Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
8
9
10
12
13
14
16
17
18
19
20
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2018)
>>


Min blogg - milstolpe!

Idag är en stor dag för mig, jag har nått en riktig milstolpe. Min blogg har kommit upp i över 500 000 besök nu, en halv miljon! Det är mycket för bara lilla mig, för min lilla blogg. smiley

Jag är så tacksam till alla som besöker min blogg, vare sig det är en gång, flera gånger, eller regelbundet. Ni är alla viktiga, ni är alla min inspiration till att driva bloggen! Thank you so much! heart

Bloggen är viktig för mig att driva av olika anledningar. Först och främst är det ett verktyg, en plattform, för mig för att kunna nå ut med budskap. Budskap som jag tycker är väldigt viktiga. Budskap om psykisk ohälsa är nummer ett, det finns alldeles för lite förståelse och kunskap ute i samhället om psykisk ohälsa, och andra typer av sjukdomar, tillstånd och funktionsnedsättningar, och för dom i samhället som är sårbara och utsatta överhuvudtaget. Att kunna förstå dom som har detta är viktigt, och kunna känna empati och medkänsla med dom, och förstå att man måste ha tålamod och inte sätta orimliga krav och förväntningar på människor som lider av detta.

Sedan är bloggen också ett sätt för mig att bearbeta mitt eget liv och mina egna upplevelser, genom skrivandet. Att skriva har sen jag var ungdom, för mig varit en ventil, ett sätt att släppa ut saker som ligger och pyr och bubblar inombords och ställer till problem psykiskt och känslomässigt. Att ”få ut det” är väldigt viktigt för att man ska kunna må bättre, och alla hittar sitt eget sätt. Genom att till exempel måla och teckna, skriva musik och låttexter, träna, sporta, pyssla, gå i terapi, skriva dagbok eller anteckningar, eller skriva som jag gör, i en blogg eller annan form. Det finns många sätt. Och alla måste hitta sitt eget sätt, att bearbeta och få ut det som ligger och gror inom en, som måste komma ut på nåt sätt. Att på något sätt bearbeta svåra saker man varit med om i livet är otroligt viktigt. Annars kommer det alltid ligga undermedvetet och gro, och sprida sig som ett gift inom en, och komma ut i ohälsa, missbruk, självskadebeteende och annat destruktivt istället. Och det är verkligen inte bra.

För mig är det att skriva, att skriva här i bloggen, eller skriva överhuvudtaget. Det är min talang, min ”gåva”, att ha förmågan att kunna uttrycka mig väldigt bra, både verbalt och i skrift. Den förmågan har varit det som hjälpt mig genom livet, på så otroligt många sätt. Och jag tackar bland annat min mamma för det, hon hade samma gåva och jag tror jag fått det av henne. Sedan var min morfar författare också, och skådespelare inom teatern. Och min mormor var konstnär och målade tavlor, och var också skådespelare inom teatern. Så jag har nog fått min förmåga mycket genom mina gener. smiley

Jag har egentligen lidit av psykisk ohälsa i hela livet, sedan jag var barn, på grund av den svåra, traumatiska, destruktiva och dysfunktionella uppväxt jag har haft, men det var inte förrän jag var i 25-års åldern som det verkligen knäckte mig. Då var jag tvungen att sluta jobba, och blev långtidssjukskriven för utbrändhet, svår depression och ångest. Jag tog slut då helt enkelt. Och det skedde utom min kontroll. Mitt psyke sa ifrån, och stängde ner sig själv, och med det också min kropp. Det är en försvarsmekanism som psyket har, när det blir ”overload”.

Det man måste förstå, är att att i sånt här fall handlar det inte om ”viljestyrka”, att om man bara ”anstränger sig tillräckligt” så tar man sig igenom det. Det är inte som till exempel processen att sluta röka, att vill man bara tillräckligt och har ”den rätta viljestyrkan”, så klarar man det.

Utan istället är det mer som ett torn med klossar. Tänk er att man bygger ett torn med klossar. Kloss för kloss man staplar på varandra gör tornet högre och högre. Men hur högt kan tornet bli? Kan man stapla dessa klossar i oändlighet utan att tornet ramlar ihop, bara man har ”den rätta viljestyrkan” att göra det? Nej, det kan man naturligtvis inte. Förr eller senare läggs den sista klossen som till slut får tornet att rasa. Tornet kan bli jäkligt högt, om man koncentrerar sig och är skicklig. Men inte ens den skickligaste med mest viljestyrka kan bygga ett torn med klossar hur högt som helst. Någon gång måste det rasa ihop, och man måste bygga upp tornet från början igen. Och det är bara så det är.

Samma är det om man lever ett liv med svåra upplevelser. Upplevelse på upplevelse på upplevelse lägger dom sig ovanpå varandra, år efter år. Och för varje svår upplevelse man har så blir man mer och mer ostabil. Hur många upplevelser kan läggas på en innan tyngden blir för stor och man rasar ihop? Det är väldigt individuellt. But let me tell you, förr eller senare läggs den sista svåra upplevelsen man klarar av på en, och då rasar människan. Man knäcks fullständigt, och ”människotornet” har fallit. Sedan börjar processen att återhämta sig och läka tillräckligt mycket för att man ska kunna börja bygga upp sig själv igen. Och en människa är inte lika lätt att bygga upp igen som ett torn med klossar, believe me.

Att återhämta sig från svår trauma, och kaotiska och destruktiva upplevelser, är mycket svårt och tar lång, lång tid. Om man alls kan återhämta sig. Det är en läkeprocess som man måste ta dag för dag, och det är så man måste leva. Tills man börjar känna sig starkare och mår bättre, men det kan som sagt ta mycket lång tid. Och det är det många inte förstår. Många anser att det måste finnas en slags ”tidsram”, en viss ”rimlig” tid man har på sig för att ”bli frisk igen”. Så funkar inte människan. Tyvärr. Hur mycket man än tycker att det borde funka så. Och det är det människor måste bli bättre på att förstå.

Jag använder mig mycket av mina upplevelser, det jag har gått igenom i mitt liv, för att uttrycka och förmedla medvetenhet, kunskap och ökad förståelse för människor som lider av psykisk ohälsa. På ett personligt plan är det det jag kan göra. Men jag skriver också sånt som baseras på ren fakta, på andras upplevelser, och på det som faktiskt är sunt förnuft. Det är det jag känner att jag kan göra för att sprida medvetenhet och kunskap.

Men jag använder mig, bland annat, också av mina egna upplevelser för att förmedla stöd och tröst och för att andra som går igenom svåra saker och lider av psykisk ohälsa ska veta och känna att dom inte är ensamma. Jag vill inspirera till hopp, och till att saker och ting faktiskt kan bli bättre, om man bara har tålamod med sig själv, och står upp för sig själv och inte låtar andra förminska en, förtrycka en och kväsa en. Det är oerhört viktigt.

För även om jag fortfarande mår väldigt dåligt, och har mycket lång väg kvar, så har jag kommit helsikes mycket längre och blivit jäkligt mycket bättre än jag var bara för några år sedan. Jag blir bättre och bättre, bara i en väldigt långsam takt. För det är så det fungerar. Även om andra inte har förmågan att förstå det, så måste man själv förstå, att det går långsamt, och man måste ha mycket stort tålamod med sig själv, och lita på processen.

Two steps forward, one step back...that´s the way it goes. smiley

Kärlek till er alla, och tack för att ni besöker min blogg! heart

 

Kommer lägga in en låt här som är en av mina favoriter, som jag tycker passar bra in här. Det är låten "Misere Mani" med gruppen ERA, som jag älskar. Det är en fantastiskt underbar låt, med fin och inspirerande text. Viss del av texten är på latin (tror jag) för det är ERA:s signum, men dom sjunger en del på engelska också. Underbar låt! Lyssna gärna! 

"Misere Mani" - ERA

"Pera menora
Infane lia
Doven anore
Misere mani

I will look in the sky,
I will search for the signs,
who tell us all about
where we'll be tomorrow.

I will read all the books
of many continents,
to tell you all about
the legends of the past.

I will wait for the sun
on the top of the world,
to tell you all about 
the beauty of the light.

If you look inside your soul,
the world will open to your eyes.
You will see...

Pera menora
Ifano mia
Misere mani
Doven adore
Ifane nia
Misere maneo
Doven adore
Ifane tia
Misera omane

I will stand in the rain,
hoping sun will come through.
Then I'll see the colors 
of a misty rainbow,
I'll stay up in the night,
looking on shooting stars,
to tell you how magic,
is the all universe.

If you look inside your soul,
the world will open to your eyes.
You will see...

Pera menora 
Infano lia
Misere mani
Doven anore
Infane lia
Misere manio
Doven anore
Infane lia
Misero omane

Pera menora
Infane lia
You'll see...
Doven anore
Misere mani

I will wait for the sun,
on the top of the world,
to tell you all about
the beauty of the light.
I'll stay up in the night,
looking on shooting stars.

Doven anore
Infane lia
Misere manio
Doven anore
Infane lia
Misero omane

I will look in the sky,
I will search for the signs.
I will wait for the sun,
on the top of the world.
I will look in the sky...
of the world, of the world, of the world ..."

 

 

 

 

 

22 November 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
On the road....

Har haft en dålig period nu det senaste, börjar långsamt komma ur den nu. Men det tar sin lilla tid.

Har mycket jag skulle vilja skriva om, men har inte orken eller inspirationen just nu, så det får bli om ett tag istället, när det känns bättre.

Min vardag rullar på, precis som alla andras. But I think mine is slightly different. Jag har blivit väldigt tillbakadragen av mig, orkar helt enkelt inte med att leva i samma vardag som andra, med samma tempo, mönster och rutiner. Jag lever ett väldigt lungt, tillbakadraget och stilla liv, för mig själv, hemma hela dagarna, jag och min hund, och bara vilar i stort sett. Fokuserar på återhämtning och läkning, på alla plan.

Jag förstår att andra har svårt att förstå och acceptera mitt sätt att leva. Och det är helt okej, jag lever inte mitt liv för dom. Och det är inte dom som behöver gå omkring i min kropp och leva mitt liv. Jag gör det som jag anser vara bäst för mig, oavsett vad andra må tycka om det. I don´t give a flying fuck vad andra tycker, jag gör det jag måste göra. Precis som andra gör det dom måste göra. Inte mer med det.

Jag orkar helt enkelt inte "delta" i livet på samma sätt, det "livet utanför" som alla andra lever i. Jag mår inte tillräckligt bra för det. Jag har mina skäl och anledningar för det. Och andra får tycka vad dom vill, jag kommer ändå inte stressa eller pressa fram någonting av mig själv, bara för att andra anser att "men lilla vännen, så kan du ju bara inte leva." 

I hela mitt liv har jag bara levt för andra människor, varit andra till lags, gjort vad andra velat och tyckt jag ska göra....och vart har det tagit mig? Ja, ni förstår ju det vid detta laget, vart det har tagit mig, var jag befinner mig, och har befunnit mig i sååå många år. Så är det inte dags för mig nu att göra det jag själv tycker och känner att jag behöver och måste göra, för att jag ska kunna leva mitt liv? Jag tycker det. Så får andra säga vad i #%#&# dom vill.

Nu vandrar jag på min väg, på mitt sätt... Och vart den tar mig, det vette fan. Jag kommer möta väldigt många hinder och omvägar på min väg. Men framåt går jag iallafall, i min egen takt. On my way, on my road, on my journey.... smiley

 

"Long Long Journey" - Enya

 

 

 

 

 

 

 

15 November 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Fighting....

 

 

 

 

 

 

 

 

7 November 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida