Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
8
9
10
11
12
13
14
16
17
18
19
20
21
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
November (2017)
>>


Påsk!

Nu börjar våren sakta smyga sig fram...och så är ju påsken här. =)

Min storasyster Maria har varit och hälsat på mig i ett par dagar, i samband med att hon har haft några föreläsningar här nere. Vi har haft det jättetrevligt och väldigt mysigt, och bara umgåtts. Det var längesen vi sågs sist, så det behövde jag, kände jag. =)

Ska bara vara hemma under påsken och ta det lugnt. Försöker att känna mig på bra humör, men det är inte lätt. Saknaden efter morfar är enorm. Och så har min moster blivit väldigt sjuk, så jag är orolig för henne också.

Men ha det så bra alla under helgen! Glad Påsk på er! =)

 

 

 

29 Mars 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Morfar. <3

Idag var min morfars begravning.

Det var väldigt tungt och svårt och många tårar föll, men det var en väldigt vacker begravning med också mycket värme, kärlek och fina minnen.
Svårt var det, men på samma gång som man sörjde så kände man så mycket kärlek. Han var en sån fantastisk människa.

Nu är han på väg på sin resa i den andra världen, på väg mot nya äventyr med alla hans nära och kära som också är där. En dag återförenas vi...tills dess ska jag leva. Leva med alla jag älskar och sikta på ett så bra liv som möjligt, till min dag kommer då det är dags för mig.

Morfar, jag älskar dig så mycket, och jag släpper taget nu och låter dig fortsätta på din resa. Jag kommer sörja dig länge, men när sorgen släpper så kommer det bara finnas saknad och fina minnen kvar.

Så älskad. Så saknad. Res nu, så ses vi en dag igen. <3

Denna låten tillägnar jag morfar:

http://www.youtube.com/watch?v=06urWoNMLRQ

The Old Boys av Runrig

"The old boys
are all leaving.
Leaving one by one.
Where young birds go flying,
spread your wings and run.
But over the fields,
by the drystone walls,
an eagle will come no more.

Welcome,
were the headlands,
St. Valery behind.
No medals worth wasting,
on memories of sand.
But sweet is the breeze,
over Raasay.
The morning awaits you there.

What kind,
of heroes,
here for us now.
Where leaders, stone preachers,
minnows on flow.
But low hang the lights,
over Viewfield.
And this night will day see no more.

The old boys
are all leaving,
leaving one by one.
Where young birds go flying,
spread your wings and run.
But over the fields,
by the drystone walls,
an eagle will come no more."

 

 

 

 

 

 

22 Mars 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Karma...!

Mår inte bra just nu. Känner mig väldigt less på allt. Less på att förlora människor jag älskar. Less på dejtande. Less på folk som beter sig som idioter. Less på killar. Less på...det mesta.

Har fortfarande inte begripit hur det kan komma sig att folk tror att dom kan bete sig hur som helst mot mig. Att dom kan förvänta sig att det på något sätt ska vara "okej", att jag ska acceptera det. Det är helt obegripligt hur vissa kan bete sig.

Som att jag inte fått stå ut med tillräckligt i mitt liv, utan vissa får denna brilljanta idé att utsätta mig för ytterligare helsike. Det är tydligen helt okej att göra detta i mångas ögon...verkar det som.

Men oavsett vad folk gör mot mig numera, så säger jag ifrån och står upp för mig själv när jag känner att ett beteende mot mig inte är okej. Det har jag lärt mig nu...tillslut.

Ibland undrar jag på allvar hur det står till med människorna i dagens samhälle? Hur det ens är möjligt att många kan vara så egoistiska, dryga, dömande och trångsynta? Att människor kan utnyttja andra till max heeelt utan det minsta lilla problem, och bara tänka på sig själva och vad dom vill ha?

Är det ingen som ser längre? Är det ingen som hör längre? Är det ingen som begriper längre?

Är det ingen som förstår hur viktigt det är att tänka på andra, att bry sig om andra, att vilja andra väl, att visa andra respekt och hänsyn, att känna medkänsla för andra, att visa förståelse för andra, att se och höra andra, att älska och visa andra kärlek...att förstå att man själv är inte den enda som existerar och som världen kretsar kring?

Apparently not...

En universiell sanning, som folk borde känna till och förstå tycker man, är att "Allt man ger till andra ger man också till sig själv". Det vill säga "Karma". Visar man hänsyn och repekt, så får man det tillbaka. Visar man tålamod och förståelse för andra, så får man det tillbaka. Visar man medkänsla och empati, får man det tillbaka. Är man generös, så får man generositet tillbaka. Visar man kärlek får man det tillbaka. Är man någon som lyssnar på andra, så är det andra som lyssnar på en tillbaka. 

Allt gott man ger och sänder ut till andra kommer tillbaka och reflekterar tillbaka på en själv. Och så vidare...

Folk verkar inte ha en jäkla susning om detta. Eller så gör dom det men bryr sig inte ett jota om det. 

Varför inte...? Det är ett mysterium för mig.

Så mycket skit jag har tagit i mitt liv, från så många människor, på så många olika sätt...men jag har alltid lyckats hålla fast vid att jag ändå ska vara så godhjärtad som det bara är möjligt mot andra människor iallafall. För det lönar sig, det gör det verkligen.

Den lycka man känner när man gjort andra glada, när man fått andra att må bra med sig själva, när man berömmer och uppmuntrar andra och ser hur det får dom att växa som människor och känner sig stolta över sig själva, när man osjälviskt ger till andra utan att förvänta sig något tillbaka (och får tillbaka ändå på olika sätt just för att man gjort det osjälviska), att ge och att visa kärlek till så många man kan, att alltid tänka på hur man ska kunna hjälpa andra och ställa upp för andra när dom behöver det, men framför allt, att se och höra andra bli glada och lyckliga och att få andra att känna sig älskade och uppskattade...allt detta, det är livet det. Då är allt helvete jag varit med om värt det! 

För så många jag gett allt detta till, ger samma sak tillbaka, av sig själva. Utan att jag på något sätt behöver be om det. För jag gav det till dom, och då får jag det i min tur tillbaka.

Det är det som är livets hjul. Det verkliga livets hjul.

Visst, jag är inte perfekt eller nån Moder Teresa, det har jag aldrig sagt. Jag är långt ifrån perfekt. Ingen är perfekt.

Och jag har fler gånger än jag någonsin skulle kunna räkna, blivit sårad, sviken och utnyttjad på grund av min snällhet och godhet. Och det är tydligen det priset man får betala.

Men det har ändå aldrig fått mig att ändra mig angående hur jag är och borde vara mot andra. För det jag ger till andra, ger mig ändå alltid tusenfalt av samma tillbaka. Och det är sååå jävla värt det! Jag blir lycklig och glad, när jag har kunnat göra någon annan lycklig och glad.

Är det inte så det ska vara...? Jag tycker det är ganska självklart.

För den universiella sanningen, den RIKTIGA sanningen, är Karma: det man ger och sänder ut, får man också tillbaka. Det gäller både positiva och negativa saker. (By the way, så borde Fredrik Reinfeldt och hans partier lära sig detta. Karma, Fredrik, Karma...)

Och hur sårad och utnyttjad jag än blir av andra människor, kommer jag alltid fortsätta vara den jag är och göra det jag gör. Det är min natur, jag kan inte vara på något annat sätt. Och jag skulle inte vilja vara på något annat sätt.

Så snälla, alla ni därute, var så snälla,omtänksamma och förstående mot varandra ni kan, alltid. Det...är livets verkliga hjul.

 

 

 

 

 

17 Mars 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Jobbigt....

Igår var en tung dag. Alla i familjen samlades igår hemma i morfars lägenhet för att diskutera vad vi skulle göra med alla hans saker och om vi alla ville ha något, minnessaker och dyligt. Vi kommer dela upp hans saker, möbler och annat mellan varandra. 

Det kändes så jobbigt, och så konstigt, att vara hemma hos morfar och veta att han är borta, han kommer aldrig tillbaka igen. Det var väldigt tungt. Och om drygt en vecka kommer hans begravning att vara. Och hur jobbigt kommer inte det att bli...?

Jag känner mig så trött nu....

Här är en fin dikt, som jag älskar, och som jag tror att alla kan känna igen sig i.

 

BEFORE I GO

"When my life has reached it’s very end,
and I take that final breath,
I want to know I’ve left behind,
some good before my death.

I hope that in my final hour,
In all honesty I can say,
that somewhere in my lifetime,
I have brightened someone’s day.

That maybe I have brought a smile,
to someone else’s face,
and made one moment a little sweeter,
while they dwelled here in this place.

Lord, please be my reminder,
and whisper softly in my ear,
to be a “giver” not a “taker”,
In the years I have left here.

Give to me the strength I need,
open up my mind and my soul,
that I might show sincere compassion,
and love to others before I go.

For if not a heart be touched by me,
and not a smile was left behind,
then the life that I am blessed with,
will have been a waste of time.

With all my heart I truly hope,
to leave something here on earth,
that touched another, made them smile,
and gave to my life… worth."

 

 

 

 

14 Mars 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Kalas. =)

Idag har jag haft kalas hemma hos mig med min familj. Jag fyller nämligen år nu på måndag den 11, (fyller 34) och hade mitt kalas lite i förväg. =)

Hade så otroligt roligt! Hela familjen var med, och min kära vän Karin också och hennes man Bernie. Och så min älskade lilla brorsdotter Julia med...mitt hjärta. <3

Och så har man ju sett Melodifestivalen också...eller "Mello" som det kallas. Gillar inte det namnet Mello, tycker det är lite töntigt...men själva programmet är roligt att se. Och jag tycker rätt låt vann med...min favoritlåt vann ju! Robin var bäst!!! =)

Känner mig på lite bättre humör nu också...lite huvudvärk som vanligt...men det är ändå inte så som när det är som värst. Man får vara tacksam för det lilla...

Imorn ska jag bara ta det lugnt och vila...heeeela dagen. =)

Skriver mer inom kort. Lägger in en rolig bild här nedanför också. För alla er som känner till kocken Gordon Ramsay. Jag tycker han är så jäkla bra! =)

Kram på er!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 Mars 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
Förluster...

Nu börjar verkligheten komma ikapp mig. Känner mig väldigt ledsen, förvirrad och vilsen. Vet inte hur jag ska hantera detta ofattbara, att morfar är död.

Jag har upplevt så många förluster, att närastående har gått bort. Och det är som att varje förlust tar en bit av min själ. 

Alla förluster är olika, känns olika, är olika. Men ändå samma. Samma sorg, samma förtvivlan, samma smärta, samma frustration, och samma känsla av obegriplighet. Fast på olika sätt ändå.

Jag förlorade min biologiska pappa våren 1998. Det började brinna i hans lägenhet, och han kvävdes till döds av röken när han desperat försökte släcka elden. Dom tror att han råkade somna med en cigarett och att det var det som var brandorsaken. Han blev bara 50 år.

Min biologiska pappa, Dennis, och jag hade ingen riktig far-dotter relation. Han och mamma separerade när jag var liten, och sen har han varit frånvarande under störree delen av min barndom. Han var alkoholist, var i hela sitt liv ända till slutet, och levde ett väldigt struligt liv. Han satt även i fängelse vid ett flertal tillfällen. Men när jag var i 12-årsåldern så tog han kontakt med mig igen och ville börja träffa mig och "bli min pappa igen". Mamma levde då tillsammans med min styvpappa Kent, som har varit min pappa sen han och mamma träffades när jag var 9 år. Jag gick med på att träffas, även om det kändes konstigt för varken jag eller mamma hade hört en knyst från honom sen han och mamma separerade, mamma visste inte ens om han fortfarande levde. Men vi träffades och det kändes bra, och så började vi försiktigt och stapplande bygga upp vår far-dotter relation igen.

När han tog kontakt med mig hade han varit med i nykterhetsföreningen Länkarna ett tag. Så han var nykter nu, och ville fortsätta på den vägen. Han lyckades faktiskt hålla sig nykter i några år, (med ett par korta återfall bara), och under den tiden hade vi väldigt roligt och kom varandra nära.

Men sen gick det utför igen, och han tog ett återfall som han inte kom ur. Några månader innan han dog pratades vi vid i telefonen, och jag undrade varför vi inte hade träffats på ett tag och när vi skulle ses igen. Han sa då att han hade börjat dricka igen, ganska ordentligt, och han ville inte att jag skulle se honom i det skicket, han ville bespara mig det för min skull. Han sa att han skulle höra av sig igen när han mådde bättre.

Jag hann inte träffa honom igen innan han dog. På påskafton -98 fick jag veta att han dött i en brand i sitt hem. Det tog mig väldigt hårt. Och det tog mig lång tid att komma över. Det var precis innan min student också, och jag hade sett fram emot att han skulle få se mig ta studenten. Men han hann aldrig det.

Och i december år 2000, strax innan jul, dog min mamma i en trafikolycka, bara 43 år. Min älskade mamma som jag älskade mer än livet själv.

Hon har också varit missbrukare i hela sitt liv, blandmissbrukare, men främst tablettmissbrukare. Min uppgift i livet har varit att vara den som alltid varit tvungen att se efter henne, ta hand om henne, och försöka skydda henne, samtidigt som hon gjort detsamma för mig, naturligtvis eftersom jag var hennes dotter. Men det blev så att jag också fick ha dom uppgifterna gentemot henne. Så vårt förhållande till varandra har alltid varit ett slags symbiost sådant...alltid sammanflätat med varandra. På ett, vad jag har förstått det nu, ohälsosamt, icke normalt mor-dotter förhållande. Det blev som att vi under vårt liv, "växte ihop" med varandra, blev som en och samma person. Jag såg henne alltid både i hennes glädje och lycka, men även också i smärta och lidande. Och hennes lycka och glädje, blev mitt med. Men hennes smärta och lidande, det blev också mitt. Vi var en och samma, som delade på samma liv och samma känslor och upplevelser....alltid. 

Och under dom senaste åren av sitt liv innan hon dog, då var det riktigt illa. Riktigt illa. Hon levde med en man som var alkoholist och som misshandlade henne för jämnan, och hon missbrukade då både tabletter,alkohol och droger samtidigt. Jag bodde inte hos dom då, av eget val, utan jag hade valt att bo hos mormor och morfar, för jag orkade inte med det kaoset där borta. Men mina syskon bodde där, till och från när dom inte bodde hos Kent, och var tvungen att se och uppleva en hel del jävligheter. Det smärtar mig något oerhört, och kommer alltid göra.

Vid ett tillfälle så misshandlades mamma så svårt av sin man, att hon var nära på att avlida. Han misshandlade henne alltså nästan till döds. Hon fick ligga länge på sjukhus och återhämta sig, och bestämde sig då äntligen för att lämna honom. (Halleluja). Det krävdes alltså att hon nästan dog, av hans händer, för att hon skulle vakna upp och vilja lämna honom. Nåja...bättre sent än aldrig.

Hon flyttade in till mig, mormor och morfar ett tag, och den tiden var ju också på gränsen till ett enda stort kaos. Sen fick hon faktiskt en egen lägenhet, ute på landet kan man säga, i närheten av där hon bott tidigare med sin man. Men hon hann bara bo där i ett par månader, sedan slog olyckan till.

Hon var ute sent på en kväll och körde med sin moped. Hon åkte alltid överallt på den för hon hade förlorat körkortet på grund av rattfylla. Hon skulle köpa cigaretter för hennes var slut, sent på kvällen, ute på landet, becksvart ute. En lastbil som kom åkande såg henne inte utan körde på henne bakifrån i full fart. Hon dog direkt. Mopeden släpades med en bra bit under lastbilen, och mamma...hon slungades iväg som en trasdocka. Där slutade hennes liv. Kl 5 på morgonen kom det två poliser och ringde på dörren hos mig och mormor och morfar. Dom berättade vad som hänt mamma...och hela vår värld rasade samman.

Livet efter mammas död har varit en konstant kamp för mig. En kamp för att överleva, och orka fortsätta leva. Hennes död krossade mig och den livsgnista jag hade, och kvar av mig var bara ett tomt skal. Hon var min tvillingsjäl, och jag visste inte längre vem eller vad jag var utan henne. Vem det var meningen att jag skulle vara, och vem jag skulle bli, och hur jag skulle bli, utan henne. Jag var totalt vilse...omringad av sorg och smärta. Det är först nu jag har kunnat hitta mig själv igen, den jag är utan henne. Det har tagit 12 långa år, men jag är där nu. Men en del av mig är för alltid borta, borta med henne.

Min kära mormor gick bort sommaren 2004. Hon, och morfar, har alltid varit som mina extraföräldrar, en trygg punkt i en kaotisk tillvaro. Hon dog av ålderdom, av hjärtproblem. Att förlora henne var hårt. Och det tog lång tid att komma över. Men med åren så blev det lättare att hantera,

Och så nu, för en vecka sen, dog min kära morfar. Min absoluta trygghetspunkt i livet. Han dog också av ålderdom, han fick en lunginflammation som blev för svår för honom att klara sig ur. Och sorgen och saknaden efter honom kommer att bli svår...mycket svår. Vet inte hur det kommer att bli. Det kommer att gå upp och ner, det kommer kännas svårt ibland, okej ibland, och outhärdligt ibland.

Men jag orkar inga fler förluster nu. Jag orkar verkligen inte. Men fler kommer det att bli, för sånt är livet. Och jag hatar att det är så. Jag hatar att behöva "vänja sig" vid den tanken, att så är det. Inom några år kommer min hund att gå bort, hon börjar bli gammal nu, hon är 8 år. Hur jag ska klara det, det vet jag inte. Hon är min bebis, min kärlek, mitt allt. Jag har förlorat husdjur förut, många, men det är alltid lika svårt. Längre fram kommer min farmor att gå bort, och min pappa Kent. För så är det...dom blir äldre. Alla kommer dö så småningom, även jag.

Men min egen död oroar jag mig inte för eller är rädd för, det tar jag med ro. Det är andras död jag är rädd för, att förlora dom jag älskar. Det tar jag mycket hårdare. Det är mycket svårare att bli den som lämnas kvar, i sorgen, i smärtan, och i förtvivlan.

Så man får vara tacksam för tiden man får med sina älskade. Jag är oerhört tacksam över den tiden, och det livet, jag fått med mina älskade som gått bort.

Jag tror på Gud, och på att mina nära och kära är där, hos Gud, och med varandra. Och att det är där jag också hamnar när min tid kommer. Bara Gud vet när det blir, och hur det sker. Jag lägger mitt liv och mitt öde i Guds händer. Och under tiden ska jag försöka göra det allra bästa med den tid jag har, och det liv jag har.

Det har jag bestämt mig för.

 

 

 

 

 

6 Mars 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Lite roliga saker... =)

Mår lite bättre nu, men hur det kommer att kännas lite längre fram det vet jag inte.

Nu har det varit så mycket tråkigheter på sistone, så får det bli lite roligheter här för att lätta upp stämmningen en del. Man behöver kunna få skratta lite också, mitt upp i det tråkiga, för att kunna tänka på något annat. =)

Kommer lägga in några länkar här. Det är olika klipp, både från stand-up och några olika sketcher. Några av mina favoriter, och precis min humor, som jag älskar att se och som alltid får mig att skratta. =)

Ett MÅSTE för er att se...jag lovar! =)

 

Nedan: Från humorprogrammet Raw Stand-up Comedy Club; Kristoffer Appelqvist. Så jävla bra! Skrattade så mycket att jag grät och knappt kunde andas. Väldigt sevärt! =)  (Om man har den typen av humor vill säga).

http://www.youtube.com/watch?v=Z73UiW3SUYk

 

Nedan: Ett klipp med komikern Pablo Francisco. Här är han "The Trailer Man". Skitbra!

http://www.youtube.com/watch?v=hDjd-DMyDD0&feature=youtu.be

 

Nedan: "Spela in rösten till telefonkön"; ur humorprogrammet Hipp Hipp säsong 3. Så jävla bra! =)

http://www.youtube.com/watch?v=FUVgznf7PuE

 

Nedan: "Anställningsintevju", Från humorserien Kvarteret Skatan, en av mina absoluta favoritserier. Så bra! =)

http://www.youtube.com/watch?v=2HkWV3LBiZc

 

Nedan: Också från Kvarteret Skatan; "Vaktmästaren vs. Johan Glans". Underbart bra! =)

http://www.youtube.com/watch?v=ulSEGL7kbDU

 

Nedan: Och en till från Kvarteret Skatan; "Dansken Mads". Så bra!

http://www.youtube.com/watch?v=hMlC_0086lA

 

Nedan: En av mina absoluta favoriter; från humorprogrammet Nilecity: parodi på Nordman. Så jävla bäst! =)

http://www.youtube.com/watch?v=LX_d7EhN8Ks

 

Nedan: "Ångest"; parodi på Ingmar Bergmans typ av pjäser. Detta fattar man bara om man känner till Ingmar Bergman och hur hans filmer och pjäser är. =) Men detta är en av mina favoriter...så fantastiskt jävla bäst detta är! =) Om man fattar denna typ av humor vill säga..

http://www.youtube.com/watch?v=ctyrKwKaNos

 

Skulle kunna lägga in mycket, mycket mer här sånt här...men jag sparar lite till ett annat tillfälle också. ;-)

Lägger in en rolig bild här nedan också. Något hysteriskt roligt, och sjukt, att skaka på sitt huvud till. =)

 

Enjoy! Och kram på er!

 

 

 

 

 

 

2 Mars 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida