Klockan 11 ringer det på dörren och jag ska checka in med mitt personnummer. Jag ska snart byta om till Region Skåne för att delas in i diagnosordning. 
Jag är väntad för att låsas in efter snart ett decennium som läkemedelsnarkoman. 
Allt jag flytt ifrån kommer sakta in och jag kan inte gömma mig i dimman, som kanske ger mig en bättre utsikt senare. 
Jag är rädd för att vakna. Jag är rädd för att känna 
det jag flytt ifrån. Jag är rädd för den jag har blivit. 
Jag hatar vem jag blivit. Och att jag tillät mig sjunka så lågt. För vad jag gjort med mig själv är egentligen så simpelt - jag lyssnade på läkare, jag litade på dom, idiotiskt nog. 
Jag kommer aldrig att bli redo för det här men jag är så trött på att överleva och inte leva längre. 
Så innan jag loggar ut, vill jag tacka mina föräldrar som stått tätt intill och fångat upp vad vården inte klarade av, och till min älskade fästman som mirakulöst stannat kvar, trots allt, med innerligt hopp och drömmar kvar med Oss. Cizo, hela vägen. 

"Jag kan vara självupptagen, tanklös men jag älskar dig och vill dig alltid bara väl". 

Vi ses på andra sidan. 
Peace out and knocked out loaded. 

Jag delar upp 

   det sista jag har för att det ska räcka

innan jag ska lämnas

på plan 2 i malmö 

    för att rensa ur 

   vad jag gjort mot mig själv

och ni vet lika väl som jag 

       att det här är mellan mig och jag själv 

och ingen annan så vad som händer

    var det jag som ville det

Att få höra din röst 

     igen 

         gör lite ont 

  jag litar inte på

  dom orden från

   henne 

även om ni inte är i samma rum 

    finns där närhet och jag kan 

känna dofterna som blandas och

         jag är inte en av dom 

lögner. finns i ditt register. 

lögner. finns i din historik. 

lögner. finns runt vårt hjärta.

  - och jag har frågat. 

Nämner mitt namn med en ton 

   som om ni försökte begrava det under asfalt

        utelämnar mig för att jag förstår ändå inte

och verkar tycka det är okej,

  trots att jag är där när allt sker 

vi har hela tiden sökt problem 

     och vi kom fram till att det är jag 

så jag ska hålla mig här högst upp i tornet

  i en tystnad som står för mig själv eftersom

      jag vet inte vad jag ska göra

      kanske om ett datum nämns snart

      går det inte längre att smyga ifrån det uppenbara

Jag räknar 45 minuter

       + 15 minuter + 40 minuter + 2 timmar

fortsätter genom hela helgen 

     (jag önskar verkligen att jag dog för 26 år sedan den 2 mars) 

 men vad hjälper det mig nu, att önska mig tillbaka? 

Det Tar Mig Ingenstans men det all denna vakna tid

    finns det alltid plats för extra många tankar och hur,

var och när men framförallt varför? 

Jag har inte varit så behövd sedan du fastnade i Växjö

      för fem år sedan, jag har aldrig varit någon man behöver

förrän det verkligen skiter sig - för då dyker jag upp och

står där tills jag inte behövs och får ett finger i röven

      jag bad om hjälp i morse men fick ännu ett finger 

i halsen, jag mår inte bra, jag mår faktiskt inte bra 

     hur det här går till, hur jag är och varför jag aldrig funderat på

- men jag då? 

      kanske rök mina chanser när jag genomförde 

mina viljor, därför blir jag tagen för given idag.  

Så jag har ingen kommentar angående helgen.