Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2020)
>>


The Door.

"I have lived on the lip of insanity, 
wanting to know reasons, 
knocking on a door. 
It opens. 
I've been knocking from the inside."

- Rumi -

 

 

 

26 November 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Favoritlåtar.

Tänkte lägga in några av mina favoritlåtar här....jag har väldigt många....men lägger in 4 stycken av dom här nu, och dessa är låtar som får mig att känna ett lugn och en ro inom mig, och jag mår alltid bra av av lyssna på dessa. heart

 

 

 

 

(Denna sista låten har i väldigt många år varit en av mina absoluta favoritlåtar, och jag gjort "videon" till denna själv och lagt ut på Youtube. Så den är egengjord.) smiley

 

20 November 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Ode to my mother...and to myself.

Ska skriva ett ganska långt inlägg nu, som jag brukar ibland....om ganska djupa saker. Läs gärna om ni orkar läsa djupa saker och ni är intresserade av mig som person. smiley

Jag är en person som är väldigt snäll...har alltid varit och kommer alltid vara. Många, många gånger för snäll för mitt eget bästa, men jag kan inte ändra på det, det är den jag är. Gör man misstag, så lär man sig av det...på ett eller annat sätt.

Det jag lärt mig är att man kan vara snäll utan att behöva offra sig själv. Det fattade jag inte när jag var yngre. När jag var yngre (typ småbarn till kanske 28 års ålder) så har jag inte vetat något annat än att jag måste offras i processen. Innan jag fick tillräckligt lugn och ro i mitt liv för att verkligen börja kunna fundera och reflektera över det. När jag väl gjorde det, så förstod jag att jag kan fortsätta vara den jag är, den jag vill vara, och vara snäll, trevlig, generös, omtänksam, hänsynsfull och kärleksfull mot andra...och samtidigt bry mig om mig själv och mina egna behov, och förstå mitt värde som människa...att jag faktiskt också, precis som alla andra, har ett värde.

Jag fattade aldrig det innan nämligen, att jag har ett värde, att jag är värd att bli bra behandlad och älskad också. Jag har nästan hela mitt liv trott på fullaste allvar att jag är en person som bara ska finnas till för alla andra. Att det är mitt enda syfte i detta livet. Att det är meningen till att jag är här, på denna jord. Att vara till för andra. Tanken att det kanske inte var så, slog mig inte förrän jag nästan var 30 år. Det var då jag påbörjade arbetet med mig själv. Att ta hand om mig, att tänka på mig och på vad jag ville ha och behövde, att läka mina sår i själen....och därmed kanske kunna bli en hel människa så småningom.

Man formas av sin uppväxt, sina föräldrar och andra vuxna, hemmiljön, skolmiljön...allt omkring en. Vare sig vi vill det eller ej, så formar det oss, det lägger grunden för dom vi kommer att bli. När vi blir äldre är det upp till oss att fortsätta bygga ut oss själva utifrån den grunden man redan har. Grunden jag fick var både en väldigt dålig och väldigt bra grund samtidigt.

Hur går det till?...kan man ju fråga sig. Utifrån mitt perspektiv när det gäller mig själv, så kan jag säga så här: Den dåliga grunden för mig var att jag sen jag föddes fick uppleva otryggheten och det konstanta kaoset i det som var min hemmiljön, missbrukande föräldrar, jag bevittnade och blev utsatt för våld i hemmet, jag fick ta alldeles för mycket ansvar väldigt tidigt, (jag blev bokstavlig talat kastad rakt in i vuxenvärlden innan jag hade ens lärt mig gå), den konstanta oron och rädslan som blev en naturlig del av en...och mycket annat.

Den bra grunden (och detta kommer många ha väldigt svårt för att förstå hur det kan gå ihop) är att jag samtidigt som allt detta, blev oerhört älskad, och lärde mig att förstå "rätt och fel", i den bemärkelsen hur man ska behandla andra och varandra, att man borde vara snäll och omtänksam och alltid tänka på andra och visa förståelse och hänsyn för andra...med andra ord: Som man själv vill bli behandlad ska man behandla andra. Det fick jag lära mig väldigt tidigt...av min mamma. För hon var sån...även om hon var missbrukare.

Min mamma var en fantastisk människa. Hon hade i hela sitt liv varit en übersnäll, varm, generös och godhjärtad person som alltid brydde sig om andra och ville alla väl. Vilket många, många personer såg till att utnyttja. Hon skadades av det, på alla sätt en människa kan bli skadad, men hon ändrades sig aldrig, hon var sån i grunden, i sin natur, i sin själ...och det var det hon lärde och förmedlade till mig. Att vara snäll mot andra och att alltid bry sig om andra och sträcka ut en hjälpande hand till dom som behöver det. Att bry sig från hjärtat...och att hjälpa från hjärtat. Så ofta man kan, så mycket man kan, så länge man kan. Det lärde och visade min mamma mig. Och min mamma var grav missbrukare, av både mediciner, alkohol och periodvis droger.

Hur i helsike är det möjligt...? undrar många. Kan man vara missbrukare och gjort kriminella saker, och ändå vara en bra och fantastisk människa? Svar ja, det kan man. Bara för att man gör många dåliga val, är det inte lika med att man är en dålig människa. Det kan vara så, men behöver inte alls vara så. Men dom flesta människor tycker att det är svart eller vitt på den punkten...antingen är man missbrukare och dålig människa, eller inte missbrukare och en väldigt bra människa. Att man kan blanda det svarta och det vita och få grått istället, det förstår inte många. Att gråzoner alltid existerar, och att man faktiskt aldrig kan placera in människor i speciella "fack" och sätta en etikett på dom som är skrivet i sten och är absolut...så är det nämligen inte. Även om många vill ha det så...för det blir då mer "bekvämt och lätt" på det sättet. Också ett oriktigt antagande.

Min mamma var, trots sitt svåra, nästan livslånga missbruk, en av dom mest underbara människor man överhuvudtaget kan råka på här i livet. Hon besatt alla dom egenskaper som gör en till en bra och fin människa. Men hon gjorde många misstag, fattade oändligt många dåliga beslut, var många gånger i förnekelse över vissa saker...men så mycket kärlek hon gav. Hon gav alltid hela sig själv, hela sitt väsen...allt det som hon var, det gav hon. Hon öppnade sig och delade med sig av sig själv till andra, så mycket hon kunde, närhelst hon kunde, och ställde alltid upp för andra så gott hon kunde. Alltid.

Många smällar tog hon emot, både bokstavlig talat, och känslomässigt och psykiskt, men hon reste sig alltid igen...och fortsatte att bemöta med snällhet och givmildhet och omtanke...och kärlek. För hon visste, att det finaste man kan göra i detta livet är att från hjärtat bry sig om och hjälpa andra...villkorslöst....kärleksfullt. Exakt så fungerar jag med, exakt så gör jag och tänker och känner jag...och väljer jag.

Sen så blev det tyvärr så, att mamma blev till slut för psykiskt och känslomässigt skadad, både av missbruket och av hur hon blev behandlad av en del personer. Hon blev till slut så trasig, att hon totalt förlorade sig själv. Hon förlorade sig själv, och jag och min familj förlorade henne, långt innan hon dog. Hon var redan borta, död på insidan, innan hon dog rent fysiskt. Så var det, sorgligt nog.

Men innan det hände, innan den hon verkligen var försvann inom henne, så lärde hon mig, och alla hon mötte på vägen, (vare sig man var redo att ta emot det eller ej) att godhet, omtanke och kärlek till andra var det viktigaste här i livet. Det fullkomligt strålade om henne, strålade ut godhet och kärlek, alla som träffade min mamma kände det och såg det. Hur folk bemötte det var olika. Men det var vad hon var...godheten och kärleken själv.

Sen försvann hon inom sig själv. Då hade man alltid hopp om att hon skulle komma tillbaka igen, att man skulle få se mamma igen, den hon verkligen var...men nu i efterhand, många år senare och många år mognare och klokare, så har jag förstått att hon faktiskt var borta. Som om hon hade börjat att gå en lång och krånglig labyrint inom sig själv, gått vilse, desperat försökt hitta ut men inte lyckats....och lagt sig ner och fallit i sömn istället. Och så sov hon...och vaknade inte och hittade ut igen.

Jag vet...för samma sak hände mig....fast på ett annat sätt. Jag gick också vilse inom mig själv i min egen labyrint, och lade mig ner och sov....men jag vaknade och började den kämpiga vägen att hitta ut igen. Och komma ut som en mer hel människa. Och jag tycker att jag hittills har klarat av det väldigt bra.

Jag är en person som man nog skulle kunna döma, och säkert gör det ibland eller har gjort det, om man är en dömande, trångsynt, fördomsfull och oempatisk människa....för jag fyller ändå upp vissa av "kriterierna" för folk som "kan bli dömda". Jag har levt ett svårt liv och har varit med om mycket svåra och traumatiska saker (vilket fördomfullt sett gör mig till en "problemperson"), jag har mått så dåligt, både fysiskt och psykiskt att jag varit tvungen att äta mycket lugnande och smärtstillande mediciner i många år, (det gör en automatiskt till en "missbrukare" fördomfullt sett, oavsett orsak), jag har varit sjukskriven och inte jobbat i många år nu, 9 år, (och det gör mig fördomsfullt sett till en "lat person som bara borde ta sig i kragen, rycka upp sig och skaffa sig ett jobb").

Summering: Är man en person som är fördomsfull, trångsynt och oempatiskt så är jag alltså enligt den personen/personerna en problemperson som det bara är jobbigt att ha att göra med, som är missbrukare och dessutom är lat och bara går hemma och latar sig, snyltar på systemet och vägrar jobba som andra hårt, arbetande människor. Fy skäms på mig....! (Att jag sen aldrig druckit en droppe alkohol verkar inte alltid räknas med, utan det är ju dessa LÄKEMEDEL som är så fruktansvärt farliga och hemska. Men dom som jämt dricker alkohol i alla möjliga situationer och tillfällen, det är ju en helt annan sak. Alkohol är inget, det är ju dessa LÄKEMEDEL som är så hemska! (Jag är lite ironisk nu, men det är bara för att jag tycker att människor som dricker alkohol, ska inte döma människor som äter mediciner, "tabletter". Alkohol är också en drog och kan lika lätt leda till missbruk som mediciner. That´s all I´m saying...)

Nu var ju mamma grav tablettmissbrukare, men hon tog det missbruket till den yttersta och djupaste gränsen. Och hon försökte aldrig, på riktigt, ta sig ur det. Hon gjorde många, "halvhjärtade försök"...men hjärtat var inte med i det och då var det dömt att misslyckas oavsett.

Men om man känner mig, eller lär känna mig, antingen personligen eller via min blogg (allt jag varit med om, allt jag är, hela mitt liv, finns skrivet och visat i min blogg) så förstår man att man kanske ska ta en noggrannare, djupare titt in i en person, i mig och den jag är (när det gäller mig personligen), och generellt sett när det gäller alla människor, för så mycket finns under ytan hos en person så det är inte möjligt att göra en bedömning om man inte ser bortom ytan, bortom det som finns att se, bortom sina egna fördomar. 

Jag hade mycket väl kunnat bli en person som det hade gått åt helsike för. Som slutade kämpa ganska med en gång, och bara "följde med och tog den väg som till synes låg utsakad för en"...ett liv som till exempel alkoholist, drogmissbrukare, kriminell, destruktiv, självskadebenägen, självmordsbenägen, ut och in på psyken, ut och in på behandlingshem...kort sagt helt jävla förstörd.

Men jag tog en annan väg. Jag såg och förstod att det fanns andra vägar för mig att ta...att vandra i livet. Och det gjorde jag. Jag visste vem jag ville vara, hur jag ville bli. Grunden till min fina personlighet och mina fina egenskaper som människa var redan lagd. Jag fortsatte bara att bygga på det. Jag började jobba som säljare i butik, så fort jag gick ut gymnasiet, och jag kämpade på, jag levde mitt liv på ett bra sätt....även om katastrofer fortsatt att hända. Ända till min mamma dog. 43 år gammal blev hon. Efter att nästan ha blivit misshandlad till döds av sin dåvarande alkoholist till man, men klarat sig med nöd och näppe, dog hon i en trafikolycka bara ca ett halvår efteråt. Den chocken, den sorgen, den smärtan som följde går inte att beskriva.

Då började mitt förfall, och jag försvann inom mig själv. Och gick vilse, så vilse, och hittade inte ut...så jag gav upp, jag orkade inte, och lade mig och sov på insidan av mig själv istället. Det var bättre så, lättare så, det enda jag kunde göra just då. Om jag skulle vakna igen, vilja vakna igen, det visste jag inte. Orkade jag inte fundera på. Det fick vara så tills vidare. Och det var så jag lyckades överleva. Hade jag inte gått till sömns inom mig, utan bara kört på som jag alltid gjort, hade jag tagit död på mig själv, bokstavlig talat. Det hade slutat med att jag tog livet av mig. Jag behövde få sova inombords ett tag, ett bra tag, för att överleva. Så var det bara.

Inte många förstod. Många dömde mig. Kunde inte begripa varför jag bara hade "givit upp", att jag var så likgiltig, så som dom såg det. Att jag inte verkade kämpa. Det skapade oro, förvirring, ilska, irritation och sorg hos dom som brydde sig om mig och älskade mig. Dom förstod inte att jag var tvungen att sova inombords, för att jag skulle ha någon chans att kunna vakna igen och hitta tillbaka. Jag vet det, och jag förstår dom. Så som dom kände med mig då, hade jag alltid känt när det gällde mamma. Så jag vet.

Men nu har jag vaknat, nu har jag börjat leva igen. Det går med babysteps, men det måste det få göra. Det är en process, som det mesta annat. Och jag är glad att jag höll mig kvar i livet. För livet är faktiskt inte så dumt när allt kommer omkring. wink

Jag har blivit, och jag är, en jäkligt bra och fin, och intelligent och klok människa...trots allt jag gått igenom och trots vad fördomsfulla människor tror sig veta. Jag är en av dom mest godhjärtade, omtänksamma, snälla, generösa, kärleksfulla person som man kan hitta. Jag har stor respekt för mig själv nu, och en väldigt stark integritet...någon jag inte haft innan. Jag har inte låtit allt negativt i mitt liv förstöra den jag verkligen är. Jag var vilse i många, många år...men grunden till den jag är har alltid funnits där, själva essensen av mig...och jag hittade till slut ett sätt att fortsätta bygga på min grund, och till slut hitta den jag är idag. Den jag vill vara. Den jag älskar att vara. Jag skulle inte vilja vara någon annan människa än den jag är. Jag är oerhört stolt över mig själv, och jag har kunnat börja älska mig själv också...vilket är oerhört viktigt att hitta...kärleken till sig själv.

Mitt ny motto i mitt nu nya liv, är som följer: "Do no harm (but take no shit)". Det är klockrent precis som jag känner och ser livet nu. Att jag fortsätter vara den godhjärtade människa jag är, fortsätter att bry mig om och göra rätt, fortsätter att visa kärlek och omtanke för andra, fortsätter att alltid göra gott, så mycket jag kan så länge jag kan....men utan att låta mig behandlas som skit av andra, utan säga ifrån och sätta ner foten när jag känner att jag blir dåligt behandlad, och respektera mig själv och mina behov. Take no bullshit! From anyone! Ever! Det är mitt nya jag. Och jag älskar det...! cheeky

Och allt jag är, allt det som är jag...har jag ursprungligen fått av min mamma, och fortsatt att vara inspirerad av henne. Den hon var. Hennes verkliga jag...bortom hennes missbruk och trasiga psyke. Den underbara, fantastiska, strålande människa hon var. Love and miss her so much it hurts....! broken heart

My point is...man ska aldrig döma dom som utåt sett verkar vara "misslyckade", dom som befinner sig i missbruk, eller som mår dåligt psykiskt...dom kan vara helt fantastiska människor, men som bara har gått vilse i sin egen labyrint. Hjälp dom att kunna ta sig ut istället. Kan man inte hjälpa dom rent fysiskt, hjälp dom med att skänka en vänlig tanke, ett trevligare bemötande, en snäll blick, en hjälpande bön....och att inte vara dömande.

Min mamma är, trots sitt missbruk, sina dåliga val och misstag, min hjälte, min förebild. Kommer alltid vara. Och jag vet att hon alltid finns vid min sida, vid alla i min familjs sida, såsom i livet, så också i döden. Hon var och är min kärlek. heart

 

 

 

 

 

15 November 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Bättre nu....!

Mår lite bättre nu, höstdepressionen börjar ge med sig. Och "snart" så är det ju jul också, man har ju det att se fram emot. smiley  (Även om jag tycker att juletiderna börjar alldeles för tidigt numer. Redan i oktober börjas det... *skakar på huvudet*)

På min arbetsträning går det alldeles förträffligt bra, har väldigt roligt där och jag trivs hur bra som helst. Är ju i en liten secondhandbutik, och där håller jag mest på med böckerna i bokavdelningen (eftersom böcker är ett av mina stora intressen här i livet) men pysslar med mycket annat också, bland annat så står jag i kassan, prismärker, sätter fram varor, och annat. Oh, it takes me back...tillbaka till tiden innan jag blev sjukskriven (för ca 9 år sen) när jag då också jobbade i lite olika butiker som säljare. Love it! yes  

Annars händer det inte så mycket, som vanligt. Jag kämpar på med min huvudvärk, att härda ut och hantera den, och att klara av vardagen och arbetsträningen. Ibland funkar det, och ibland inte. Det går upp och ner, som det brukar göra. Men jag är ändå jäkligt stolt över mig själv. För bara ett par år sen klarade jag i stort sett knappt av någonting, åt stora mängder starka receptbelagda värktabletter och var nästan sängliggande 7 dagar i veckan. Nu äter jag väldigt lite värktabletter (om man jämför med förr) och klarar av att arbetsträna två dagar i veckan, plus en massa annat. Jag har börjar hitta sätt att kunna hantera mina känslor bättre, då också ångesten och panikångesten som jag alltid haft, men har mycket mindre av nu.

Men framför allt så har jag hittat mig själv, den jag är och den jag vill vara. Och den jag vill fortsätta att bli. Jag vet nu exakt vem jag är, vad jag är, hur jag är, och den jag vill vara som människa. Och jag lever efter det...starkt. Jag har en förbannat bra självkänsla och ett väldigt bra självförtroende (icke att förväxla med varandra) och jag är stark i det jag tror på och hur jag ser på saker och att jag vet att jag kan.

Det finns inte mycket man kan säga till mig som kan rubba det, det kan jag säga. Jag har gått igenom ett sånt helvete, många, många gånger om, i mitt liv, och varit med om saker som nästan bara sker i ens mardrömmar...och jag har kommit ut på andra sidan mer hel än vad man möjligtvis kan förvänta sig. Så visst, är det nån som vill försöka trycka ner mig, give me your best shot....It´s not gonna work on me. wink

Har inte så mycket mer att säga just nu. Ni får ha en bra helg alla därute. smiley

 

 

 

7 November 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
Müdkeit de Luxe....

Känner mig fortfarande ganska nere. Den här jäkla höstdepressionen har inte gått över, inte huvudvärken heller. Den kommer och går, med täta mellanrum...och det är jäkligt jobbigt att orka stå ut just nu.

Dessutom krånglar myndigheterna med mig nu också, en massa snurr och trassel, som har gjort att mina pengar har blivit försenade. *müde* Jag mår inte direkt bättre av det, snarare mycket sämre.

Jag får väl se hur veckan som kommer ser ut, om jag kommer må bättre. Man kan ju alltid hoppas...

Här är en av mina favoritlåtar, "Portugal" av Christian Kjellvander, en jäkligt bra, melankolisk låt som jag älskar att lyssna på när jag är på detta humöret.

Ha det bra alla så länge!

 

 

"Portugal" - Christian Kjellvander

"Hollowed and holy,
borrowed and brand.
The map's not the mountain,
the lay is not the land.

The waters of Portugal,
beloved new.
The waters of anywhere,
as a city blooms.

And all that I love will disappear,
even if I stay.
For I myself am going where
my nervous blood will sway,
lost and leaving my fate.

And on the twelth day,
I'll take a stand.
One ghost of many,
I'll raise my hand.

And all that I love will disappear,
even if I stay.
For I myself am going where
my nervous blood will sway,
lost and leaving my fate.

And all that I love will disappear,
even if I stay.
For I myself am going where
my nervous blood will sway,
lost and leaving my fate."

 





 

3 November 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida