Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
2
3
4
5
6
8
9
10
11
12
13
15
16
17
18
19
20
21
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2017)
>>


Mina trauman - vuxen - del 10

Nu kommer del 10 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.

Fortsättning:  

 

Mamma och hennes man Lennarts situation började bli ohållbar. Som vanligt var det kaos därhemma hos dom, barnen for illa, och mamma skulle vara tvungen att skärpa till sig ordentligt om hon skulle få behålla vårdnaden om barnen, Lennart också. Mamma och Lennart hade fått börja gå till ett ställe som hette Origo och låg nära där dom bodde. Det var ett slags ställe dit man gick för rådgivning och behandling för alkohol-och drog-beroende. Där gick dom på ”behandling”, det var ett villkor för att mamma skulle få behålla vårdnaden om barnen.

Dom var bland annat tvungna att ta en medicin dagligen som heter Antabus, som är ett läkemedel som ges till alkoholmissbrukare för att dom inte ska kunna dricka alkohol. Antabus är ett slags "hjälpmedel" för att bli av med sitt alkoholberoende. Dricker man alkohol när man går på medicinen Antabus, så blir man riktigt, riktigt sjuk. Det är meningen att det då ska ha en "avskräckande" effekt, och att man då avhåller sig från alkohol för att undvika att må för jävla dåligt. Det är så jag kan förklara det. Effektivt för vissa, mindre effektivt för andra. Beroende på vilken typ av behandling man går på. Det handlar mycket om personligt ansvar. Att man själv ska se till att ta medicinen.

Men mamma och Lennart misskötte naturligtvis detta för jämnan. Föga förvånande. Mamma tog Antabusen sällan. Lennart vägrade ofta ta det, och mamma fick lura i Lennart det på olika sätt, och ibland även ha barnen att göra det. Lägga det i hans mat och så. Det liksom motverkar hela syftet med medicinen. Man ska ta det frivilligt. Men det var riktigt dåligt av mamma, att lägga det ansvaret på barnen. Det är inte klokt. Men hon var inte klok då, inte klok någonstans.

Under sommaren 2000 hände något väldigt allvarligt. Min mamma blev nästan misshandlad till döds av Lennart. Hon hamnade på sjukhuset och läkarna visste inte om hon skulle klara sig först.

Jag ska berätta om hur det gick till.

Det var i juli. Jag var hemma hos Johnny, min pojkvän, och bara hängde där och umgicks med honom. Då ringde mamma till min mobil. Hon pladdrade på och jag förstod inte ett jota av vad hon sade. Hon var hög som ett jävla hus på någonting, och var också väldigt upprörd, men hon babblade på som en kulspruta och det gick inte att förstå ett ord av vad hon sa eller få henne att lyssna.

Johnny försökte också prata med henne, men inte han heller fattade vad hon sa. Jag kände att nu är någonting väldigt, väldigt fel, och jag blev jätteorolig. Så jag sa till Johnny att jag ville att vi åkte ut dit. Han var inte så jätteförtjust i det, det var sent på kvällen, men vi åkte ut till Lennarts gård i alla fall.

När vi kom dit, var det kaos. Mamma flängde omkring, hög, skräckslagen, naken, blåslagen, och var överhuvudtaget inte kontaktbar. Hon babblade i ett, det gick fortfarande inte att fatta ett ord av vad hon sa. Lennart satt på en stol i köket och var relativt lugn. Men jag fattade av att se mamma att han hade slagit henne och att hon var skrämd från vettet.

Jag blev rasande på Lennart. Jag sprang fram emot honom och skulle sparka honom av stolen. Johnny fick ta tag i mig och fick hålla mig tillbaka för att jag inte skulle gå loss på Lennart. Jag var så arg! Men Johnny sa till mig att försöka lugna ner mamma och få på henne lite kläder, så vi kunde ta med oss henne därifrån. Under tiden ”passade” han Lennart så att han inte skulle hitta på något dumt. Lennart var rädd för Johnny, det märktes på honom. Jag lyckades få på mamma lite kläder och packade en liten väska med hennes saker, och så gick vi ut till Johnnys bil. Men plötsligt sa mamma att hon måste ha sin moped med sig. Hon hade en moped som var väldigt viktig för henne som hon åkte överallt med, eftersom hon förlorat körkortet för rattfylla.

Men mopeden fick inte plats i Johnnys bil, det gick bara inte. Och mamma totalvägrade att åka någonstans utan den. Johnny sa att vi hade inget val än att lämna mamma kvar då, eftersom hon vägrade åka utan den. Jag vill absolut inte lämna kvar mamma, inte i det tillståndet, inte med Lennart. Men Johnny blev irriterad. Han skulle upp tidigt att jobba, så han ville åka. Så jag fick ur mamma ett löfte om att hon skulle vara försiktig, och försöka söka skydd hos Lennarts föräldrar som bodde intill, som hon brukade göra. Jag vet inte om mamma verkligen fattade vad jag sa, för hon var så väck just då, men jag hoppades att hon fattade. Så åkte jag och Johnny hem igen. De kändes inte bra att lämna mamma. Jag mådde skitdåligt över det. Men jag gjorde som Johnny sa. Han bestämde, mer eller mindre, det var ju hans bil vi åkte i.

Nästa dag, fick jag höra av morfar att mamma saknades. Ingen visste var hon var. Hon hade inte setts till. Och jag blev tvärorolig. Vad var detta nu då? Vad är det som händer? Jag fattade ingenting. Vi var alla jätteoroliga för henne, innan vi fick reda på var hon var. Då blev det ännu värre.

Hon hade hittats tidigt på morgonen av ett tidningsbud utomhus, liggandes i en vattenkälla nära sitt hus, naken och blodig, Tidningsbudet som kom cyklande förbi ringde polis och ambulans. Dom tog hand om mamma och körde henne till sjukhuset, Sahlgrenska i Göteborg. Då var hon kraftigt nerkyld, sönderslagen och knappt vid liv.

Jag och morfar åkte direkt dit för att se hur det var med mamma. Och vi fick en chock. Hon var för det första medvetslös, läkarna visste inte när hon skulle vakna igen just då, och hon var fullständigt sönderslagen. Hon hade blåmärken och rivsår överallt i hela ansiktet och över hela kroppen, Hon hade bandage på många stället, och apparater kopplade till sig. Det fick knappt att känna igen henne. Det var fruktansvärt att se henne i det tillståndet. Nästa dag flyttades hon till sjukhuset NÄL i Trollhättan. Där hoppades dom på att hon skulle repa sig. Men det skulle ta en tid, sa läkarna. Hon var väldigt allvarligt skadad.

Några dagar senare åkte jag med morfar till NÄL för att träffa mamma igen. Hon hade vaknat, men hade svårt att prata. Hennes hals hade blivit skadad för att Lennart hade tagit strypgrepp så hårt på henne, och hon kunde inte gå utan fick sitta i rullstol i början av sin återhämtning, för att Lennart hade skadat hennes ben.

Men mamma berättade vad Lennart hade gjort. Det var samma kväll som jag och Johnny hade åkt därifrån. Då satte Lennart igång att misshandla mamma något så kopiöst. Hon berättade att sent på kvällen när det hände, hade han börjat slå henne som fan, han hade slitit av henne kläderna, jagat henne genom hela huset, sparkat henne i magen, slagit henne i ansiktet, fått henne att ramla omkull, hoppat och stampat på hennes ben, sparkat på hennes huvud som det vore en fotboll, slagit henne med knytnäven på båda brösten, tagit strypgrepp på henne, slagit ett paket med en spegelvägg i huvudet på henne så alla speglarna gick sönder. Bankat och slagit på henne som en besatt, utom sig av ursinne.

Hon hade lyckats ta sig upp, och naken, blåslagen och blodig sprungit ut ur huset till grannen och skrek och bad att få komma in, innan han dödade henne. Dom bara tittade på henne genom fönstret och vägrade öppna dörren.
Hon sprang för att hitta ett gömställe, och nu sprang hon verkligen för sitt liv. Hon hittade ett vattenkälla under en buske och gömde sig där.
Inom sig var hon helt säker på att hon skulle dö där. Hon sa adjö till oss barn i sina tankar och bara lade sig och väntade. Antingen på att dö, eller att bli räddad.
Hon blev räddad, många timmar senare av tidningsbudet. Hade han inte hittad henne, hade hon dött där.

Att få höra detta från mamma, det var oerhört svårt. Att höra att han hade skadat henne så fruktansvärt, och att se henne i det skicket, det var nästan mer än man kunde orka med. Jag visste att det fanns en anledning att jämt oroa sig för henne. Det fanns det alltid. Efter ett par veckor på sjukhuset återhämtade sig mamma någorlunda iallafall. Det tog ett tag för henne innan hon kunde använda benen ordentligt, och hon hade svårigheter ett tag att prata för hennes struphuvud var skadat. Men detta hade gjort henne klarare i huvudet. Hon förstod äntligen att hon måste lämna Lennart. Och det gjorde hon. Den första tiden bodde hon hos mig och mormor och morfar. Dom lät henne flytta in tills hon fick något eget, för hon ville inte flytta tillbaka till Lennart. Hon höll på att söka bostad, men hon hade såna ekonomiska problem, så det tog tid.

Så nu bodde mamma hos mig och mormor och morfar i deras hus. Hon bodde i källaren, i ett rum nära mitt rum. Det var både bra och dåligt att ha mamma under samma tak. Det var roligt att få vara med henne, och det positiva var att jag kunde hålla koll på henne, ta hand om henne. Det jobbiga var att hon fortfarande tog en massa tabletter och droger och alkohol, och var påverkad för det mesta. Hon kunde uppföra sig väldigt konstigt, och fick ibland psykoser då hon var helt borta, hallucinerade och kände inte igen oss. Det var inte bara missbruket, hon var ju helt förstörd psykiskt och känslomässigt också efter vad Lennart gjort med henne, det är inte konstigt att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Vem skulle varit det? Det hade inte jag heller varit.

Mamma polisanmälde naturligtvis misshandeln. Foton hade tagits på hennes skador, allt hade dokumenterats, och Lennart hade erkänt. Jag och mormor och morfar fick skriva vittnesutsagor om vad vi hade sett, hört och uppfattat angående misshandeln. Men det hade inte bestämt än om det skulle bli någon rättegång. Det borde ju vara a piece of cake, tyckte vi. Att Lennart skulle dömas för misshandeln. Men det var inte säkert att det skulle hända, fick vi veta. Det händer ofta att gärningsmän går ostraffade. Så är det ju i vårt samhälle.

Mamma umgicks en del med Johnny ensam. Dom åkte iväg för sig själva lite då och då. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle tycka om det. Det var förvirrande. Senare fick jag veta att dom var ute och skaffade knark och pundade tillsammans. Jättekul...verkligen... Jag visste inte hur jag skulle hantera den informationen. Jag blev arg, men också väldigt...uppgiven. Kan inte beskriva det bättre än så.

Sen tog det slut mellan Johnny och mig, han gjorde slut. En del av mig blev väldigt ledsen, men en annan del av mig orkade inte bry mig. Det var som det var. Jag hade fullt upp med mamma ändå. Hon var mycket ute och "rännde" på nätterna, tog hem en massa konstigt folk och förde liv. Det var inte kul, och mormor och morfar var inte glada.

Vid ett tillfälle när mamma var ute mitt i natten med några kompisar till henne, så ringde hon mig. Jag låg och sov och skulle upp och jobba nästa morgon. Jag hade fått ett vikariat i butiken Kicks i Angered. Där trivdes jag. Men mamma babblade i telefonen något om att hon hade hittat en kille till mig, som hon skulle ta hem och presentera. Och så gav hon telefonen till den där killen hon hade där, en utländsk kille från Bosnien tror jag det var, och han sa till mig att han och mamma skulle komma så han kunde få träffa mig. Mamma hade mer eller mindre ”lovat bort mig” till honom. Jag bad att få prata med mamma igen, och jag sa till henne att jag ligger och SOVER, det är MITT I NATTEN, och jag ska upp och JOBBA. Så kom fan INTE HIT!

Men en stund senare så kom dom ändå. Mamma bankade på mitt fönster och sa att jag skulle släppa in dom. Trött gjorde jag det, och när dom kom in blev det ett jäkla liv. Den här killen började bete sig som att han plötsligt ägde mig. Mamma ville att jag skulle vara glad och tacksam mot henne att hon nu var så snäll att hon hade hittat en kille till mig, mormor och morfar vaknade men orkade inte hantera det som hände utan lämnade det till mig att reda upp. Jag blev riktigt arg på mamma och skällde ut henne för att hon dök upp med den där killen mitt i natten, och jag sa att jag inte ville ha honom, att jag skulle upp tidigt och jobba, jag ville sova, och att dom var tvungna att åka iväg...NU! Till slut gav dom sig iväg. Och jag lade mig att sova igen, väldigt, väldigt irriterad.

Mamma skrek mycket, det är vad jag kommer ihåg mest från då. Hon skrek, skrek och skrek. Antingen av smärta, eller av att hon hade nån form av psykoser och yrade och hallucinerade och var påverkad. Hon skrek av smärta mest när hon satt på toaletten. Misshandeln av Lennart hade resulterat i att hon bland annat hade fått nåt fel på sin tjocktarm, så ändtarmen hängde ut en bit ur anus, så att säga. Och det gjorde tydligen ohyggligt ont när hon gick på toaletten. Det hördes, och toaletten var precis utanför mitt rum, så jag fick lyssna till hennes skrikande av smärta. Det var fruktansvärt, och det fanns inget man kunde göra för henne heller. Men mamma var iallafall bestämd med att hon skulle lämna Lennart. Det var det vi alla väntat på så länge.

I slutet på november hade hon till sist fått en lägenhet, i Skepplanda i Ale kommun. Det var en bra bit bort från Göteborg, men det var en jättefin lägenhet och mamma var jätteglad. Vi hjälpte henne alla att flytta in. Lennart försökte få mamma tillbaka, men hon stod faktiskt på sig. Vissa stunder kunde hon bli lite svajig i sitt beslut att lämna honom, men hon tog inte tillbaka honom ändå. Det var en oerhörd lättnad.

Jag var i lägenheten hos mamma vid några tillfällen. Den var på övervåningen i ett stort hus som hade gjorts om till några mindre lägenheter. Jättefin och ute på landet. I december hjälpte jag mamma att julpynta i lägenheten. Vi hade det jättetrevligt och myste med god mat till tv:n. Och vi pratade. Vi pratade alltid väldigt mycket. Om allt, om inget, om henne, om mig...om världen. Vi pratade...

Vid det tillfället önskar jag att jag hade vetat. Vetat vad som komma skulle. Då hade jag kramat henne mer, pratat med henne mer, bara hållt henne mer och inte släppt taget. För mamma hade inte så långt kvar att leva. Hennes liv skulle snart ta slut.

(Nästa del kommer så småningom. Jag behöver lite tid på mig att skriva fortsättningen.)

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

20 September 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Mina trauman - vuxen - del 9

Nu kommer del 9 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.

Fortsättning:  

 

Det var nu i början av år 2000, och under detta året skulle det komma att hända mycket...väldigt, väldigt svåra och jobbiga saker.

Jag jobbade inte kvar på Face Stockholm, sminkbutiken. Jag var för tillfället arbetslös och sökte jobb.

I början av året, började jag dejta en kille som jag hade fastnat rejält för, som var ett antal år äldre än mig. Jag hoppades mycket på det, men det blev inte så som jag hade hoppats. Det slutade med att han sårade mig rejält. Jag hade öppnat mig för honom och berättat lite om vad jag gått igenom och om att jag mådde dåligt. Det gillade han inte. Han tyckte heller inte om att jag var arbetslös. Han dumpade mig av dom två orsakerna. Han tyckte att jag hade gett honom en ”falsk bild” av mig själv, för att jag alltid verkade vara så glad och käck, och när han fick veta att jag egentligen var en person som mådde väldigt dåligt på grund av allt jag varit med om, så kände han sig lurad. Han kallade det ”falsk marknadsföring”. Hans ord. Han ville inte vara med någon som mådde dåligt. När vi pratade i telefonen sista gången, när han dumpade mig, så sa han, och jag citerar ordagrant: ”Kom över dina problem, skaffa dig ett jobb, så kan du höra av dig till mig sen!” Och jag blev så knäckt av det. Jag kände mig som att jag inte var värd någonting, som hundskit som fastnat under någons sko. Jag tog det så hårt. Det tog mig ett bra tag att komma över det.

Jag var nu 21 år. När våren kommit så hade jag träffat en annan kille, Johnny. Han var 11 år äldre än mig, och skitsnygg. Det var det jag först föll för hos honom, hans utseende. Vi blev tillsammans. Men det tog inte lång tid innan jag fattade att han var drogmissbrukare. Av nån jäkla anledning så störde det mig inte tillräckligt för att jag skulle göra slut med honom. Jag fattar själv inte varför. Så jag fortsatte att vara ihop med honom, trots att jag visste att han tog droger, mest amfetamin. Men han var charmig som fan, och kunde charma vem som helst, så jag fastnade ordentligt för honom. Jag blev störtkär.

Jag var trött på att vara arbetslös, men jag fick inget jobb, så jag började på en utbildning istället, en 4 veckors utbildning för att bli butikssäljare. Jag trivdes bra där, och jag lärde mig jättemycket.

Efter det så hoppade jag på ett svartjobb i början av sommaren, att stå och sälja jordgubbar under några veckor. Jag stod ute på ”vischan” utanför en Konsumaffär. Jag tyckte om jobbet, och jag tjänade bra, men vad slitsamt det var. Fast jag fick mycket beröm av min chef, han tyckte jag var en otroligt duktig säljare.

Hemma hos mamma och Lennart var det kaos som vanligt. Jag var inte själv därute så ofta, men dom gånger jag var där var det ganska lugnt. Det var när jag inte var där som det var helt annorlunda.

En kväll skulle Johnny ha fest hemma hos sig. Jag råkade av misstag säga det till mamma när jag pratade med henne i telefonen. ”Jag och Lennart kommer också!”, utbrast hon. ”Nej”, sa jag bestämt till mamma, ”jag vill inte att ni kommer”. Johnny sa att dom visst kunde få komma. Han ville träffa mamma och såg fram emot det. Jag försökte förklara för honom att det INTE var någon bra idé att dom kom, för jag visste precis hur det skulle bli...kaos. Johnny tyckte bara jag var löjlig. Han sa till mamma att dom var välkomna att komma på hans fest. Och jag blev genast orolig och fick ångest. Mamma försökte alltid ”vara kompis” med mina pojkvänner. Ibland var det kul, ibland var det för jävla irriterande.

Johnny bodde i en väldigt liten etta, men lyckades få in mycket folk där ändå. Det var några av hans kompisar som kom på festen, min kusin Anna, en annan kompis till mig och hennes kille, och så mamma och Lennart. Mamma och Lennart var, i vanlig ordning, påverkade av gud vet vad, och mamma satte sig i soffan med en stickning hon hade med sig och började sticka, det var hon som försökte vara ”mer normal” genom att göra så. Hennes ord.

Efter ett tag började Lennart bli väldigt jobbig, han var ganska ordentligt full. Han började tafsa på min kusin Anna, och försökte lägga sig bredvid henne i sängen och ta på henne. Då regerade en av Johnnys kompisar som gillade Anna, och han flög på Lennart och tumult utbröt. Mamma verkade inte bry sig det minsta. Det lugnade sig lite, men Lennart fortsatte att vara jobbig. Johnny blev till slut så arg på Lennart att han blev helt svart i ögonen och slog näven genom en skåpslucka av ren ilska. Mamma försökte prata med Johnny och lugna ner honom, men han sa att dom var tvungna att gå. Han mer eller mindre kastade ut mamma och Lennart. Lennart vägrade gå, och det blev ännu mer bråk.

Då fick jag nog. Jag orkade inte mer. Jag tänkte, att jag åker hem nu. Så jag tog min väska och gick ut genom dörren och in i hissen. Jag satte mig på hissgolvet och pustade ut lite. Jag letade i min väska efter min mobil, men jag hittade den inte. Suck, då var jag tvungen att gå in till Johnny igen för att leta efter min mobil. Det var min första mobil, jag hade fått den av Johnny.

När jag kom in igen och sa till Johnny att min mobil var borta, så sa han att alla skulle hjälpa till och leta, alla skulle kolla sina fickor och väskor så dom inte tagit min mobil av misstag. Lennart hade, av någon jävla anledning, stoppat på sig några av Johnnys saker från toaletten, en rakhyvel, en tandborste, en tvål, och lite annat. När Johnny upptäckte det blev han riktigt arg. Han började gapa och skrika på mamma och på Lennart att dom skulle ut. Till slut gick dom, tack gode gud. Och jag var helt slut. Johnny fortsatte att vara arg under resten av festen. Vad var det jag sa, tänkte jag för mig själv, vad var det jag sa. Min mobil hittades inte då, by the way.

Det var först några dagar senare som mamma ringde mig och berättade att det var Lennart som hade tagit min mobil, och sen slagit sönder den. Jag blev vansinnigt arg på Lennart, och jag sa till honom att det var fan bäst för honom att han ersatte min mobil med en annan mobil. Han fick en gammal mobil av sin granne, som knappt funkade, som han gav till mig. Jag var inte nöjd. Inte nöjd alls.

Och så hade jag huvudvärken som jag kämpade med. Den konstanta huvudvärken. Jag började få huvudvärk redan i tioårs-åldern, och läkarna sa att det var en rektion på trauma. Men ju äldre jag blev, ju värre blev huvudvärken. Jag hade det dagligen, och det kunde ofta bli migrän av det. Ibland hade jag nån migrän att jag inte kunde prata eller röra mig. Det var fruktansvärt jobbigt. Men jag åt inga direkta mediciner för det då, bara vanliga alvedon. Jag försökte klara av det bäst jag kunde ändå.

Johnnys liv var väldigt rörigt. Han hade ett ex som han hade några barn med. Och det var mycket drama kring det. Plus att han tog droger. Han var ju egentligen absolut ingen som var bra för mig, men jag hade ingen självsäkerhet, eller integritet då, att kunna avsluta ett sånt förhållande för att jag tänkte på mig själv. Jag gjorde aldrig det då, tänkte på vad som var bra för mig. Jag tänkte alltid på alla andra istället. Jag satte alltid mig själv sist.

Så jag fortsatte att vara tillsammans med honom. Men även om han var som han var, så gav han sig aldrig på mig, fysiskt. Fast han kunde få mig att känna mig väldigt liten ibland, eftersom han var äldre än mig och ”kunde och förstod så mycket mer än mig”, hans ord. Ibland kändes det som att han tryckte ner mig, med vissa saker han sa och gjorde. Men det var inte tillräckligt för att jag skulle göra slut med honom.

Nu var det sommar, och nu skulle det komma att ske så otroligt svåra saker, att det kommer vara väldigt svårt för mig att skriva om det. Det är oerhört svåra saker jag har nu att fortsätta skriva om. Ge mig lite tid att skriva fortsättningen. Jag behöver lite tid på mig, innan jag skriver nästa del. Det blir för svårt annars. Det bara är så.

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

10 September 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida