Hoppas ni alla haft en bra påsk, jag har haft det lugnt och skönt hemma bara.
Men jag har börjat må sämre igen, början på ännu en depression. Känner igen det så väl. Blir lika trött varje gång, men jag har lärt mig att rida ut det och låta det ha sin gång. Det är bäst så.
En väldigt viktig sak jag lärt mig under min resa genom mina svårigheter, och processen att försöka hantera dom, är att man ska sluta kämpa emot. Kämpar man emot blir det värre, känns det värre.
Om man känner smärta, kämpa inte emot det utan följ med i smärtan, som du följer med en våg som tar dig in mot land. Surfa på vågen av smärta, men låt dig inte drunkna i den. Likadant med svår ångest och nedstämdhet, och panik. Det låter svårt, och det är det också, innan man lär sig tekniken. Jag har kämpat med det i många, många år. Men jag har lärt mig att....bara följa med i det, och sluta kämpa emot det och få panik. Annars blir det sju resor värre....
Numera, när jag känner riktigt svår smärta, eller ångest, eller panikångestattacker...så slutar jag kämpa emot, och bara följer med vågen. Det har tagit lång tid för mig att lära mig det. Men jag accepterar det bara, och konstaterar att jaha, så här är det nu, då får jag rida ut det....och så följer jag med i det. Mycket lättare att hantera det då....
Men även om man lär sig att hantera det bättre, så kan det tära mycket på ens förstånd. It sometimes feels like you´re going insane. Har ni sett filmen "Inception"? Mycket bra film. Man kan ta den som en liknelse. Ibland känns det som att man håller på att glida in i en annan verklighet. Man "kopplas bort" från denna, och glider in i en annan...till slut har man svårt att skilja på vilken den riktiga verkligheten är. Ibland är det skrämmande, men ibland är det skönt, och man bara följer med i det. (Det märks inte på mig när jag känner på det sättet, jag är en bra skådespelare, har alltid varit bra på att dölja hur jag mår egentligen.) Väldigt svårt att förstå, jag vet. Men det är så otroligt svårt att beskriva det och sätta ord på det. Jag försöker göra det. Om det är begripligt, det vet jag inte.
Det jag bryr mig mest om med mig själv, det är mitt hjärta, och min själ. Jag försöker alltid vara sann i båda. Göra det själen och hjärtat säger till mig att göra. Men jag söker fortfarande. Det kommer jag alltid att göra.
Kram på er!