.. och slå ut fönster för att räcka mig

           såpass att jag kan nå något annat

    än vad jag borde 

        Ett morgonsamtal blir ett avgörande

       och resten av dagen vilar 

   på dom orden, att det nalkas en helvetisk februari 

                  på VPB i malmö för att transporteras 

            till Helsingborgs avdelning 56, 

               vad ska jag säga? Jag hoppas rökrutan 

är härlig, fin och gul, gärna rutat golv 

från 70 talet så jag kan hålla mig där

     förbjuda dom andra 15 att hålla sig ifrån mig

- nästan ett decenium ska ur kroppen - 

           inte än, det lugnar mig men det spelar ingen roll när

       eller hur mycket jag skjuter upp det,

   det kommer. dagen kommer. sängen står där. 

inte än.

men om ett telefonsamtal till.    

O r d k o n s t 

    p o e s i 

k l a r t e x t 

  med  n o n s e n s 

              mina textrader går fortfarande att redigera

och jag har all tid i världen att berätta hur orättvist det är

      men det kan jag låta någon annan berätta för mitt

är inget värt att berätta 

       - det är en märklig värld vi lever i - 

jag är för gammal för att finnas

för ung för att förstå 

    om man inte gör research i lagboken. 

Den där scenen 

   i lejonkungen då 

Simba blev förråd av något 

han aldrig gjort

             det är vad som väntar över en ovaken och

lättirriterad Erica imorgon (dessa jävla morgnar) 

       över ett zipsamtal som förmdligen kan 

ta sig i röven några gånger. 

med musik som bakgrund

19 dagar. 

att få röra vid dig igen

var overkligt.

att hålla i dig och höra dig

var overkligt. 

att kunna sova igen 

var overkligt

där finns vissa saker 

som är värda

att sakna. 

Jag SAKNAR dig. 

JAG saknar DIG

jag saknar dig

JAG SAKNAR DIG

Jag saknar Allt med Oss när det är som det ska. 

.. att allt försvinner. 

Jag är en av dom. 

Du också. 

Och ni. 

Vi var en familj.

Även om vi inte ville.

Nu har vi förlorat

en familjemedlem 

som alltid kunde 

kunde locka fram ett leende

i allt elände. 

Vi Oranaflickor. 

Ord bryter meningarna

    och det man lämnade 

  eller sa försvinner 

            som att tappa 

       sig sjäv igen, igen och igen 

   tills man inser 

 att det är inte värt det. 

      Lördagsklinket rakt ut i 

 ingenting och hoppas att 

   den klingar tillbaks men 

            den turen har jag inte haft

        Jag kan inte minnas senast jag 

blev tagen på allvar, idag var en sådan dag då

                     Ingenting var gjort och jag vet

             och jag kände på mig att det hängde på mina

någon av mina tre scenarion. 

        Den första var det bästa av alla världar

   sånt som inte finns och aldrig sker, 

att dom hade kommunicerat, läst på, 

 hade en plan om att lägga in mig på avd 55

att jag har varit tillräckligt tydlig med vad jag vill, 

      att ni förstod att jag har varit tillräckligt i öppenvård

   och att där fanns någonting, någonting iallafall ... 

men det var bara ännu ett samtal med tomma löften 

     scenario två innebar att dom skyller på varandra,

vilket betyder att allt handlar om pengar. 

                   Kanske är det för tidigt med utgifter i år 

eftersom dom lovat mig en säng men när vet

ingen mer än jag - datum och tider ska stämma med andra först,

  sedan att bli kallad kan ju falla mellan stolarna sedan blir jag kallad till ett zipmöte med läkare, sjuksköterska, 

två från socialen, en som är inom pyskisk hälsa, den andra inom missbruksvården 

där dom sen kommer att peka fingrar mot varandra

- den här skiten ska ni betala - 

och jag går därifrån inte mer klok än jag var innan jag gick in 

          jag är enbart en utgift som bett om DBT, traumabehandling, 

men framförallt avgifta giftet dom gav mig, som var så bra .. 

 ärligt talat, så är det inte roligt längre. Jag skrattar inte iallafall. 

Jag dör. I väntan mellan era stolar. 

Jag blockerar idag

 för det jag kommer 

få imorgon är precis

så det känns ändå

inga svar, inga steg

så vad eller vem 

kan jag skada ifall

jag bara håller mig till mitt eget.

Sällskapet har gått hem för längesedan, 

  alldeles för längesedan gick jag på 

att någon människa skulle kunna älska mig

   att någon skulle känna mig trygg 

vad livet var överhuvudtaget 

   men jag fick ett tillfälle som jag höll fast vid

ända fram tills idag. Jag har lärt mig att närhet

     är något som är fint och något att längta efter

jag fick det jag saknade 

       men nu spelar jag ingen roll längre 

och det spelar ingen roll var jag tar vägen. 

Jag vet inte vad som är värst

    att vara ensam, antar jag

 gräset växer i munnen 

 och lite sällskap samlas framför

        och upphör i dimman. 

 Inte en rad kan fylla tomhålet jag känner 

av all saknad med en familj som 

inte finns 

att ge det en chans gjorde jag

 men det var den sista 

jag såg det, jag ser det och jag hör det 

ni ser det inte, och ni hör det inte 

       något som aldrig nånsin komma ske 

det är att vi kommer aldrig klara av varandra 

          Jag kanske kan nå 

 ifall jag sträcker mig lite längre ut

 om jag når dit så når jag marken

och det är väl det man ska vara

sikta för att stå

    vad som sker där nere sen

är inget vi behöver ta än. 

           Jag sträcker ut två händer för en 

säkrare landning för att krossa det sista

   jag har kvar, för det är inte så långt 

det är som ett brev till 10:e våningen .. 

Min mage vänder sig   u  t 

  och 

in 

men tackar så mycket för maten 

     tyvärr gick det för långt

    för den andra hjälpen nu. 

   det har gått över gränsen, igen.

När några rader börjar betyda någonting

     då vet du att jag inte kan hantera det.

     Flertal människor ligger på sätena 

andra slår i väggarna 

   jag är nog en av dom i mellan 

höjer volymen och låter andra störas av 

       hur det låter i mitt huvud

men jag saknar dig och jag 

        ville så gärna att du följde med.