Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
7
8
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2018)
>>


Om bearbetning.

I detta inlägget ska jag prata nu om något jag velat skriva om länge, nämligen bearbetning. Som i bearbetning av trauma, av till exempel svåra händelser och upplevelser, och bearbetning av förluster. Och då tar jag mycket av mig själv och mitt eget liv som exempel. Det är mycket att läsa, som vanligt när jag skriver om något speciellt, fast det är upp till var och en om ni vill och orkar läsa. Men jag skulle uppskatta om ni tog  er tid. 

I större delen av mitt liv har jag ständigt fått höra ordet ”älta” från andra, det vill säga som till exempel: ”Men sluta älta det där nu”, ”Du kan inte hålla på att älta saker hela tiden”, ”Att älta löser inget, lägg det bakom dig istället och glöm det”. 
Och jag har alltid tagit väldigt illa upp av att höra det där ordet, ordet ”älta”, för det har sagts på ett nedlåtande vis, (som exemplen ovan), och har medvetet förminskat mina upplevelser, känslor och minnen. För det jag har gjort när jag ”upplevt det förflutna” om och om och om igen, är inte att ”älta” - utan det jag har gjort är att BEARBETA.

Vad tror ni att bearbetning av saker och ting är? Det ska jag uttryckligen förklara här.

Att bearbeta, (eller ”älta” som många nedlåtande vill kalla det), är att arbeta med sina upplevelser, minnen och känslor som skadat en, arbeta med att försöka förstå dom, och att ”avdramatisera” dom, och att sen kunna släppa dom. 
Och att avdramatisera kan man bara göra genom att upprepa nåt om och om och om och om och om igen. Då kan det som känns ”jobbigt och farligt” för en, plötsligt bli harmlöst och vanligt. Det har helt enkelt blivit avdramatiserat och ofarligt.
Och om man försöker förstå sina upplevelser, minnen och känslor, så kan man få tag i alla pusselbitar för att lägga pusslet som är en själv, och då kunna se helhetsbilden, och se hur allt hänger ihop. När man gjort detta, så faller allt på plats, och man kan naturligt och odramatiskt släppa taget om det svåra, släppa sig själv fri. Då är man klar med bearbetningen. Och kan gå vidare i livet, lite lättare, lyckligare och friare. För om man inte lyckas med att bearbeta ordentligt, kan man aldrig bli fri. Aldrig.

Naturligtvis är bearbetning olika för alla, eftersom alla är olika. Det säger sig själv. Men det som man måste göra när man bearbetar något svårt, är att istället för att ”gömma undan det”, dra fram det i ljuset där man kan se det. Det första man måste göra är att försöka få distans till det, för att kunna få perspektiv på det. Man måste så att säga ”ta det i sina händer”, hålla i det, känna på det, lukta på det, vända och vrida på det så att man kan se på det ur alla vinklar och vrår, försöka lösa det som ett pussel, inte helt olikt en Rubiks kub, så att man kan få perspektiv på det, och hur det hänger ihop med en själv, med dom andra personerna det involverar, och med livet i övrigt. Man måste också kunna prata om det man upplevt med andra, antingen med läkare och terapeuter, eller med vänner eller familjemedlemmar. Med någon.

Och att göra allt detta är naturligtvis skrämmande, jobbigt och obehagligt, jag fattar det....tro mig. Jag om någon vet. Man vill helst gömma undan det hemska och svåra, långt inne i en själv, dit ingen annan kan nå, och där man själv knappt kan nå det. Där vill man förvara det, i säkerhet, både från andra och från en själv, för att aldrig låta det se dagens ljus. Och sen bara rulla på med livet och alla jobb och bestyr som vanligt, i tron att det om man aldrig tänker på det, aldrig visar det för någon, och aldrig pratar om det, till slut kommer försvinna av sig själv....och man kan leva lycklig i alla sina dar.

Let me tell you...det är en villfarelse, en illusion. Det funkar inte så. Människans psyke och känsloliv funkar inte så. Hur gärna man än vill det.

Jag ska beskriva varför för er, genom en liknelse.

Tänk dig att du har ett rum någonstans i ditt sinne, ett rum där du förvarar något hemskt, jobbigt eller skrämmande som har hänt, som du har upplevt. Du tror, att om du stänger dörren, låser och aldrig går in i rummet igen, kan ”komma över och glömma” det hemska och jobbiga.
Men du känner inte hur ditt undermedvetna fungerar. I ditt undermedvetna kommer du alltid vara medveten om rummet och det däri, och det i rummet kommer alltid vara medveten om dig. Det bidar sin tid, växer sig starkare av din ilska, ditt hat, din sorg och din rädsla som du omedvetet göder det med, och någon gång i ditt liv, när du minst anar det eller förväntar dig det, kommer det ha växt sig så stor och växt i styrka att det kommer bryta sig ut ur rummet med våld...och då har du inget att säga till om, min vän.
Då kommer det explodera inom dig, som ett vulkanutbrott, och ställa till fullständigt kaos både psykiskt, känslomässigt och fysiskt för dig, och du kommer totalt tappa kontrollen över dig själv, den du inbillat dig hela tiden att du haft. 
Då kommer du gå sönder, min vän. Kanske ställer det till sån skada att du aldrig kan reparera dig själv igen. Kanske, kanske inte. You will never know.

Det är vad som slutligen händer en människa som inte bearbetar svåra, jobbiga saker man varit med om, utan istället tror att det ”bara är att låsa in och glömma bort, så fixar sig det fint, ser du! Här ska inte ”ältas” något, inte!” 
Du kommer gå sönder av det, till slut, någon gång, någonstans i livet. Ty, för du är människa, min vän. Och en människa är sinne, hjärta och själ. Inte en maskin.

Det är därför bearbetning är så viktigt, så tidigt det är möjligt. Men först kommer accepterande. Att man accepterar det svåra man har varit med om, det man har upplevt. Och den acceptansen är svår, för det är ofta svårt att greppa och kunna ta in svåra saker som hänt en. När tanken nuddar vid det, så är det som att bränna sig på en brännmanet, och hela ens jag skriker bara ”Nej. Nej. Nej. Jag vill inte. Vill inte tänka på det, vill inte minnas.” För det är så smärtsamt.
Så bara accepterandet kan ta tid, men det är bara efter det som bearbetning kan börja på riktigt.

Och då måste allt fram i ljuset, på något sätt, i någon form. Alla får hitta sitt eget sätt, eftersom att är olika och fungerar olika. Men fram i ljuset måste det!

För mig har så länge jag levt egentligen min bearbetning varit att prata om det jag upplevt i mitt liv, och att i vuxen ålder skriva om det, allt helvete, allt vansinne, allt kaos. All smärta, all rädsla, all sorg. Jag har sedan jag var ca 10 år pratat om mitt liv, vilket låter helt sjukt, jag menar....vem har levt ett helt liv innan man är 10 år?
Jo, det har jag.

Innan jag hade fyllt 10 år, hade jag hunnit se mycket, fullständigt ofattbara saker ett barn aldrig ska behöva se och uppleva. Jag såg tidigt gravt missbruk, både från min mamma och min biologiska pappa, och alla andra män mamma hade efter det. Jag bevittnade mycket grovt våld, där min mamma var offret, då både min biologiska pappa och flera av dom andra män mamma var med efter det, misshandlade henne regelbundet och mycket grovt. Jag blev själv utsatt för misshandel, tortyrliknande behandling, och sexuella övergrepp, särskilt av en av männen mamma var med. Jag och mamma var tvungna att flytta många gånger, från ställe till ställe till ställe till ställe till ställe, när hon inledde relationer med olika män...det tog aldrig slut kändes det som. Ibland var det bättre ställen att bo på, ibland riktiga knarkarkvarter.

Tro mig när jag säger att bara att vara med om allt detta, uppleva allt detta, under denna tidsperioden innan jag var ens var 10 år fyllda, kändes som en hel livstid.
För vet ni, det riktigt hemska i allt detta...är att jag minns så jäkla mycket av det! Jag minns så mycket, så det egentligen är ofattbart. 
Jag minns saker från när jag inte ens var ett år gammal. Mitt första minne jag har är att jag ser min biologiska pappa slå skiten ur min mamma, piska henne med en slags pinne, så det sprutade blod över väggarna. Då var jag knappt ett år. 
Jag minns exakt, vilka alla männen var som mamma var med, allt som hände under den perioden hon var med var och en av dom, allt jag såg dom göra mot mamma, allt dom gjorde mot mig, alla ställen vi bodde på, hur det såg ut, hur omgivningarna såg ut, hur det såg ut där jag lekte och vilka jag blev kompisar med. Hur det var på dom olika dagis och förskolor jag gick på, vilka jag träffade då och umgicks med då, till och med dom olika fröknarna på dom olika ställena. Jag minns vilka möbler vi hade i vart och ett av dom hemmen vi bodde i, jag minns vad det var för folk där som var mammas och hennes dåvarande killes bekanta (fyllekompisar och knarkare). 
Jag minns till och med vissa samtal ordagrant dom vuxna hade, som jag hörde som liten. 

Jag minns mammas skrik av rädsla och skräck, när hon blev slagen. Jag minns hennes blåmärken och blåtiror hon försökte gömma, jag minns hur vi gjorde upp planer tillsammans, hur vi skulle fly, hur vi kanske skulle kunna räddas. Jag minns dom gånger jag som liten kissade på mig av rädsla, bara av att se min styvfar på den tiden, han som slog skiten ur både mamma och mig, och torterade mig och förgrep sig på mig sexuellt. Jag minns hur det var att vara rädd, varje dag, dygnet runt, alltid leva i rädsla och skräck. Att inte våga gå hem efter förskolan, eller från kompisar, för där fanns Han. Jag minns hur det var att alltid behöva vara vaksam, vara på sin vakt, att aldrig kunna slappna av...för man var tvungen att alltid vara förberedd på vad Han skulle kunna göra. Alltid.

Jag minns hur det var att förstå att mitt hem var annorlunda jämfört med andras, för mina kompisars föräldrar ville inte låta sina barn komma hem till oss för att leka med mig. För dom visste. Jag minns att grannarna vägg i vägg med oss visste också, för dom HÖRDE, hörde allt...men ville inte ”lägga sig i”, så dom sa aldrig något. Jag minns att mamma berättade att det var många som sett, som hört, som visste...men som inte gjorde något för att hjälpa, för dom ville ju inte "lägga sig i". Jag minns hur jag och mamma var tvungna att under polisbevakning fly från hemmet, till ett skyddat boende, för att kunna gömma oss från Honom. Jag minns också hur Han hittade det hemmet vi bodde på, bröt sig in, och slog skiten ur mamma igen. Jag minns hur jag lyckades gömma mig då, på övervåningen i huset. Vid detta laget var jag ca 7-8 år gammal.
Jag minns hur vi till slut lyckades bli av med Honom, mamma ansökte om skilsmässa och vi hade polisbevakning ett tag. Men Han fanns ändå alltid i periferin, en enorm hotbild, som för alltid skulle följa med oss genom livet. Så därför under många år som följde, var vi tvungna att leva under skyddad adress och skyddade personuppgifter, för att hotbilden var så stor. Jag minns rädslan, jag minns den ständiga vaksamheten, jag minns att jag alltid var orolig för mamma, och för hela vår familj. Jag var fortfarande bara ett barn.

Jag minns, jag minns, jag minns, så mycket mer. Så väldigt mycket mer. Allt trängs i mitt huvud, och har alltid känts som glassplitter som far runt inom mig, skär mig och sticker mig, skadar mig. Alla minnen.

Men hur är det möjligt?....tänker ni. Att så mycket kan man bara inte minnas ifrån när man är så liten. Det borde man inte kunna minnas. Det borde inte vara möjligt...!

Nej, det borde ju inte det. Tyvärr föll det på min lott i livet att få ett extremt bra minne. Det har både varit en helvetisk förbannelse, och en välsignelse.
Ett helvete för att det är en sån enorm tung börda att bära på, så ord inte finns att beskriva...men en välsignelse för att utan alla dessa minnen, som varit som pusselbitar för mig, hade jag aldrig kunna lägga klart det pusslet som varit mitt liv och mig själv, och därmed kunnat bearbeta och förstå det, för att till slut kunna bli någorlunda fri från det. Men även om jag bearbetat en stor del av det, mest min tidiga barndom, så återstår det mycket, mycket, mycket kvar att bearbeta. Saker som är så svåra att jag knappt ens kunnat börja att acceptera att dom hänt. Jag måste acceptera det först, ta in det på riktigt, innan jag kan börja bearbeta det, och det har jag inte riktigt kunnat göra än. Och det gäller saker som jag varit med om och upplevt, i det livet jag levde, från det att jag var ca 15 år och framåt. Då kan jag säga att jämfört med dom sakerna från mina tonår och framåt som ännu är obearbetade, så var min tidiga barndom ingenting.
Min tidiga barndom, det vill säga från att jag föddes till jag var ca 10 år, det är jag färdig med, det har jag bearbetat klart. Resten som återstår, är ett kaos och ett vansinne utan dess like, som inte bara drabbade mig och min mamma, utan också mina yngre syskon. 

Och det är nog det svåraste i detta. Att veta om det mina yngre syskon upplevt, jag kan knappt tänka på det utan att bryta ihop. För jag älskar dom så, dom är mitt allt och är den största kärleken för mig i detta livet, och att gå och bära på vetskapen om deras upplevelser, och deras sorg och smärta, det är outhärdligt. Det är bara det. Så jag håller det mest på avstånd, för jag är inte ens i närheten att kunna bearbeta det än. Det gör för ont, på ett sätt som inte går att med några ord beskriva. Jag kan inte ta in det bara. Jag måste hålla det på avstånd, annars tappar jag mitt förstånd.
Tids nog kommer jag nog kunna bearbeta det också. Men inte än....

Om jag berättade i detalj många saker som försiggick i mitt liv, i vårt, liv under den mest kaotiska tiden, fram till min mammas död år 2000, skulle ni nog knappt tro mig. Vissa som jag berättar för om mitt liv, som inte redan vet, blir helt chockade, och reagerar med fasa och bestörtning. En del börjar gråta, och andra klarar helt enkelt inte av att höra det, för det är för hemska saker. Och jag förstår det, och respekterar det till fullo. Men om det är så svårt för andra att bara höra om det, tänk då hur svårt det är att faktiskt ha varit med om det, och behöva bära på det och leva med det. Ändå anser många att ”jag bara ska rycka upp mig och sluta sjåpa mig, för det är väl inte så farligt”.
Och ändå är det så att vissa av dom sakerna som hänt vet bara jag om, är det bara jag som bär på, ensam, för dom sakerna är för fruktansvärda för att någon människa ska behöva veta och få bära på, och dom kommer dö med mig, för det är sånt jag kommer ta med mig i graven. Och det gör jag för att skydda andra.

En gång i tiden efter min mamma gått bort, hon dog när jag var 21 år gammal, försökte jag tränga undan allt, allt jag sett och upplevt, allt det kaos som varit mitt liv, all sorg och smärta, min mammas död och den ofattbara sorgen och smärtan av förlusten av henne - och jag försökte leva som att allt var ”normalt”, som att jag var ”normal”, som att mitt liv varit ”normalt”, och som att det som hänt inte hade hänt. Jag stuvade undan det någonstans i mitt inre, och bara ”körde på”, för det var vad andra runtomkring mig sa att jag borde göra, att jag skulle göra, att jag måste göra. För gjorde jag det inte, fick jag en jävla massa skit för det, och kritik och hån. För om jag inte gjorde det, då ”ältade” jag ju bara allting, och det kunde man ju inte göra! Det fick man ju inte göra! Det skulle man ju inte göra! Utan glömma, glömma, glömma. Förneka, förneka, förneka. Låtsas, låtsas, låtsas. Gå på, gå på, gå på. Annars var man ju ”dum i huvudet” och helt jävla värdelös.

Så...vad tror ni hände med mig till slut? Efter att ha fortsatt försökt glömma, fortsatt förneka, fortsatt att låtsas, fortsätta att bara gå på? Vad tror ni hände?
Guess what? Det jag hade låst in i rummet i mitt sinne, det rummet jag aldrig hade tänkt öppna igen, allt det som befann sig där inuti, det bröt sig ut av sig själv och exploderade inom mig – och så in i helvete också! 

Och det hade jag faktiskt inte räknat med. För ingen hade berättat för mig att det kunde göra det. Ingen berättade. Alla hade sagt till mig att om jag bara låste in allt det förflutna och glömde, så skulle allt lösa sig så småningom, och jag skulle kunna leva ett bra, fint och normalt liv. Så jag trodde på dom. Varför skulle jag inte göra det? Dom ville ju bara mitt bästa – eller? Eller ville dom bara inte ta itu med nåt "besvärligt"?
Så då blev det så, att del, efter del, efter del, efter del av mig, började stänga ner sig själv. Av sig själv. Totalt utom min kontroll. Det var som ett annat väsen hade intagit min kropp och sagt att ”Nu min vän, nu måste du stängas av, nu måste du somna. Nu orkar du inte mer, belastningen har blivit för hög, du har nått din bristningspunkt. Men eftersom du själv inte insett det, har jag tagit över, och har börjat stänga ner dig själv åt dig, låta dig falla i sömn. Det är dags för dig att sova ett tag, så att du har en möjlighet att kunna återhämta dig. För om du inte faller i sömn, min vän, och börjar läkningsprocessen, så kommer du dö. Och det vill ju ingen, eller hur? Så sov nu, min kära, sov ett tag, och läk.”

Det var exakt vad som hände. Jag slutade fungera helt. Jag ”föll i sömn”. Annars hade jag dött, på något sätt. Hjärtat hade kunnat börja krångla med mig, jag hade kunnat få svåra andningsproblem, jag hade kunnat fått en stroke, eller så hade jag helt enkelt bara rakt av tagit mitt liv. Any number of things.

När jag ”stängdes av och föll i sömn”, det vill säga blev sjukskriven på heltid, satt på massa mediciner och i terapi, var jag bara 25 år. Bara så ung. 
”25 år, vad är det för ålder?”, tänker många. För mig hade jag levt flera livstider på bara mina 25 år. Och jag var så trött, trött i sinnet, trött i hjärtat, trött i själen....trött på livet. Så innerligt trött...

Dom första åren jag var sjukskriven, gick åt till att bara ”vara avstängd”. Få en paus från allt, från allt det som jag kände, som jag tänkte, som jag mindes, och allt det som var jag....och bara vara ”i återhämtningsläge”.
Sedan började jag långsamt ta tag i mitt förflutna, på olika sätt. Det tog mig säkert 10 år bara att bearbeta min tidiga barndom. Det känner jag att jag är klar med nu. Och med klar menas att jag inte längre går och bär smärtan, rädslan, förtvivlan och sorgen över allt som hände då, så att jag känner det. Jag har det fortfarande inom mig hela tiden, för det är ju en del av den jag är, men jag känner inte av det längre, det känns inte som något tungt man går omkring och bär på, inte på samma sätt som tidigare. Jag känner inte längre intensiv sorg eller smärta över det som tidigare, det är som en fotboja jag levt med men som jag nu funnit nyckeln till och kunnat låsa upp, och släppa mig själv fri ifrån. Så så långt har jag bearbetat iallafall.

Men annat är det med resten av det, det värsta av det. Det jag inte kunnat bearbeta än. Det som har att göra med när jag kom i tonåren, när mamma blev mycket sämre i sitt psyke och i sitt missbruk, och bara gick ner sig mer och mer och mer, och var till slut inte längre igenkännlig. Hur hon skilde sig från den enda man hon varit med som var en bra man som hon var med då, Kent, som vi alla såg som vår pappa. Hur hon sedan direkt därpå träffade en man som var grav alkoholist, och som satte i system att misshandla henne regelbundet, och att hålla både sig själv och henne konstant påverkad av alkohol och droger dagligen för att hålla henne under kontroll, och där dom då levde ett liv i kaos och misär, där mina yngre syskon också blev offer...precis som jag när jag var barn. Allt som dom såg och upplevde då. Och att mamma betedde sig som en sinnessjuk människa, och gjorde saker och sa saker som jag inte ens kan beskriva här.

Och att mamma vid ett tillfälle blev så svårt misshandlad av denna man att hon hamnade på sjukhus och nästan miste livet, han misshandlade henne alltså nästan till döds vid det tillfället. Det var ett mirakel att hon överlevde då, och hon fick svåra men efteråt, både psykiskt och känslomässigt, men också rent fysiska men.
Och att när hon precis hade hämtat sig från detta, och lämnat denna mannen...dog i en trafikolycka en kväll, helt utan förvarning. Bara sådär. Hon överlevde misshandeln, men dog ändå i slutändan, bara 43 år gammal.
Men hon hade aldrig kunnat överleva i längden iallafall, she was too far gone. På ett eller annat sätt, förr eller senare, hade hon dött ändå, med den livsstilen hon hade, och det hon utsatte sig själv för. Det var bara en tidsfråga.
Hon hade dött av sitt missbruk, tagit sitt liv, eller blivit offer för en annan våldshandling, vare sig det var hennes man då, eller någon annan. Nu dog hon i en vanlig olycka, vilket var det mest skonsamma sättet att dö på både för henne, och för hennes anhöriga.

Smärta och sorgen som följde på detta var obeskrivlig. Jag brukade gå ut i skogen med min hund som jag hade då, lägga mig på marken i fosterställning, och bara skrika rakt ut i sorg och smärta. För jag kunde inte göra det hemma hos mormor och morfar, som jag bodde hos då. Jag var tvungen att gå ut i skogen och göra det. Det var vinter då, kallt och snö ute, hon dog i december 2000, ca en vecka innan julafton. Vissa gånger lade jag mig ner i snön, när jag inte hade hunden med, och hade all tanke i världen att ligga kvar där. Somna i snön och dö stillsamt i kylan. Smärtfritt, sedan frihet. Men jag reste mig alltid upp efter ett tag, för jag var tvungen. Jag hade min familj, mina yngre syskon att tänka på. Att dom fanns, kärleken för dom, och ansvaret jag kände för dom, räddade mig...har alltid räddat mig. Det är på grund av dom jag hållit mig kvar i livet...och kämpat. Vilket jag tackar Gud för idag.

Den allra smärtsammaste insikten jag fått, mer smärtsam än ord någonsin kan beskriva, det som jag egentligen vetat om hela tiden men som jag inte kunnat acceptera och ta in...är att mamma var tvungen att dö, för att vi, hennes barn, skulle kunna få leva och växa upp i frid och lugn och ro, och kunna utveckla oss själva och skaffa oss bra liv. Ingen av oss hade haft en chans till det om mamma inte hade dött, därför att hon hade fortsatt leva på samma destruktiva sätt, i samma kaos, i samma missbruk, med samma man eller någon annan missbrukare som var våldsam mot henne. Hon hade aldrig kunnat bryta mönstret, det är jag fullständigt övertygad om. Like I said, she was too far gone.

Har ni någon aning om hur smärtsam och fruktansvärd den insikten är? Min mamma var mitt liv, min största kärlek i detta livet. När hon dog så dog även jag. Saknaden och sorgen är fortfarande oerhörd. Men ingen av oss syskon hade haft en chans till ett bra liv, om hon hade fortsatt att leva. Det är den fruktansvärt brutala, hemska sanningen. Mina syskon lever ett bra liv. Dom är alla vuxna nu, med egna familjer och liv. Dom bär fortfarande också på hemska minnen, och på sorgen, men det har inte knäckt dom eller förstört dom, för dom räddades från det i tid.

Så tro fan att jag har blivit skadad för livet, psykiskt och känslomässigt. Konstigt hade det väl varit annars. Inte sant? Det hade varit mycket märkligt om jag hade gått igenom allt detta i mitt liv, och inte hade blivit skadad eller knäckt för fem öre, utan bara glatt och käckt kunnat fortsätta mitt liv som ingenting. Eller hur?

Men det viktigaste är vad jag nu vet, förstår, och väljer att göra med det. Jag väljer livet, väljer att läka och återhämta mig, i min egen takt och på mitt sätt, så att jag kanske någon gång har en chans till att leva ett någorlunda lyckligt liv. Någorlunda...

Summa summarum...det är otroligt viktigt att ta tag i och bearbeta svåra saker och upplevelser i livet man varit med om. Annars kan det komma fram plötsligt när man minst anar det och bita en i arslet. Och förhindra en från att kunna leva ett bra liv, för det kommer alltid vara något som är i vägen för en, något som kanske är osynligt och ogreppbart, men som dock alltid finns där, och ligger och stör.

Jag har mycket jobb kvar framför mig, men jag tar mig framåt och tar en liten bit i taget. Kom ihåg, så länge man tar sig framåt, oavsett hur långsamt, så gör man alltid framsteg. smiley

Tack för att ni orkade läsa en del om min historia och mitt liv, även om det är väldigt svåra saker. Alla har sina svåra saker man upplevt, och jag jämför mig inte med någon annan. Alla har svårt på sitt sätt, och ingen ska jämför sig med någon annan. Även om min historia är lite väl svårsmält, så förringar eller förminskar jag inte någon annans upplevelser. Dina upplevelser är dina, ditt hjärta är ditt hjärta, och ditt liv är bara ditt. Och du måste ta hand om det, kära vän. Promise me. 

Lägger in här nedan en låt av Björn Afzelius som heter "Ikaros", som alltid varit en av mina favoritlåtar. Jag kan relatera till texten så starkt, och den förmedlar också ett starkt budskap.

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Rolig utekväll!

Igår, fredag, så var jag ute på gayfest med mina tjejkompisar som jag skrev om i förra inlägget. Det var en Lesbisk Sommarfest, som var i en lokal i Posthotellet vid Drottningtorget här i Göteborg. Väldigt flottig och lyxig lokal. yes

Och det var skitkul, hade så roligt! Vi förfestade på restaurangen Ritz innan vi gick till festen, och det var också väldigt trevligt och mysigt. Vi kom till festen vid ca 23-tiden, och jag åkte hem vid 02.30. Och jag dansade en hel del (mina fötter känns som legobitar idag), det var väldigt mycket folk på festen och mycket folk på dansgolvet. Mycket trevligt och roligt folk, och väldigt avslappnad stämmning. Hade så kul!  Och idag är jag helt slut, har har en jäkla huvudvärk....men det var fan värt det! smiley yes

Får se hur länge det dröjer tills jag orkar gå ut nästa gång. Jag brukar bara orka gå ut ungefär en gång i halvåret. Jag vill gå ut oftare, men orken finns helt enkelt inte. Det är sällan jag är i form för att gå ut och socialisera. Men då och då infinner sig orken och lusten, tack och lov för det. wink

Lägger in några kort här nedan från festen igår, på mig och på min kompis Karin, som jag känt i typ över 20 år. heart

Har inte mycket mer att skriva nu, men jag återkommer inom kort. Ha det bra alla så länge! 

 

 

 

 

 

 

9 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Better days....

Idag är det Sveriges nationaldag. Så grattis Sverige! smiley

 

 

Mår lite bättre nu, har kommit in i en bra period. Får se hur länge den varar, men jag är glad och tacksam så länge jag mår bättre. smiley

Jag har tillbringat mycket tid på min balkong och solat nu under denna värmebölja vi haft, och bara försökt koppla bort tankar och känslor och allt jobbigt. Det har funkat hyfsat bra.

Det enda jobbiga är att när det är så varmt och kvavt som det varit nu det senaste, så blir min huvudvärk värre, för det triggar igång min migrän lättare. Så jag har haft det kämpigt med migränen, och har fått vila mycket och så, men jag har ändå försökt hålla modet och humöret uppe ändå. Inte lätt, men jag försöker iallafall. 

Och nu på fredag, den 8 juni, ska jag på fest! Det är en stor gayfest i stan här i Göteborg, som jag ska gå på med några tjejkompisar, och som är ett "pre-party" inför Pride-festivalen. Jag är ju bisexuell, och går gärna på både gayställen och heteroställen. smiley

När jag är bland kvinnor, och bland män som är gay, så känner jag att jag kan slappna av mycket mer, vara mer mig själv. Jag behöver inte sätta på mig "den glada, käcka, roliga masken", så att säga, som jag alltid måste göra när jag går till vanliga heteroställen. För när man är bland heteromän är det annorlunda. På vilket sätt orkar jag inte ens beskriva riktigt. Kvinnor och män uppskattar och är ute efter olika saker, det är det jag kan säga om det bara. Jag har tillräckligt mycket erfarenhet av både män och kvinnor för att veta vad jag pratar om. Så att gå till gayställen är roligare och trevligare för mig att gå till, när jag inte är på humör, eller orkar "anstränga mig" på ett särskilt sätt. För då kan jag bara släppa loss och vara mig själv, klä mig hur jag vill, göra hur jag vill.

Jag tycker det är skitkul att gå till vanliga heteroställen också, pubar och klubbar, men då måste jag vara på ett särskilt humör, och ha mer ork. Det är så det är för mig bara.

Så jag hoppas att jag mår bra på fredag, så att jag kan gå, för jag ser verkligen fram emot det. smiley

Nu har jag inte så mycket mer att skriva om, men jag kommer ganska säkert skriva igen efter att jag varit ute på fredag, och berätta och prata om hur det var. Ni får ha det så bra till dess. heart

Lägger in en bild på mig nedan, en selfie jag tog på mig själv för ett par dagar sen, när jag hade varit ute på balkongen och solat. Me, all natural. wink

 

 

 

 

 

 

 

6 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Das gräns is nådd!

Jag ska prata om en viktig sak nu, och det är om att nå sin gräns, nå sin gräns på riktigt. Och då menar jag nå sin gräns för att man har fått nog av saker och ting.

Jag arbetar konstant med mig själv hela tiden, på insidan, psykiskt och känslomässigt. Och eftersom det inte ”syns utåt”, så tror många att jag står helt still, och att det inte händer något med mig överhuvudtaget, att jag inte gör några framsteg med mig själv alls. Men oj, så fel dom kan ha! För jag arbetar med mig själv varenda sekund, varje dag, men på insidan.

Fine, jag kanske inte förändrar mitt liv märkbart så det syns utåt, det vill säga, blir tillräckligt bra för att kunna ”gå ut i arbete”, eller går ner i vikt och bli mer ”hälsosammare”, eller går ut oftare och träffar folk och är mer ”social”, eller att jag skaffar mig en partner och ett ”kärleksliv”. För sånt kan folk se, och då är det oftast det som spelar den största rollen, det är då folk lägger märke till en ”förändring”. Kan dom inte se eller märka av något av detta, ja då antar dom automatiskt att man står helt still, att man inte varken utvecklas eller förändras eller förbättras.

Men insidan av en då? Spelar det någon roll för folk överhuvudtaget eller? Verkar oftast inte så. Men på min insida händer massor av grejer, jag arbetar hela tiden med att reflektera, analysera, filosofera, bearbeta, få insikter, och söker hela tiden efter kunskap, vetskap och förståelse, förståelse för både mig själv, och för världen. Men att sätta detta i handling, kan ta lång tid, det är olika för alla. Oftast har folk inget tålamod, utan allt måste ske snabbt, snabbt, snabbt.

För mig handlar allt om att arbeta med mig själv på insidan, under lång tid. Det är det som är bearbetning, och bearbetning får helt enkelt ta den tid det tar. Men det räcker inte för andra. För då menar ju folk att: ”Ja men du kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att du ska må bättre och bli hälsosammare, du måste ju göra det rent fysiskt också! Börjar promenera regelbundet, så att du kan börja jogga sen, så att du så småningom kan springa ett lopp eller nåt. Det ser du, det är en riktig prestation! Man kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att man ska göra det! Det är ju inget jobb alls. Då är man bara lat!”

Ja, fast vet ni, alla är olika, förstår folk det? Alla har inte samma förutsättningar, samma förmågor, samma ork och energi, eller har blivit uppbyggda av livet på samma sätt. Är det någon som faktiskt reflekterar över det?

En person kan tänka, ”Ja men detta fungerade ju för mig, så då borde det ju rimligen fungera så för alla. Klarade jag av att bestiga berget Kebnekaise, så borde alla klara av det, bara dom ger sig fan på det! Klarade jag av att gå ner 30 kilo i vikt, så borde alla kunna klara det lika lätt. Klarade jag av att komma över en kärlek ganska lätt, så borde alla kunna det. Klarar jag av att jobba ett 40-60 timmar/veckan jobb, så borde ju alla klara det. Klarade jag av att bli vegetarian, så borde alla klara av att sluta äta kött. Klarade jag av att ”glömma mitt förflutna” och bara ”gå vidare” i livet, så borde ju alla klara det. Klarar jag av att träna 3-5 gånger i veckan, så borde alla klara det, o.s.v, o.s.v, o.s.v.

Nä, för det funkar faktiskt inte så, för, lyssna nu.....ALLA ÄR OLIKA! Och därför kan ingen människa begära att andra ska kunna klara av eller ligga på samma nivå som en själv. Det är trångsynt, mycket trångsynt. Och oempatiskt, frunktansvärt oempatiskt! My God....

Jag kan ta en MYCKET tydligt exempel, som visar min synpunkt.

Jag är helnykterist, har varit i hela mitt liv. Jag har aldrig ens smakat på alkohol, i någon form. Jag vet att det är svårt för många att tro, men så är det. Och alla som känner mig vet detta. Och för dom är det inget konstigt, för det har alltid varit så. Och detta är en principsak för mig helt enkelt, att aldrig befatta mig med alkohol. Det har mycket att göra med att jag växt upp med missbrukande föräldrar, som missbrukade både tunga droger och alkohol, och att jag då på grund av detta alltid levt i ett mycket kaotiskt och dysfunktionellt hem (eller flera hem, om man ska vara noga.)

Att jag alltid valt att vara nykter, har också att göra med att jag vet att om jag drack alkohol, och jag skulle känna att det "trubbade av mig" och dämpade min ångest effektivt, så skulle jag bli totalalkoholist på direkten. Jag skulle inte dricka ute med kompisar för att parta och ha kul, nej jag skulle sitta hemma i min ensamhet och supa hela dagarna, för att dricka bort hemska minnen, svår ångest, och fruktansvärd sorg. Det är vad jag skulle göra om jag drack alkohol som alla andra. Och då är det ju lika bra att jag håller mig borta från det helt, inte sant?

Men har jag någonsin, någonsin, tyckt eller krävt att alla måste avstå helt från alkohol och leva som nykterister hela sina liv, bara för att jag väljer det? Nej, det har jag aldrig gjort. Jag har alltid accepterat att mina kompisar började dricka när vi kom i tonåren, att dom experimenterade både med droger och alkohol, och började festa och gå ut, och roa sig som unga gör. Det jag har gjort, alltid gjort, är att acceptera att inte många kommer vilja leva nyktra som jag gör, att det är normalt att dom flesta vill börja dricka alkohol och festa, och att dom får göra och leva precis som dom vill, för det är deras liv, och det kommer jag inte lägga mig i. Jag hade kunnat säga att ”men jag klarar ju av att leva helt nyktert och aldrig dricka, varför kan inte andra göra det också då? Ska det vara så jäkla svårt?”

Jag hade kunnat säga det, och jag skulle kunna säga det idag också....men det gör jag inte. Skulle aldrig komma på tanken. För om andra vill dricka, så varsågod och gör det, inte mig emot. Det är era liv, och ni måste få leva så som ni vill, och göra det ni vill, på ert sätt. Mitt beslut att inte dricka är bara mitt och gäller bara mig själv. Vad andra gör med sina liv lägger inte jag mig i.

För att jag fattar att ALLA ÄR OLIKA....och att alla vill leva sina liv olika. Och det respekterar jag till 100 %. Jag kan ju inte säga att jag tycker alkohol är toppenbra, för det tycker jag inte. Men jag skulle ändå aldrig lägga mig i andras beslut om dom vill dricka alkohol, eller vad dom nu vill göra. (Så länge det inte innebär att jag blir illa behandlad. Då är det naturligtvis inte okej. Eller att drickandet av alkohol blir till ett problem, ett missbruk, då är det inte heller okej. Det säger ju sig självt.)

En av dom vanligaste frågor jag får, och alltid har fått, av folk när jag berättar att jag inte dricker alkohol, är att ”Men hur klarar du då av att umgås med andra som dricker, som är fulla? Hur klarar du av det, orkar med det, eller ens vill det?”....och dom står som ett levande frågetecken, och kan verkligen inte förstå detta mysterium. Jag ska berätta för er nu, svaret på detta mysterium, svaret jag alltid ger dom som frågar.

Att jag klarar det, är för att jag inte känner till något annat! Jag har aldrig upplevt hur det är att vara full med andra fulla. Det enda jag vet är hur det är att vara nykter med andra fulla och andra nyktra. Och om det är det enda jag upplevt, hur ska jag då kunna veta nåt annat, när jag inte har något annat att jämföra med. Det är ganska enkelt.

Så till nästa fråga då – hur kan jag tolerera att vara med och umgås jämt med folk som dricker, när jag själv inte dricker? För det är ju uppenbarligen också ett riktigt mysterium för andra.

Det svaret är också ganska enkelt, när man tänker efter. Jag fattade väldigt tidigt, när mina kompisar började dricka alkohol och festa, att om jag skulle kunna vara med mina kompisar, vara med på saker andra gjorde, ha ett socialt umgänge överhuvudtaget, så skulle jag vara tvungen att anpassa mig till alla andra för att kunna umgås med alla andra – anpassa mig till livet och tillvaron där i stort sätt alla dricker, festar och går ut, där alkoholen står i centrum. Jag har ju knappast något annat val, än att umgås med folk som dricker alkohol, även om jag själv väljer att inte göra det. Annars skulle jag ju aldrig kunna umgås eller ha kul med någon människa.

Och jag har lätt att  anpassa mig, jag är extremt anpassningsbar, det har livet format mig till. Lever man i vansinne och kaos och misär som barn, måste man tidigt kunna anpassa sig för att överleva. Man har inget val. Den förmågan till anpassning fick jag med modersmjölken, så att säga. Man har alltid kunnat slänga in mig i vilken situation som helst, med vem som helst, och vilka som helst, och jag har alltid lätt kunnat anpassa mig. (Även om det tar extremt mycket energi. Förr hade jag den energin, det har jag inte nu.)

Så har jag också alltid gjort i sociala situationer, med fulla människor eller med nyktra människor, eller folk som är påverkade av droger, eller mår dåligt psykiskt på olika sätt, eller folk som mår bra Vilket som. Jag har levt med det i hela min uppväxt, klart jag kan leva med det i övrigt också. Piece of cake. At least it was....

För det jag märker nu, när jag närmar mig medelåldern, (vilket jag faktiskt gör, jag är 39 år nu), är att ett helt liv av anpassning efter livets tvära svängar och efter alla andra människor, har tagit ut sin rätt. Det har helt enkelt kört slut på mig. Det är mycket därför jag har bestämt mig för att inte längre bara leva ett liv av anpassning efter andra, utan leva ett liv som jag själv väljer, som jag känner att jag vill och orkar med att leva. Jag har kommit på, att det är upp till mig nu, hur jag vill leva, inte upp till andra. Jag behöver inte anpassa mig längre, jag kan välja själv.

Så nu lever jag mitt liv som jag vill, efter mina behov, efter min förmåga, efter vad jag orkar med, efter vad som är bäst för mig. Det har tagit mig nästan 40 år att komma till denna punkten. Och jag tänker inte låta andra diktera mer hur jag ska leva, vad andra anser bäst för mig, utifrån vad deras behov är. ICKE!

För inte bara har jag levt ett helt liv av att anpassa mig, jag har också levt hela mitt liv av att göra vad andra vill, vad andra tycker, vad andra behöver, vad andra kräver. Och finns det något som slitit ut mig totalt, så är det det! Jag har alltid låtit andra bestämma över mig, och har alltid vikit mig för andras vilja, för jag har alltid velat vara till lags, och velat undvika konflikter.

Jag är en person som hatat konflikter, har alltid gjort. Jag har alltid blivit kallad ”konflikträdd”. Men är det så konstigt då? I hela min barndom och ungdom har jag levt i hem där det varit gräl och bråk, skrik och gråt, och misshandel, missbruk, våld, osäkerhet, otrygghet, rädsla, förtvivlan, frustration, ilska, trötthet...you name it! Växer man upp i det, så kommer man vilja undvika sånt genom hela livet sen, tro mig. Också mycket därför jag alltid ville var alla till lags, jag ville undvika gräl och konflikter, och undvika att folk skulle bli arga på mig.

Det faktum att jag alltid varit en snäll, vänlig, omtänksam, förlåtande, undergiven person, som alltid ville alla väl och alltid ville vara till lags...det har alltid utnyttjats grovt av andra. Både av personer som stod mig nära, av bekanta, och av främmande personer. För människor som lever sina liv av att utnyttja andra, använda sig av andra, köra med andra, använda andra som ”verktyg” för att få det som vill – så är jag ett lätt byte, mycket lätt byte! Har alltid varit.

Jag har sett det, känt det, upplevt det under livets gång, fler gånger än det någonsin går att räkna, av så många olika personer. Och det har slitit ut mig, det har gett mig så många sår i själen, öppna sår som aldrig haft en chans att läka, eftersom det upprepats igen, och igen, och igen, och igen....i det oändliga.

Det är först nu, under det senaste halvåret, som jag stoppat det. Stoppat det på riktigt. För jag orkar faktiskt inte mer. Så jag har dragit mig undan från folk, eller brutit helt med vissa. För jag accepterar inte mer nu. Jag förlåter inte mer nu. Jag orkar inte mer nu.

Jag orkar inte vara en ”sexpartner”, till nån som bara vill använda mig för sex då och då, och sen bara kasta mig åt sidan igen. Och igen. Och igen. Och igen.... Och att jag inte ska betyda mer än så, än bara som någons privata ”knulldocka”, dom kan använda sig av då och då när dom känner sig kåta...men inget mer än så. Aldrig nåt mer än så. Det är slut med det nu, för jag är fan värd mer än så!

Jag orkar inte mer vara den som ska kämpa för andra, och att många av dom jag kämpar för, inte skulle lyfta ett finger för att kämpa för mig. Jag vill inte göra det mer, jag är färdig med det. I am done!

Jag orkar inte mer vara någon som andra bara vill ”använda” sig av, när det är något dom vill. Och att jag inte duger annars.

Jag orkar inte mer dejta, eller inleda förhållande med andra, bara för att sedan stå där med mitt hjärta krossat, sviken, sårad, utnyttjad, använd....igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen......... No! Fucking! More!

Jag orkar inte vara någon som andra behöver för att prata av sig, fråga om råd, hjälp och stöd – när dom själva inte är villiga att göra detsamma för mig. Jag orkar bara inte. Ska det var så svårt att förstå?!

Jag orkar inte mer bli dömd av andra för att jag ”mår dåligt psykiskt”. Som att jag är nåt sorts besvärligt skräp när jag mår dåligt, som man inte vill ha i sin närhet. Men skulle jag må bra, då plötsligt är det en annan femma! Då är jag så välkommen så i andras liv! Det kan folk fetglömma! Hell no! No more! Vill man vara en del av mitt liv, så får man visa det och kämpa för det. Så är det bara. Annars får det fan vara!

Jag orkar inte mer ta emot kritik för att jag mår dåligt psykiskt, och inte klarar och orkar det andra gör. Att jag inte klarar av att jobba, vara aktiv, ha ett sällskapsliv, ett kärleksliv, etc. Jag ger blanka fan i om det inte ”passar alla andra”, hur jag lever! Det är mitt liv, och lever det hur jag vill, hur jag behöver! Punkt!

Jag orkar inte mer kastas åt sidan av någon för att jag ”mår så dåligt”, men att jag däremot duger utmärkt ”när jag mår bättre”. Så här ligger det till, och jag ska vara mycket tydlig nu: Vill man inte vara en del av mig och mitt liv under svåra tider, så har man definitivt ingen som helst rätt att vara en del av mig och mitt liv i bra tider. Punkt!

I...am...just...so...done! För jag har nått min jävla gräns. Och har jag väl nått min gräns, även om det tagt lång tid, då är det fan inget att leka med, då är det allvar på riktigt. Och jag bryr mig inte om ifall folk förstår det eller inte. För så är det bara.

Folk som inte bryr sig på riktigt, eller iallafall inte visar det för fem öre, eller som tar mig för given, eller som bara vill använda sig av mig för deras behov, eller som inte har några problem med att bara köra rakt över mig, utan en tanke på hur det påverkar mig, eller som bara vill använda sig av mig för sex, eller som vill lura mig att tro att dom är intresserade på riktigt men att det står väldigt klart att så inte är fallet....alla ni kan se till att hålla er jäkligt långt borta ifrån mig! Out you go!

För jag har tröttnat, jag har fått nog! Jag har nått min gräns nu på riktigt.

I am sooooo done!!!!!

 

 

 

31 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Sometimes, just suddenly....

Även om det hände för längesen nu, och jag har gått vidare, så plötsligt kan göra det ont inuti. Det smärtar till som av en stöt i hjärtat.
Och jag minns, jag saknar, jag älskar, jag sörjer, jag vill tillbaka.
Fast bara för en sekund, sen är det borta. Men gud så smärtsam den sekunden är.

"I wish there was a way.
I wish there was a time.
I wish there was another me.
I wish there was another you.
Maybe in another lifetime.
Because in this lifetime,
we were meant to meet, meet by chance...
but we were never meant to be.
We were only meant to teach each other lessons,
lessons about life, and about love.
That´s all it was. I know that now."

I wish you well in life, and well in love. You deserve to be happy...after all. For me, you will always be a distant, a dear, and a painful memory. Hope you find peace and love somewhere, with someone.

Maybe I will too someday. 

 

 

 

 

28 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida