Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
7
8
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
22
23
24
25
26
28
29
<<
Juni (2018)
>>


Das gräns is nådd!

Jag ska prata om en viktig sak nu, och det är om att nå sin gräns, nå sin gräns på riktigt. Och då menar jag nå sin gräns för att man har fått nog av saker och ting.

Jag arbetar konstant med mig själv hela tiden, på insidan, psykiskt och känslomässigt. Och eftersom det inte ”syns utåt”, så tror många att jag står helt still, och att det inte händer något med mig överhuvudtaget, att jag inte gör några framsteg med mig själv alls. Men oj, så fel dom kan ha! För jag arbetar med mig själv varenda sekund, varje dag, men på insidan.

Fine, jag kanske inte förändrar mitt liv märkbart så det syns utåt, det vill säga, blir tillräckligt bra för att kunna ”gå ut i arbete”, eller går ner i vikt och bli mer ”hälsosammare”, eller går ut oftare och träffar folk och är mer ”social”, eller att jag skaffar mig en partner och ett ”kärleksliv”. För sånt kan folk se, och då är det oftast det som spelar den största rollen, det är då folk lägger märke till en ”förändring”. Kan dom inte se eller märka av något av detta, ja då antar dom automatiskt att man står helt still, att man inte varken utvecklas eller förändras eller förbättras.

Men insidan av en då? Spelar det någon roll för folk överhuvudtaget eller? Verkar oftast inte så. Men på min insida händer massor av grejer, jag arbetar hela tiden med att reflektera, analysera, filosofera, bearbeta, få insikter, och söker hela tiden efter kunskap, vetskap och förståelse, förståelse för både mig själv, och för världen. Men att sätta detta i handling, kan ta lång tid, det är olika för alla. Oftast har folk inget tålamod, utan allt måste ske snabbt, snabbt, snabbt.

För mig handlar allt om att arbeta med mig själv på insidan, under lång tid. Det är det som är bearbetning, och bearbetning får helt enkelt ta den tid det tar. Men det räcker inte för andra. För då menar ju folk att: ”Ja men du kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att du ska må bättre och bli hälsosammare, du måste ju göra det rent fysiskt också! Börjar promenera regelbundet, så att du kan börja jogga sen, så att du så småningom kan springa ett lopp eller nåt. Det ser du, det är en riktig prestation! Man kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att man ska göra det! Det är ju inget jobb alls. Då är man bara lat!”

Ja, fast vet ni, alla är olika, förstår folk det? Alla har inte samma förutsättningar, samma förmågor, samma ork och energi, eller har blivit uppbyggda av livet på samma sätt. Är det någon som faktiskt reflekterar över det?

En person kan tänka, ”Ja men detta fungerade ju för mig, så då borde det ju rimligen fungera så för alla. Klarade jag av att bestiga berget Kebnekaise, så borde alla klara av det, bara dom ger sig fan på det! Klarade jag av att gå ner 30 kilo i vikt, så borde alla kunna klara det lika lätt. Klarade jag av att komma över en kärlek ganska lätt, så borde alla kunna det. Klarar jag av att jobba ett 40-60 timmar/veckan jobb, så borde ju alla klara det. Klarade jag av att bli vegetarian, så borde alla klara av att sluta äta kött. Klarade jag av att ”glömma mitt förflutna” och bara ”gå vidare” i livet, så borde ju alla klara det. Klarar jag av att träna 3-5 gånger i veckan, så borde alla klara det, o.s.v, o.s.v, o.s.v.

Nä, för det funkar faktiskt inte så, för, lyssna nu.....ALLA ÄR OLIKA! Och därför kan ingen människa begära att andra ska kunna klara av eller ligga på samma nivå som en själv. Det är trångsynt, mycket trångsynt. Och oempatiskt, frunktansvärt oempatiskt! My God....

Jag kan ta en MYCKET tydligt exempel, som visar min synpunkt.

Jag är helnykterist, har varit i hela mitt liv. Jag har aldrig ens smakat på alkohol, i någon form. Jag vet att det är svårt för många att tro, men så är det. Och alla som känner mig vet detta. Och för dom är det inget konstigt, för det har alltid varit så. Och detta är en principsak för mig helt enkelt, att aldrig befatta mig med alkohol. Det har mycket att göra med att jag växt upp med missbrukande föräldrar, som missbrukade både tunga droger och alkohol, och att jag då på grund av detta alltid levt i ett mycket kaotiskt och dysfunktionellt hem (eller flera hem, om man ska vara noga.)

Att jag alltid valt att vara nykter, har också att göra med att jag vet att om jag drack alkohol, och jag skulle känna att det "trubbade av mig" och dämpade min ångest effektivt, så skulle jag bli totalalkoholist på direkten. Jag skulle inte dricka ute med kompisar för att parta och ha kul, nej jag skulle sitta hemma i min ensamhet och supa hela dagarna, för att dricka bort hemska minnen, svår ångest, och fruktansvärd sorg. Det är vad jag skulle göra om jag drack alkohol som alla andra. Och då är det ju lika bra att jag håller mig borta från det helt, inte sant?

Men har jag någonsin, någonsin, tyckt eller krävt att alla måste avstå helt från alkohol och leva som nykterister hela sina liv, bara för att jag väljer det? Nej, det har jag aldrig gjort. Jag har alltid accepterat att mina kompisar började dricka när vi kom i tonåren, att dom experimenterade både med droger och alkohol, och började festa och gå ut, och roa sig som unga gör. Det jag har gjort, alltid gjort, är att acceptera att inte många kommer vilja leva nyktra som jag gör, att det är normalt att dom flesta vill börja dricka alkohol och festa, och att dom får göra och leva precis som dom vill, för det är deras liv, och det kommer jag inte lägga mig i. Jag hade kunnat säga att ”men jag klarar ju av att leva helt nyktert och aldrig dricka, varför kan inte andra göra det också då? Ska det vara så jäkla svårt?”

Jag hade kunnat säga det, och jag skulle kunna säga det idag också....men det gör jag inte. Skulle aldrig komma på tanken. För om andra vill dricka, så varsågod och gör det, inte mig emot. Det är era liv, och ni måste få leva så som ni vill, och göra det ni vill, på ert sätt. Mitt beslut att inte dricka är bara mitt och gäller bara mig själv. Vad andra gör med sina liv lägger inte jag mig i.

För att jag fattar att ALLA ÄR OLIKA....och att alla vill leva sina liv olika. Och det respekterar jag till 100 %. Jag kan ju inte säga att jag tycker alkohol är toppenbra, för det tycker jag inte. Men jag skulle ändå aldrig lägga mig i andras beslut om dom vill dricka alkohol, eller vad dom nu vill göra. (Så länge det inte innebär att jag blir illa behandlad. Då är det naturligtvis inte okej. Eller att drickandet av alkohol blir till ett problem, ett missbruk, då är det inte heller okej. Det säger ju sig självt.)

En av dom vanligaste frågor jag får, och alltid har fått, av folk när jag berättar att jag inte dricker alkohol, är att ”Men hur klarar du då av att umgås med andra som dricker, som är fulla? Hur klarar du av det, orkar med det, eller ens vill det?”....och dom står som ett levande frågetecken, och kan verkligen inte förstå detta mysterium. Jag ska berätta för er nu, svaret på detta mysterium, svaret jag alltid ger dom som frågar.

Att jag klarar det, är för att jag inte känner till något annat! Jag har aldrig upplevt hur det är att vara full med andra fulla. Det enda jag vet är hur det är att vara nykter med andra fulla och andra nyktra. Och om det är det enda jag upplevt, hur ska jag då kunna veta nåt annat, när jag inte har något annat att jämföra med. Det är ganska enkelt.

Så till nästa fråga då – hur kan jag tolerera att vara med och umgås jämt med folk som dricker, när jag själv inte dricker? För det är ju uppenbarligen också ett riktigt mysterium för andra.

Det svaret är också ganska enkelt, när man tänker efter. Jag fattade väldigt tidigt, när mina kompisar började dricka alkohol och festa, att om jag skulle kunna vara med mina kompisar, vara med på saker andra gjorde, ha ett socialt umgänge överhuvudtaget, så skulle jag vara tvungen att anpassa mig till alla andra för att kunna umgås med alla andra – anpassa mig till livet och tillvaron där i stort sätt alla dricker, festar och går ut, där alkoholen står i centrum. Jag har ju knappast något annat val, än att umgås med folk som dricker alkohol, även om jag själv väljer att inte göra det. Annars skulle jag ju aldrig kunna umgås eller ha kul med någon människa.

Och jag har lätt att  anpassa mig, jag är extremt anpassningsbar, det har livet format mig till. Lever man i vansinne och kaos och misär som barn, måste man tidigt kunna anpassa sig för att överleva. Man har inget val. Den förmågan till anpassning fick jag med modersmjölken, så att säga. Man har alltid kunnat slänga in mig i vilken situation som helst, med vem som helst, och vilka som helst, och jag har alltid lätt kunnat anpassa mig. (Även om det tar extremt mycket energi. Förr hade jag den energin, det har jag inte nu.)

Så har jag också alltid gjort i sociala situationer, med fulla människor eller med nyktra människor, eller folk som är påverkade av droger, eller mår dåligt psykiskt på olika sätt, eller folk som mår bra Vilket som. Jag har levt med det i hela min uppväxt, klart jag kan leva med det i övrigt också. Piece of cake. At least it was....

För det jag märker nu, när jag närmar mig medelåldern, (vilket jag faktiskt gör, jag är 39 år nu), är att ett helt liv av anpassning efter livets tvära svängar och efter alla andra människor, har tagit ut sin rätt. Det har helt enkelt kört slut på mig. Det är mycket därför jag har bestämt mig för att inte längre bara leva ett liv av anpassning efter andra, utan leva ett liv som jag själv väljer, som jag känner att jag vill och orkar med att leva. Jag har kommit på, att det är upp till mig nu, hur jag vill leva, inte upp till andra. Jag behöver inte anpassa mig längre, jag kan välja själv.

Så nu lever jag mitt liv som jag vill, efter mina behov, efter min förmåga, efter vad jag orkar med, efter vad som är bäst för mig. Det har tagit mig nästan 40 år att komma till denna punkten. Och jag tänker inte låta andra diktera mer hur jag ska leva, vad andra anser bäst för mig, utifrån vad deras behov är. ICKE!

För inte bara har jag levt ett helt liv av att anpassa mig, jag har också levt hela mitt liv av att göra vad andra vill, vad andra tycker, vad andra behöver, vad andra kräver. Och finns det något som slitit ut mig totalt, så är det det! Jag har alltid låtit andra bestämma över mig, och har alltid vikit mig för andras vilja, för jag har alltid velat vara till lags, och velat undvika konflikter.

Jag är en person som hatat konflikter, har alltid gjort. Jag har alltid blivit kallad ”konflikträdd”. Men är det så konstigt då? I hela min barndom och ungdom har jag levt i hem där det varit gräl och bråk, skrik och gråt, och misshandel, missbruk, våld, osäkerhet, otrygghet, rädsla, förtvivlan, frustration, ilska, trötthet...you name it! Växer man upp i det, så kommer man vilja undvika sånt genom hela livet sen, tro mig. Också mycket därför jag alltid ville var alla till lags, jag ville undvika gräl och konflikter, och undvika att folk skulle bli arga på mig.

Det faktum att jag alltid varit en snäll, vänlig, omtänksam, förlåtande, undergiven person, som alltid ville alla väl och alltid ville vara till lags...det har alltid utnyttjats grovt av andra. Både av personer som stod mig nära, av bekanta, och av främmande personer. För människor som lever sina liv av att utnyttja andra, använda sig av andra, köra med andra, använda andra som ”verktyg” för att få det som vill – så är jag ett lätt byte, mycket lätt byte! Har alltid varit.

Jag har sett det, känt det, upplevt det under livets gång, fler gånger än det någonsin går att räkna, av så många olika personer. Och det har slitit ut mig, det har gett mig så många sår i själen, öppna sår som aldrig haft en chans att läka, eftersom det upprepats igen, och igen, och igen, och igen....i det oändliga.

Det är först nu, under det senaste halvåret, som jag stoppat det. Stoppat det på riktigt. För jag orkar faktiskt inte mer. Så jag har dragit mig undan från folk, eller brutit helt med vissa. För jag accepterar inte mer nu. Jag förlåter inte mer nu. Jag orkar inte mer nu.

Jag orkar inte vara en ”sexpartner”, till nån som bara vill använda mig för sex då och då, och sen bara kasta mig åt sidan igen. Och igen. Och igen. Och igen.... Och att jag inte ska betyda mer än så, än bara som någons privata ”knulldocka”, dom kan använda sig av då och då när dom känner sig kåta...men inget mer än så. Aldrig nåt mer än så. Det är slut med det nu, för jag är fan värd mer än så!

Jag orkar inte mer vara den som ska kämpa för andra, och att många av dom jag kämpar för, inte skulle lyfta ett finger för att kämpa för mig. Jag vill inte göra det mer, jag är färdig med det. I am done!

Jag orkar inte mer vara någon som andra bara vill ”använda” sig av, när det är något dom vill. Och att jag inte duger annars.

Jag orkar inte mer dejta, eller inleda förhållande med andra, bara för att sedan stå där med mitt hjärta krossat, sviken, sårad, utnyttjad, använd....igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen......... No! Fucking! More!

Jag orkar inte vara någon som andra behöver för att prata av sig, fråga om råd, hjälp och stöd – när dom själva inte är villiga att göra detsamma för mig. Jag orkar bara inte. Ska det var så svårt att förstå?!

Jag orkar inte mer bli dömd av andra för att jag ”mår dåligt psykiskt”. Som att jag är nåt sorts besvärligt skräp när jag mår dåligt, som man inte vill ha i sin närhet. Men skulle jag må bra, då plötsligt är det en annan femma! Då är jag så välkommen så i andras liv! Det kan folk fetglömma! Hell no! No more! Vill man vara en del av mitt liv, så får man visa det och kämpa för det. Så är det bara. Annars får det fan vara!

Jag orkar inte mer ta emot kritik för att jag mår dåligt psykiskt, och inte klarar och orkar det andra gör. Att jag inte klarar av att jobba, vara aktiv, ha ett sällskapsliv, ett kärleksliv, etc. Jag ger blanka fan i om det inte ”passar alla andra”, hur jag lever! Det är mitt liv, och lever det hur jag vill, hur jag behöver! Punkt!

Jag orkar inte mer kastas åt sidan av någon för att jag ”mår så dåligt”, men att jag däremot duger utmärkt ”när jag mår bättre”. Så här ligger det till, och jag ska vara mycket tydlig nu: Vill man inte vara en del av mig och mitt liv under svåra tider, så har man definitivt ingen som helst rätt att vara en del av mig och mitt liv i bra tider. Punkt!

I...am...just...so...done! För jag har nått min jävla gräns. Och har jag väl nått min gräns, även om det tagt lång tid, då är det fan inget att leka med, då är det allvar på riktigt. Och jag bryr mig inte om ifall folk förstår det eller inte. För så är det bara.

Folk som inte bryr sig på riktigt, eller iallafall inte visar det för fem öre, eller som tar mig för given, eller som bara vill använda sig av mig för deras behov, eller som inte har några problem med att bara köra rakt över mig, utan en tanke på hur det påverkar mig, eller som bara vill använda sig av mig för sex, eller som vill lura mig att tro att dom är intresserade på riktigt men att det står väldigt klart att så inte är fallet....alla ni kan se till att hålla er jäkligt långt borta ifrån mig! Out you go!

För jag har tröttnat, jag har fått nog! Jag har nått min gräns nu på riktigt.

I am sooooo done!!!!!

 

 

 

31 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Sometimes, just suddenly....

Även om det hände för längesen nu, och jag har gått vidare, så plötsligt kan göra det ont inuti. Det smärtar till som av en stöt i hjärtat.
Och jag minns, jag saknar, jag älskar, jag sörjer, jag vill tillbaka.
Fast bara för en sekund, sen är det borta. Men gud så smärtsam den sekunden är.

"I wish there was a way.
I wish there was a time.
I wish there was another me.
I wish there was another you.
Maybe in another lifetime.
Because in this lifetime,
we were meant to meet, meet by chance...
but we were never meant to be.
We were only meant to teach each other lessons,
lessons about life, and about love.
That´s all it was. I know that now."

I wish you well in life, and well in love. You deserve to be happy...after all. For me, you will always be a distant, a dear, and a painful memory. Hope you find peace and love somewhere, with someone.

Maybe I will too someday. 

 

 

 

 

28 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Good Doctor. :-)

Jag ska skriva nu om ett kärt ämne för mig, om en person som ligger mig varmt om hjärtat – nämligen Dr Phil. Ni vet, den überkända tv-psykologen. smiley

Jag vet att många också är ett fan av honom som jag, och älskar hans show, men jag vet också att det är många som tycker ”Va, Dr Phil? Han är ju en jävla tönt. Vad är det som är så bra med honom?” Dom som tycker det får ju naturligtvis tycka det, men då har man nog inte brytt sig om att verkligen se hans show, och förstå vad det är han gör, vem han är, och vad hela showen går ut på.

Det han gör är att hjälpa människor, alla typer av människor med alla typer av problem och svårigheter och livssituationer. Han hjälper inte bara dom som är gäster i hans show, han hjälper också alla människor där ute som han kan nå med programmet som tittar, för att dom ska kunna använda sig av visdomarna, lärdomarna, verktygen och kunskapen som han lär ut, via sina gäster han har i sitt program. Man behöver inte vara gäst i programmet för att bli hjälpt, om man tittar på det, lyssnar och tar in informationen av det gästerna delar med sig av och det Dr Phil råder och lär ut, så får man mycket lärdom av det att bära med sig i livet.

Han har haft sin tv-show ”Dr Phil” i omkring 15 års tid nu, varje vardag, som alltid gått på Sjuan här i Sverige. Innan han startade sin egen show, var han ofta med i ”Oprah”, där han gav råd åt folk. Sedan blev han så populär och eftertraktad som psykolog och mentor, att han startade en egen show, för att kunna hjälpa människor ännu mer, med mer kunskap och resurser.

Han har över 30 års erfarenhet av det han gör, och han är bland annat utbildad inom både medicin, psykologi, psykiatri och rättspsykiatri. Han har arbetat mycket som konsult juridiskt sett, och har arbetat mycket inom rättssystemet. Tv-serien ”Bull” som går på kanalen Fox, är baserat på Dr Phils kunskaper och erfarenhet inom rättssystemet, för han har tidigare i sitt liv arbetat mycket som konsult för att ta fram jurygrupper för rättegångar, på grund av hans förmåga att så skickligt läsa av och förstå människor. Huvudpersonen i serien är Dr Jason Bull, (spelad av Michael Wetherly, från bland annat tv-serien "NCIS"), och som ska föreställa en ”nutida, uppdaterad" version av dåtidens Phil McGraw (Dr Phil). Serien är riktigt bra, och jag rekommenderar den starkt. smiley

https://www.imdb.com/title/tt5827228/plotsummary?ref_=tt_ov_pl

Jag har följt Dr Phils show sen den började sändas 2002, och på 15 år kanske jag bara missat kanske omkring 5 avsnitt. Och den hjälp jag har fått bara av att titta på hans program, det går inte att uttrycka i ord. Hans visdomar, kunskap, och hans omtanke, empati och medkänsla med människor, är något som har varit ovärderligr för mig att se, och kunna luta mig mot, och att i min process att må bättre, mer kunna förstå mig själv, förstå andra, förstå världen, förstå livet, läka inombords, och att ha hopp. Det är mycket tack vare Dr Phil som jag har kommit så långt som jag gjort i livet, att jag mår så mycket bättre än jag har gjort innan, och att jag kunnat bearbeta och läka många av mina svåra upplevelser och sår i själen. Tack gode Gud för Dr Phil! heart

Hans show är inte bara för ”underhållning”, som många kanske tror, utan han ger genuin, konkret hjälp till människor, det är vad hela programmet går ut på, att kunna hjälpa så många som möjligt i svåra livssituationer, som har svåra problem. Ofta dom som inte har någon annan väg ut. Och hans visdomar, kunskap, hjälp och vägledning han ger är guld värt. Ingen anstränger sig så som Dr Phil för att hjälpa. Han hjälper människor som ibland inte ens förtjänar hjälp egentligen, för han dömer inte, och han ger alltid folk chanser. Han kan ofta vara väldigt rak, rättfram och brutalt ärlig i dom saker han säger och svar han ger till många, men det är för att "ruska om dom" och ge dom ett ordentligt ”wake-up call”, för att dom ska kunna inse och förstå saker dom inte kunnat förstå, eller inte velat inse och förstå innan. Många har svårt för att få ”brutalt ärliga svar”, men till slut verkar det gå in hos dom flesta ändå. smiley

En av Dr Phils mening med programmet, är att ta upp ”obekväma, jobbiga ämnen”, och ta upp ”sånt som inte pratas om”, sånt som han kallar för ”dom tysta epidemierna”. Han tar upp ämnen som misshandel i hemmet, våldtäkter, missbruk, sexuella övergrepp mot barn, vanvård och misshandel av barn, mobbing, brott, mordfall, psykiska och fysiska sjukdomar och tillstånd och stigmat kring det, självmord, människor som råkat ut för allvarliga bedrägerier av olika slag, problem i äktenskap, föräldraskap och barnuppfostran, barn som har svårigheter, dysfunktionella familjer, människors olika traumatiska upplevelser och hur det påverkat dom, och allt annat möjligt. Hans gäster är människor, individer eller hela familjer, som har sådana här problem, och han gör sitt bästa för att hjälpa dom ur det, hjälpa dom förstå det, hjälpa dom bearbeta det, hjälpa dom läka.

Och dom resurser han har möjlighet att ge och göra för dom människorna är enorma. Han skänker bort hjälp, behandlingar, avancerade läkarundersökningar, särskilt individanpassade resurser, med mera, med mera, i miljonbelopp. Till människor som aldrig i sina liv skulle kunna ha råd att få den hjälpen dom verkligen behöver, för specialhjälp kostar, särskilt i USA. Det skänker Dr Phil bort till gästerna i hans show, vad dom än behöver. Han nekar inte någon, även dom som begått allvarliga brott, erbjuder han hjälp för att kunna hamna rätt i livet igen, för att han förstår att det ligger mer bakom deras beteende, och att dom också förtjänar hjälp, för dom är också människor.

Och det är det Dr Phil gör, han behandlar alla som människor, och han ser människor. Han dömer inte, utan försöker alltid förstå dom, och han försöker alltid nå fram, även om det verkar helt omöjligt att göra. Och alla han hjälper följer han sedan upp på, och följer hur det går för dom, och håller kontakten med. Alla! Han brukar alltid säga till sina gäster han hjälper, att ”resan slutar inte här bara för att showen är över, utan det är nu resan börjar, och jag kommer vara med er på varje steg igenom den, och ni kan alltid kontakta mig och prata med mig om det är något, för jag finns alltid här för er”.

Hur många gör det? Hur många gör det, särskilt såna som är så kända som han är? Hur många är så fullkomligt dedikerade till att hjälpa andra, hjälpa sårbara, förtvivlade, utsatta, sjuka, såna som inte ser någon utväg, som ser sin situation som hopplös, som är förlorade, utan hopp, som står vid ett stup och funderar på att hoppa, för dom ser ingen utväg, ingen lösning? Hjälpa enskilda individer, hjälpa hela familjer, som inte ser något hopp, någon lösning, som är fullständigt förtvivlade, och rädda? Hur många gör det egentligen? Inte många. Inte på den stora skalan. Men det gör Dr Phil. Han hjälper alla. Om dom är villiga att bli hjälpta. Många motsätter ju sig att få hjälp, av olika anledningar, men Dr Phil visar att hans hjälp finns för dom ändå, om dom ändrar sig. Även människor som tackar nej, är han villig att ge fler chanser att ändra sig.

Vissa som är envisa, och är i förnekelse, tackar nej till hans erbjudande om att stå för alla kostnader för olika typer av specialbehandlingar, på ställen som kostar miljoner att behandlas på. Ställen som är dom mest kända och framstående i världen, som kan ge hjälp dom inte kan få någon annanstans, behandlingar på flera plan och flera områden, samtidigt. Gäster som till exempel har problem med olika missbruk, både vanliga ”svenssons” och även kända personer, blir alltid erbjuda gratis behandling från Dr Phil och hans team av specialister, på en sån hög nivå och en sån hög kostnad, att i stort sätt bara väldigt välbärgade människor har råd med det. Dr Phils gäster får samma hjälp, utan kostnad. Och ändå är det många som tackar nej, ofta på grund av att dom är i förnekelse, dom är inte redo att få hjälp, dom är rädda, dom kan inte svälja stoltheten. Men Dr Phil ger inte upp på dom ändå. Hur fantastiskt är inte det?! Dr Phil har ett motto när det gäller människor i missbruk, som han brukar säga till både missbrukarna och dom anhöriga och dom medberoende. "You never surrender to the disease!" - "Man ger aldrig upp att kämpa mot sjukdomen!"

Dr Phil är i min mening en hjälte i modern tappning! heart

Jag ska dela med mig nu av en del av, vad jag kallar för ”Dr Phils visdomar och sanningar”. Det är uttryck och begrepp som verkligen ger en insikter, för det är sanningar som är väldigt klockrena och självklara, men som är svårt för många att förstå. Innan man får det förklarat och uttryckt för sig på rätt sätt, och upprepade gånger. För det kan ta ett tag att verkligen ta in och förstå ett begrepp, särskilt om det träffar en själv. För det handlar inte bara om att förstå och ta in det intellektuellt sett, man måste kunna ta in det känslomässigt sett också, i hjärtat. Det är först när man förstår det både intellektuellt och känslomässigt som det "klickar" i en, alltså att det ramlar på plats på båda ställena, då man kan förstå på riktigt. Och att ta in med hjärtat kan ta mycket, mycket längre tid, att att göra det med hjärnan. Det har vi alla upplevt, med massa olika saker. Kärlek till exempel. Vi kan veta med hjärnan när någon person man är med inte är bra för en, och att man måste ta sig ur förhållandet - men att förstå det med hjärtat tar sååå mycket längre tid. Så är det för det mesta, för dom flesta av oss. Så dessa olika begrepp och uttryck från Dr Phil har jag hört mängder med gånger, och förstått dom med hjärnan, men inte kunnat koppla det i hjärtat. Utan det har sått sina frön, som jag har fått låta ligga och gro, och tänka och reflektera över det och analysera det. Men sanningen har förr eller senare kommit till mig och sjunkit in vid vissa tillfällen i livet, då det har slagit in hårt in mig, riktigt hårt, och jag har förstått på riktigt. Med både hjärna och hjärta. Och det är då man är redo att ta emot budskapet.

So, are you ready? wink

 

Sanning nr 1: ”You teach people how to treat you”

                       ”Man lär folk hur dom ska behandla en”.

Oh my God, så bra det stämmer. Det har jag fått lära mig den väldigt hårda vägen. Om man till exempel (som jag) är ”för snäll”, har svårt att säga ifrån och säga nej, och ger alltid fler chanser än vad som förtjänas, så utnyttjar folk det oftast, medvetet eller omedvetet. För det jag gör när jag inte säger nej och sätter gränser, är att förmedla till andra att det är okej att dom utnyttjar mig, trampar på mig, och behandlar mig respektlöst, för jag tillåter dom att göra det, om och om och om och om och om igen. Och jag säger inte ifrån, för jag vill ju vara alla till lags med allt. Och i och med det, så ”lär” jag folk att behandla mig så. Det man undrar är ju hur det ens är möjligt att många kan utnyttja en så, när man har svårt att säga nej och är för snäll, och alltid ändå ger många chanser...det har jag undrat i hela mitt liv. Det jag egentligen borde gjort från början, är att istället för att försöka förändra hur dom behandlar mig, arbeta på att förändra mig själv, till att inte acceptera att bli utnyttjad och trampad på, säga nej, och sätta gränser för att visa att jag respekterar mig själv och förtjänar att bli respekterad, så att andra därför också börjar respektera mig. Och dom som inte vill göra det ändå....ja goodbye med dom! Och det är exakt det jag börjar göra nu, äntligen. Stå upp för mig själv, sätta gränser, respektera mig själv och därmed inte acceptera att bli dåligt behandlad. Detta har tagit lång tid att få in i mitt hjärta, men när det väl är där, så försvinner det inte!

Sanning nr 2: ”When you choose the behaviour, you choose the consequences”.

”När du väljer ett beteende, väljer du också konsekvenserna som följer med det”

Ja, det är ju ganska logiskt och självklart egentligen. Om man väljer att ha ett visst beteende, eller göra en viss sak, så kommer det ju automatiskt konsekvenser av det, vare sig man vill eller ej, vare sig konsekvenserna sker med en gång eller på sikt.

Väljer man att begå ett brott, så blir det förr eller senare konsekvenser av det, man åker fast och blir bestraffad. Väljer man att vara otrogen, så blir konsekvensen att ens partner förr eller senare få reda på det, och då lämnar en eller börjar ställa hårdare krav. Väljer man att bete sig dåligt mot andra, utnyttja andra,bete sig respektlöst, och inte visar omtanke, så blir konsekvensen att folk till slut börjar undvika en eller ta avstånd från en, för man vill inte ha en sån person i sitt liv. Det är det jag har börjat göra det senaste, ta avstånd från dom som behandlat mig dåligt och respektlöst, och inte visat omtanke om mig. För jag har förstått att jag inte kan fortsätta låta folk göra så mot mig. Så för dom som inte har betett sig bra mot mig, på olika sätt, blir konsekvensen av det nu att jag drar mig undan, tar avstånd, bryter kontakten. Det borde jag gjort för länge sen. Men bättre sent än aldrig, som det heter.

Sanning nr 3: ”You don´t reward bad behaviour.”

                        ”Man ska inte belöna dåligt beteende.”

Återigen, man ska inte låta andra behandla en dåligt, och sen ”belöna dom” med att fortsätta ge dom chanser, ha överseende med det dom gör, förlåta dom för för mycket, eller inte säga nej och stå upp för sig själv. Det förändrar ingenting. Det har jag också smärtsamt lärt mig. Och även när det gäller barn och barnuppfostran, brukar Dr Phil ge just det rådet till föräldrar, att dom ska inte ”belöna” sina barn för dåligt beteende. Om dom bryter regler, beter sig dåligt, inte gör det dom bli tillsagda, och så vidare, ska man inte låta dom komma undan med det, typ ge dom godis för att dom ska sluta krångla och vara tysta. Låta dom bryta regler och få som dom vill bara för att man inte orkar tjata. Köpa en ny bil till sin tonåring, när dom kört rattfulla och kvaddat bilen, eller betala böter, som tonåringen själv dragit på sig, för att ens tonåring ska slippa. Såna saker är att ”belöna” dåligt beteende. Då lär sig varken barn eller vuxna människor att bete sig ordentligt.

Sanning nr 4: ”You can´t change what you don´t acknowledge.”

”Man kan inte förändra, det man inte kan erkänna eller kännas vid.”

Det stämmer så bra. Om man vägrar att inse fel man gjort eller gör, skylla ifrån sig på andra, inte vill ta ansvar för sina egna handlingar, eller att saker och ting är på ett visst sätt, så kan man aldrig förändra någonting. Har man gjort fel, gjort misstag, så måste man inse det, erkänna det och stå för det, först då kan det ske förändringar.

Sanning nr 5: ”You don´t solve money problems with money”.

 ”Man löser inte pengaproblem/ekonomiska problem, med pengar

Det gäller då i första hand om man inte tar hand om sin ekonomi rätt och är vårdslös med pengar, spenderar pengar på det man egentligen inte har råd med och därmed bygger upp skulder, och vad man väljer lägger pengar på. Och om man har problem med spel, att man spelar bort pengar för att man är impulsiv och fattar dåliga beslut, eller om man har ett seriöst spelmissbruk. Dom ekonomiska problemen då, löser man inte med mer pengar, utan man måste ta tag i grunden till det som gör att man inte kan hantera pengar på rätt sätt, sin egen inställning till pengar, sin impulsivitet och det som gör att man lätt fattar dåliga beslut, och hur man ser på värdet på pengar och hur det hänger ihop med ens egen självbild. Det är där man måste ta tag i problemet i första hand. För om man bara försöker få ihop mer pengar för att lösa skulder man dragit på sig, med mera, så har man fortfarande problemet med sig själv kvar, själva grundproblemet. Och så länge man har det, kommer man fortsätta låta sig själv hamna i samma situation, om och om och om och om igen. Det är därför man inte i såna situationer inte löser ekonomiska problem med mer pengar.

Sanning nr 6: ”Children would rather be from a broken home, than live in one.”

”Barn kommer hellre från ett trasigt hem, än lever i ett”.

Ja, från någon som levt i stort sett hela min barndom och tonår i ett trasigt, dysfunktionellt hem, kan jag definitivt säga att detta stämmer. Om man har barn och lever i ett dåligt förhållande, där det förekommer mycket gräl, bråk, osäkerhet, otrygghet, oro, rädsla, men ändå accepterar att leva så, och håller ihop ”för barnens skull”....så tro mig att det inte är det bästa för barnen att leva ihop då. För barn känner av och märker mer än man tror, och barn är väldigt duktiga på att läsa av människor, särskilt sina föräldrar, och läsa av situationer, stämningar och atmosfärer, och märker väldigt tydligt när saker och ting är fel hemma och mellan föräldrarna. Dom har inte alltid vokabuläret eller förmågan att uttrycka det, på grund av att dom är barn, och uttrycker det istället på andra sätt. Dom kan bli väldigt bråkiga och stökiga, trotsiga och gnälliga, det vill säga utåtagerande. Dom kan också bli väldigt blyga, tillbakadragna, oroliga och nervösa, och överdrivet rädda, för människor och för situationer. För vare sig man som förälder gärna vill tro att ”barnen är ju så unga, dom märker ändå inget, vi kan dölja det mesta för dom”...så underskattar man barnet/barnen något oerhört, och gör dom en väldig otjänst, att fortsätta leva i en dysfunktionell, otrygg situation, i tron att barnet ”mår ju ändå bäst av att leva med båda sina föräldrar, som en familj”. Det bästa för barnet/barnen i en sådan situation, är att sluta behöva utsättas för den otrygga, dysfunktionella dynamiken mellan sina föräldrar, och hellre leva med mamma och pappa på var sitt håll, och att barnen då inte behöver leva med dagliga bråk, gräl och konflikter, och behöva oroa sig och känna sig otrygga. Barn kommer hellre med andra ord från ett trasigt hem, än att behöva tvingas leva i ett. Det kan jag personligen garanterat intyga!

 

Sanning nr 7: ”It´s better to be healty alone, than sick with someone else”

”Det är bättre att må bra ensam, än att må dåligt tillsammans med någon annan.”

Exakt därför jag väljer att vara singel, och leva ensam. I alla förhållande jag varit i har jag mått dåligt, både för att jag alltid lidit av psykisk ohälsa hela livet (och inte kunnat få rätt stöd och förståelse för det av en partner) , och för att dom jag varit med medvetet fått mig att må dåligt, på olika sätt, av olika orsaker.

Och jag orkar inte mer. Jag lever hellre ensam resten av mitt liv, och ha en chans att må bra då, än att jag ska behöva hantera och leva med att riskera att må dåligt i ett förhållande med någon. Punkt slut.

Dr Phil har många visdomar och sanningar att förmedla, jag har bara tagit upp några av dom, dom som har slagit in i mig hårdast, och som jag har haft otroligt stor nytta av, i livet och i utvecklingen av mig själv. Jag kommer ta upp en sista här, en av dom viktigaste som jag tycker:

”The most important relationship you´re ever going to have in your life, is the one you have with yourself.”

”Den viktigaste och mest betydande relationen du någonsin kommer ha i ditt liv, är den relationen du har med dig själv.”

Det är en väldigt viktig sanning! Därför ska man vara rädd om sig själv, lyssna på sig själv, och inte offra sitt eget välbefinnande för att andra vill och kräver det av dig. Det är det absolut viktigaste jag har lärt mig av allt! Och det som jag äntligen börjar förstå och leva efter nu.

I hela mitt liv, och då menar jag i hela mitt liv, har jag ALLTID offrat mig själv och mitt eget välbefinnande för andras skull. ALLTID! På olika sätt, i olika typer av relationer och situationer. Och det har långsamt förstört mig, knäckt mig – totalt. Det krävdes ca 30 år för att jag skulle förstå att jag inte kan leva så, utsätta mig själv för det längre. Gör jag det mer så dör jag.

Så nu har jag satt stopp. Jag har satt stopp på flera olika sätt, för flera olika personer, i flera olika situationer. Jag har förstått att jag har lärt folk att det varit okej att behandla mig dåligt, på grund av att jag inte kunnat säga nej och sätta stopp, att jag ”alltid förlåtit”, och att jag då alltid gett folk som svikit mig på olika sätt fler chanser, (så att dom fått chansen att göra om det igen, och igen, och igen, och igen och igen....)

But no more. I am done! Bättre sent än aldrig... smiley

Nu får folk visa mig att dom förtjänar att vara en del av mitt liv, genom att behandla mig schysst, och med respekt, och med omtanke och vänlighet, och förståelse och kärlek, och att dom visar engagemang i mig och mitt liv, och att dom är villiga att kämpa för att få vara en del av mitt liv. För det har alltid varit jag som har fått kämpa för andra, men ganska sällan har jag upplevt att andra kämpat för mig. Så nu får folk göra det och visa mig det. Gör dom inte det, så....Bye bye, you can fuck off now!

Det jag gör nu är att för första gången i mitt liv, leva mitt liv för mig själv, och inte leva mitt liv för andra. Att tänka på vad som är bra för mig, och vilka personer som är bra och inte bra för mig. Vad jag kan acceptera, och vad jag absolut inte ska acceptera. Och att jag ska behandla mig själv med respekt och omtänksamhet.

Och mycket av det är tack vare Dr Phil, av att ha sett hans program i så många år, och fått inpräntat i mig dom sanningar jag har behövt höra, för att kunna ”vakna upp” och få dom insikter som krävs för att jag skulle kunna göra en stor förändring i mitt liv, en förändring till det bättre. smiley

 

 

 

 

 

23 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
På bättringsvägen....

Ja, nu har jag haft en jobbig vecka. Har haft migrän nästan 6 dagar i sträck. Det har varit denna förbannade, sinnessjuka, onaturliga värmeböljan som varit det senaste, som triggat igång min migrän. Är känslig för när det är för varmt och för kvavt, då sätter migränen igång. Det är först nu migränen börjat dra sig tillbaka, nu när det blivit lite svalare ute. Tack gode gud!

Nu känner jag mig som sagt lite bättre. Så låt oss hoppas att det fortsätter så. smiley

Har fått städat min balkong iallafall, innan migränen satte igång. Så nu kan jag sitta och sola, slappa och ha det skönt på balkongen. Så glad att jag bestämde mig för att städa den detta året, och inte skita i det som jag gjort dom senaste fem åren. cheeky

Lägger in en bild på när jag sitter och solar på balkongen, bara benen då förstås, en sån där klassisk "ben-bild". Och så en annan bild på mig och min vovve Tindra när vi ser på tv på kvällen. På bilden är jag helt osminkad, och bilden är också helt oredigerad, även om den är lite oskarp, för jag tar inte dom bästa bilder med mobilen - men inget filter där inte iallafall! Så naturlig har ni aldrig sett mig förut. wink

 

Har inte så mycket mer att skriva just nu. Skriver mer lite längre fram. Men jag kommer lägga in tre av dom senaste youtube-videorna här nedan,som jag skapat nyligen. Det är nåt jag gärna ägnar mig åt när jag har lite energi och mår lite bättre, för det tycker jag är så kul!

Så lyssna gärna, eller besök min youtube-kanal för att se mer videor jag skapat av olika favoritlåtar jag har. smiley

https://www.youtube.com/user/TheSummerGlow

Kram på er så länge! heart

 

"Time After Time" - Pink (live, acoustic cover)

 

"American Skin (41 Shots)" - Bruce Springsteen

 

"Affirmation" - Savage Garden (en riktig favoritlåt, så bra budskap)

 

 

 

 

19 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Reflektion.

Hej igen på er!

Har fortfarande en dålig period nu, men jag försöker ändå få gjort lite saker som måste göras. Det skapar ångest, men jag försöker att tänka positivt, och jag känner ändå en lättnad när det är gjort. Jag anstränger mig för att göra så mycket som möjligt dom dagar som är "bra", även om det inte är så mycket egentligen. Men jag är iallafall glad för dom få dagar som är bra.

Ofta önskar jag att jag inte kände så mycket känslor hela tiden, vad mycket lättare livet hade varit då. (Inbillar jag mig iallafall.) Men jag är ju en känslomänniska och en HSP, (Högkänslig Person), med hela nervsystemet utanpå kroppen, vilket gör det väldigt svårt att hantera livet överhuvudtaget.

Tidigare i mitt liv kunde jag döva en del av det med värktabletterna jag tog då, Citodon, som innehålller kodein (liknande morfin), och då var det mycket lättare att hantera allt. För jag blev avtrubbad, både psykiskt och känslomässigt, och då fick jag mer energi och ork, just för att alla jobbiga känslor och ångesten vad dövad då. Att gå omkring och bära på mycket ångest, att ha svåra depressioner, och ha mycket känslor hela tiden, det tar något så fruktansvärt med energi av en, och är mycket tungt att bära på. När allt det då trubbas av och dövas, då får man automatiskt mer energi - även om det är en slags "konstgjord" energi. Men nu äter jag inte dom värktabletterna så mycket längre, utan tar dom i väldigt liten dos numera, vilket inte trubbar av en ett smack. 

Mitt arbete med mig själv under åren har, förutom att trappa ner på just dom värktabletterna, inneburit att jag har varit tvungen att hitta andra sätt att hantera min ångest och depressioner på, och hantera och klara av att bära på och hantera alla mina känslor. Det har varit MYCKET svårt, ska jag säga. Jag har fortfarande inte hittat ett sätt som är lika effektivt som att döva det med värktabletterna jag tog. Känner man en ångest och en smärta inombords som gör så ont så att du vill dö, då kan man inte bara "tänka bort det", tro mig! Ändå är det så många som är övertygade om att det är så det funkar, och då ger personer som mår dåligt kritik för att vara "svag" och inte ha "rätt viljestyrka". My God, så enfaldigt.... indecision

Ibland när jag är iväg på olika ärenden, och åker eller går förbi andra människor, och ser alla omkring mig rusa ärenden, sitta med vänner och njuta i solen på caféer, på parkbänkar eller på gräsmattor, leva sina liv....så känner jag en sorgsenhet inom mig, för jag känner och upplever så starkt att jag inte hör hemma i den världen, den världen och den verklighet alla andra befinner sig i. Jag står utanför och tittar in, för jag lever inte där. Jag har inte orken, lusten, viljan eller kapaciteten att göra det. Jag lever i min egen värld, isolerad, i ensamhet - men det för att jag själv har valt att göra det. Och jag har valt att göra det för att jag inte klarar av att leva i samma verklighet som alla andra, jag har inte orken, för jag fungerar inte på den nivån...inte på långa vägar. Det absolut lättaste sättet för mig att leva överhuvudtaget, är att leva som jag väljer att leva nu, ensam, i mitt hem, isolerad, utan måsten och krav, både från mig själv och från andra. Det är det enda sättet jag kan existera. Tragiskt, men sant.

Det jag gör är att bara överleva, jag lever inte. Det är stor skillnad mellan att leva och att bara överleva. Jag vågar inte leva på riktigt, jag orkar inte, och vet inte hur man gör. För jag har alltid varit i "överlevnadsläge", det är så jag klarat av att leva mitt liv. Det är svårt att bara skifta läge, när det lugnat sig omkring en. För överlevnadläget, så kallat "fight or flight-mode", det är alltid påslaget. Det sitter i ryggmärgen, när man bara levt på det sättet och inte känner till något annat. En dag kanske jag kommer kunna leva på riktigt, men jag vet inte när, och jag vet inte hur....jag vet inte ens om jag har förmågan. Och det är så mycket lättare att bara vara för mig själv, för då behöver jag heller inte tänka på hur jag påverkar någon annan.

Och då är det väl en jäkla tur att jag trivs så bra med att vara ensam, vara för mig själv. Jag har alltid varit sån, sedan jag var barn har jag trivts med att vara för mig själv mest. Andra fick nästan dra ut mig att göra saker, hitta på roligheter. Jag ville helst vara själv, läsa böcker eller leka för mig själv. Jag hade ju alltid vänner, i vilken ålder jag än var i, så jag har aldrig varit helt ensam - jag har bara valt att vara själv för det mesta.

När jag kom in i tonåren, så förstod jag ganska snabbt att om jag ville kunna leva ett roligt och tillfredställande liv, så skulle jag vara tvungen att dra mig ur min egen bubbla, umgås mer med andra, och bli mer social. Så jag gjorde det, även om det egentligen inte var jag.

Så jag började hänga mer med mina vänner, gå ut med dom på dansställen och på fester, träffa killar och vara med dom, och leva som andra "normala" ungdomar. Jag gick sedan automatiskt in i ett extremt socialt beteende, utan att direkt vara medveten om det själv, och skapade mig en roll, som den übersociala, käcka, pigga, roliga tjejen...en slags mask jag satte på mig för att passa in bland alla andra. Till slut hade jag glömt min riktiga natur, som den blyga, tillbakadragna person som föredrog ensamhet - och började själv tro på att mitt riktiga jag var den glada, sociala, käcka personen. Att vara i den rollen var också ett effektivt försvar, för genom att vara den personen så kunde jag dölja oerhört bra att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och känslomässigt - för alla gick på mitt spel. Och varför skulle dom inte göra det? Man tror på det man ser, och ser man en glad, käck person som alltid har ett leende på läpparna, så antar man automatiskt att det är en person som mår bra. Just därför är det ett väldigt bra försvar. För, för det jag upplevt i livet, och så som mitt liv såg ut egentligen, ville jag inte att folk skulle veta, eller förstå pågick. Jag ville bara få vara en "normal ungdom", en "normal människa". Och då var jag tvungen att låtsas, att spela en roll.

Att jag gått igenom oerhört svåra trauman som litet barn, där jag blev misshandlad, torterad och sexuellt utnyttjad av en man mamma var gift med då, som skulle föreställa min "styvfar", och vilken skada det hade gjort mig - det ville jag INTE skulle märkas. Att jag levde med en mamma som var missbrukare från det att jag föddes, och vad det innebar att ha en förälder i svårt missbruk och allt man är tvungen att uppleva relaterat till det, och hur det skadat mig - det ville jag INTE att det skulle märkas det heller. Och hur allt det jag genomgått och genomgick hade gjort mig så väldigt trött inombords, och gammal i förtid, och den smärta och förtvivlan jag gick och bar på - det ville jag ABSOLUT INTE skulle märkas. För det skulle i mina ögon göra mig "onormal" - och det ville jag förhindra till varje pris.

Så jag fortsatte att låtsas, att ha masken på, att spela rollen, som den übersociala, überglada, ûberkäcka personen, som alltid hängde med på allt, och alltid hade ett leende på läpparna. Som alltid följde med på alla fester och uteställen (trots att jag inte drack alkohol som alla andra), som alltid träffade killar och alltid hade nån kille som jag var med, den ena efter den andra, efter den tredje. Som försökte sköta skolan, som senare efter att ha gått ut skolan jobbade eller gick olika kurser, som alltid försökte ha saker på gång - trots att jag var helt söndertrasad inuti. Men inte visa det, aldrig visa det. För då skulle jag ju bli "den onormala".

Men till slut så höll det inte längre, det säger sig själv att det var ohållbart i längden. Masken jag alltid hade på mig började krackelera, och mitt dåliga mående började skymtas. Jag fick mer och mer ångest, och det gjorde så jäkla ont inombords, en ren fysisk smärta, av att ha hållit allt inom mig så länge. Och jag började tappa kontrollen över mig själv. Min kropp och mitt psyke sa ifrån helt enkelt, och jag hade inget att säga till om längre. Jag slutade fungera helt till slut. Jag tappade minnet till och från, jag fick andningssvårigheter, jag fick panikångest hela tiden, jag kunde tappa känseln i armar och ben, jag kunde börja gråta och hyperventilera helt plötsligt, jag kände en intensiv smärta i bröstet som aldrig gav med sig, och jag hade huvudvärk och migrän varje dag. Och det blev till slut helt omöjligt att dölja det. Jag jobbade då, och att försöka sköta sitt arbete som man ska, varje dag, när man mår så - det är helt enkelt inte möjligt. Så jag gick till en läkare, som sjukskrev mig för utbrändhet. Senare fick jag diagnosen PTSD  - Post Traumatic Stress Disorder. (Posttramatisk stress).

Det var när jag var 25 år. Och jag har varit sjukskriven sedan dess. Har inte kunnat gå ut i arbete igen. För jag slutade fungera, och jag har inte fungerat igen sedan dess. Jag har blivit bättre på vissa områden under åren, men ändå sämre på andra områden. Och jag kommer aldrig kunna fungera på en "normal nivå" igen. Men det har jag accepterat nu. Jag fokuserar på min läkeprocess, som tar tid, men det spelar ingen roll. Jag arbetar hela tiden med det ändå, på mitt sätt, i min takt.

Jag har lärt mig mycket om mig själv under åren som gått, i min läkeprocess, genom bearbetning och självinsikter. Jag har förstått nu att jag egentligen är en introvert människa, som tvingat mig själv till att försöka vara en extrem extrovert människa. Och det har inte fungerat, det har tärt och slitit på mig, och jag har långsamt förstört mig själv på det sättet. Men det var det enda sättet jag hade att "vara som alla andra", och att vara en del av gemenskapen med andra. Jag trodde att det var en bra metod, men det var det inte. Jag visste inte bättre då. Nu vet jag det.

Så nu omfamnar jag och accepterar mig själv som jag är, en introvert person som trivs med att vara för mig själv, men som kan välja att ha sällskap när jag vill och orkar. Och att min läkeprocess kommer ta tid, mycket, mycket lång tid. Tid som inte andra ha tålamod med, men som jag däremot har, som jag måste ha. Om jag inte ska köra mig själv rätt ner i graven.

Jag tar fortfarande på mig "den glada, käcka masken" när jag är i ett socialt sammanhang med andra människor, för det går per automatik och det är ändå en del av mig, och det gör att jag klarar av att vara social. Men jag orkar bara göra det korta stunder, för det tar så mycket energi av mig. Också därför håller jag mig mest för mig själv.

Jag är den jag är, och hur jag är, det måste jag få lov att vara. Precis som andra också har rätt att få vara sig själva. Men det kan ta tid att hitta sig själv, "sitt autentiska jag". Men det gör man, förr eller senare. Och då ska man inte acceptera något annat, varken från andra, eller från sig själv. smiley

Detta var mina visdomsord för tillfället. Ha det bra alla så länge!

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

7 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida