Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2020)
>>


Take me as I am...

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Har inte haft så mycket inspiration det senaste. Men skriver lite nu igen. Det händer en del, samtidigt som det inte händer mycket alls. Låt mig förklara lite.

Jag håller mig mest hemma som vanligt, på grund av corona, men också för de vanliga orsakerna....att jag inte mår bra. Jag har mina bra dagar, och mina mindre bra dagar, och väldigt jobbiga dagar. Dagar med trötthet, svår migrän, och ångest och depressioner.

Men har bra dagar också, till och från. Jobbar mycket med mig själv, "inre arbete", för att försöka ta mig framåt och uppåt. Inte lätt, inte lätt alls, men jag försöker åtminstone. 

Jag hämtar mycket styrka i att jag har kommit långt med mig själv, när det gäller min självkänsla och självförtroende. Har jobbat mycket med det. Har också jobbat mycket de senaste åren med att lära mig att ta hand om mig själv bättre, genom att lära mig säga nej, säga ifrån, sätta gränser och inte acceptera eller tolerera att bli dåligt behandlad. Det har varit mycket svårt, men har kommit långt där med.

Jag är en människa som i grunden är väldigt självuppoffrande, och sätter alla andra före mig själv och mitt eget välbefinnande. Någon som alltid vill vara alla till lags, och tillfredsställa alla andras behov, före mina egna. Jag har alltid i hela mitt liv prioriterat andra före mig själv, sett till alla andras bästa före mitt eget bästa...och det har utnyttjats grovt, av så många människor under mitt liv, i både vänskapsrelationer, familjerelationer, arbetsrelationer, och kärleksrelationer. Många, många, många har utnyttjat det faktum att jag har svårt att säga nej, svårt att sätta gränser, vill vara till lags, och har lätt att förlåta. Jag har förlåtit människor, och har förlåtit saker som gjorts mot mig, som inte många andra skulle göra. Och blivit rejält jävla bränd av det.

Men jag kan ändå i slutändan hålla ryggen rak och huvudet högt. För detta säger mer om andra personer, hur dom är, än vad det säger om mig. Det säger mer om hur jäkliga folk kan vara och bete sig. Jag är den som går ur detta "segrande ur striden", för jag har ALLTID varit snäll, vänlig, omtänksam, kärleksfull och förlåtande, till och med mot dom som sårat mig. Det är MIN karaktär. Andras karaktär...ja hur dom behandlat mig säger kanske mycket om vad den är. Så jag går med mitt mitt huvud högt, och är stolt över den jag är.

Om andra inte kunnat uppskatta mig för den jag är, eller vad jag gör för dom, det är inte längre mitt problem. Kämpar inte någon för mig, så slutar jag kämpa för dom...numera. Den tiden av mitt liv är över.

Nu har nya tider tagit vid, och en ny Angelica har fötts...ur askan av det vrak som varit jag. Och som en fågel Fenix, reser jag mig ur den askan.

Det kommer visserligen ta lång tid för mig att komma dit jag vill, för min process är långsam, men jag är helt okej med det. Andra som vill att det ska gå snabbare, och inte har tålamod med min process, säger jag "bye bye" till. Och till dom som egentligen inte bryr sig, men ändå vill ha mig där för sitt eget nöjes skull när det passar dom, dom får också ett ganska högt och ljudligt,  "BYE BYE"!

Nu till det roliga. Efter att ha varit ensam i flera år, (frivilligt, jag ville vara ensam), så har jag nu träffat någon, en man jag dejtar. smiley

Vi har träffats ett tag, och har valt att ta detta i väldigt långsam takt, och kastar oss inte in i något. Vi låter relationen långsamt växa fram emellan oss, och lär känna varandra ordentligt, innan vi bestämmer om det ska bli seriöst eller inte. Mycket smart strategi får jag säga, efter att många gånger ha kastat mig in i relationer...och det har då failat totalt. Så nu blir det annorlunda den här gången, då det finns gott om tid att fundera och reflektera över hur man vill ha det och vad man känner. Hur det blir, det får framtiden utvisa. Det känns bra i alla fall.

Och en väsentlig skillnad nu, är att denna man skiljer sig med astronomiska mått från dom män jag tidigare varit i relationer med. Detta är en man som...hör och häpna...faktiskt bryr sig om mig och tycker om mig genuint på riktigt. Utan baktankar, utan agenda, utan själviska motiv. Och tycker om mig för precis den människa jag är. heart

Dom flesta andra jag varit med, har bara tyckt om mig för den dom har velat att jag ska vara, en slags shablon-Angelica, som dom skapat i sitt eget huvud. Och när dom har upptäckt att den jag verkligen är, inte har stämt överens med den Angelica dom har skapat i sina huvuden, så har dom tröttnat och lämnat. Verkligen fått mig att känna att jag inte duger. Och har jag förlåtit dom och gett dom flera chanser, (dumma mig), så har dom använt sig av mig ett tag för sina behov, och sen lämnat mig igen, bara skitit i mig. Många gånger ghostat mig. Tro mig, jag har blivit ghostad många gånger...ibland av samma person flera gånger om. Och naiva, godtrogna, förlåtande jag, gav många chanser...för i mitt huvud, och i mitt hjärta, ville jag så gärna tro att jag betydde mer...mer än jag uppenbarligen gjorde. Och jävlar vad ont det gjorde, varje gång jag upptäckte att jag inte dög att bli älskad av dom. Det knäckte mig. Det är jobbigt att erkänna, att jag lät det knäcka mig.

Men till sist fick jag nog...på riktigt nog. Det trodde folk inte, många blev tvärförvånade när jag faktiskt började säga ifrån och till sist stå upp för mig själv. I...was...done! No more chances...ever again.

Det viktigaste jag tror dom har lärt sig av detta, är att saker och ting får alltid konsekvenser. Så man ska vara noga med hur man beter sig mot andra, hur man behandlar andra. För konsekvenser blir det alltid, i någon form. För väljer man ett beteende, så väljer man också samtidigt konsekvenserna som följer med det beteendet. Life lesson.

Och det viktigaste jag har lärt mig, är mitt eget värde. Jag är värd kärlek. Jag är värd respekt. Jag är värd att bli sedd, hörd, accepterad och älskad för den jag är. Det lärde jag mig...den mycket hårda vägen. Men i slutändan, har det varit så värt det. För sanningen är, att det är bara genom smärta och lidande, som man kan hitta sig själv. Tillslut, hittar man sig själv. Och hittar någon som kan ge en allt, allt det där som ingen annan gav en. heart

So worth it! yes

Ta hand om er, och var försiktig, nu i coronans tider. Kram!

 

 

 

 

 

 

25 Maj 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I have Hope.

 

 

 

 

 

"Hope in Front of Me" - Danny Gokey

 

 

 

 

 

26 April 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Still alive after all...

Nu skriver jag lite igen. Det var ett tag sen.

Saker och ting känns mörkare nu, har kommit in i en sämre period. Psykisk ohälsa tar ingen paus bara för att corona härjar.

Jag har inga problem med att leva i "karantän". Ensamheten är jag van vid och trivs med. Jag är inte rastlös för fem öre, och jag längtar inte efter att träffa folk. Även vid normala fall så undviker jag att träffa folk. Jag är en väldigt introvert människa, och trivs med att leva isolerat. Så det är inget problem. Tvärtom, jag tycker det känns skönt som omväxling att det livet jag lever, nu anses vara det bästa sättet att leva, ett sätt att leva som till och med räddar liv. To stay at home as much as possible - today, that saves lives.

Men mörkret inom mig väller över mig, det smärtsamma men välbekanta mörkret. Det finns alltid där, mer eller mindre. Oavsett vad som händer på utsidan, eller omkring mig. Smärtan i mitt bröst, som gör det svårt att andas, tyngden som drar ner en, sorgen som kväver en, paniken som slingrar sig inuti - allt det finns alltid där. Alltid.

Ibland när jag har mina bättre perioder, lättar det lite. Som ett lågt brummande ljud inom en, det finns där, det känns bara lite mindre. När jag kommer in i mina sämre perioder, så eskalerar det till väldiga nivåer. Som ett högt skri, som naglar mot en griffeltavla. Det känns som en orkester i huvudet, som vassa skärvor som skramlar runt i bröstkorgen, som rakblad instuckna i hjärtat, och en smärta som ekar i själen. Och jag känner mig tom som ett bottenlöst hål, och även full av sorg, smärta och förtvivlan, samtidigt. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.

Det är psykisk ohälsa. Och det är inte bara jag som har det, det är så för så...många...andra...människor också. Det är depressioner, det är ångest, det är sorg, det är hopplöshet, det är förtvivlan, det är desperation, det är förvirring, det är trötthet, det är vansinne - och det är konstant. För så många människor världen över, som lever med detta 24 timmar om dygnet, alltid. Vare sig det är virus-pandemi, eller inte.

Och det tas sällan på allvar. Och det driver en till vansinne!

Om en person har brutit sitt ben och går på kryckor, så är det -  "Åh, stackars dig! Vila nu mycket, och krya på dig. Vi finns här för dig om du behöver hjälp med nåt, du är inte ensam. Ditt ben är snart som nytt igen."

Om en person är svårt deprimerad och har ångest, och inte orkar göra så mycket, och kanske till och med går i självmordstankar, så är det - "Äh, sluta gnälla nu. Ryck upp dig! Så farligt är det inte. Det finns andra som har det värre. Skärp till dig nu! Du vill bara ha uppmärksamhet. Det handlar bara om viljestyrka, och du vill inte må bra, du kämpar inte tillräckligt. Du är inte sjuk på riktigt, du är bara lat. Tro inte att du kommer få några sympatier från oss."

Do you people see the problem here?!

Är det så konstigt att så många människor tar livet av sig, när man mår så dåligt och konstant får höra detta från omgivningen?

Let me tell you, att säga till en person som mår psykisk dåligt att dom bara ska "rycka upp sig och skärpa till sig"...är som att säga till någon som är förlamad och sitter i rullstol, att dom bara ska sluta låtsas och bara ställa sig upp och börja gå. Det är sanningen!

Vi människor har mycket att lära och mycket att jobba på när det gäller empati och förståelse för varandra. Innan denna pandemi började skulle vi ha varit bättre, så under denna pandemi, och efter, så får vi verkligen börja jobba på att bli bättre.

Denna pandemi kan verkligen lära oss någonting, det är inte bara elände. Man lär sig av allting, positiva och negativa saker. Denna pandemi, när vi sedan ser tillbaka på den i backspegeln, borde lära oss solidaritet, empati, viljan att dela med oss, hänsyn, förståelse, acceptans, medmänsklighet och ödmjukhet. Förstå att vi inte ska ta allt vi har för givet, särskilt vi här i västvärlden ska förstå det. Särskilt vi i väst, då speciellt Sverige, har tagit alldeles för mycket för givet, särskilt vår frihet att göra vad vi vill och resa vart vi vill. Det är därför detta slår oss så hårt nu. Vi är inte vana vid något som andra länder har "borta hos sig". Fattigdom, stor arbetslöshet, brist på mat och hygienartiklar, inkräktan på privatlivet, strikta restriktioner, brist på skydd mot sjukdomar, stora dödstal i befolkningen. Vi har levt i en trygg bubbla i så många år, sett oss som separerade från resten av världen, sett det som att sånt elände som händer i andra länder, "sånt händer inte oss, så varför oroa sig, varför bry sig?"

Nå, nu vet vi, nu måste vi bry oss. Vi har fått ett brutalt uppvaknande, ett som vi faktiskt behöver få. Låt oss vara ärliga och raka. Har man blivit för bekväm i sitt levnadssätt, som vi här i Sverige har blivit, så behöver man vakna upp, få ett riktigt jäkla "wake-up call", för att några förändringar ska kunna ske överhuvudtaget.

Har ni sett hur miljön och naturen runt om i världen har börjat förbättras, bara på den korta tiden sen allt stannade upp? Föroreningarna i luften över vissa områden i världen har förbättrats avsevärt, det har tagits satellitfoton från rymden som visar stora förändringar. Djurlivet har börjat återhämta sig lite, dom får plötskligt större frihet, större spelrum, när människan har dragit sig undan. Det bevisar att människan behöver dra sig undan ett tag, stanna upp, för naturens skull, för miljöns skull. Och detta skulle människan inte göra av sig själv, bara om något tvingade dom att göra det.

Och när Corona-viruset bröt ut, och spreds över planeten, då var människan tvungen att stanna upp och dra sig undan. Och först då kunde naturen och miljön börja återhämta sig. Vet ni vad jag kallar det?

Jag kallar det Karma. Människans Karma för hur vi har behandlat vår jord. Misshandlat den och missbrukat den i så många år.

Jag tror det är Universums sätt att tvinga oss människor att förbättra oss för vår planets skull - för vår överlevnad. För utan en sådan "drastisk åtgärd" som Corona-viruset...skulle människan bara fortsätta och fortsätta och fortsätta förstöra allt i vår väg, bara för att människan är så egoistisk och självgod i sin natur. Vi tror på allvar att vi kan fortsätta att förbruka jordens resurser i oändlighet, att dom aldrig kommer ta slut. Hur realistiskt är det? Hur egoistiskt är inte det? Hur dåraktigt är inte det?

Naturligtvis hoppas jag som alla andra att vi snart kommer se ett slut på denna Corona-pandemi. Naturligtvis är jag som alla andra rädd att bli sjuk. Naturligtvis lider jag med alla, alla som blir sjuka, och alla som dör, alla anhöriga. Men tyvärr lider jag inte med dom som fått resor inställda, som inte kunnat åka till fjällen och gå på After-Ski. Det finns lite viktigare saker att tänka på här nu. Det är inte synd om er, jag är ledsen. Om ni blir sjuka i Corona, eller någon anhörig blir sjuk eller dör, då är det jättehemskt för er, självfallet. Men inte för att ni inte kan åka till Fjällen, eller för att ni inte kan gå på den där stora festen ni planerat ett tag, eller på nåt jäkla After-Ski. Ha lite perspektiv.

Jag hoppas att denna världskris kommer vara nåt som får oss att vara väldigt tacksamma för det vi redan har, istället för att vara giriga och bara gapa efter mer. Vi måste värdesätta det som verkligen är viktigt här i livet: familj, vänner, gemenskap, trygghet och kärlek. Jag är oerhört tacksam för det jag har i mitt liv.

Förr i tiden ville jag inte leva, jag ville dö, för jag mådde så dåligt. Längs med vägen har det förändrats, och jag är nu oerhört tacksam för att jag lever, och för att jag hade möjligheten att hitta tillbaka till livet. Och jag är tacksam för att jag har det jag har i mitt liv, det som nämligen är det viktigaste: min älskade familj, mina underbara vänner, trygghet och gemenskap, och så otroligt mycket kärlek. Och jag uppskattar Er, mina bloggbesökare, för att ni tar er tid och har intresse av att läsa det jag skriver och delar med mig av. Tack så mycket, det uppskattas ska ni veta. heart

Nu har jag skrivit av mig för ett tag. Jag kommer vara inne i min depression ett tag, som det brukar vara, befinna mig i mitt eget mörker. Sen kommer jag kanske kunna titta ut i ljuset igen. Lägger in en ny favoritlåt här nedan, som jag avgudar. Musiken är så bra, och texten är så träffande, inte bara för mig men för många andra också, tror jag. heart

Ta hand om er, och varandra. Stay strong. Stay hopeful. Stay loving and caring. Stay safe. And stay alive. heart

I´m grateful that I´m still aliveheart

 

 

"Still Alive" - Ashley Wallbridge feat. Evan Henzi (lyrics)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 April 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mänskligheten utmanas...

Ja...nu ska vi se....vad ska jag skriva om?

Corona. Allt just nu, allt, handlar om corona-viruset. På alla plan. Och jag känner mig nödgad att skriva lite om det. För det är en mycket scary situation. Tror detta är värsta mardrömmen för alla, och vi såg det inte komma. Totalt oförberedda...uppenbarligen.

Det som upprör mig mest, om jag ska vara helt ärlig, är hur många väljer att hantera detta. Folk får panik, och då kommer mänsklighetens värsta sidor fram. Att folk får panik är inte konstigt, även jag får panik. Men det är i kristider det är extra viktigt att bry sig om andra...och inte bara tänka på sitt eget bästa. Men människan är ganska självisk i sin natur, och i ett paniktillstånd glömmer många helt bort andra människor.

Det viktiga nu är:

* Att inte hamstra för mycket mat, mediciner och hygienprodukter, för då tar det lätt slut och räcker inte till alla. Det tycker man borde befinna sig i de flesta folks medvetande...men icke.

* Att inte samlas i större folksamlingar, eller att inte träffa andra och delta i  sociala sammankomster när man inte måste, för att undvika att råka sprida smitta, eller att själv råka bli smittad. Utan ta detta med social isolering på allvar.

* Att tvätta händerna och sköta sin hygien är en självklarhet. Och det är faktisk löjligt, på gränsen till skrattretande, att man måste påminna folk om detta, instruera och utbilda folk i hur man tvättar händerna och vikten av det. På riktigt?!

*Att lyssna på myndigheter och experterna, och ta det dom säger på allvar. Och att inte rikta ilska och hat mot dom, och tro att vi vanliga privatpersoner vet bättre än dom, vi som inte vet ett jävla jota om sjukdomar, virus, smittspridning, krishantering vid pandemier, och liknande. Ofta handlar det om att vi som befolkning är rädda, och det uttrycker sig i ilska, och det i sin tur riktar vi mot dom som är i ledarpositioner och professionella, för vi vet annars inte vart vi ska rikta det. Men det är fel, jävligt fel, att hata, och dessutom hota, experterna och myndighetspersonerna som nu sätter hela sina liv på paus, för att försöka leda oss ut ur denna kris. Dom gör så gott dom kan. Punkt!

* Och att vara solidariska och försöka ta hand om varandra i detta. Ta hänsyn till att vi är alla i denna kris, alla i hela världen just nu. Nu måste vi verkligen visa att vi inte är själviska, giriga och oempatiska människor. Att vi som människor går samman i krissituationer och gör det som är bäst - för alla.

Någon gång längre fram kommer vi att se tillbaka på denna kris, såsom vi ser tillbaka på andra kriser som varit, och då vill vi se att mänskligheten kan visa sig från sin bästa sida i kriser, så vi kan ha tron på att vi som folk kan ta oss igenom alla andra kommande kriser i framtiden. För dom kommer komma.

Jag personligen försöker göra mitt för att vara så försiktig som möjligt, både för andras skull och min egen. Jag har ju astma, som är en allvarlig lungsjukdom, och jag skulle bli väldigt, väldigt sjuk om jag skulle smittas med corona-viruset. Kanske skulle det vara dödligt för mig, det vet jag inte. Men jag vill inte ta några risker. Så jag håller mig hemma och isolerar mig så mycket jag kan. För att jag inte ska råka smitta någon med nåt, eller kanske själv bli smittad.

Nu är ju detta inte så svårt för mig att göra, jag lever ju ganska isolerat i vanliga fall. Att vara i isolation, knappt gå ut, inte träffa andra, det är så jag alltid lever, det är min naturliga vardag. Och det på grund av min sjukdomsproblematik som jag har. Så jag är van vid att leva så, jag till och med trivs att leva så. Så för mig är det ingen större skillnad i mitt vardagliga liv. Jag har tur som trivs med att leva isolerat, men förstår att det måste vara svårt för andra som inte trivs med den livsstilen.

I min familj är det mest jag, och våran pappa, som är i riskgruppen för att bli smittad av corona. Men våran pappa, som är över 65, har mycket dålig hälsa, väldigt nedsatt immunförsvar, och underliggande sjukdomar, så han är klart i riskzonen. Så vi i familjen gör allt nu för att skydda vår pappa, och se till att han håller sig isolerad. Det är inte lätt, för han är envis och vill gärna inte vara låst hemma, men vi har vidtagit åtgärder för att han ska vara så skyddad som möjligt. Han är inte jätteglad, men det är för hans eget bästa.

Vi måste skydda alla nu mot corona-viruset, men speciellt dom särskilt utsatta grupperna i vårt samhälle, de äldre, och de med kroniska sjukdomar. Och det gör vi genom att tänka på att följa dom regler och restriktioner som myndigheterna och experterna har satt upp. Är man sjuk, vare sig man har milda eller allvarliga symptom, så måste man stanna hemma. Även om det blir jäkligt svårt att få ihop. Går man ut bland andra människor trots att man känner sig sjuk, så riskerar man andra människors hälsa allvarligt. Jämför det lite med att man vet att man har en könssjukdom, HIV till exempel, och har oskyddat sex med någon, trots att man är väl medveten om att man kan smitta den andra personen. Det är jävligt oansvarigt och själviskt. Samma med corona-smittan. Är man sjuk, stannar man hemma. Det är det enda säkra sättet att sluta sprida smittan, eller att själv bli smittad. Svårt naturligtvis, men det enda alternativet.

Lägger in en länk här till en artikel som jag tycker är så bra skrivet. Sätter verkligen oss människor i perspektiv. Patrik Lundberg, Expressen: Pandemin sätter vår självbild på prov.                              https://www.expressen.se/kronikorer/patrik-lundberg/pandemin-satter-var-sjalvbild-pa-prov/

Jag kommer fortsätta mitt liv ganska som vanligt, eftersom livet i karantän inte skiljer sig nämnvärt från mitt vanliga vardagliga liv. Jag är hemma, kollar på tv och Netflix, surfar på nätet som vanligt, läser böcker, vilar och sover mycket, och går ut med hunden när det är som minst folk ute, och se till att hålla avstånd till andra när jag måste åka och handla mat och så. Det är det jag kan göra, både för andra och för mig själv.

Förr eller senare kommer detta att plana ut, passera, och gå över av sig själv. Kanske är det långt till dess, kanske inte. Men oavsett måste vi människor hålla ihop, och inte vända oss mot varandra i dessa kristider.

Ta hänsyn, håll fast i vett och sans trots att paniken hotar att ta över, ha omtanke om varandra, och ta hand om varandra nu. Lyssna för guds skull på experterna, och tro inte att vi vanliga privatpersoner besitter mer kunskap om detta än vad dom gör. Sprid inte ilska och hat, sprid omtanke, förståelse och kärlek istället. Ta hand om er!

 

Kram på er så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 Mars 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My Birthday!

Idag, onsdagen den 11 mars, är det min födelsedag. Jag fyller 41! 

Kanske inte nån speciell siffra på ålder, men för mig är det speciellt. Det symboliserar mycket, både positivt och negativt. Mer än jag egentligen kan uttrycka i ord.

Positivt för att för varje år som går blir jag starkare i mig själv, säkrare i mig själv, och hittar fler och fler bitar av mig själv...på min väg att bli mer hel som människa. Många fler år kommer det att krävas, men jag är på väg i alla fall.

Negativt för att jag nu börjar närma mig den ålder min mamma var i när hon gick bort. Hon var bara 43 år när hon dog, och jag är snart i samma ålder hon var då. Och efter det, kommer jag för alltid vara äldre än min mamma fick lov att bli. Det känns hårt, mycket hårt. Att fylla 43 år kommer att ta mig riktigt hårt. För det är nu man förstår hur ung ålder det faktiskt är att dö i. 

Jag var 21 år när hon dog, och när man är 21 känns alla över 40 som jättegamla. Nu är man själv snart där och är 43, och det känns svårt på ett sätt jag inte har ord att beskriva. Men jag kommer klara av det också, som jag klarat av allt annat här i livet. Vi är alla starkare än vi tror.

Men vi människor har en tendens att glömma bort vad som verkligen är viktigt. När allt kommer till kritan, är det vänskap, gemenskap, omtanke och kärlek som är det viktigaste att ge till varandra...och till oss själva.

Det är viktigare att vara vänlig, än att vara hård och tuff. Det är viktigare att visa empati, än att vara likgiltig. Det är viktigare att bry sig om varandra, än att utkämpa små strider om vem som har rätt i vad. Det är viktigare att se andra, än att vända bort huvudet i bekvämlighet. Det är viktigare att lyssna på varandra, än att slå dövörat till. Det är viktigare att inkludera, än att exkludera. Det är viktigare än älska, än att hata.

Remember that, do that, and we can all be saved. heart

Lägger in en av mina favoritlåtar här, som är både ett budskap till mig själv, och även ett budskap till alla.

Kram på er så länge! heart

 

 

heart  "Dear Me" - Nichole Nordeman  heart

 

 

 

 

 

 

11 Mars 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida