Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
<<
September (2018)
>>


Hyfsat okej just nu..

Har en bättre period nu. Känner mig lite gladare och lite piggare. Tar tillvara på det genom att försöka få lite mer ordning här hemma. Städar lite, fixar lite, grejar lite...det som behövs göras.

Har fått lite nya möbler. En granne till mig ska flytta och skänkte bort en del möbler och annat. Jag hittade några fina grejer, en garderob, en stor byrå och några köksstolar. =)

Imorn, lördag, ska jag hälsa på min syster Jennie. Vi ska äta gott och bara umgås och ha trevligt. Det ser jag fram emot. =)

Jag hoppas denna bra perioden håller i sig nu ett tag. Man vet aldrig när helvetet slår till igen.

Puss på er!

 

 

28 September 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om Depression.

Jag vill gärna skriva om ämnet Depressioner lite. Att jag vill skriva om det är på grund av att så många verkar förstå och veta så lite om det. Något av det värsta jag vet, är när någon säger till någon som lider av depression:" Äh, ryck upp dig! Ta dig i kragen och sluta sjåpa dig! Alla mår lite dåligt då och då! Det är bara att kämpa vidare!" Om någon säger så till mig, så får jag ett frispel och kommer antagligen slå till vederbörande med något väldigt hårt. Därför vill jag förklara lite om det. För det mesta ur min egen synpunkt, men också en del allmänt eftersom jag är ganska insatt i själva ämnet.

(Jag kommer skriva i stycken här eftersom själva programmet jag skriver i här i bloggen bara verkar kunna göra stycken. Detta inlägg kommer också att bli ganska långt, men läs det gärna ändå.)

Jag lider själv av svåra depressioner och har gjort det i många år, iallafall i sedan i slutet av tonåren. I mitt fall är det på grund av hur jag växt upp, hur mitt liv har varit, upplevelser jag haft och dom många trauman jag gått igenom. Det sätter sina spår i en, tro mig.

Man kan uppleva depressioner av många olika anledningar, på många olika sätt...men själva kärnan i depressionerna är lika.

När man till exempel (som jag gjort) lever under väldigt svåra förhållanden, så lever man bara i nuet, för man måste överleva. Det handlar bara om ren överlevnad, både fysiskt, och psykiskt och känslomässigt. Men mest psykiskt, för att inte ens förstånd ska "checka ut".

När man sedan gått igenom det värsta, och det kommer lite lugn i ens liv (om man har turen att få det), så släpper "överlevnadsinställningen" bit för bit (men aldrig helt och hållet) och man börjar kunna få mer space i tankar och känslor, och man kan se saker och ting i andra perspektiv. Men när överlevnadsinställningen släpper, då tillåter man alla uppdämda känslor att komma, och oftast kommer dom utan att man är beredd på det och man drabbas av fullständig chock, och man fattar inte vad som pågår. Man kan inte hantera det helt enkelt, det blir för mycket. Då kan depressionen sätta in.

Oftas när man går in i en depression, vare sig den är tillfällig eller långvarig, så blir man helt förlamad, både i kroppen, i tankarna och känslorna. Man blir bokstavligen talat förlamad. Man KAN inte gå till jobbet, man KAN inte gå och handla, man KAN inte träffa andra människor och prata och umgås med dom, man KAN inte ens ta sig ur sin säng. Man KAN inte prata eller ens tänka klart längre. Man slutar helt och hållet att fungera. Det är inte bara att "rycka upp sig". Det GÅR inte!

Hela ens liv, hela ens inre, är fullständigt upp-och ner vänt, in-och ut vänt, galet, vansinngt...främmande. Man vet inte längre vem man är, vem man borde vara, vem man ska bli eller borde bli. Man känner inte sig själv längre, sina tankar och känslor, sitt resonerande eller handlande, varför man överhuvudtaget existerar. Man upphör att vara. Man upphör att känna.

Detta kan ju vara svårt att förstå för dom flesta, jag fattar det. Det är bara dom som upplevt det själva som kan förstå. Och inte ens vi förstår oftast varför vi måste vara på det sättet. Inte ens vi deprimerade har oftast några svar. Men andra människor kan ju försöka att iallafall förstå att det inte är något man VÄLJER SJÄLV, lika lite som man väljer att få en hjärtumör, och att dom med depressioner måste " hanteras varsamt" för att dom överhuvudtaget ska kunna ha en chans att ta sig ur det. Det funkar inte med "tough love" där, det enda som fungerar är stöd, omtanke, kärlek och visad förståelse och hänsyn, och tålamod...massor av tålamod. DET...mina vänner...är det många som inte fattar. DET...är det människor behöver bli upplysta om. 

Jag älskar böcker, har alltid gjort det i hela mitt liv...texten från böcker flyter i mina ådror. Älskar att läsa många olika typer av böcker, skräck är min stora passion, men jag läser också många böcker om psykologi, filosofi, andlighet och självbiografier.

Jag har en speciell bok i tankarna för detta ämne jag skriver om nu, en bok som heter "Prozac, min generations tröst" av Elizabeth Wurtzel. Det är en självbiografi om författaren, Elizabeth, som skriver om sitt liv som depressiv. Hon skriver om att hon när hon var barn, var hon som ett vanligt barn, fast kanske mer kreativ och intelligent än genomsnittet, som älskade att hitta på saker, och prestera bra i allt. Hon var väldigt självsäker och gjorde allt med stort självförtroende och självkänsla och såg inte misslyckanden ens som en möjlighet.

Men hennes föräldrar var olyckliga i sitt äktenskap och tog ut det på sitt barn, som ofta fick agera som en "spelbricka" emellan dom. Mamman var där och kämpade för att hon skulle få det bra och kunna få mat på bordet och en bra utbildning, men var ändå en bitter, ömklig kvinna som senare vägrade se eller förstå att hennes barn höll på att utveckla en svår depression. Pappan var i stort sett frånvarande, och hade i stort sett sagt upp sin fadersroll helt och hållet.

När Elizabeth strax innan tonåren gick in i vad som skulle visa sig vara en livslång depression, en personlighetsförändring utan dess like, var mamman känslomässigt frånvarande med skygglappar på för sin dotters tillstånd, och pappan hade mer eller mindre checkat ut och hade så lite kontakt med sin dotter som möjligt, och Elizabeth lämnades då ensam med att försöka hantera, och förstå, sin depression och sin nya livssituation. Det kan man kalla för att kämpa. Kämpa för att överleva, för att inte ge efter för impulsen att ta sitt liv.

Det är en väldigt tragisk, men också väldigt bra bok. Trots att vår historia och livssituation är ganska olika, så känner jag igen mig i henne så totalt. Jag har aldrig upplevt att jag känt igen mig så i någon eller någonting tidigare. Att läsa den har också fått mig att se på saker annorlunda, på mig själv annorlunda. Genom den har jag kommit till många insikter om mitt eget tillstånd, min egen situation....mitt eget liv.

Jag ska skriva ett utdrag ur boken här, där Elizabeth på ett så väldigt bra och klockrent sätt beskriver hur det är att befinna sig i en väldigt djup depression. Så djup att den blivit ett normaltillstånd, snarare än ett tillfälligt sådant.

"Vissa katastrofsituationer framkallar klarhet, exploderar i ögonblickskärvor: Man slår sin hand genom en fönsterruta och sen är det blod och krossat, rödfärgat glas överallt; man faller ut från ett fönster och bryter några ben och skrapar huden. Stygn och gips och bandage och antiseptisk salva läker såren.

Men depression är ingen plötslig katastrof. Den påminner mer om cancer: först är tumören inte ens synbar för det uppmärksamma ögat, och sen en dag - pang! - har en enorm, dödlig trekilosklump hamnat i hjärnan på en, eller i magen eller i skulderbladen, och den här grejen som ens egen kropp har producerat försöker faktiskt ta livet av en. Depressioner påminner mycket om det här: Sakta, genom åren, samlas fakta i en hjärta och i ens hjärna, ett dataprogram för fullständig pessimism tränger sig in i systemet och byggs upp och gör livet mer eller mindre outhärdligt.

Men man märker inte ens hur det tar över. Man tror att det på något sätt är normalt, nånting med att bli äldre, med att fylla åtta eller tolv eller femton år. Sen en dag inser man att hela ens liv är fullständigt fruktansvärt, inte värt att leva, en rysare och en svart fläck i mänsklighetens vita terräng. En dag vaknar man och är rädd för att leva.

I mitt fall så var jag inte det minsta skräckslagen för att jag skulle leva, för jag var säker, helt säker, på att jag redan var död. Det egentliga döendet, tillintetgörandet av min kropp, var blott en formalitet. Min ande, mitt känslomässiga jag, eller vad man nu vill kalla det inre kaos som inte har nånting med fysisk existens att göra, var borta för länge sen, dött och försvunnet, och endast den mest olidliga, plågasamma jävla smärta, som om en kokhet tång klämde åt kring ryggraden och pressade på alla nerver, var kvar i dess ställe.

Det är det som jag vill klargöra: Depression har inget alls med livet att göra. Under livets gång finns det ledsamheter, smärta och sorg, som alla vid rätt tillfälle och årstid är normala - obehagliga men normala. Depression är ett helt annorlunda område eftersom det involverar fullständig avsaknad: avsaknad av affekt, ansaknad av känslor, avsaknad av respons, ansaknad av intresse. Smärtan man känner under en djupare klinisk depression är ett försök från naturens sida (naturen avskyr trots allt vakuum) att fylla tomheten. Men i allt väsentligt är de djupt deprimerande bara döda människor som går och är levande döda.

Och mest skrämmande av allt är att om man, för att sätta fingret på vändpunkten, frågar någon som är mitt uppe i en depression hur han/hon hamnade där så kommer han/hon inte ha en aning. Det finns ett klassisk ögonblick i "Och hur solen har sin gång", när nån frågar Mike Cambell hur det gick till när han blev ruinerad. Det enda han kan svara är:"Successivt och sedan plötsligt". När nån frågar mig hur jag tappade förståndet så är det också allt jag kan säga."

Det var ett utdrag ur boken. Långt, jag vet, men ville ha med allt det, för att det beskriver så klockrent hur det är att ha en depression.

Ska avsluta detta nu, men det var bra att jag fick tillfälle att skriva om detta. Har funderat på det länge, och nu fick jag det gjort. =)

Kram på er så länge!

 

24 September 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Långsam process....

Har haft en väldigt jobbig period nu, haft mycket huvudvärk och känt mig väldigt nere. Har fortfarande huvudvärk, men hoppas det lättar snart. Det är inte lätt att vara jag....alltid är det något. =/

Jag hoppas att jag inte gör någon ledsen eller orolig, det är inte min mening. Men jag bara måste säga hur det känns, hur jag mår. Jag måste vara ärlig....

I mina Videoklipp har jag lagt in ett par låtar som ligger mig varmt om hjärtat och beskriver min sinnesstämmning väldigt bra.

Ibland när jag känner mig hyfsat okej, då känns det som att allt kommer ordna sig. Men när jag mår riktigt jävla dåligt...då känns det som att ingenting någonsin kommer att bli bra. Att jag kommer stå still för alltid...med smärtan...med sorgen...med allt.

Ibland har jag lust att skrika, bara skrika tills jag tappar rösten, slita mitt hår och kasta mig ut genom ett fönster. För jag orkar inte mer...

Men sen så minns jag allt bra som finns i mitt liv. Allt fint, allt underbart, alla jag älskar...och då känns det bättre. Men det är svårt ibland, att behålla kontrollen. Det byggs upp inom mig tills det känns som att jag kommer gå i bitar. Vet inte vad jag ska göra då, hur jag ska få ut det...för jag har ingen "ventil" att släppa ut det igenom. Har inte hittat det ännu. Om jag börjar skrika är jag rädd att jag inte ska kunna sluta...att jag ska skrika mig själv till döds.

Många har alkohol att ta till i svåra stunder...men det har inte jag. Jag kan kan inte dricka, av flera olika skäl. Dels för att jag har en stenhård princip som jag hållit på i hela mitt liv, att jag ska ta mig fan klara mig utan en droppe alkohol, alltid. Dels så är det så att jag har "alkoholistgenen", en gen som man ärver som faktiskt är bevisat rent vetenskapligt att den finns. Den genen har jag både från min mor och min biologiska far, för dom var båda missbrukare...min far var blandmissbrukare men till största delen alkoholist, och min mor var blandmissbrukare, men till största delen tablettmissbrukare. Och eftersom jag har ärvt genen från båda sidor, så är det ganska troligt att jag har den också. Vilken betyder att med mina problem, så dålig psykiskt som jag mår, och med den ärvda genen, så börjar jag dricka alkohol så kommer jag aldrig kunna sluta. Jag skulle bli totalt alkoholiserad. Det är jag fullständigt övertygad om.

Därför är det ganska klokt av mig att hålla mig helt och hållet borta från alkohol. Det har jag gjort hela mitt liv, och kommer göra resten av mitt liv. Men ibland, om jag ska vara fullständigt ärlig (vilken jag brukar vara) så avundas jag ibland dom som kan dricka. Skulle också vilja kunna "ta en öl, ett glas vin, eller en drink" för att slappna av, eller bli på bättre humör. Men för mig så finns inte det alternativet. Det enda som finns är att alltid hålla mig 100% borta från alkohol...eller bli alkoholiserad. Då är det ganska självklart vad jag väljer.

Men mediciner tar jag, det måste jag, för att överleva. Jag äter anti-depressiv medicin, det har jag gjort i många år nu, och kommer att göra många år framöver. Vore det inte för den medicinen, så skulle antagligen depressionen ta över helt och jag skulle kunna ta mitt liv. Så kan den medicinen hålla mig kvar här, så är ju det bra. Då måste jag fortsätta ta den. Den håller mig tillräckligt stabil. Måste ibland ta lugnande medicin också, när jag har ångest, annars flippar jag ur helt.

Men, jag är på bättringsvägen, tro det eller ej. Det går bara väldigt långsamt. Många människor har inte tålamod med det, dom vill att det ska gå fort, fort fort...snabbt, snabbt, snabbt...för mig att bli bra. Det funkar tyvärr inte så. Det är en process som går väldigt långsamt. Dom som inte har tålamod till det, dom har inte i mitt liv att göra. Men mina närmaste, min familj och mina vänner, dom har det...och för det är jag evigt tacksam. Älskar dom så fruktansvärt mycket.

Känner att jag har mer att leva för nu än innan. Fler familjemedlemmar har tillkommit, vilket är otroligt roligt och glädjande. Det blåser nytt liv i mig....och det känns så skönt. =)

Men när jag mår som sämst...då är det riktigt dåligt. Det tar nästan kål på mig. Det tömmer mig på hopp, på glädje...på liv. Och tar över, jag blir galen. Men börjar jag skrika, kommer jag inte kunna sluta....

22 September 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Så trött nu....

"Ligg här intill mej och håll om mig lite,
snart reser jag in i mig själv.
Jag önskar det fanns någon lindring att få,
men jag vet att det finns ingen hjälp.
Nu måste jag in i det mörka,
nu måste jag ner i min brunn,
där ingen jag känner kan höra
hur jag skriker.
Så jag vill att du lämnar mig ensam,
när du tror att jag fallit i sömn;
Jag vill inte att du ska se mig så här."

(Ur låten "Två Ljus" av Björn Afzelius)

 

 

 

18 September 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Huvudvärk....suck....

Har en period nu med mycket huvudvärk igen...migrän som vägrar släppa taget. Det är så in i helvete jobbigt, vet inte vart jag ska ta vägen ibland....

Det är mycket därför det går ett tag mellan gångerna jag skriver här, ibland mår jag för dåligt för att orka skriva. Eller så är det helt enkelt inte så mycket som händer. Mitt liv är ju ganska stillastående.

Men något positivt är att jag snart ska börja arbetsträna, två dagar i veckan nu under ett bra tag framöver. Det känns bra att komma igång. =)

Har inte så mycket mer att skriva just nu. Skriver mer snart igen.

Kram på er!

 

 

 

15 September 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dop....!

Igår var jag på dop, för min älskade lilla brorsdotter Julia döptes då. Hon är 4 månader gammal nu, och hon är sååååå fruktansvärt söt och underbar! Det går inte att beskriva känslan jag känner för henne, är så glad för min bror Rikards skull. Han och hans flickvän har en sån underbar liten dotter! =)

Först var själva dopcermonin i kyrkan, det var jättefint. Sen var det mottagning efteråt, och det bjöds på tårta, bullar och annat att dricka till. Och många var vi, släkter från båda sidor, det var roligt att få se alla där.

Och vad mycket presenter Julia fick. Jättefina och roliga presenter, vi fick se dom alla öppnas. =)

När jag kom hem var jag helt slut och hade huvudvärk som jag alltid får...men det var det värt att få vara med på denna dagen. Lägger in en bild här nedan, på Rikard, Cissi och Julia på mottagningen. =)

10 September 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Lite gladare... =)

Nu var det ett tag sen jag skrev. Har inte mått så bra, har haft en period med mycket huvudvärk. Men mår lite bättre nu...tack och lov.

Det händer lite nu iallafall. I lördags var jag på kalas hos familjen för min yngsta lillebror Tor som fyllt 20. Det var väldigt trevligt, det var roligt att få träffa alla, och det var mycket god mat...tacobuffè som jag älskar! =)

Nu på söndag, den 9 september, ska jag på dop, för min brorsdotter Julia ska döpas. Ska bli så himla roligt! =)

Min lillasyster Jennie har också fyllt år och ska ha sitt kalas helgen därpå, och det ser jag också väldigt mycket fram emot. =)

Så det är mycket roligt som händer. Jag bara hoppas att jag kommer att må bra då också.

Har ändrat designen lite i min blogg. Vet inte om det märks, men det är roligt med lite förändringar ibland. Även om det bara är små förändringar. =)

I mina Videoklipp kommer jag lägga in ett par av mina favoritlåtar, låtar som jag blir på bra humör av och får mig att känna mig lugn och tillfreds inombords när jag lyssnar på dom.

Lyssna gärna ni med. =)

Skriver lite mer framöver. Ha det bra alla så länge. =)

 

 

 

6 September 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida