Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
2
4
5
7
8
9
10
12
13
14
15
17
18
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Juli (2017)
>>


Try - Pink

 

 

 

 

 

19 Juli 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Exhausted...

Är inne i en dålig period nu, som kanske märks. Känner mig väldigt trött, ledsen och deprimerad. Går igenom saker just nu som är väldigt jobbiga, men som jag inte kan skriva om här, av privata anledningar.

Har inte så mycket att skriva just nu, men jag lägger in ett par låtar istället. Dom låtar jag lägger in i bloggen, brukar ju spegla min sinnesstämning, hur jag mår, eller är en koppling till ämnet jag skriver om. Jag använder mig mycket av musik för att förmedla känslor eller det jag skriver om, för musik kan beskriva saker som kan vara väldigt svårt att sätta ord på.

Så jag kommer lägga in två favoritlåtar av gruppen HEL, ”Den Feges Lögn”, och ”Eldsjäl”. Två fantastisk bra låtar, med bra text.

Och gruppen HEL spelar vad som kallas för Viking rock, och som jag tycker är skitbra. And by the way...det är INTE ett rasistiskt band, och det är INTE rasistiska låtar. Det finns inget ”rasistiskt” i texterna. Vissa människor tycks tro det. Om det vore det, så vore till exempel hela serien ”Vikings” som blivit så populär, otroligt rasistisk, (vilket den naturligtvis inte är), eller dokumentärer och böcker om vikingar och vikingatiden (vilket de naturligtvis inte heller är). Bara poängterar detta.

Skriver mer längre fram när jag mår lite bättre.

Kram på er så länge! heart

 

"Eldsjäl" - HEL (med text i videon)

 

 

"Den Feges Lögn" - HEL

"Du ser dig själv i en grav, 
bara nakna andetag.
Saknar luft, en andedräkt, 
har alltid varit lika svag.
Ser din sorg, du flyr din eld. 
Blundar kallt men ser ändå.
Från hjältars röst hörs ingenting, 
varför är det alltid så?

Ingenting är som förut, 
ingen början inget slut.
Du söker svar fast du redan vet, 
den väg du går tar dig aldrig ut.
Du flyr en värld som bara ler, 
åt den som tar men aldrig ger.
Tårar döljs i anletsdrag, 
lika falskt som det som sker.

Du viskar till dig själv i smyg, 
att aldrig kasta av din sköld.
Medans lögner håller stånd, 
värms blodet upp att hålla köld.
Medans ögon ser en dröm, 
håller kylan luften kall.
Allt omkring som bar ditt namn, 
obevekligt går mot fall.

Ingenting är som förut, 
ingen början inget slut.
Du söker svar fast du redan vet, 
den väg du går tar dig aldrig ut.
Du flyr en värld som bara ler, 
åt den som tar men aldrig ger.
Tårar döljs i anletsdrag, 
lika falskt som det som sker.

Du ser dig själv i en grav, 
bara nakna andetag
Saknar luft, en andedräkt, 
har alltid varit lika svag.
Ser din sorg, du flyr din eld. 
Blundar kallt men ser ändå.
Från hjältars röst hörs ingenting, 
varför är det alltid så?

Ingenting är som förut, 
ingen början inget slut.
Du söker svar fast du redan vet, 
den väg du går tar dig aldrig ut.
Du flyr en värld som bara ler, 
åt den som tar men aldrig ger.
Tårar döljs i anletsdrag, 
lika falskt som det som sker.

Ingenting är som förut, 
ingen början inget slut.
Du söker svar fast du redan vet, 
den väg du går tar dig aldrig ut.
Du flyr en värld som bara ler, 
åt den som tar men aldrig ger.
Tårar döljs i anletsdrag, 
lika falskt som det som sker."

 

 

 

 

16 Juli 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Broken pieces...

 

"No Holly For Miss Quinn" - Enya

 

 

 

 

 

 

 

11 Juli 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Traumatisering...

Jag vill skriva lite nu om att vara en trasig/skadad människa på grund av traumatisering, och att ha kroniska sjukdomar, som inte syns och som då ofta ”inte räknas”. Också att man kan få kroniska sjukdomar och tillstånd som följd av att ha blivit psykiskt och känslomässigt traumatiserad. Jag vill skriva lite om vad det innebär, och det bästa sättet att behandla människor som är skadade och trasiga, eller kroniskt sjuka, där sjukdomen ”inte syns”, och därför ofta inte tas på allvar.

Om man har upplevt svåra, traumatiska saker i livet, oavsett när i livet det sker, så går det inte att undvika att man tar stryk av det, på många plan, både psykiskt, känslomässigt och fysiskt. På något plan, på något sätt, vare sig man är medveten om det eller inte, så skadas man. Att tro något annat är väldigt synd, väldigt dumt, okunnigt och trångsynt.

Att vara med om ett/flera trauman är som att ha varit med om ett intensivt krig, man tar skada. Det är som att vara i en strid, en fysiskt strid - man får sina sår, sina skador och sina ärr sen att bevisa det med.

Samma är det när man upplever svåra trauman av annan art i livet, det är också en strid, fast på ett annat sätt. Man blir skadad, för psykiskt och känslomässigt får man också svåra skador, som dessutom kan ”manifestera” sig i fysiska problem. Skillnaden är att det är ”osynliga skador”. Men det är ändå ”battelscars”, (krigssår/krigsärr), fast på ett inre plan. 
Och svår traumatisering kan också göra att man utvecklar kroniska smärtsjukdomar som följd. Som det gjort med mig. Jag har ju haft kronisk spänningshuvudvärk och migrän sen jag var barn, och specialister jag träffat under min behandling i vuxen ålder, har sagt att det är på grund av att jag blivit så traumatiserad under mer än halva mitt liv. Psykiska och känslomässiga skador kan manifestera sig till fysiska problem och sjukdomar, för psyke, känsloliv och kropp hänger ihop, och påverkar varandra i allt. 
Och som är så väldigt tydligt i samhället och i världen, så tas inte ”osynliga skador” på lika stort allvar, som synliga skador. Inte ens i närheten! Och det behöver förändras!

 

Under mina sena tonår, och i början av 20-års åldern, fick jag uppleva extrem kritik (som många gånger gränsade till ren mobbning, i mina ögon) för att jag ”mådde dåligt psykiskt”, av både främlingar, myndigheter och vissa familjemedlemmar. Mycket för att ”jag var ju så ung”! Det verkade vara det folk hängde upp sig på mest. ”Inte ska man må dåligt när man är ung inte! Nä, det går inte för sig! Då är man stark, ung och frisk, och ska inte komma här och gnälla, lata sig och sjåpa sig, och försöka tuta i folk att man mår dåligt! Hur kunde jag bara med?! Nä, då skulle jag bara veta hut!”

Ändå visste många av dessa personer som gav mig denna massiva kritik, det mesta jag varit med om. Att jag levt med en svårt missbrukande mamma sen jag föddes, och var tvungen att konstant oroa mig för henne, och aldrig veta från dag till dag, från stund till stund vad som skulle kunna hända. Och att jag ofta även fick ha en slags ”föräldraroll” för henne, där jag fick ta hand om henne och oroa mig för henne och se efter henne. Och att mamma hade en rad olika män under den första delen av min barndom, också dom missbrukare, och som dessutom var våldsamma och elaka. Jag fick tidigt både höra och bevittna mamma bli misshandlad regelbundet, jag blev själv misshandlad ofta, och även utsatt för både misshandel, ren tortyr och sexuella övergrepp av en av dom, från ca 5-6 års ålder. 
Jag fick senare ofta ta hand om mina yngre syskon jag hade fått, och ha en föräldraroll för dom. Och jag fick i tonåren och framåt, se min mamma gå ner sig så i missbruket och ta emot så mycket våld av en av hennes män, att hon försvann in i sig själv, och tyna bort, för att bara lämna kvar en skärva av sig själv. För att sedan dö när jag var 21 år, och hon var 43, i en olycka, år 2000. Och att den förlusten av henne nästan tog livet av mig. 
Jag har upplevt att bli mobbad i skolan, blev mobbad under hela mellanstadiet. Jag har blivit väldigt sårad och sviken av killar, som behandlat mig väldigt dåligt, vare sig jag varit i en relation eller ej. Jag har haft många förluster, av människor som dött, både familjemedlemmar, vänner och bekanta. 
Och allt detta som jag varit med om, i stort sett konstant, sen födseln, det skulle inte sätta sina spår i mig då eller, och skada mig permanent, på alla jävla plan som finns hos en människa?! Hur tänker folk som tänker så?! Det skulle jag gärna vilja veta. Nä, för mådde jag dåligt av allt detta, då ”sjåpade” jag mig bara, och skulle ”skärpa till mig”.

Att höra den kritiken, så ofta, särskilt av dom som borde förstå mest, det traumatiserade mig ytterligare. För det gör det. Det skadar en vansinnigt mycket, sätter svåra sår i själen. För det är ett ofantligt svek!

För att inte tala om när jag blev långtidssjukskriven år 2004, för att jag kraschade ihop totalt, mitt psyke och mitt känsloliv klarade helt enkelt inte mer. Jag blev sjukskriven för svår PTSD, (Posttraumatisk stress), kronisk huvudvärk, svår depression, och utbrändhet.
Jäklar vad skit jag fick ta för det av många!
Herregud, hur kunde jag med att bli sjukskriven?!!! För att jag var ”utbränd”?! Vilka tramserier, hur hade jag mage?! Jag var en ung och stark och friskt människa, punkt och slut! Då hette det sen att jag var ”lat”, och att jag ”lurade vården” och ”lurade myndigheterna”, lurade hela ”systemet”, att bli sjukskriven...för att jag då bara ”var lat och inte ville jobba”! För det såg ju vilken människa som helst när man tittade på mig, att det var väl inget fel på mig?! Jag såg ju hur frisk och bra ut som helst, på utsidan. Och då kan man väl bara inte ha något fel på en?! Eller hur?

Som sagt...”osynliga sjukdomar” väger inte ens i närheten lika tungt som synliga sjukdomar.

Jag fick inte ens sörja min mamma som jag ville när hon dog, på det sätt jag behövde. När jag inte orkade sitta hemma och vara knäckt och gråta livet ur mig, gick jag ut och träffade vänner och hittade på saker med dom för att distrahera mig själv. Nä, då fick jag höra massiv kritik för det, att ”hur kunde jag med att gå ut och roa mig med kompisar, när min egen mor precis hade dött?”
”Men vad ska jag göra då, sitta i mitt rum dygnet runt och bara gråta?”, brukande jag säga. ”Ja, det är väl bättre det, det är i alla fall mer passande”, fick jag höra då.

På mammas begravning, jag tackar Gud att jag ens hade styrkan att gå dit, så ville jag hålla ett tal till mammas minne på mottagningen efteråt. Jag pratade om vilken fin människa hon var, (för det var hon, hennes riktiga jag som gömdes bakom hennes missbruk), och vad jag lärt av henne, att mina goda egenskaper kommer från henne, för vi är väldigt lika, jag och mamma. Och att det nu skulle föras vidare genom hennes barn, och barnbarn, och vidare i evighet, och att hennes minne och hennes kärlek därför aldrig skulle dö ut. Det var väldigt viktigt för mig att få säga dom sakerna.
Efteråt fick jag höra av en nära släkting, att ”hur kunde jag stå och prata gott om mamma, hon som bara ställde till problem, och var jobbig, och krånglade till livet för alla omkring sig?” Jag tappade målföret, så chockad blev jag. Hur kan man säga så...?! Hur är det ens möjligt?!

Hon var min mamma, som jag älskade mer än livet själv, som jag hade förlorat för resten av mitt liv! Herregud, var det för mycket att begära, att jag som hennes äldsta dotter, skulle få kunna hålla ett tal av kärlek till min egen mamma?!

Och mamma hade i sitt liv, också blivit svårt traumatiserad, som hon inte kunde hantera till slut, och därför började missbruka, självmedicinera. Hon mådde så dåligt psykiskt och känslomässigt, (hon hade ganska säkert också Posttraumatisk stress, och mer därtill), men fick ingen riktig hjälp för det, och fick också ta en jäkla massa skit och oförståelse. Vilket knäckte henne till slut, och hon tynade bort inombords, och blev till slut oigenkännerlig. Tills hon dog, bara 43 år gammal.

Tänk om hon hade kunnat få riktig hjälp? Alltså riktigt hjälp, inte bara halvdan, halvhjärtad hjälp, för att sen bara bli lämnad att tillfriskna själv, och utan eftervård? Och om hon kunde ha fått den rätta förståelsen och medkänslan från närastående, från omgivningen, från myndigheter och från vården?
Tänk vad hon hade kunnat åstadkomma, hur bra hon hade kunnat tillfriskna, och hur mycket längre hon kunnat leva sitt liv. Och hur mycket längre hennes fem barn, och sen barnbarn, kunde fått ha henne i livet.
Men precis som jag, fick hon nästan bara ta massa skit, för att hon inte ”passade in i den rätta mallen” i hur en människa ”ska och borde vara”. Och ta skit för att hon inte levde upp till folks orealistiska, vansinniga förväntningar.
Jag vet vilket typ av skit hon fick ta i nästan hela sitt liv, till sin död. För jag fick också uppleva liknande typ av skit från omgivningen, liknande vansinniga förväntningar.

Suck, ni fattar inte...så mycket skit jag har fått ta, sån obefogad skit dessutom, genom åren av mitt liv, av så...många...människor. Man blir så trött, så trött....

Jag skulle kunna ta många, många fler exempel, jag skulle fan kunna skriva en hel bok om det...men det blir för mycket att ta här.

Men jag har numera lärt mig att inte ta åt mig av eventuell skit jag får ta, i dagens läge. Det har varit mycket svårt att lära sig, och har tagit lång tid, men jag tar faktiskt inte åt mig det längre, jag bara ”borstar av mig det”. Och det är för att jag dels har förstått mitt eget värde som människa och att jag är värd bättre, och att jag förstått att man inte alls behöver ”passa in i mallen”. Man har blivit hjärntvättad sen tidig ålder med att man måste det, men egentligen finns det ingen som kan bestämma hur och vem du ska vara som människa. Det bestämmer du helt och hållet själv. Man måste bara lära sig sitt eget värde som människa, och att lära sig sortera ut det som är ”vettigt” och det som är ”orimligt” i folks och i omgivningens förväntningar och krav.
Och jag har kommit ganska långt med det.

Om någon ger mig den typen av kritik idag som jag fick förr, då hanterar jag det på två sätt. Antingen bara struntar jag i det helt och hållet och låter det inte fastna överhuvudtaget – eller så börjar jag berätta om mitt liv, gärna så detaljerat som möjligt, med den stora självsäkerhet och självkänsla jag har idag. Jag behöver bara berätta en liten del, inte ens en tiondel, innan personen i fråga blir vit i ansiktet, ser mer eller mindre chockskadad ut, och mumlar fram en ursäkt, eller bara blir tyst. Så behöver jag inte höra kritik från det hållet mer sen.

För under tiden jag varit sjukskriven, i 13 år nu, så har jag gått igenom en lång och svår process att läka mina sår på insidan. Herregud, jag har levt i nästan 40 år nu, och det kommer nog ta minst lika många år till att ”läka” såpass mycket att man kan ”fungera normalt”. Så tyvärr räcker ofta inte en människas snittlivstid till för det.

Den tunga börda jag bär på, som är mitt liv, 38 år hittills, är så obeskrivligt tung att bära på så det finns inte ord i det mänskliga språket som räcker till för att förklara. Och det är den tunga bördan som gör att jag inte fungerar normalt, som gör att allt ofta känns nattsvart, som att det inte finns någon väg ut ur detta vansinne, det vansinne som varit mitt liv, som numera existerar som ett vrålande eko inuti mig, och en grå slöja som fördunklar mitt sinne, en svart sörja som kletar sig fast i mina lungor och mitt hjärta, som virar sina tentakler kring min själ, och klämmer åt, så att jag inte får någon luft.
Räcker det som beskrivning, hur det är att leva med det?
Det är att vara traumatiserad!

Och så är det när man skadas svårt inombords av trauman. Det är inte rimligt någonstans, på något sätt, på någon nivå, att kräva av en svårt traumatiserad människa med svåra ”inre skador”, att ”fort bli frisk”, och kunna ”fungera normalt”. Det existerar inte...annat än i trångsynta människors orimliga förväntningar.

Det är år 2017 nu – och den oförståelse, press och kritik som jag upplevde i min ungdom, sker fortfarande dagligen, i samhället, och överallt i världen. För fortfarande är människan väldigt långt ifrån den förståelse, acceptans, medkänsla och det tålamod som krävs, för att kunna få traumatiserade, skadade människor, och dom med kroniska sjukdomar eller tillstånd som inte syns, att känna sig förstådda och accepterade. Det är mycket sorgligt och tragiskt.

Det är därför det är viktigt för mig att skriva om detta ämne, att få ut såna här budskap, vare sig det är via min blogg, via till exempel facebook eller andra sociala medier, eller människor jag umgås med, pratar med och har kontakt med i övrigt. För att kämpa för att öka förståelsen, medvetenheten, acceptansen och medkänslan för människor med kroniska sjukdomar, psykisk ohälsa eller andra ”osynliga sjukdomar” eller tillstånd. Det är något jag brinner för. Och när ni läst det jag själv gått igenom, all kritik jag fått, all skit jag fått ta, bara för att jag upplevt saker som traumatiserat mig svårt som varit utanför min kontroll och som har knäckt mig fullständigt, så förstår ni säkert varför jag brinner så för det, ”for The Cause”.

Jag är en överlevare! A survivor! A warrior! Och jäkligt stolt över det!
I have earned my battelscars!

 

Ta hand om er alla därute! Kram på er så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

6 Juli 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Darkness...

 

 

 

 

 

 

 

 

3 Juli 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida