Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Mother. <3

Idag den 10 oktober, är det min mammas födelsedag. Hon skulle blivit 62 år. Hon gick bort den 15 december år 2000, och blev bara 43 år gammal.

Det är nästan 19 år sedan nu, men känns ändå som att det vore nyligen. Sorgen och smärtan under dessa år har varit svår, mycket svår. Tiden läker alla sår, sägs det, men vissa sår är så allvarliga att de aldrig kan läka helt. Att en nära anhörig dör, det såret läks aldrig, inte ordentligt. Det förblir alltid smärtande och ömmande.

Mamma var speciell. Vi hade en väldigt nära relation till varandra, och delade ett särskilt band. Vi gick igenom mycket tillsammans under våra liv, mycket svåra saker, som skapade detta mycket speciella band till varandra. Hon och jag är väldigt lika, och mycket har jag fått från henne. Jag har fått hennes goda hjärta, hennes generositet och medmänsklighet. Jag har fått hennes musiksmak och samma humor, samma öppenhet, öppet sinne och öppna hjärta.

Hon var väldigt "ungdomlig" av sig. Klädde sig och förde sig ungt. Ofta tyckte jag det var kul, men ibland var det mindre roligt, ibland direkt pinsamt. Inför kompisar var det ibland pinsamt, fast mina kompisar tyckte alltid jag hade en skithäftig mamma, och gillade att vara kring henne. Hon var väldigt rolig, hade mycket värme och utstrålning, var en omtänksam och medkännande person, med stor empati och förståelse för andra. Ville alltid hjälpa, ville alltid stötta, ville alltid finnas där för andra, så mycket att hon glömde bort sig själv. Precis som jag. Där är vi skrämmande lika.

Men hon var också sjuk. Större delen av sitt liv, ända till hon dog, led hon av svår psykisk ohälsa och var i ett allvarligt drog-och alkoholmissbruk. Under hela min uppväxt var hon i destruktiva, dysfunktionella relationer med män, som också var missbrukare och som utsatte henne för våld, både fysiskt, psykiskt och känslomässigt, och som även utsatte mig för våld. En bra man hade hon, i raden av alla dåliga, han som nu är min styvpappa och pappa till mina syskon - tack gode gud för honom. Utan honom hade ingen av oss syskon klarat oss. Han är den som säkrade min och mina syskons framtid. Och för det finns det inga ord som räcker att säga tack. heart

Men de skilde sig när jag var i tonåren, och mamma träffade en annan man som hon levde med och var gift med sina sista år i livet, som var en våldsam alkoholist som slog och hotade henne. Vid ett tillfälle misshandlade han henne så svårt att hon nästan dog. Hon hamnade på intensiven, sönderslagen och medvetslös, och hennes liv hängde på en tråd. Men hon klarade sig, och beslutade sig för att lämna, efter flera år av misshandel och hot. Det krävdes alltså att hon nästan blev ihjälslagen, för att hon skulle vakna upp och lämna. Men lämnade, det gjorde hon efter det.

Ett halvår senare, när hon hade fått en egen lägenhet och kommit på fötter igen utan honom, så hände det fruktansvärda. Hon dog i en trafikolycka, hon blev påkörd av en lastbil i högsta fart när hon körde moped...och dog ögonblickligen. Hon var 43 år när hon dog, jag var 21 år då. Och allas våra liv krossades i en miljon bitar, för att aldrig, aldrig bli detsamma igen.

Jag blev aldrig densamma igen. Sorgen var för djup, smärtan för svår. Men jag lyckades dölja det värsta, låtsas utåt som att det inte var så farligt. Mitt ansvar var att hålla ihop familjen, hålla ihop mig själv för mina syskon. Hålla ihop mig själv för alla omkring mig, för det förväntades av mig. Jag förväntades klara av att leva och gå på i mitt liv som vanligt, med jobb, socialt liv med vänner, och kärleksliv med pojkvänner. Det accepterades inget annat. Jag accepterades inte annars. Det fick jag höra, må ni tro, om jag råkade visa en glipa i min fasad. "Ryck upp dig!" ,"Gå inte här och deppa!", "Ut och jobba med dig!", "Du är ung, du har väl inget att må dåligt över?!" "Ta dig i kragen, visa att du inte är en svag människa!", "Bete dig ordentligt!", "Varför går du här och är ledsen? Gör nåt, sitt inte här och lata dig!"

Min mamma var död. Död. Och jag fick inte lov att sörja. Jag fick inte lov att vara ledsen. Jag fick inte lov att bryta ihop. Någonting inuti mig dog samtidigt som mamma, och jag var trasig. Söndersliten av sorg. Men jag var tvungen att hålla ihop, hålla fasaden, ha på mig masken, och bara "skärpa till mig." Så jag blev till en robot, allt gick per automatik. Jag gick upp på morgonen, åt min frukost, gick till arbete, umgicks med min pojkvän, gick ut på klubbar med mina vänner, skrattade och hade roligt...men det fanns ingen människa inuti mig. För att kunna hantera sorgen, och kunna uppfylla allas krav på mig, var jag tvungen att helt och hållet "stoppa undan mig själv" inombords. Som att man packar ner sina sommarkläder i lådor och bär upp på vinden för att förvaras. Jag packade in mig själv i en låda inombords, och stoppade undan mig själv. På fackspråk kallas det för att "dissociera" (Dissociation). Det är bland annat ett sätt att hantera trauma, man "separerar sig från sig själv", när man går igenom trauma som är för mycket för en att hantera.  Det är jag mycket bekant med, då jag har gjort så ofta under många år av mitt liv. Och det är av den anledningen jag har kunnat leva ett till synes "normalt liv" en gång i tiden. För att jag ofta dissocierade mig, "trängde undan" mig själv. Men det är inte så det ska vara, det är inte så man ska leva, självklart inte. Men det är en överlevnadsmekanism som sker automatiskt när en människa utsätts för mer påfrestningar än man psykiskt och känslomässigt klarar av. Så har jag levt under stor del av mitt liv, för jag har inte haft något annat val. Jag var tvungen att överleva. Jag överlevde genom att dissociera.

Tills jag inte klarade det längre heller utan bröt ihop på riktigt. Då tappade jag förmågan att "låtsas" på egen hand, och var tvungen att börja döva mig och stänga av mig själv med mediciner, mest med starka morfintabletter dagligen, för att orka, för att kunna "låtsas fungera". Till slut blev jag sjukskriven, bland annat för Posttraumatisk stress. Jag utvecklade ett missbruk av morfintabletterna, och kämpade i över 10 år med att bli av med det, och idag är jag fri från det missbruket. Jag har kämpat länge och hårt för det, tro mig. Och är väldigt stolt över mig själv för att jag klarat det.

Jag har svårt att förlåta omgivningen jag hade omkring mig då när jag förlorade mamma, att jag inte fick lov att sörja henne ordentligt. Att jag inte fick lov att vara ledsen, utan istället blev kritiserad och hånad över att jag mådde dåligt. Livet hade knäckt mig långt innan det, så när mamma dog var jag på gränsen för vad jag klarade av. Många i min omgivning visste det, men lät mig ändå inte bara få vara människa. Utan jag skulle vara en slags robot, som aldrig var ledsen, aldrig mådde dåligt, som klarade av att jonglera allt som var i livet, göra alla andra till lags, medans jag var svårt skadad och blödde till döds inuti. Och klarade jag inte det blev jag kritiserad svårt.

Det är inte rätt. Det är inte rätt någonstans.

Idag vet jag mer och förstår mer hur det var för mamma. Vi har delat liknande problematik. Jag har också som hon mått dåligt psykiskt hela livet, haft missbruksproblem, som jag nu tagit mig ur och blivit av med. Och jag vet den oförståelsen och bristen på empati människor som oss får möta dagligen, bristen på tålamod, att bli dömd av omgivningen, och hur det är att kämpa med vården för att få riktig hjälp. Det är ett helvete. Så där är vi också mycket lika, jag och mamma. Två olika grenar, fast på samma träd. Två sidor av samma mynt.

Men finns det något jag är stolt över i detta livet, så är det att jag är min mammas dotter! För så mycket gott hon hade i sig, har inte många. Det vet alla som kände henne. Även dom som inte kan med att medge det, av olika skäl. Men allt det goda och fina i henne gömdes till slut undan inuti, ju sjukare hon blev i psyket och i missbruket. Men under och bakom allt det där, var hon fortfarande världens finaste människa.

Och det får inte lov att glömmas bort och viftas undan. Inte när det gäller henne, och inte när det gäller andra människor som kämpar med psykisk ohälsa och missbruk, som slutar att "vara sig själva" till slut. Dom finns fortfarande kvar där inuti, där bakom missbruket och det sjuka, men inte många tänker på det. Många verkar inte tycka det är värt ansträngningen att se bortom det som har blivit sjukt.

En alkoholist är fortfarande en människa. Bakom missbruket finns den riktiga personen kvar, man måste bara vilja se det. En knarkare är fortfarande en människa, den finns kvar där bakom, bortom, under missbruket. Någon som mår dåligt psykiskt är inte en "sämre människa" för det. Mår man dåligt så mår man dåligt, man vet aldrig vilka saker människor varit med om. Döm inte, utan var tålmodig, försök förstå, och se bakom, bortom, under. Där finns människan kvar. Och den är fortfarande lika värdig som alla andra.

Min mamma blev dömd orättvist för att hon hade problem, jag har blivit dömd orättvist för att jag haft problem. Och så många andra har blivit det, och blir det. Du kanske själv blivit det. Mycket därför jag skriver detta. Delvis för att hylla min älskade mamma på hennes dag, men också för att belysa att dom som har svåra problem som missbruk, olika diagnoser, eller psykisk ohälsa, också är människor. Se dom, hör dom, visa dom att dom har ett värde. För det skulle du vilja om det var du i en sådan situation. "Så som du själv vill bli behandlad, borde du behandla andra." Mycket bra ordspråk. 

Jag kommer lägga in en låt här nedan, som hyllning till min mamma. Det är en låt av Mikael Wiehe som heter "Den Jag Kunde Va". För texten i den låten är så talande, och passar in på mig och min mamma. Vi var olika, men ändå en och samma. Denna är till dig mamma. heart

 

heart  "Den Jag Kunde Va" - Mikael Wiehe  heart

 

Detta är en bild från när mamma tävlade i Bodybuilding, 1985, när hon var 27 år gammal. Jag var 6 år gammal och var med på denna tävlingen. Kommer inte ihåg hennes placering exakt, men hon blev tvåa eller trea tror jag. Stolt är jag i alla fall över henne. smiley

 

 

 

 

 

10 Oktober 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
We are all loved...

Hej på er!

Mår fortfarande inte bra, har en dålig period nu som har varat länge. Det är så ibland. Mina dåliga, eller bra, perioder följer inget schema, dom bara är....tills det förändras. Ingen fast tid, inga fasta datum. De bara är tills....

Orkar inte skriva så ofta i bloggen när jag har en dålig period. Orkar inte särskilt mycket överhuvudtaget. Jag sover, går ut med hunden, sover, ser på tv, sover, går ut med hunden, läser, sover, ser på tv, går ut med hunden, sover... Och så ser det ut i stort sett hela tiden. Förutom när jag går ut med hunden, eller är tvungen att åka och handla, gå på läkarbesök eller liknande, så är jag alltid hemma 24-7. Jag är alltid hemma.

Det är inte så att jag har social fobi, jag har lätt för att prata med folk och umgås, det har jag alltid haft. Det är det att orken finns inte. Den finns inte. Jag har mer eller mindre alltid ont i huvudet, ofta migrän, och då existerar ingen ork. Energin finns inte, inte heller lusten. Inget av det finns i mig längre. Det var mycket längesen det fanns i mig. Kommer inte ens ihåg längre hur det kändes, kan inte relatera. Trötthet är allt som finns, en trötthet som egentligen är en slags utmattning. Men som är svår att sätta ord på.

Utmattningen som är i mig är som en levande varelse. Som ett slags "alien-monster" som har bosatt sig i mig, inuti mig. Den har sin massa i mina lungor, i mitt hjärta, i mina vener, inuti mina celler, och dess tentakler sträcker sig ända nere ifrån mina fötter och ben, upp i hjärnan och slingar sig in i hjärngångarna och invaderar mitt sinne. Det är en utmattning som inte kan botas av "en rask promenad och lite frisk luft", "mycket vatten och bra hälsokost", "en aktiv sysselsättning eller hobby", "träning eller fritidsaktiviteter". 

Ty detta är en levande varelse inuti mig, som inget utifrån kan bota eller göra bättre. Den göder sig på mina trauman, mina minnen, min sorg och min ångest, min smärta och mina sår i själen. Det är bara jag som kan förändra varelsens grepp om mig, med arbete inifrån, men det tar oerhört lång tid och är ett mycket svårt arbete att göra. Ibland känner jag att jag kommit långt med mig själv, ibland känner jag det som att jag aldrig kommer kunna läka mina sår. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, och känner det ofta som att jag snurrar runt i en evighetskarusell från helvetet, där det inte finns något stopp. Som att jag är fast där, resten av mitt liv på denna karusell. Och hur mycket jag än sover, ibland 16-17 timmar om dygnet, är jag ända alltid utmattad. Eftersom utmattningen inte har med sömn att göra.

Ibland lättar det och jag känner hopp och lättnad, och tacksamhet. Det är när jag ibland lyckas fokusera på allt jag har och det jag kan, istället för allt jag inte har, och allt jag inte kan. Jag har mycket att vara tacksam för. Jag har en stor, underbar familj, som alltid finns där för mig i alla lägen, som älskar mig gränslöst och som jag älskar gränslöst. Jag har många, fina och underbara vänner, som verkligen älskar mig och bryr sig om mig, som alltid finns där. Jag har min älskade hund, min Tindra, som gör att jag har sällskap och orkar ta mig igenom dagarna, och gör så att jag kommer ut lite. Jag har en bostad, jag har pengar så jag klarar mig (även om det är väldigt lite), jag har allt i hemmet jag behöver, och jag har kläder och skor till förbannelse, som jag samlat på mig under åren. Jag har min dator, min mobil, mina tv:s, mina böcker, mina filmer, och jag har ett stort och rikt socialt liv på nätet. Jag har fått möjligheten att bli sjukpensionerad på grund av min väldigt dåliga hälsa, så jag kan leva i lugn och ro, utan stress och press och återhämta och läka mig själv i min egen takt, på mitt eget sätt. Med andra ord...jag har mer än många har, och är oerhört, oerhört tacksam för det. Så på många sätt har jag det bra. Men det är under mina svåra depressioner det kan kännas som mörkast och mest hopplöst, och dom perioderna är långa och svåra. Ibland glimtar det till i mig och jag har en bra period, för en stund, en liten stund. Sedan kommer det mörka över mig igen. And so it goes...

Men något som verkligen håller mig uppe i svåra tider, och gör så att jag har lusten, hoppet och motivationen att leva, så är det min andlighet, min spiritualitet, min tro på Gud och andevärlden. Den har hållit mig från att gå under. I alla år.

Och det är så olika för alla, för alla är olika. Vissa är troende, vissa är agnostiker (att man inte riktigt har bestämt sig för vad man tror), och vissa är ateister (icke-troende). Och folk får vara det dom vill. Vill folk vara ateister, varsågod och var det. Jag kommer inte på något sätt hindra dig eller försöka få dig att tro nåt annat. Vad andra tror eller inte tror bekommer mig inte, för det är inte min sak att lägga mig i. Precis som att jag är nykterist och aldrig har druckit alkohol, för att det har varit mitt val att leva så. Men för den sakens skull går inte jag omkring och begär att alla ska bli nykterister, och predikar om avhållsamhet och att "alkohol är djävulens nektar". Nej, för jag lägger mig inte i andras val att dricka alkohol, det är inte min sak att lägga mig i. Vill folk dricka, varsågoda och drick så ni storknar, mig spelar det ingen som helst roll. Det är andras val att göra, jag gör mitt och respekterar och accepterar att andra väljer annorlunda. Det enda jag kan tycka är synd och sorgligt är när människor dricker tills dom utvecklar ett alkoholmissbruk, för inget missbruk är bra. Missbruk förstör både en själv, och dom omkring en. Men dricker man utan att hamna i ett missbruk, jättebra, fortsätt och lev livet och drick det ni vill. Men mitt val är att hålla mig ifrån det, av mina egna skäl. Punkt.

Så jag är spirituell, och tror på andlighet och på Gud, oavsett vad alla andra tror på, eller tycker om min tro. Tycker folk att jag är "konstig", "korkad", eller rent av dum i huvudet för att jag tror på Gud, så tyck det för all del, det rör mig inte i ryggen. Alla är vi olika och tycker olika. Om jag ska respektera andras val, så får andra också respektera mina val.

Så, så som jag ser det, så är jag andlig, spirituell - inte religiös. Det är två olika saker. Lägger in en länk här till en intressant artikel som bland annat beskriver lite skillnaden mellan andlighet och religion.

https://utforskasinnet.se/andligheten-hjalper-hantera-stress/

Detta är mina åsikter, tankar och tro när det gäller Gud och det andliga. Jag tillhör eller tillber ingen specifik religion, jag tror heller inte på det som står i Bibeln, Adam-Eva, och allt det där. Men jag tror på att Jesus har levt, men inte allt det "övernaturliga" som hände runt Jesus som står i Bibeln. Jag tror att Jesus bara var en enkel man som hade en särskild förbindelse med Gud, och som hjälpte till att sprida Guds budskap och kärlek. Det var allt han gjorde, och blev dödad för det. Tvärtom mot vad vi gärna vill tro, så har inte människan kommit mycket längre sen dess, tyvärr. Så jag tror på Gud, och på Jesus. Men jag tror också på vetenskapen, på Big-Bang och Evolutionen från amöba till människa. Jag tror både på Gud och på vetenskapen.

"Men kan man verkligen göra det?!"

Jodå, det kan man. Om man är en människa som är öppensinnad, har ett öppet hjärta, och har ett "out-of-the-box-tänkande". Och att vilja veta, alltid vilja veta, lyssna, leta, upptäcka och utforska. Ha ett existentiellt tänkande, vilja veta och förstå var vi kommer ifrån, varför vi är här, vad vårt syfte är, och hur allt hänger ihop. Jag är sådan, har varit sådan sedan jag var barn. Alltid vilja veta, alltid vilja förstå. Se det som inte finns, lyssna på det som inte hörs, läsa det som inte skrivs. Jag ser det som att Gud lika gärna kan ha skapat Big-Bang, för att sedan bara låta universums utvecklande och evolutionen ha sin gång. Det ena utesluter inte det andra, i min mening.

Sedan tycker jag inte att alla "regler och förbud" som finns inom religioner är vettiga någonstans. Visst finns det vissa riktlinjer där, som har med moral och etik, uppförande och beteenden att göra. Vilket kan vara bra, för det lär vi ju ut utanför religionen också. Man ska följa samhällets lagar och regler, vara snäll mot andra, inte bruka våld mot andra eller bete sig illa mot andra, behandla varandra med respekt och omsorg. Dessa vanliga, vettiga sociala regler har vi i samhället, med eller utan religion.

Men inom de flesta religioner, utnyttjas dessa regler till att utöva makt mot andra, eller hotar med att man inte kan komma "till himlen" utan kommer till "helvetet" och ska däri brinna för evigt om man inte följer dessa regler eller bryter mot dessa förbud, och det är fel. Oerhört fel. För det spelar på människors rädslor och osäkerheter, och skrämmer dem till att "lyda kyrkan", eller religionens ledare. Det är ren manipulation, bara för att följa en egen agenda...och det i min mening är fel. Att hota och skrämma med att "Gud älskar bara dom som följer dessa regler", "gör du inte som vi säger, som Gud säger enligt Bibeln, så är du oälskad av Gud och ovärdig hans kärlek"...det är fruktansvärt fel!

Är man spirituell, eller andlig, så är tron på Gud fri. Man har en frihet att tänka, känna, tycka och göra det man vill och behöver. Den innehåller inga hot, stränga regler, eller förbud. Den tron innefattar också en Gud som älskar alla, och utesluter ingen - oavsett kön, ras, eller sexuell läggning eller identitet. En ovillkorlig kärlek helt enkelt. Gud älskar alla och har inga förbud man kan bryta mot. För det är inte Gud som skapat reglerna och förbuden, det är människan. Och om människan satt regler för andra människor att följa, då har det inget med Gud att göra. Gud ser oss som fria varelser, värda att bli älskade och vara lyckliga. Gud skapade oss för att vi skulle kunna ha frihet, och göra egna fria val i livet. Det vore ganska kontraproduktivt, och rent absurt, om Gud skapade oss att ha en fri vilja i allt vi gör, men ändå satte upp en väldigt massa regler och förbud, och ve oss om vi bryter mot dessa. Det går inte ihop. 

Så då betyder detta att människan, hör och häpna, är ansvariga för sina egna val hon gör i livet. Om människan ställer till det, så är det människans handlingar, och upp till människorna själva att fixa det. Och genom det lär vi oss det vi behöver i livet. För så har Gud skapat oss. Om man tror som jag gör, och många andra spirituella.

Människan är egentligen är jäkla paradox. Hon ställer till ett helvete på denna planeten, vägrar sen ta ansvar för sina handlingar, kräver å ena sidan att någon annan ska ta ansvar (många gånger Gud), men förnekar ändå Guds existens genom att mena på att "om Gud fanns så skulle det inte se ut så jävligt som det gör i världen". Om en människa ställt till det, så är det upp till människan själv att fixa problemet och ta ansvar för vad den gjort, det är inte upp till Gud. Vi har alla ett egetansvar som människor, men vi vill gärna avsäga oss det när det passar oss, när vi inte vill stå för det vi har gjort.

Är det krig i världen, så är det människans fel, dom som fortsätter att kriga. Är det svält i världen, så är det människans fel för att vi ännu inte lärt oss att dela på världens tillgångar, utan nöjer oss med att vissa får inget medan andra får allt. Är det våld och brott i världen, så är det människan som orsakar detta, gör dessa handlingar, och det är människans ansvar att sluta med det. Dessa saker är inte upp till Gud, vare sig han finns eller inte finns, det är upp till oss. Oss människor. Men är det något människor är bra på, så är det att avsäga sig ansvar och peka finger åt annat håll. Åt vilket jäkla håll som helst, bara vi själva slipper ta ansvar.

Så det är alltså så här många ser det: Gud kan ju inte finnas, för annars skulle ju världen inte se ut som den gör, med alla hemskheter och lidande. Men om Gud verkligen finns så skulle ju han bara kunna göra nåt åt alla hemskt, svepa med ett magiskt trollspö eller vad han nu använder, och radera ut allt hemskt och dåligt i världen, så att vi alla får leva i ett lyckligt paradis...och varför gör han inte det i så fall???

Återigen, ett undvikande av ansvar från människan. Ett urdumt sådant. För visst hade det varit skönt och bekvämt om Gud bara kunde få allt hemskt i världen att försvinna puts väck, så att vi människor slipper anstränga oss och göra nåt åt det? Vore det inte det? För vi vill ju gärna inte ta ansvar, vi vill ju gärna inte städa undan vår egen oreda. Vi vill att någon eller något annat ska göra det åt oss. Och om Gud fanns så skulle han väl göra det? Och om han inte gör det, vad är han för en jävla Gud då??? En jäkla elak Gud måste han ju vara, som inte bara vill svepa med trollspöt och få alla våra problem att försvinna. Nä, utan då krävs det att vi människor ska fixa våra egna problem! Alltså va faaan! Jobbigt alltså....orkar inte....

Så vare sig man tror på Gud, eller inte tror, vare sig man är religiös eller bara andlig, så är det ändå upp till oss människor att fixa dom problem vi själva ställer till i världen. Ta ansvar, steppa upp, vilja göra nåt åt problemen, vilja lösa saker. Det är vårt ansvar här.

Så tänker jag, så tror jag, så tycker jag. Jag säger inte att alla måste hålla med mig, tycka som jag, tro som jag. Tyck vad ni vill, tro vad ni vill. Jag delar bara med mig av mina tankar, känslor och åsikter. Men förstå, att vi människor är ytterst ansvariga för världen och alla i den.

Min tro på Gud och på livet efter döden, är i alla fall det som har fått mig att hålla mig kvar i livet. Hade det inte varit för min tro, så hade jag inte levt idag. Då hade jag tagit mitt liv för länge sedan, med tanke på hur skadad och trasig jag är, och hur dåligt jag alltid har mått, och allt helvete jag gått igenom i livet. Men jag är övertygat om att allt händer av en anledning, och att Gud har en plan för mig, att mitt liv har en särskild mening, och att det är meningen att jag ska leva mitt liv här, så länge det nu går. Kanske jag dör om en månad, kanske jag lever tills jag blir 100 år...who knows? Men stanna kvar här och kämpa, det kan ni ge er på att jag kommer fortsätta göra. Men den dagen jag får återvända hem igen, till Gud, den dagen kommer jag äntligen bli lycklig och fri. 

Jag älskar musik om Gud, både andlig musik, gospel, och det som kallas för Kristen Rock. Det lyssnar jag på mycket i mina dåliga perioder, och det håller mig ovanför vattenytan och stärker mig och skänker mig tröst, och får mig att känna mig tacksam, lättad och hoppfull. Så jag lägger in här nedan några av mina favoritlåtar inom genren Kristen Rock/Pop.

Gud har varit min livlina (och även Jesus, som jag ser som samma "väsen" som Gud), och att veta att de vi älskar som dör före oss, väntar på oss i "himlen", och möter oss när det är vår tur att lämna jordelivet, det har verkligen varit en livlina för mig. "Himlen" för mig är andevärlden, och det är där min mamma finns. Min älskade mamma. Och min pappa, och mormor och morfar. Och min vän Hasse. Och mina hundar jag förlorat. Och min hund jag har nu när jag förlorar henne. Och dom man kommer förlora i framtiden. Dom är alla där, kommer alla vara där, och Gud är där, och hälsar oss välkomna hem. Vi är alla välkomna dit. Vi är alla värdiga Guds kärlek. heart

 

"Well Done" - The Afters 

 

"Rescue Story" - Zach Williams (live)

 

"Heart Wide Open" - Mack Brock (live)

 

 

 

 

 

26 September 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The best I can do right now....

 

"The Observatory" - The White Buffalo

 

 

 

 

13 September 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Exhausted....

Nu var det ett tag sedan jag skrev, har inte orkat, mår så jäkla dåligt. Har haft en väldigt dålig period det senaste, och mår riktigt uruselt.

Har haft spänningshuvudvärk blandat med migrän om vartannat i över en vecka nu, nästan utan uppehåll. Är helt utmattad, och är dessutom inne i en djup depression. Är fullständigt slut.

Har under en tag arbetat med ett ganska lång inlägg till bloggen jag tänkte publicera, men har mått så dåligt så jag har inte fått klart det. Sen har min dator strulat och hållit på att hänga sig hela tiden, så jag har försökt fixa det samtidigt som jag mått så dåligt. Plus en del annat som händer, och jag orkar inte. Jag kan inte hantera när det sker mycket på en gång, särskilt när jag redan mår dåligt. Då kraschar jag helt, kan inte tänka, orkar inte med någonting, vill bara sova, vill bara försvinna.

Så jag måste rida ut denna perioden, vet inte hur länge det tar. Men när jag börjar må lite bättre igen, så ska jag försöka få klart det särskilda inlägget jag vill publicera. Men det är långt, och mycket som hör till som jag måste greja med, och jag måste må hyfsat bra för att orka få klart det. Så det kommer...snart förhoppningsvis.

Men just nu är jag bara...så...väldigt...trött.

Jag behöver bara lite tid, så kommer jag må lite bättre snart. Ta hand om er så länge! heart

 

"Head Above Water" - Avril Lavigne

 

 

 

30 Augusti 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Feeling better.

Nu börjar jag äntligen må lite bättre.

Nu är det svalare ute, det regnar mycket, och detta väder skänker mig faktiskt mer ro inombords. Det ska bli varmare igen lite längre fram, men inte den där riktigt heta värmen, utan normal värme. Men i detta svala, molniga, regniga väder, mår jag lite bättre, och det är så skönt. Det har varit en hemsk period.

Men jag är fortfarande mycket trött och har huvudvärk, fast det är liksom mitt standardläge, har varit det i 15 år nu. Men jag har bättre dagar ibland i alla fall, så jag är lite klarare.

Just nu kommer jag inte skriva så mycket mer, men jag planerar ett längre inlägg jag kommer skriva här snart. Ett inlägg jag jobbat ett tag med för att få ihop, som är ganska långt, som det brukar vara ibland för mig. Jag har så mycket att säga och få ur mig, vet ni. wink

Jag måste bara få ihop allt som jag vill ha det, innan jag lägger in det i bloggen. Skriver alltid dom långa inläggen i Word först, så jag kan jobba på det när och hur jag behövde det, och för att jag ska kunna spara det på datorn ifall nåt går fel när jag är inne i bloggen och skriver. För det vill man ju inte ska hända. Vi har väl alla varit där när man skriver ett långt mail, eller kanske inlägg på facebook eller någon annanstans, när nåt går fel och allt man skrivit plötsligt bara försvinner, raderas. Då får man nästan ett nervsammanbrott. Så det bästa för mig är att skriva först i Word och spara det, och sedan lägga in det i bloggen därifrån. Funkar bra för mig. smiley

Men nu ska jag sluta skriva, lägga mig och se på tv eller nåt, för nu är jag trött.

Lägger in en låt här nedan, "Blue Virgin Isle", från en grupp som heter Degreed som är skitbra, som har gjort en cover på engelska på Ted Gärdestads låt "Himlen Är Oskyldigt Blå". Älskar den låten, och Degreed gör den så otroligt bra, en lite "rockigare" version på den. Så. Jävla. Bra! 

Kram på er så länge! heart

 

"Blue Virgin Isle" - Degreed  ("Himlen Är Oskyldigt Blå" - Ted Gärdestad)

 

 

 

 

17 Augusti 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida