Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2020)
>>


A poem about believing....

"There was a man, he wanted to believe.
The man whispered, “God, speak to me.”
And a meadowlark sang.
But the man did not hear.

So the man yelled, “God, speak to me!”
And the thunder rolled across the sky.
But the man did not listen.

The man looked around and said, “God, let me see you.”
And a star shone brightly.
But the man did not notice.

And the man shouted, “God, show me a miracle!”
And a life was born.
But the man did not know.

So, the man cried out in despair.
“Touch me God, and let me know that you are here!”
Whereupon God reached down and touched the man,
with a butteflies wings.
But the man brushed the butterfly away and walked on,
not believing in anything."

- Author Unknown -

MORAL: Don´t miss out on a blessing because it isn´t packaged the way you expect. To hear or see miracles, you have to listen not only with your ears but also your heart. And see, not only with your eyes but also with your soul. And believe....


29 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
På båda sidor....

På en sajt där jag är med, så kan andra rösta på ens bilder och ge poäng. Är med där för skoj skull. Det intressanta där som jag har upptäckt är att dom killar/män som röstat på mina bilder där ger mig väldigt höga poäng i genomsnitt, och alla tjejer/kvinnor som röstat på mina bilder, har gett mig lägsta poäng.
Alla kvinnorna.
Det tycker jag är väldigt intressant.

Inte för att jag tar illa vid mig av det, jag kan ta kritik. Men det är intressant att alla dom kvinnor som gett mig poäng (för man kan nämligen se vilka som röstat på en) har gett mig lägsta poäng.

Det säger mycket både om kvinnor, och om män. Men det är en annan sak att diskutera en annan gång....

Jag vet att jag spelar mycket på mitt utseende, jag gillar att se vacker och sexig ut. Vilken kvinna gör inte det?
Många kanske tycker att jag spelar för mycket på mitt utseende, och det får dom gärna tycka. Men det finns en förklaring till det, som i mina ögon, rättfärdigar det.

När jag var barn, och i början av tonåren, upp till typ 16 år...sågs jag som ful. Inte konstigt kanske, jag var då urtypen för den som blir mobbad.
Jag hade glasögon, tandställning, stor näsa, stripigt råttfärgat hår, och fick tidigt problem med finnar. Alltså...ett typexempel.
(Glasögon har jag fortfarande, till vardags, men när jag går ut och vill vara extra fin så har jag linser.)

Jag blev mobbad under hela mellanstadiet för att jag var ful och töntig. Det fanns inte på kartan att någon kille tyckte om mig eller tyckte att jag var söt.
Jag visste att det var så, och jag levde med det.
Men visst var det jobbigt, och det gjorde ont när man blev retad och kallad för öknamn och kallad för ful och tönt.
Det gjorde ont att se dom "söta populära" flickorna alltid ha roligt, och killarna som gillade dom, och den gemenskap dom hade som jag själv var utanför. Särskilt när det var någon kille som man själv gillade och var småkär i (som man är i den åldern) gilla någon av dom söta flickorna, och titta på en med avsmak, eller inte titta på en alls. Jag vet inte vilket som var värst.
Dessutom utvecklades jag väldigt tidigt i kroppen. Började få bröst redan när jag var 9 år, och jag fick mens när jag var ca 11 år.
Detta hjälpte ju inte direkt, utan gjorde snarare saker och ting värre.
Jag hade väldigt en fin kropp, har alltid haft det, men jag var ful i ansiktet. Så att jag hade fin kropp spelade liksom ingen roll.
Jag blev retad för att jag utvecklades tidigt, och för att jag var ful och töntig.
Så var det, och jag tänkte att så kommer det väl alltid att vara. Jag fann mig i det och levde med det.

När jag kom i tonåren blev det ännu värre. Jag hade så dåligt självkänsla så det finns inte. Jag fanns faktiskt inte, kändes det som.
Men i takt med att jag blev äldre, så förändrades jag i utseendet. Jag gjorde det jag kunde för att se bättre ut.
Jag blev intresserad av smink och lärde mig hur man skulle sminka sig rätt. Jag lärde mig hur man skulle klä sig snyggt och vad som passade på mig. Jag färgade håret och fixade till det. Och så vidare...

Så när jag var i 16-års åldern, då började killar lägga märke till mig och kalla mig söt. Först kunde jag inte ta till mig det ("Va, fick JAG en komplimang?") och kunde inte tro på det dom sa, för jag hade så dålig självkänsla och var så van att bli kallad för ful. Det tog många år innan jag verkligen fattade och kunde ta till mig av komplimanger.

Och ju äldre jag blev, desto mer "förbättrades" mitt utseende, och ju mer populär blev jag. Plötsligt hade jag massa killar efter mig, fick jämt komplimanger, och hade pojkvän efter pojkvän efter pojkvän.
Jag förlorade oskulden strax innan jag skulle fylla 18 år...ganska sent med andra ord. Och så började det med olika pojkvänner efter det.
Inte för att jag blev så bra behandlad...tvärtom! Eftersom jag är väldigt snäll och generös i min natur, blev jag ofta utnyttjad, sviken och sårad.
Och jag träffade väl inte dom bästa killarna direkt heller. Men man har inte så bra omdöme när man är ung...hur ska man kunna ha det?
Och jag var FÖR snäll...har alltid varit för snäll för mitt eget bästa.

Hade ju mycket annat att tänka på också. Mitt förflutna, min hemsituation som till och från var total kaos. Jag mådde skitdåligt psykiskt och känslomässigt av det, och att bli taskigt behandlad av pojkvänner hjälpte ju inte direkt.

Iallafall, summan av kardemumman är att...nu är det som att jag kompenserar för den tiden när jag var ful, töntig, retad och ratad...och är nu istället stolt över mig själv, hur jag är som person och hur jag ser ut...och gärna visar det.
Det tycker jag att andra kan unna mig...inte sant...?

Efter att ha gått igenom första halvan av mitt liv som "den fula tjejen som ingen vill ha och som andra gärna använder som hackkyckling", så tycker jag att jag kan få gå igenom resten av mitt liv som någon som är stolt över sitt utseende och sin person, och som är stolt över att visa upp det.
Efter allt helvete jag gått igenom i mitt liv, så tycker jag fan att jag förtjänar det!
Så, unna mig det...ni alla därute. Och döm mig inte som nån "bimbo".
För jag är så långt ifrån en bimbo man kan komma.

(Vill också tillägga, bara så att alla vet, att jag har INTE gjort några skönhetsoperationer eller någon form av kosmetiska ingrepp. Skulle aldrig göra det, och skulle aldrig ha råd med det ändå. Har INTE opererat brösten heller. Får ofta den frågan.)

Jag har varit och levt på båda sidor i detta, både på den sidan som opopulär, ful och mobbad....och på andra sidan som populär, vacker, sexig och uppskattad.
Så jag vet och kan uppskatta och förstå det, och ha förståelse och insikt över hur det är.
Hur det är att vara på båda sidor av samma mynt.....




25 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Systerträff!

I lördags träffade jag min kära syster Maria i stan en stund. Hon var på besök här i Göteborg ett par dagar.
Jag, Maria och en vän till henne gick till en restaurang/pub som heter Bryggeriet och käkade lite god mat och bara myste. =)
Det var jättetrevligt, har saknat Maria så väldigt mycket. Vi träffas inte så ofta för vi bor så långt ifrån varandra.
Men när vi väl ses är det underbart roligt. =)
Bilden här bredvid är på mig och Maria från nu i lördags.

På onsdag kommer en vän till mig som heter Bitte och ska bo hos mig. Hon ska gå på Bruce Springseens konsert här i Göteborg, och då får hon bo hos mig.
Vi träffas också väldigt sällan, så det blir kul att få umgås med henne igen med. =)

Just nu har jag en lite bättre period, tack och lov. Får se hur länge det håller i sig...innan det smäller igen.

Kram på er!
23 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Kivik.

I tisdags, den 17 juli, var jag med min vän Lennart på Kiviks marknad i Skåne. Det var så roligt att kunna åka dit i år. =)
Bussen gick halv 8 på morgonen från stan, och resan dit tog ca 5 timmar, och så var vi där i 3 timmar och gick omkring och handlade, innan bussen gick tillbaka igen.
Jag hittade några fynd som jag köpte, och så var det roligt att bara titta på allt och alla människor som var där.

Kom hem sent på kvällen vid halv 10...och herre min gud vad trött jag var. Kunde knappt gå, jag nästan kröp fram. Och vilken huvudvärk jag hade...!
Men så är det alltid för mig när jag gör något som är väldigt ansträngande...jag mår skitdåligt efteråt och det tar flera dagar att återhämta mig.
Men har jag riktigt kul, så är det värt det...och jag hade jättekul i Kivik. =)

På lördag ska jag träffa min syster Maria som är på besök här i Göteborg. Ska bli så kul att träffa henne igen, har saknat henne så mycket!

Just nu har jag inte så mycket mer att säga. Skriver snart igen.
Kram!
19 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Vart har sommaren tagit vägen....?

Har inte så mycket att skriva för tillfället...det händer inte så mycket.

Sommaren har ju ännu inte riktigt dykt upp heller, vilket är väldigt tråkigt. Bara regn, regn och åter regn. *suck*

I torsdags var jag på kalas hos min morfar som fyllde 83 år. Min familj var där också och kalaset var jättetrevligt, det bjöds på en stor jordgubbstårta. =)

I övrigt sker det inte mycket, är mest hemma och tar det lugnt som vanligt...och har huvudvärk som vanligt.

På tisdag ska jag åka med en vän till mig, Lennart, till Kiviks marknad i Skåne, och vara där en heldag. Vi försöker åka dit varje år, men nu har det gått några år sen jag var där sist.
Har haft så dåligt med pengar så jag har helt enkelt inte haft råd.
Men nu är Lennart en sån ängel att han faktiskt bjuder mig på bussresan dit. =)
Kommer inte kunna köpa så mycket när jag är där, men det gör inget. Det är bara roligt att få komma bort på en liten mini-semester. Om vi har tur är det kanske bra väder också så man kan bada. Marknaden ligger alldeles bredvid havet, men en stor sandstrand. Att bada där är underbart! =)

Får bara hoppas att jag mår någorlunda bra när vi ska åka, annars blir det väldigt jobbigt för mig. Håller tummarna... =)

Har inte så mycket mer att skriva om för tillfället. Skriver mer inom kort.
Puss på er alla!
14 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Så som jag känner....

Detta är texten till "Gabriellas Sång" av Helen Sjöholm.
Älskar den låten så otroligt mycket...dels för att den är väldigt vacker, men också för att den beskriver mig, precis som jag känner och hur det är och har varit för mig.

Den ger mig styrka när jag känner modet ge vika.
Så den är väldigt viktig för mig.
För er som inte hört den, lägger in den i mina Videoklipp.


- Gabriellas Sång -

"Det är nu som livet är mitt.
Jag har fått en stund här på jorden.
Och min längtan har fört mig hit,
det jag saknat och det jag fått.

Det är ändå vägen jag valt.
Min förtröstan långt bortom orden,
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått.

Jag vill känna att jag lever.
All den tid jag har,
ska jag leva som jag vill.
Jag vill känna att jag lever,
veta att jag räcker till.

Jag har aldrig glömt vem jag var,
jag har bara låtit det sova.
Kanske hade jag inget val.
Bara viljan att finnas kvar.

Jag vill leva lycklig för att jag är jag.
Kunna vara stark och fri,
se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt.
Och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans.

Jag vill känna att jag levt mitt liv."




10 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Bröllop!

Igår var jag på bröllop!
En av mina bästa vänner som jag känt i mer än halva mitt liv, Karin, och hennes partner Bernie gifte sig.
Är så glad för deras skull! =)

Själva vigselcemonin var i en park i en skogsglänta, och den var väldigt vacker. Jag trodde inte att jag skulle gråta, men när jag fick se dom så svämmade mitt hjärta över av glädje och kärlek och tårarna bara rann.
Dom var så fina, och Karin så vacker i sin egendesignade brudklänning...den vackraste bruden jag sett.
Vigseln var också vacker och dom var så lyckliga... =)

Efteråt var det fest med middag i en stor lokal dom hade hyrt.
Det bjöds på trerätters-middag, fantastiskt god, borden var vacker dukade, och många var där, både gamla vänner och många nya bekantskaper.
Det hölls många tal, både från brudparet och deras vänner och familj. Mycket rörande och roligt. =)

Åkte hem sent på kvällen....helt slut, men väldigt väldigt glad och lycklig för deras skull! =)

Snart åker dom på smekmånad till Bali. *lite avundsjuk är man allt*
Hoppas dom får det jättehärligt och får uppleva mycket skoj!

Med mycket kärlek önskar jag dom all lycka till i framtiden...nu som man och hustru!

Älskar er!!!! <3
8 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I prayed...


"I prayed for change,
so I changed my mind.
I prayed for guidance
and learned to trust myself.
I prayed for happiness
and realized I am not my ego.
I prayed for peace
and learned to accept others unconditionally.
I prayed for abundance
and realized my doubt kept it out.
I prayed for wealth
and realized it is my health.
I prayed for a miracle
and realized I am the miracle.
I prayed for a soul mate
and realized I am the One.
I prayed for love and realized it´s always knocking,
but I have to allow it in."



5 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Suck...

(Skriver inte detta för att "gnälla", utan för att dela med mig av hur jag mår och hur min vardag och mitt liv ser ut.
Som dom flesta som läser min blogg redan vet, så är jag väldigt öppen och har inga problem att dela med mig av vad som händer och sker med mig.)


Har haft en väldigt dålig period det senaste.

Migränen har jag haft typ varannan eller varje dag...det verkar inte finnas nån ände på det.... *suck*

Vad jag än gör så går det fan inte över...inte i någon längre period iallafall. Typ några timmars paus i mellan åt.
Jag vet att många tänker, eller kanske till och mer tänker ge lite tips typ: "Har du provat det här? Eller det här? Eller kanske det här?"
Om det är nån som vill ge mig tips så är det snällt av er...men jag har provat det mesta. Tro mig...

Jag dricker mycket vatten, jag äter, när jag kan äta utan att jag spyr upp det på grund av illamående, jag har provat att gå ut och få "frisk luft", jag har ätit dom flesta värktabletterna och provat dom flesta sorterna som finns att prova, jag har provat äta lite salt då och då, har provat olika frukter och grönsaker, olika typer av mat som sägs vara bra, olika typer av te, har provat olika avslappningsövningar och andningsövningar, yoga, sova, vila, vara vaken, kolla på tv, inte kolla på tv, läsa, lyssna på olika typer av musik, prata med någon, umgås med vänner och familj, vara helt ensam (som jag är för det mesta och trivs bra med det).

Som sagt...jag har provat det mesta.
Inget verkar hjälpa.

Det enda som lindrar lite och gör att jag överhuvudtaget kan stå ut med värken, är att ha någon fruset på huvudet där smärtan sitter. Har massor av saker i frysen som jag använder enbart att ha på huvudet.

Min största rädsla är att jag kanske är tvungen att behöva leva med den här huvudvärken resten av livet.
Då vet jag fan inte vad jag tar mig till....hur länge jag orkar...

"Vad säger läkarna då?", undrar dom flesta.
Dom säger att det inte finns någon fysisk orsak till min huvudvärk...det har uteslutits genom en mängd olika tester och utredningar.
Dom har kommit fram till att huvudvärken kommer sig av att jag mår så dåligt psykiskt, som jag gjort i stort sett hela mitt liv, på grund av att jag levt ett så turbulent liv och upplevt väldigt mycket trauma. (Fast det blev värre, mycket värre, sen min mamma gick bort för nästan 12 år sen.)

Så enligt läkarna så kommer min huvudvärk bli bättre i takt med att jag börjar må bättre psykiskt.
I teorin ja...det är ju lätt för läkarna att sitta på andra sidan skrivbordet att säga.
Visst, det kan mycket väl hända att det stämmer.

Men om man levt i ett helvete i hela sitt liv, i mitt fall i 33 år, och helt har kraschat ihop psykiskt och känslomässigt utav det, så tar det inte bara ett par år att "bli bättre". Det kan ta lika lång tid att bli bra lika länge som man har levt, kanske längre...kanske aldrig....

Man kan bryta ner en människa på så kort tid, och den personen kanske aldrig kan bli hel igen. Det tänker inte dom flesta på, som skadar andra på olika sätt.
Så skadad som jag har blivit under mitt liv så är jag söndertrasad, i psyke, känslor och själ. Det är ett jäkla mirakel att jag överhuvudtaget har lyckats hålla mig vid liv.
Ibland tycker jag själv att det är ett under, att jag fortfarande finns kvar här, och har klarat mig i hela mitt liv utan alkohol eller droger att ta "till tröst".
Jag kan inte förstå det....det är obegripligt egentligen.

Visst äter jag mediciner, smärtstillande för huvudvärken och anti-depressiv medicin mot ångesten och depressioner.
Men det är mediciner som jag måste ta för att överleva. Den anti-depressiva medicinen (som för övrigt överhuvudtaget inte är någon medicin man blir "påverkad av" eller "hög på") behöver jag för att jag inte ska vara så nere i depressionen så jag tar livet av mig.
Utan den kanske jag gör det...
Och värktabletterna behöver jag mot huvudvärken. Har jag inget att ta mot värken kanske jag blir galen av smärtan och inte står ut, och tar livet av mig av den anledningen.
Så...medicinerna behövs.....

Jag försöker...Gud ska veta att jag försöker....vara "glad och positiv". Många uppfattar säkert mig som det när dom pratar med mig.
Och en del av mig är det. Och en del av mig är det inte.
Och en del av mig vill leva, och en del av mig vill dö.

Det finns många lager hos en människa...som en lök man skalar...lager efter lager efter lager. Och varje lager har sina egna känslor, sina åsikter, sitt tycke, och sin vilja.
Det yttersta lagret av mig, det jag visar utåt mot världen, försöker vara så positiv och glad som det möjligt, med tanke på hur jag mår.
Men för varje lager innanför det, så blir min vilja och min positivitet svagare och svagare och svagare.
I den innersta kärnan, innanför alla det lager man kan bestå av som människa, vill jag inte leva. Vill verkligen inte.
Och den "icke-viljan", den "motviljan" mot livet, om man vill kalla det så...sträcker sig i små fina linjer genom nästan alla andra lager.
Det jag kämpar emot, är att det ska tränga igenom alla lager, även det yttersta lagret. För det vore inte bra...inte bra alls....

Så kan man sammanfatta min "kamp"...min "livskamp".

Det är den kampen jag för med mig själv konstant, hela tiden, varje dag.
Det är svårt så in i helvete...för en stor del av mig vill bara ge efter för min innersta vilja, så fruktansvärt mycket ibland.
För jag är så trött på att kämpa. Har inte gjort annat än att kämpa för min, och andras, överlevnad sen jag föddes.

Så jag ber, jag ber till Gud, att jag ska orka.

För jag har mina nära och kära att tänka på. Dom är den enda anledningen att jag fortsätter kämpa.
Kämpa emot mitt innersta, min "kärna" som konstant viskar till mig:
"Ge upp nu. Du har gjort ditt. Du är klar med livet nu. Du är trött och behöver få sova...få sova dig in i himmelen."






2 Juli 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 5 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida