Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
2
3
4
5
6
8
9
10
11
12
13
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2017)
>>


Faith & Hope

Jag kämpar fortfarande med att hålla mig på den ljusa sidan av livet, men det visar sig vara väldigt svårt. Hela tiden finner jag mig glida tillbaka till mörkret, och med allt vad det innefattar.

Jag är en känslomänniska, något så ofantligt, så jag har alla mina nerver utanpå kroppen känns det ofta som. Jag försöker att ”stänga av” lite grann då och då, det vill säga att jag försöker att inte känna så mycket, alltså att dom känslor som är kopplade till allt jobbigt och svårt, som skär i mig - att dom frikopplas från tankarna och från minnen som kommer över mig konstant. Det är bland annat därför det är bra för mig att äta anti-depressiv medicin, för den funkar så att den hjälper till att "skära av de vassa kanterna" i känslolivet, skulle man kunna förklara det som, dom vassa kanter som gör ont i en hela tiden känslomässigt. Eftersom jag känner allt, känner så djupt, och känner så mycket, mer än vad som är hälsosamt faktiskt, så hjälper det mig att mer kunna fokusera på annat och vara klarare i tankarna och mer rationell. Bättre iallafall än om jag inte äter sån medicin.
Det jag vill är att kunna tänka utan att känna allt man tänker. If that makes any sense....?

I vanliga fall känner jag med hjärtat allt jag tänker med hjärnan...allt. Varje jobbig tanke, varje svårt minne, känns så starkt, så det är som att få små knivhugg i mig hela tiden. Även dom glada, roliga minnena skär i mig, för dom i sin tur är kopplade till annat svårt, eller till människor som inte finns längre.

Jag tar också in känslomässigt allt som händer runt omkring mig, allt som händer andra människor, och djur, och världen överhuvudtaget. Allt går rakt in i hjärtat, som en kraftig elektrisk stöt. Jag har inget skydd mot det, som många andra verkar ha, mitt hjärta är blottat, oskyddat, och tar in allt omkring mig. Detta förstår ni nog själva hur svårt det måste vara. Om en grannes vänninnas mormor går bort, som jag aldrig träffat eller ens vet vem det är, så kan jag gråta floder av sorg, för jag vet hur det är att förlora människor man älskar. Om en kompis gjort slut med sin partner, och är jätteledsen och helt förstörd, kan jag själv bli helt knäckt av det, för jag kan känna andras känslor så starkt. Om jag läser på nyheterna om någon som dött, om en olycka som hänt, eller nån katastrof, kan jag vara helt förstörd jättelänge över det. Varje människa som lider, lider jag med också. Hela tiden. Det stängs aldrig av hos mig. Och då har jag samtidigt allt mitt eget elände, mina egna sorger och svårigheter, att försöka hantera. Det är mycket på en gång.

Jag har också förstått nu, att jag är vad som kallas för HSP - Högkänslig Person (Highly Sensitive Person). Ska länka till tre artiklar om vad HSP är, om någon är intresserad.

1. Jag är en HSP:   https://utforskasinnet.se/jag-ar-en-hogkanslig-person-hsp/

2. 10 viktiga saker att veta om HSP:   http://levrikare.se/lifestyle/design/28-kropp-sjael/sjael/354-tio-saker-du-beh%C3%B6ver-veta-om-h%C3%B6gk%C3%A4nsliga-personer,-hsp  

3. Förening för Högkänsliga:   https://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/

Det är väldigt svårt att tänka positivt under sådana omständigheter, och att få en gladare, piggare och ny syn på livet, att kunna känna livsglädje. När du lider med alla. Och när varje tanke du tänker, och varje minne du har, knivhugger dig i ditt hjärta, i dina lungor, i din mage....ändå in i själen. Och det känns som att du långsamt blir berövad på luft, och att ditt sinne förmörkas av en slöja av melankoli. Denna, konstanta, melankoli. Denna, konstanta, sorg. Denna smärta. Denna enorma inre trötthet. Så, tungt.

Fattar ni att det är svårt för mig? Fattar ni varför jag behöver ta en medicin som "trubbar av" mig lite känslomässigt, som gör att det bildas ett litet skydd runt mitt hjärta iallafall, även om det skyddet är mycket tunt och kan brista när som helst. Så är det för mig, och har alltid varit. Inte undra på att jag är lika trasig som ett lakan som hänger ute på tork i storm, och trasas sönder i småbitar av vinden. 

Det finns vissa saker jag brukar fokusera väldigt mycket på då, som är det enda som kan lyfta upp mig. Det är min familj, min hund, mina vänner...och min tro. Min tro på Gud och det andliga. På livet efter döden, på andevärlden, och på dom som man förlorat som väntar där. Det är min tro. Det är i det jag hämtar mitt mod, och min styrka. Det är i det jag hämtar gnistan som måste tända min inre eld, för att jag ska kunna brinna och bli levande igen.

För då och då slocknar min inre eld. Även glöden, bara aska kvar. Då har jag bland annat min tro, för att hjälpa till att tända den igen.

Och alla behöver naturligtvis inte tycka som jag, och tro det jag tror på, jag bara berättar om vad som ger mig hopp, mod och styrka, som håller mig uppe i mitt mörker, och som skulle kunna skänka andra detsamma. Men som sagt, alla behöver inte tycka som jag. Min tro på Gud är min livlina i denna världen. Andra kanske har andra livlinor, och sätt att hantera saker. Men detta är mitt. heart

Kommer lägga in några låtar nedan som jag vill dela med mig av, andlig musik, som jag lyssnar på när jag behöver inre ro, styrka, mod och inspiration. Det är musik som kallas för Kristen Rock/ Gospel. Även om jag inte tror på Gud och Jesus enligt någon specifik religion, eller enligt kristendomen och den kristna Bibeln, så älskar jag Kristen Rock och Gospel, för det är ändå samma kärleksfulla, tröstande, inspirerande och stärkande budskap. 
Vill ni lyssna, så gör gärna det, det är bra musik. Vill ni inte, så låt bli. Lyssna på nåt annat istället, som kanske ger er samma saker. smiley

Kram på er så länge! heart

 

"Shout To The North" - Delirious

 

"10, 000 Reasons" - Matt Redman ft. Steven Samuel Devassy

 

"Listen To Our Hearts" - Casting Crowns

 

"Down To The River To Pray" - Alison Krauss

 

"People Get Ready" - Rod Stewart, 1984 (Original: The Impressions, 1965. Många artister har gjort en cover på denna mycket kända låt. Denna version av Rod Stewart och Jeff Beck tycker jag är bäst.)

"People Get Ready" - Rod Stewart /Jeff Beck (1984)

"People get ready,
there's a train a-coming.
You don't need no baggage,
you just get on board.
All you need is faith
to hear the diesels humming.
Don't need no ticket,
you just thank the Lord.

People get ready,
for the train to Jordan.
Picking up passengers,
from coast to coast.
Faith is the key,
open the doors and board them.
There's room for all
among the loved the most.

There ain't no room
for the hopeless sinner,
who would hurt all mankind, 
just to save his own.
Have pity on those
whose chances are thinner.
Cause there's no hiding place,
from the Kingdom's Throne.

So people get ready,
for the train to come.
You don't need no baggage,
you just get on board!
All you need is faith,
to hear the diesels humming.
You don't need no ticket,
you just, you just thank the Lord!

Yeah...
Ooh...

Yeah...
Ooh...

I'm getting ready.
I'm getting ready.
This time I'm ready.
This time I'm ready!"

 

 

 

 

14 September 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Coming back to life...

Jag har nu börjat resan till ett ljusare, positivare liv, med lättare hjärta och lättare sinne. Det är inte lätt, svårare än vad jag egentligen trott att det ska vara, men jag kämpar hela tiden. Med tiden kommer jag att kunna färdas mer i ljuset än i mörkret.

Bland annat kämpar jag med att bli mer aktiv, hitta på mer saker med familj och vänner. Det är svårt när orken inte finns, när motivationen inte finns, när allt känns tungt, när kaoset virvlar omkring inom en, och tjuter, skriker och sliter i en. Det är då det är som svårast.

Så jag tar det steg för steg, dag för dag. Och hoppas att det för varje steg och för varje dag ska bli lättare. Jag ska vara modig, jag ska vara stark...

Den låten jag lägger in här som är en favorit, ”Coming Back To life” av Pink Floyd, behöver jag inte förklara, den talar för sig själv.

Tack för att ni följer mig och min resa på denna färden. heart

Kram på er! 

 

"Coming Back To Life" - Pink Floyd

(Long intro,intrumental.)

"Where were you,
 when I was burned and broken?
While the days slipped by,
from my window watching.
And where were you,
when I was hurt and I was helpless?
'Cause the things you say,
and the things you do surround me.

While you were hanging yourself
on someone else's words,
dying to believe in what you heard.
I was staring straight 
into the shining sun.

Lost in thought and lost in time,
while the seeds of life 
and the seeds of change were planted.
Outside the rain fell dark and slow,
while I pondered on this dangerous
but irresistible pastime.

I took a heavenly ride through our silence,
I knew the moment had arrived...
for killing the past 
and coming back to life.

I took a heavenly ride through our silence,
I knew the waiting had begun...
headed straight, into the shining sun."

 

 

 

 

 

 

7 September 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
And then she said...

Now, I´m gonna tell you a story. A story about love, about hurt, and about letting go. This is my story.

I juni förra sommaren, sommaren 2016, så mötte jag en kille, hux flux bara från ingenstans, som jag inte hade förväntat mig. Vi började träffas, och vi umgicks i ca tre månader. Det var tre intensiva, känslosamma, fina, och även svåra månader. Sen fick det ett abrupt slut, och vi slutade träffas.

Jag föll för honom, och jag föll hårt, på ett sätt jag aldrig gjort för någon innan. Därför tog det mig oerhört hårt att det bröts mellan oss. Jag var tvungen att i princip säga upp kontakten helt, för att jag skulle ha en chans att komma över honom, och återhämta mig.

Det har tagit mig till nu, ett år senare, att äntligen vara redo att släppa taget om honom. Släppa taget om känslorna, förhoppningarna, besvikelsen, sorgen, och allt det vi hade och upplevde med varandra under dom månaderna. Men jäklar var svårt det är, och vad ont det gör! Men det måste göras. Det måste bara göras. Jag kan inte fortsätta gå omkring med ständig sorg, och ett hål i mitt hjärta, som orsakades av honom. Detta är mitt sätt att läka, och att släppa taget.

Jag skrev mycket om honom i bloggen då, då när vi träffades och när vi umgicks. Sen slutade jag plötsligt skriva om honom, då vi slutade träffas. Och jag har inte nämnt honom igen i bloggen sen dess. Det gjorde helt enkelt för ont då, för att jag skulle orka skriva och berätta, om hur det gick och vad som hände mellan oss. För jag var ganska knäckt. Nu är jag redo att skriva och berätta om det, i stora drag.

Han är en kille från Lettland, några år yngre än mig, som bott här i Göteborg en del år för att jobba, och som jag träffade i stan en kväll av en ren slump. Det visade sig sen att han bodde alldeles i närheten av mig, typ 10 minuter ifrån bara. Så då tyckte vi att då kunde vi ju börja ses.

Vi började träffas ganska direkt, redan dagen efter vi träffades på stan faktiskt, och vi var hemma hos mig då. Det var väldigt mysigt och trevligt, vi hade roligt ihop och en del gemensamt. Så han mer eller mindre ”flyttade in” hos mig. Han sov hos mig, med mig, varje natt. Istället för att åka hem till sin egen lägenhet varje dag efter jobbet, åkte han hem till mig, och sov hos mig. Så var det i ca tre månader, att vi umgicks typ varje dag, och han sov hos mig varje natt. Och jag föll – hårt!

Sen var det många saker som var väldigt svåra och komplicerade, som förde in en del problematik i den relationen vi hade – vad det nu än var för typ av relation. För vi hade inte ett riktigt förhållande, vi blev aldrig ”ihop” på riktigt. Vi bara ”dejtade”, kan man säga. Mer eller mindre. Svårt att definera.

Han hade sina problem och svårigheter med sig själv och sitt liv, som jag försökte att stötta honom i, och finnas där för honom på alla sätt jag kunde. Och jag hade ju mina svårigheter, och min problematik, att hantera.

När två trasiga människor går ihop, så blir det antingen väldigt bra, för grundförståelsen finns där mellan varandra och det gör att man ”håller upp varandra” - eller så kan det slå helt fel, och man blir dysfunktionella med varandra, och för varandra, och drar ner varandra istället. Det är så det vanligast är.

I just detta fallet med oss, så var det dysfunktionellt. Men det var på grund av flera anledningar. Dels så kommer vi ifrån så olika kulturer, där den förståelsen gick förlorad. Sen var han så uppe i sina problem och det svåra han upplevt, att han inte kunde se och höra mig och bry sig om mig, som jag behövde. Fokuset var i stort sett bara på honom.

Och jag tillät det, till och med uppmuntrade det. Därför att den människan jag är, som jag alltid varit, är att jag alltid sätter andra människor före mig själv. Jag prioriterar alltid mig själv sist, mina behov och mina känslor. För jag vill så gärna hjälpa andra, stötta andra, och få andra att känna sig hörda, sedda, accepterade, omtyckta och älskade. Och när jag gör så, så glömmer jag bort mig själv. Varje gång. Alltid.

Jag har en självuppoffrande personlighet, jag offrar mig själv, min egen lycka och mitt eget välbefinnande, för att andra ska må bra. Så har det alltid varit, jag vet inget annat sätt att vara på, att leva på, att existera på. Det går per automatik. Det är inte förrän det är försent, som jag känner att jag tagit skada av det. Och då är jag redan knäckt.

Så det jag gjorde i vår ”relation” vi hade med varandra, är att jag sköt mig själv helt åt sidan. Och lade all min tid, all min ork och energi, och alla mina känslor, på enbart honom, för att han skulle må bättre, för att han skulle få det han behövde, för det han ville, det han tyckte, vad hans behov var, och så som han ville ha det. Och jag gick stenhårt in för det, som jag alltid gör.

Jag vill inte lämna ut hur mycket detaljer som helst, men det som var svårast för mig att försöka hantera, var att han växlade hela tiden mellan att ”bara vilja vara vänner”, och att jag skulle vara ”som en flickvän” för honom. Ena stunden ville han mysa, kramas och pussas, ha sex, hålla handen, sova med mig och hålla om mig hela natten – och andra stunden sa han rakt ut att han bara ville att vi skulle ”vara vänner”, och ingen mer, och att han inte var ute efter att ha ett förhållande med mig. Så vad gjorde jag? Jag fann mig i detta, hur jävla ont det än gjorde, och hur förvirrade det än var, så fann jag mig i detta - ”för hans skull”. För att han betydde så mycket för mig, jag brydde mig så jäkla mycket om honom, och ville att han skulle vara glad och må bra, och få det han behövde.

Visst, jag fattar, jag får skylla mig själv. Naturligtvis får jag det. Men det är min natur att vara sån, det är den jag är, och det är i stort sett omöjligt för mig att vara på nåt annat sätt. Vad tror ni det är jag har arbetat med i så många år, arbetat med mig själv, för att kunna sluta sätta alla andra först, och komma ihåg mig själv istället? Jag har lagt ner många år och mycket arbete på att förstå att jag själv också är viktig, att jag måste kunna prioritera mig själv också, och att jag måste göra det som är bra för mig själv med....att inte ”slita ut” mig själv. För det är det jag gör, det jag alltid gjort, jag har långsamt slitit ut mig själv, och till slut har det känts som att det inte finns nåt kvar av mig. Jag har suddat ut mig själv.

Så ja, jag arbetar fortfarande på det, det är ett ständigt pågående arbete jag gör med mig själv, och kommer få hålla på med hela livet. Det är så bara.

I alla fall, efter att ha umgåtts på detta sätt i ca tre månader, så berättade han för mig en kväll, att han fortfarande älskar ett av sina ex hemma i Lettland, som är en ”barndomskärlek”, och att han aldrig kommit över henne, att han kommer aldrig kunna älska eller vilja ha någon annan än henne, och att han tänker ägna resten av sitt liv att kämpa för att få henne tillbaka, så att han kan bygga sitt liv med henne hemma i Lettland. Det är hans mål i detta livet.

And that hit me like a ton of bricks! Jag menar, han kunde lika gärna plockat fram en pistol och skjutit mig rätt i hjärtat med den. Det blev en sån chock för mig, att jag inte kunde andas, eller prata eller röra mig ens. Då, just i det ögonblicket, gick jag sönder inuti, och tusentals bitar av mig föll ner i golvet i mitt inre, som glas som krossas. Det jag tänkte då var en tanke: ”Varför berättade du inte för mig om henne i början?!” Varför, för herrans skull, berättade han detta först efter att vi tillbringat varje dag och varje natt med varandra i tre månader? Och att han till större delen av den tiden behandlat mig som om jag var hans flickvän, förutom dom gånger däremellan när han ”bara ville bara vänner”? Men varför??!!

Han hade ju fan tjatat öronen av mig med att berätta om alla sina andra ex-flickvänner, hur mycket han hade älskat dom, hur han hade blivit lämnad, sårad och sviken och kvar med ett blödande hjärta, som han försöker ”få att läka ihop”, med alkohol. (Han var i stort sett helt alkoholiserad.) Om han berättade om dom för mig tills mina öron höll på att falla av och mitt hjärta blev fullt av taggar som gjorde jävligt ont samtidigt, varför berättade han aldrig om just Henne, och om Deras Stora Kärlek? Det finns igen bra svar på det, jag har inte kommit fram till nåt bra svar på den frågan i alla fall. Antagligen var det för att han behövde någon som fick honom att må bra i stunden - inget mer.

Så efter att ha varit som förlamad i några dagar efteråt, så sa jag till slut till honom att vi måste sluta träffas. Jag var inte ärlig med honom, och berättade exakt varför, jag orkade helt enkelt inte just då, så jag sa bara att jag mådde väldigt dåligt, och behövde vara för mig själv ett tag. Han accepterade det, och gav mig en paus.

Detta var för ett år sedan. Och jag har kämpat varje dag sen dess, med sorgen, sveket, och smärtan efter det. Jag har också kämpat för att komma över honom, för att inte gråta varje gång jag minns dom fina stunder vi hade, då han fick mig att känna mig omtyckt och viktig. Kämpat för att inte bryta ihop varje gång jag tänker på hur han älskar Henne, och hur han aldrig skulle kunna älska mig så. Jag har svårt att tro att någon skulle kunna älska mig så. Ingen jag varit i en relation med, (och jag har varit i en del), har älskat mig så djupt, så hårt, och att jag bara varit Den Enda för dom, och att dom skulle kunna kämpa till sista andetaget för mig. En sådan typ av kärlek har jag aldrig upplevt att någon man (eller kvinna) har haft för mig. Jag har aldrig blivit älskad så.

Och jag tror också att det är en av anledningarna till att det var så svårt, och gjorde så fruktansvärt ont, att höra honom förklara sin kärlek för Henne. För inte bara skulle han aldrig kunna känna så för mig, utan jag har aldrig haft någon som känt så för mig, och kommer säkert aldrig få det heller. Och det gör så ont, så det exploderar av smärta inom mig varje gång min tanke snuddar vid det minnet.

Det är nåt jag försöker arbeta med att komma över, och släppa taget om. Men Gud ska veta, hur svårt det är... sad

Vi har inte haft så mycket kontakt sedan dess, han och jag. Vi har hörts av några gånger, han har hört av sig till mig då och då. Och det har varit svårt för mig att veta hur jag ska hantera det känslomässigt. En del av mig vill att han lämnar mig ifred för all tid och evighet, och en annan del av mig blir glad och får lyckokänslor, och hopp, när han hör av sig. Men det som jag förstått nu, som jag inte fattade innan (Gud vet varför?), är att han hör bara av sig till mig när han vill ha nåt av mig. Han låtsas bry sig, när han vill nåt, behöver nåt av mig.

Som i maj, nu i år, när jag senast hade kontakt med honom, då blev jag helt uppskruvad när han plötsligt hörde av sig. Visste inte om jag skulle börja skratta eller gråta. Kände mig glad och lycklig och förväntansfull, samtidigt som jag kände smärta, sorg, och lite ilska faktiskt.

Han ville komma och träffa mig, sa han. Han hade åkt hem till mig för att träffa mig, men jag hade inte varit hemma vid det tillfället. Så han åkte igen och hörde av sig sen och frågade om han kunde komma. Och jag visste inte vad jag skulle känna och tänka, eller vad jag skulle göra, om jag skulle låta honom komma eller inte. Jag blev jätteglad, som en kär, naiv fjortis, av att han hörde av sig plötsligt efter fem månader och ville träffa mig, jag svävade en bit ovanför marken.

Sen föll jag jävligt hårt ner i marken igen, när jag fattade av det han berättade för mig, att han just då var utan bostad, och bara ville ha någonstans att ta vägen ett par nätter. Så att han inte skulle behöva ”sova på gatan”, som han sa. För han hade flyttat en bit upp i landet, för att jobba där. (Han flyttar dit jobben finns). Och han var här i Göteborg några dagar, sen skulle han till sitt nya ställe upp i landet där han bodde och jobbade då. Så han ville bara ha någonstans att ta vägen några nätter.

Då, brast det för mig, och jag fick nog på riktigt! Först blev jag så besviken, och det gjorde så ont, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Sen blev jag fly förbannad – på riktig!

Hur fan kunde ha med att behandla mig så?! What in the fuckety fucks fuckety fuck?! Nu fick det fanimej vara nog!

Jag sa bara ganska bestämt nej, för jag ville helt enkelt inte! Jag hade mina skäl jag gav till honom, som är mellan honom och mig. Jag tror han blev ganska paff, ”för Angelica ställer ju alltid upp, hon säger ju aldrig nej. Henne kan man alltid använda sig av.” (Det är inte bara han som tänker så, många andra gör det också.)

Han ”tjatade” lite på mig, ville inte riktigt ta ett nej så. Det fulaste han gjorde då, det som gjorde att jag förstod på riktigt att det var dags att släppa taget om honom helt – det var att han började spela på dom känslor han visste jag hade för honom. Han försökte manipulera mig känslomässigt. Det fattade jag klart och tydligt!

Men jag fortsatte att säga nej, tills han accepterade det – sen bestämde jag mig för att nu skulle jag göra mig av med honom, och dom känslor jag hade för honom. Nu var det helt enkelt dags.

För även jag har mina gränser, även jag kan säga ifrån – men det ska mycket, mycket till innan jag kommer till den punken att jag faktiskt gör det. Mina gränser för vad jag accepterar och tolererar, ligger väldigt mycket längre fram, än det gör för dom flesta andra. Jag accepterar, tolererar och finner mig ofta i sånt som andra aldrig i livet skulle göra, om så helvetet frös till is!

Men jag är, och har alltid varit, " a fixer", "a healer", "a caretaker of people" - jag ser det som min självklara uppgift här i livet att hjälpa och stötta och ta hand om trasiga människor, människor överhuvudtaget, men speciellt trasiga människor. För jag vet så väl hur det är att vara trasig, och må så dåligt, och hur viktigt det är att ha människor omkring sig som stöttar en, hjälper en, älskar en, och visar förståelse, medkänsla, tålamod och acceptans. Därför försöker jag alltid ge det till andra. Till synes utan gränser.

Men dom finns där, mina gränser. Dom finns där. Och knuffas jag tillräckligt långt, så når jag dom. Även om det ska mycket till.

Så nu är jag redo att släppa taget, redo att frigöra mig från honom och mina känslor för honom! Som är starkare, djupare och intensivare än jag någonsin känt för någon annan. Varför har jag inget svar på. Även om jag fortfarande bryr mig oerhört mycket om honom, så kan jag inte hålla fast längre. För jag kan inte låta honom behandla mig som en slit-och släng-pryl, som man bara tar fram ibland när man behöver det och känner för det, och sen kastar åt sidan när man tröttnat eller inte känner sig ha användning av det längre. Jag är värd mer än så, bättre än så.

Jag är redo nu. Nu kastar jag mig utför klippan, och löser mina bojor, nu släpper jag taget.!

Tar ni emot mig när jag faller....? wink

 

Lägger in en låt här nedan, som beskriver min relation till honom, hur jag kände, och hur det gick mellan oss, på ett bättre sätt än vad jag någonsin skulle kunna sätta ord på. Det är låten "Kom Änglar" av Lars Winnerbäck, sjungen live här med Lisa Ekdahl. En fantastisk bra låt som jag älskar. Och som sammanfattar allt som jag hade med Honom.

"Kom änglar" (live) - Lars Winnerbäck och Lisa Ekdahl 

"Den vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,
för det ekar i huvet'.
Och det blod som jag trodde var stilla, det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa, fick du att försvinna.

Och jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria.
Men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel,
när jag gav dig en gloria.
Och den stund som jag kände som nära var blott Alvedon,
och dom himmelska ben som jag ville förtära, 
dom gick där ifrån.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överallt.
Och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis,
det fryser nu sakta till is.

Och natten som kom sov du vaken och drömde om allt,
allt som vi kunnat göra.
Och om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
och om nån att beröra.
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken,
men själv, själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överallt.
Och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis,
det fryser nu sakta till is.

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick,
och allt var förlorat.
Och där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick,
allt jag hade förstorat.
Kom änglar och ta mig till henne och ge mig en chans,
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annanstans.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överallt.
Och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis,
ja, det fryser nu sakta till is.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överallt.
Och här sitter jag och baddar såren med salt,
medan allting fryser till is.

Men den vackraste stunden i livet var den när du kom..."

 

 

 

 

 

 

 

1 September 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Time to wake up now...

Nu är det dags för mig att vakna upp.

Har sovit länge nu, varit inne i mörkret länge. Nu är det dags att vakna upp och se ljuset igen. Jag känner det i hela mig.

Nån gång måste det bli så, att man förstår, att livet är till för att levas, inte bara överlevas. Och jag har levt så länge nu med inställningen att livet bara är nåt man måste överleva.

Livet ska levas, så är det bara. Jag börjar förstå det nu. Och jag börjar långsamt vakna upp till ljuset nu. Och till livet. Det är dags nu. smiley

Kommer lägga in en låt här, som många nog känner till, och som är en av mina absoluta favoritlåtar -  "Gabriellas Sång" av Helen Sjöholm, från den svenska filmen "Så som i himmelen". Finns det någon låt i världen som stämmer in på mig, på mitt liv, och hur jag känner....så är det denna. Mer klockrent kan det inte bli!  Denna låten ligger mig mycket, mycket varmt om hjärtat, just för att texten i låten är så....fantastiskt underbar, så talande, och så inspirerande. This is my song! heart

 

"Gabriellas Sång" - Helen Sjöholm

"Det är nu som livet är mitt.
Jag har fått en stund här på jorden.
Och min längtan har fört mig hit,
det jag saknat och det jag fått.

Det är ändå vägen jag valt,
min förtröstan långt bortom orden,
som har visat en liten bit,
av den himmel jag aldrig nått.

Jag vill känna att jag lever.
All den tid jag har,
ska jag leva som jag vill.
Jag vill känna att jag lever,
veta att jag räcker till.

Jag har aldrig glömt vem jag var,
jag har bara låtit det sova.
Kanske hade jag inget val,
bara viljan att finnas kvar.

Jag vill leva lycklig för att jag är jag.
Kunna vara stark och fri,
se hur natten går mot dag.

Jag är här och mitt liv är bara mitt!
Och den himmel jag trodde fanns,
ska jag hitta där nånstans.

Jag vill känna att jag levt mitt liv!"

 

 

 

 

 

 

25 Augusti 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mörker....

Är fortfarande inne i en mörk period, svårt att ställa om sig, att hitta ljuset igen. Ibland har jag svårt att se ljuset, även om man så lyser med en stark ficklampa i ögonen på mig. Allt hos mig är bara väldigt mörkt...

Då älskar jag att lyssna på sorglig, melankolisk musik...det stämmer så bra överens med mitt sinnelag, och smärtan och håligheten i mitt hjärta. Tänk att man kan ha ett hål i sitt hjärta, en tomhet, men att den tomheten ändå är så otroligt smärtsam... Allt i mig är smartsamt just nu. Minnen, tankar, känslor....allt gör ont, min själ vrider sig i plågor.

Hoppas att kunna se ljuset snart igen...

Lägger in denna underbara låten, som är gjort efter en dikt av Mary Elizabeth Frye som heter "Do not stand at my grave and weep", som är känd över hela världen. Artisten, som gör denna celtiska musikversionen av dikten, heter LEAH. Underbar! heart

 

"Do not stand at my grave and weep" - LEAH

"Do not stand at my grave and weep,
I am not there; I do not sleep.
When you awaken in the morning's hush,
I am the swift uplifting rush.

I am a thousand winds that blow,
I am the diamond glints on snow,
I am the sunlight on ripened grain,
I am the gentle autumn rain.

Do not stand at my grave and weep,
I am not there; I do not sleep.
When you awaken in the morning's hush,
I am the swift uplifting rush.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.

Of quiet birds in circling flight.
I am the soft star that shines at night.
Do not stand at my grave and cry,
I am not there; I did not die.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.

Do not stand at my grave and weep,
I am not there; I do not sleep."

 

 

 

 

 

20 Augusti 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida