Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2020)
>>


Self-care is important.

Mår lite bättre nu, men inte mycket. Det går långsamt, och det är jobbigt. Men jag kämpar på så gott det går, och tar livet dag för dag.

Fast jag har haft en bra vecka det senaste. Nu i torsdags, den 18 juli, gick jag på Spa med min fina vän Karin. Jag fyllde ju 40 år nu i mars, och Karin ville bjuda mig på en Spa-dag som 40-års present. Så det blev att vi gjorde det nu i torsdags, något försenat, men bättre sent än aldrig. smiley

Vi gick på Sankt Jörgen Park Resort & Spa här i Göteborg, ett riktigt lyxigt och exklusivt ställe. Det är första gången jag gått på ett riktigt Spa, och det var helt underbart! Stort är det, med bassänger i olika temperaturer både inomhus och utomhus, bubbelpool och vattenfall, stor Spa-avdelning med flera rum för olika behandlingar, många olika typer av bastu, och restaurang och bar, både inne och ute. Vi var där under en dag, och hade tillgång till allt på hela stället. Det var helt fantastiskt! Särskilt om man som jag alltid är fattig och aldrig har råd att göra nåt liknande. Det gjorde mycket, för både sinne, kropp och själ, och det kan jag leva på ett bra tag. cool  Länk:  https://www.sanktjorgenpark.se/spa

Så skönt det var, att bara kunna slappna av, kunna fokusera på sig själv och att ta hand om sig själv, och jag och Karin fick bra kvalitetstid med varandra, något vi sällan hinner med i dagens läge. Man måste ta hand om sig själv ibland också, jag har fattat detta nu till slut. Och att ha en vän som vill att man ska ta hand om sig själv och uppmuntrar det, det är fint! Är så glad och tacksam för att jag fick uppleva det med Karin, min fina, älskade vän, som gav denna upplevelse till mig i present! Hon är en underbar vän och människa, någon som alltid funnits där för mig, oavsett hur jag mått och vad jag gått igenom, och som jag alltid kan lita på till 100%, som älskar mig och bryr sig om mig genuint, och som vill det bästa för mig. Alltid. To have a friend like that...is a true blessing. heart

Och så var jag på kalas också, nu i söndags den 21 juli. Min syster Jennies son Charlie fyllde 3 år, så vi var alla där och firade honom. Jennie och hennes sambo och barn har flyttat till en ny lägenhet. Dom har bytt upp sig, från en 2:a till en 4:a, det behövs när man har två barn. Och deras nya lägenhet är stor och jättefin, och ligger i ett bra, barnvänligt område, med nära avstånd till buss och till affärer. Det var väldigt trevligt att vara där och fira "lilla Bubben", som jag kallar Charlie. cheeky heart

Så det händer bra saker också, tack och lov, och jag är så glad för det. Men jag är fortfarande inne i en depression, känner mig vilse och förvirrad ofta, och kämpar jättemycket med ångest, och med ständig migrän. Gud vad jobbigt det är...men jag håller ut. Jag har mina knep vid det här laget, och sätt att hantera. Men fasen vilken tur att jag inte dricker alkohol, att jag har den spärren och den fasta principen. Hade jag varit en "normal människa" som precis som alla andra druckit alkohol, så hade jag garanterat varit tväralkoholiserad vid det här laget. Garanterat! För jag hade använt alkohol att hantera mitt dåliga mående, dämpa ångest och mina depressioner, och jag hade inte gjort något annat än suttit hemma och supit hela dagarna. Dessutom har jag "alkoholistgenen" från båda mina biologiska föräldrar, och det gör risken ännu större för mig att utveckla ett alkoholberoende.

Så jag gör det "smarta och förståndiga", att helt och hållet hålla mig borta från alkohol därför att jag är mycket medveten om vilka risker och konsekvenser det kan innebära för mig. Det har jag alltid varit medveten om, för jag har alltid mått dåligt psykiskt, och har vetat att jag skulle använda alkoholen som ett sätt att självmedicinera mitt dåliga mående. Jag har alltid haft ett väldigt starkt "konsekvenstänk", och är inte impulsiv för fem öre. Detta har antagligen räddat mitt liv, och jag är oerhört tacksam för det. Så jag har alltid varit medveten om riskerna med det mesta. Det är en av anledningarna till att jag tidigt, redan i tidiga tonåren, beslutade mig för att leva ett liv totalt utan alkohol...oavsett vad andra gör och vad andra säger. Folk har ju inte blivit kloka på detta, och undrat i sitt stilla sinne hur detta ens är möjligt, att man kan avstå från alkohol så totalt, under hela sitt liv. Då har dom fått undra det, för jag ändrar inte mina beslut och principer för någon. So, there you go...you can live your life completely without alchohol. I´m a living proof. yes

Och jag har en stark livsfilosofi och övertygelse jag lever mitt liv efter. Att alltid vara så omtänksam, kärleksfull, godhjärtad, hjälpsam, generös, tålmodig, öppensinnad, förstående och förlåtande som det är möjligt att vara. Jag har levt hela mitt liv så, alla mina 40 år på denna jorden. Det är den jag är i mitt hjärta, och det kan jag inte ändra på. Så mycket helvete som jag har gått igenom och upplevt, men jag har inte låtit mitt hjärta bli mörkt, hatiskt och bittert av det. Utan jag har hållit fast vid den jag är, och den jag vet att jag vill vara, den jag vet att det är meningen att jag ska vara i detta livet. Visst, det har ju slagit tillbaka på mig många, många gånger, på grund av att så många människor har utnyttjat dessa egenskaper hos mig, och behandlat mig illa på olika sätt för att det är lätt att trycka ner och köra över någon med ett mjukt och gott hjärta, men jag tänker ALDRIG låta någon förstöra mitt goda hjärta oavsett hur mycket stryk det tar....det finns inte på kartan. Men många smällar har det fått ta, oändligt många smällar.

Så visst, man kan se det som att dessa egenskaper har bidragit till att ha knäckt mig, men det är också dessa egenskaper som har hjälpt mig och stärkt mig, och kommer att fortsätta hjälpa mig, lyfta mig och läka mig, om jag använder dom på rätt sätt och lär mig säga nej, säga ifrån och sätta gränser. Det vill säga, tänka på mig själv också och vad som är bra för mig, inte alltid bara sätta andra först, glömma bort mig själv, och låta andra trampa på mig. Att faktiskt säga ifrån och sätta gränser som jag aldrig gjort innan, och inte låta andra behandla mig illa nåt mer. Med andra ord, att lära mig den balansen, att vara den jag är i mitt hjärta, och samtidigt kunna säga ifrån och sätta gränser. Det är inte lätt, men det är det jag håller på att jobba med för fullt nu, i arbetet med att läka mig själv. För det arbetet måste komma först. Resten får komma sen, i efterhand. Och jag har kommit en bra bit på väg med mig själv på den punken, det tycker jag verkligen. So, just try me today, try me... wink

 

"Hold On To Tomorrow" - Brennan Heart

 

 

 

 

22 Juli 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Too hot, too much....

Jaha, nu var det ett tag sen jag skrev igen. Har svårt att hitta inspiration och ork i denna värmen. Har kommit fram till att jag inte gillar sommaren så mycket längre. I hela mitt liv har jag har alltid älskat sommaren och avskytt vintern. Nu är det nästan tvärtom. Nu är jag väldigt känslig för värme, får nästan panikångest, och behöver kyla istället. Mycket märkligt...

Jag har som jag skrivit innan lite problem med för högt blodtryck, håller på att jobba med att få ner det. Det är inte helt lätt. Måste börja äta bättre bland annat. Däremot har jag gått ner en massa i vikt, som jag ska göra, men utan att jag vet varför. Har inte legat i någon hårdträning direkt, rör väldigt lite på mig och vräker i mig godis, bullar, kakor, läsk, pizzor och annat onyttigt. Där vet jag att jag måste bättra mig. Jag har ett sockerberoende, och ett matmissbruk. Jag dämpar ångest, depression och oro med mat och socker...jag tröstäter helt enkelt. Har gjort i många år, på grund av att jag mått så dåligt psykiskt och känslomässigt så länge. Kämpar med att bryta det beroendet, men det är väldigt, väldigt svårt.

Ändå har jag på ca ett halvår gått ner ungefär 12 kilo, utan att ha vetat om att jag gått ner, för jag har inte ens en våg hemma så jag väger mig aldrig. Har vägt mig ibland på vårdcentralen när jag varit där, och blivit chockat när jag sett min vikt bara rasa...det är helt sjukt. Jag blev övertygad om att det måste vara något fel på mig, för att jag gått ner så mycket utan någon synbar anledning, så jag begärde av min läkare att få ta en massa prover för att se om jag hade fått någon sjukdom som jag inte vet om, men proverna visade inget annorlunda eller nytt. 

Så den enda rimliga förklaringen jag kan komma på, är att jag har slutat med en av mina mediciner som jag ätit i ca 15 år. Den medicinen går man lätt upp i vikt av som en bieffekt, och det måste vara det min viktnedgång beror på, att jag slutat med den. Men har inte alls kopplat ihop det förrän nu. Jag har ju en smal kroppsform i mig själv, har alltid varit smal annars, min normalvikt för min längd ska väl ligga på någonstans mellan 60-65 kilo. Men när jag började äta en massa mediciner när jag var yngre, och tröstäta, så började jag gå upp en massa i vikt. Som mest har jag vägt 93 kilo, som jag vägde för ca 7 månader sen. Just nu ligger jag på 81 kilo, och fortsätter gå nedåt.

Det är ju meningen att jag ska gå ner i vikt, för min hälsas skull, men har inte haft orken eller viljan att prioritera det, på grund av att jag mått så dåligt och haft så jäkla mycket annat att hantera. Men nu har jag alltså börjat rasa i vikt, vilket naturligtvis är bra, men det känns som att det går för snabbt, och att det inte är rimligt med tanke på att jag fortfarande rör på mig för lite och äter för onyttigt. Bara på en månad hade jag gått ner 4 kilo. Det är verkligen inte rimligt. Så ja, det måste ha att göra med att jag slutat med den ena av mina mediciner. Så vi får se, hur detta utvecklar sig. Har en nytt läkarbesök i mitten på augusti, då jag ska väga mig och kolla blodtrycket igen. Då får vi se hur det gått. Spännande detta! 

Och jag har även fått ivägskickat min ansökan nu om skuldsanering till Kronofogden. Så nu är det bara att vänta och se. Men kötiden är lång, mellan ca 6-9 månaders väntetid är det på att få sin ansökan behandlad, så det gäller att ha tålamod. Men den är inskickad nu i alla fall, så jag kan jag släppa det för tillfället. Känns jättebra!

I övrigt händer inte mycket. Känner mig mycket låg hela tiden, och har ofta migrän...som vanligt. Så jag ligger mest och vilar, kollar på tv och film en hel del. Kollar mycket på Netflix. Där finns så jäkla mycket, där har man att kolla igenom. Har lagt till hur många filmer och serier som helst till min lista, det är nästan för mycket att välja mellan. (Vilket i-landsproblem, inte sant?)

Ni som har tillgång till Netflix, ni måste kolla på den nya mini-serien ”When They See Us”, om ni inte redan sett den. Den är i 4 delar, och är baserad på en verklig händelse som utspelade sig på 80-talet, ett brott som fem tonårspojkar blev anklagade för. Den har blivit mycket omtalad och populär. Så jäkla bra, men också så jäkla hemsk. Blev väldigt berörd, och ledsen och arg, och sedan kände jag stolthet och glädje. Väldigt jobbig att se, men ger lärdomar, och är mycket sevärd!

Har inte så mycket mer att skriva om just nu, my mind has gone blank. Det är alldeles för varmt för mig för att min hjärna ska fungera, plus att jag har en dålig period nu överlag. Håll tummarna för mig att det släpper snart.

Kram på er så länge! heart

 

 

 

"I Stand Alone" - Van Canto

 

 

 

 

 

12 Juli 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I am not ashamed to say...

Hej på er!

Mår fortfarande inte bra. Har inte så mycket att skriva om just nu, därför dröjer det mellan inläggen. Känner mig tom i huvudet, hittar knappt ord eller sammanhang. Är bara mycket trött.

Värmen är jobbig för mig. Många älskar säkert denna värmen och riktigt njuter, men jag kan inte göra det. Den här fuktiga, tunga värmen triggar igång min migrän, får fruktansvärda migränanfall. Och då är det svårt att hålla sig uppe, och att "njuta av sommaren", tro mig. Blir deprimerad och trött, helt orkeslös.

Skriver inte så mycket mer just nu. Väntar till det blir svalare väder så jag kanske kan börja fungera bättre igen. Men kommer lägga in en länk till en artikel här nedan, en artikel som handlar om kroniskt sjukdom, och hur svårt det kan vara för kroniskt sjuka att ta initiativ till saker, och svårigheter att kunna orka och ha motivation för saker och ting. Det är viktig läsning, för jag är mycket medveten om att så många har väldigt svårt att förstå just detta. Har upplevt det under många år.

Bara en sån enkel sak att kanske prata i telefon med en kompis, träffa en vän på en fika, gå på en dejt, eller åka till stranden med kompisarna, eller på fest hemma hos någon, eller gå på restaurang eller sitta och mysa på en uteservering, eller att gå och handla i stan och hänga med kompisar...alla sådana saker är fruktansvärt svåra, jobbiga och komplicerade för kroniskt sjuka och för dom som lider av utmattning, utbrändhet, depression och ångestproblematik, och liknande. För andra personer är det bara att göra sig iordning och åka iväg, no big deal. Så är det inte för dom med kroniska sjukdomar eller annan svår problematik, det är en jättegrej som skapar mycket oro, ångest, utmattning, stress, skuldkänslor och en "skam" för att man inte orkar. Omgivningen måste bli bättre på att visa mer tålamod, förståelse och medkänsla för dessa människor. Jag vet exakt hur det är, jag är kroniskt sjuk med svår depression och ångestproblematik, är oerhört känslig för stress, press, krav, och för förväntningarna man har på sig att kunna klara av att sköta till synes "vanliga, vardagliga saker" som alla andra klara av att göra, men som är näst intill omöjliga för en själv att klara av. Det är skitjobbigt, och man möts ofta med oförståelse och irritation från andra människor, som tycker att "Men herregud, så svårt ska det väl inte vara! Det är väl bara att göra det där eller det där, att åka iväg, att orka." Nä, det är det inte.

Att vara kroniskt sjuk är inte ett "val", något man väljer att vara, lika lite som man "väljer" att få cancer. Det har inget med lathet att göra, eller nåt som man "får för sig". Det är jäkligt jobbigt att leva med, dom som inte lever med det ska vara väldigt glada att dom slipper. Det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Så försöka vara tålmodig och förstående. Det är tillräckligt jobbigt att leva med ändå, utan omgivningens dömande ord och blickar.

Länk nedan: "Därför är initiativförmågan nedsatt hos kroniskt sjuka."

http://www.lunganistormen.com/artikel/darfor-ar-initiativformagan-nedsatt-hos-kroniskt-sjuka/?fbclid=IwAR1ghTW2moXSORnJm28TmfXNVvcK7BT14LHhXuAktqINgAr_WIqukUhiadA

Kom ihåg, kärlek, vänlighet, och medmänsklighet, det är det viktigaste! heart

 

 

"The Messenger" - Linkin Park (R.I.P. Chester Bennington)  heart

 

 

 

 

 

1 Juli 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida