacka mina föräldrar som stått tätt intill och fångat upp vad vården inte klarade av, och till min älskade fästman som mirakulöst stannat kvar, trots allt, med innerligt hopp och drömmar kvar med Oss. Cizo, hela vägen. 

"Jag kan vara självupptagen, tanklös men jag älskar dig och vill dig alltid bara väl". 

Vi ses på andra sidan. 
Peace out and knocked out loaded.