Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2017)
>>


summering av veckan

Försöker hitta motivation. Det är inte alltid så lätt. Det har varit en lång vecka med många tankar. I vissa fall vill man bara skrika rakt ut. Ibland ler man bara inombords av glädje. Ja ibland är det långt mellan ytterligheterna.

Tycker nog att jag lyckas hantera det mesta bra. Vet att utomstående inte alltid anser att sånär fallet. Det är så många omställningar runt omkring och det är svårt att hantera dem ibland. Vissa ser man ju komma och man tänker det här fixar jag. Men det kommer ändå som en chock när det väl dyker upp.

Ja det positiva är att jag kunnat bygga lite kondition och styrka. Jag har njutit av goda vänner och skidåkning. Lärt mig lite till och hittt nya vägar att ta mig fram på för att kunna utvecklas. Vädret har varit mest som det ska på fjället omväxlande och magiska soluppgångar och nedgångar.
Mer än så kan man inte begära i livet.

Barnen har kämpat och inte har det varit många lugna stunder mellan träningspassen. Beundrar deras mod och envishet. De är betydligt mer tåliga och förberedda än vad en annan var. Hur det är med framtiden och resten av det annalkandes vuxenlivet. Ja det visar sig då. Nu längtar jag hem till min egen säng och vrå.
Först väntar städning och en lång resa hem.
16 December 2017  | Länk | alltmöjligt | 0 kommentar
tankar känslor. samhällskunskap orättvisor mobbning LSS ja allt.

Ni vet den där känslan när man ser något. Man tycker är orättvist, framför allt när det handla om barn eller djur. Ibland vill man bara skrika ut allt. Få folk att fatta att man vill vara en del av helheten. Hur svårt ska det vara. Jag har gjort det så många år och gånger så när man äntligen tror att det har kommit till en vändpunkt. Måste man skrika igen. Jag förstår att folk hellre väljer ensamheten än att försöka anpassa sig i en värld där inkluderingen bar finns på pappret men inte i samhället och även det sociala nätverket man har runt sig.

Ju mer inklusive behov man har desto större isolation från världen i det hela. Och desto mindre utrymme för att göra förändringar eller få någon som hörsammar ens rop på samspel samverkan och gemenskap. Ja man kanske inte kan vara fyrkantig som andra men man borde få vara med och ge och få på sina villkor. Men oftast uteblir det. Och någon närstående får gå in och hjälpa och stötta. Om man har någon. Inte alla har det heller.

Inte konstigt att det finns så många ensamma trasiga själar i alla åldrar.
Vad vill jag ha sagt. Inget och allt. Men ilskan och frustrationen från orättvisan har iallafall runnit av mig för tillfället.
13 December 2017  | Länk | alltmöjligt | 0 kommentar
en spännande helg

Den sista veckan har varit ganska lugn. Har kunnat stanna upp och andas lite.
Visserligen inte helt dött då Det händer en del i cyberspacen då diskussioner och planeringar hettar till ibland. Äntligen har jag fått min tid till ortopeden. Så himla glad att det äntligen hände. Nu får jag plita ner det jag behöver för intyget. sedan hoppas jag på det bästa naturligtvis.

Helgen har bjudit på en mini semester till Friends arena i stockholm. Häst fest från topp till tå.
Jag och johnatan åkte med vår vänninna och hennes dotter ner. Haha glad att jag inte körde där inne i stockholm kan jag säga. Men risken för att tåg och pendeltrafiken skulle strula var överhängande efter senaste snön som kommit.

Nåja vi chekade in på hotellet och hann ladda mobilerna lite innan det pep på facebook. Det var samling för våra kuskar som skulle vara med i showen så det vara bara att promenera bort. Hm just det nämnde jag att det var längre än kartan sa. Haha men men kvällsmotion var inte fel.

Väl där lämnade jag grabben i händerna på arrangören. Sedan blev det god mat inne på O´Lerys med vänner innan vi begav oss in på mässan. Det fanns massor. hade behövt en hel dag att gå där kan jag säga. Men övererväldigad var det ganska skönt att slå sig ner i arenan och kolla in föreställningen iställe.

Vid 22,50 kom våra ungdomar in på arenan med pepparkakstravarna och ur tomtens säck.
Ett snabbt besök i rampljuset. Men spännande och roligt att få vara med.
Sedan bar det av hemåt till hotellet.

Efter en lugn natt och en mycket god hotellfrukost blev det vägen via Börjes hem naturligtvis där en del av julklappsbekymret avklarades. Hemma myste vi i soffan och kröp tidigt till sängs.
Söndagen bjöds på Stallpyssel och lussebulls bak med vitchoklad. De blev mumma

Nu får det bli planering och fördelning av träningstider läkar tider denna vecka med handling och förhoppningsvis pepparkaks bak.
4 December 2017  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
porslinsdockan

Grip mig, men var försiktig.
Lek med mig, men ta det varligt.
Låt mig dansa med dig.
Men akta så jag inte faller.
Kasta mig, mellan er.
Men tappa mig inte.
Jag är bara en porslinsdocka
när allt kommer i kring 24/5-96

Min Rosen dröm.

Rosorna knoppas i vårens tid.
Röda som mitt blod.
Gula likt mitt hår.
Vita som brudklänningen jag bär.
Skära som mina rodnande kinder.
Rosa som dina läppar jag nu kysser.
Rosorna slår ut i blom
Blommar över och dör.
Sätter frö och gror.

24/5-96
27 November 2017  | Länk | Dikter | 0 kommentar
2 år stormar

För två år sedan trodde jag verkligen att jag inte hade styrka att klara den storm som tornade upp sig framför min familj. En storm jag inte kunde skydda oss ifrån. Frågade mig själv om jag hade verktyg att lotsa oss genom den. Att hålla i årorna så att skutan höll sig på rätt köl.
var en utmaning jag trodde skulle krossa mig och familjen.

Att bära runt på den sorg ilska och ångest som kom. Att bära den dold för de två som jag älskar mest på denna jord. Det var ett rent... ete. Jag hoppas innerligt att inte behöva göra om det.
Någonstans i detta fanns en väg att gå på. Jag kände mig trots allt lugn och vis om att det skulle lösa sig. Även om det skulle ta tid.

För att kunna reda i det behövdes stöd utifrån. Ögon och händer från människor som jobbar med stormar av olika slag. Jag kom ihåg hur jag satt vid köksbordet. Jag bröt ihop, jag grät så jag skakade. Mitt i allt det där. Tog jag telefonen. Ringde de jag behövde just där och då.
För att lösa det första akuta. Min familj fanns där. Det visste jag. Men då jag lever med utmaningar som gör stormar till orkaner. Så visste jag att jag behöver mer än familjen.

Visheten och åren av erfarenheter jag fått gjorde verkligen att jag kunde stå stabilt mitt i alltihop.
Nu två år senare när jag tycker att min himmel känns grå och det har varit ovanligt tungt ett tag.
Så kom jag och tänka på denna tid. Jag insåg att tiden går. Ärren finns där. Men också erfarenheten och vetskapen om att jag kan så mycket mer i de stunder jag behöver.
Så när jag tvivlar på mig själv igen ska jag tänka på denna tid i mitt liv. Inte för att älta det som hänt. För slutet på stormen blev bra och rättvist.

Utan jag ska tänka tillbaka till den styrka och lugn jag hade. Det ljus som lyste på min väg genom mörkret. Det ljuset bär ingen annan än jag. Det är en låga som inte kvävs av en orkan. Det är ett ljus som kommer finnas med mig varje dag resten av mitt liv.

Jag vet att närhelst jag behöver det för min egen skull eller för att lysa upp vägen för mina barn så kan jag ta fram det och låta det visa vägen.
Jag är trygg i den vetskapen. Så i jul får ljusen på granen och stjärnorna i fönstret vara en påminnelse om den kärlek och gemenskap som i hemmet mitt bor.
25 November 2017  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Mirandel Öjerteg                                             Skaffa en gratis hemsida