Nu ska jag skriva lite spontant bara om mitt liv, mina tankar och känslor.
Jag har inte levt ett lätt liv, det vet alla som läst eller som följer min blogg. Och det har blivit konsekvenser av allt jag gått igenom. Konsekvenser jag inte har velat, eller valt, eller ens har förstått, skulle ske. Jag har inte valt dom efterverkningarna som kommit.
Om det sker en typ av katastrof; jordbävning, tsunami eller något annat....så kommer det alltid efterverkningar efteråt. "Aftermath" som det heter på engelska. Det går inte att undvika.
Så är det också med människor. När människor går igenom svåra saker, vare sig det är en enskild incident eller många, så blir det efterverkan som följer...i någon form. Och det kan ta sig uttryck på olika sätt, eftersom alla är människor är olika.
För mig personligen, så är det så, att jag inte gått igenom en, två eller tre svåra saker i mitt liv, utan har gått igenom ett oändligt antal svåra saker och situationer, och trauman, under hela mitt liv, sen jag föddes. Det har varit en oändlig ström av dom, utan slut. Den ena har avlöst den andra...som pärlor i ett pärlhalsband som aldrig tar slut. Självklart blir också efterverkningarna, "the aftermath", av det uppenbarligen därefter.
Jag valde inte att födas in i det liv jag föddes in i. Jag valde inte att behöva uppleva fruktansvärda och svåra saker innan jag ens hade lärt mig gå eller prata. Jag valde inte att behöva bli vuxen vid bara några års ålder och hantera vuxensaker och vuxenproblem, och behöva utveckla en vuxens sätt att tänka och hantera saker, för att överleva.
Jag valde inte att som barn behöva bli utsatt för vuxnas missbruk och våld mot varandra, att själv bli utsatt för våld och olika typer av övergrepp, att behöva känna rädsla, oro, fruktan och smärta...istället för trygghet, glädje och frihet.
Jag valde inte att nästan behöva agera mamma åt min egen mamma, som hade ett allvarligt missbruk, och som jag har varit tvungen att ta hand om, oroa mig för och se lida så mycket, från det att jag kom till världen...till hennes död för 12 år sedan.
Inget av det jag har varit med om, förutom vissa dåliga val av pojkvänner i vuxen ålder, är något jag själv har orsakat eller valt. Jag har sen jag föddes bara varit tvungen att leva med och acceptera och hantera det kaos och vansinne som jag, min mamma, och senare resten av min familj upplevt och gått igenom. Och det slet ut mig...och inte bara det. Det har slitit sönder mig totalt.
Jag blev permanent sjukskriven när jag var (bara) 25 år. För även om jag "bara" var 25, så var jag psykiskt, fysiskt, känslomässigt och själsligt...fullständigt utsliten. Totalt söndersliten på insidan.
Och det var en efterverkning, en konsekvens, jag inte hade räknat med. Inte iallafall att det skulle ske så tidigt i mitt liv. För jag var mitt uppe i allt. Jag var mitt uppe i jobb, mitt uppe i vänner och umgängesliv, mitt uppe i kärlekslivet...när det hände.
Jag. Bröt. Ihop. Jag bröt samman totalt, fullständigt. Jag slutade att fungera. Min kropp och mitt psyke stängde ner sig själv, jag kunde bara följa med. Jag hade ingen talan där, utan min kropp och mitt psyke sa ifrån till mig, att "NU ÄR DET STOPP! Nu orkar du inte mer, Angelica! Och eftersom du själv inte fattar det eller ens har insett det, så måste vi vidta åtgärder och stoppa dig åt dig."
Så gick det till, när jag som jag kallar det, bröt ihop. Det spelade ingen roll att jag "bara" var 25 år, att jag jobbade och stod i, och levde "som man ska göra", det spelade ingen roll. Jag var slut.
Och det var inte så konstigt. Allt helvete jag varit med om, sen jag föddes, som jag bara varit tvungen att leva med, acceptera och hantera bäst jag kunde för att hålla mig själv, och min familj, vid liv....tog tillslut ut sin rätt. Så jag blev sjukskriven, och fick mediciner och hjälp inom psykvården. Och jag är forftarande sjukskriven idag, har varit det sen jag var 25.
Men jag behövde stängas ner, och ha en paus, en låååång paus, för att sen kunna startas igen och påbörja min egen läkningprocess. Jag hade dött annars. På ett eller annat sätt.
Och dom som inte förstår det, eller ser ner på mig för det, you can go and fuck yourself...! Seriöst. Ni kan verkligen göra det. För om ni inte har levt ett liknande liv jag levt, gått igenom såna saker jag gjort...så har ni ingen rätt att döma mig. Punkt.
Fatta ändå, att jag är så jävla stolt över mig själv! Jag kunde valt, den ganska uppenbara vägen för dom flesta som lever ett sånt liv, och själv börjat missbruka alkohol och droger, vara en bråkstake som hamnar i kriminella kretsar, vara nån som struntar i andra och bara tänker på sig själv och leva rövare, begå självmordsförsök efter självmordsförsök, eller att faktiskt begå självmord, så att ens anhöriga få lida resten av sina liv.
Men det är inte den vägen jag valde. Jag tänkte efter istället. Jag valde att vara så snäll som möjligt mot alla, inte vara bråkig och stökig utan sköta mig både hemma och i skolan, alltid göra som jag blev tillsagd och inte bråka och trotsa vuxna eller auktoriteter, vara en lugn person som stöttade och hjälpte andra, alltid vara en bra vän och alltid ställa upp och hjälpa sina vänner och bete sig bra, sköta skolan och få bra (eller iallafall hysat bra) betyg, inte dricka alkohol eller ta några droger, någonsin, vara en så bra flickvän som möjligt och bete mig så bra som möjligt mot dom jag var tillsammans med (vilket oftas slutade med att jag blev dåligt behandlad och sen dumpad av dom flesta iallafall), börja jobba direkt efter studenten och alltid sköta mig så bra som jag kunde på det arbeten jag hade (som jag också gjort på alla arbetsplatser jag någonsin haft), och emellan jobben gått flera typer av kurser och utbildningar, ibland även jobbat och gått en kurs samtidigt. Med andra ord, jag har skött mig så bra man kan göra. Och jag har hållt mig sysselsatt. Inte bara det, jag har slitit som ett jävla djur, kan jag säga. Med allt jag gjort. Och alltid skött mig, och velat sköta mig, så bra som man bara kan göra. Och alltid behandla andra människor så bra som möjligt. Alla människor. Och sträva efter att vara en så bra människa som möjligt.
Det...var den vägen JAG valde.
Och jag tycker att jag borde få cred för det.
Men för det mesta upplever jag inte att folk verkligen fattar. (Förutom min familj och mina nära vänner). Fattar och uppskattar mig mer. För dom bra livsval jag alltid försökt göra, och upplever att jag gjort. För jag kunde sagt; Fuck it! Jag lever rövare, struntar i allt och alla och skyller på att jag hade en taskig barndom om någon undrar varför jag beter mig som en idiot.
Men gjorde jag det? Nej! För jag vet bättre än så. Jag förstår bättre än så. Jag känner mig bättre än så.
Men konsekvenserna av det jag gått igenom i mitt liv, och hur jag påverkats av det, är många. Dels att må så jäkla dåligt, med dom men man får av att leva ett sånt liv, och att behöva bemöta kritiska och dömande människor som uttalar sig frikostigt om hur jag "borde hantera saker bättre" och hur jag borde leva. Dels att behöva hitta ett sätt att bearbeta allt, hitta lösningar och verktyg som passar för mig, hitta nya perspektiv, och att lära känna mig själv som en "ny" människa med nya mål och förutsättningar. Jag är inte den personen som bara måste se till att överleva och hålla mig själv och andra vid liv. För det behövs inte längre.
Min mamma är död, och det var det mest fruktansvärda av allt fruktansvärt jag varit med om. En trafikolycka som tog hennes liv när hon bara var 43 år. INGEN smärta kan mäta sig med smärta och sorgen av att förlora en anhörig, någon man älskar mer än sitt eget liv. Men...
...när hon dog, efter man hade kommit över den värsta sorgen och smärtan...så märkte man att det vansinne och kaos man alltid levt i, det hade upphört. Det försvann med mamma.
Och nu idag, när mamma inte finns längre, när mina syskon växt upp och har det bra och lever sina egna liv, nu när jag faktiskt inte har någon att ta hand om, se efter eller oroa mig för längre...då är det min tur.
Så nu är det min tur, att ta hand om mig själv, som jag aldrig kunna göra tidigare. Börja på ett nytt kapitel i mitt liv, som en ny person, i ett nytt sinne med nya känslor och nya perspektiv, med en nytt hopp och nytt mål i livet.
Och jag har behövt dom här åren som sjukskriven, den här pausen, tro mig. Utan den hade jag aldrig överlevt, än mindre kunnat påbörja min läkningsprocess. För det tar tid, sånt där. Det gör det.
Men en del av mig är tacksam för att jag levt det livet jag levt. Det är på grund av det, eller tack vare det, jag är den jag är idag. Och jag är stolt, och glad, över den jag är, den människa jag blivit, med alla odds emot mig egentligen.
Och jag har kommit en bra bit på väg att bli bättre, en bra bit...men jag är långt ifrån klar. Jag kommer få hålla på att läka i många år till. För har man tillbringat hela sitt liv i en slags känslomässig, psykisk och själslig köttkvarn, som malt ner en till köttfärs...så tar det tid att kunna bli återställd från det. Vissa har den förståelsen och det tålamodet med det...vissa har det inte. Och dom som inte har det, dom har inget i mitt liv att göra. Dom har ingen rättighet att vara en del av mitt liv.
För nu är det jag som bestämmer, över mitt liv och min framtid.
Och det är med glädje, och med stolhet, som jag fortsätter min klättring uppför den stegen som är min läkeprocess....och så småningom mitt nya liv. =)
