|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
December (2017) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (7) |
|
| (12) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (5) |
|
| (10) |
|
| (12) |
|
| (12) |
|
| (10) |
|
| (1) |
|
| (6) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (7) |
|
| (12) |
|
| (9) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (8) |
|
| (12) |
|
| (6) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (13) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (1) |
|
| (6) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (10) |
|
| (10) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (10) |
|
| (12) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
|
|
| (32) |
|
| (158) |
|
| (67) |
|
| (22) |
|
| (11) |
|
| (7) |
|
| (186) |
|
| (5) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 488 |
| Kommentarer: 6 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
2 år stormar
För två år sedan trodde jag verkligen att jag inte hade styrka att klara den storm som tornade upp sig framför min familj. En storm jag inte kunde skydda oss ifrån. Frågade mig själv om jag hade verktyg att lotsa oss genom den. Att hålla i årorna så att skutan höll sig på rätt köl.
var en utmaning jag trodde skulle krossa mig och familjen.
Att bära runt på den sorg ilska och ångest som kom. Att bära den dold för de två som jag älskar mest på denna jord. Det var ett rent... ete. Jag hoppas innerligt att inte behöva göra om det.
Någonstans i detta fanns en väg att gå på. Jag kände mig trots allt lugn och vis om att det skulle lösa sig. Även om det skulle ta tid.
För att kunna reda i det behövdes stöd utifrån. Ögon och händer från människor som jobbar med stormar av olika slag. Jag kom ihåg hur jag satt vid köksbordet. Jag bröt ihop, jag grät så jag skakade. Mitt i allt det där. Tog jag telefonen. Ringde de jag behövde just där och då.
För att lösa det första akuta. Min familj fanns där. Det visste jag. Men då jag lever med utmaningar som gör stormar till orkaner. Så visste jag att jag behöver mer än familjen.
Visheten och åren av erfarenheter jag fått gjorde verkligen att jag kunde stå stabilt mitt i alltihop.
Nu två år senare när jag tycker att min himmel känns grå och det har varit ovanligt tungt ett tag.
Så kom jag och tänka på denna tid. Jag insåg att tiden går. Ärren finns där. Men också erfarenheten och vetskapen om att jag kan så mycket mer i de stunder jag behöver.
Så när jag tvivlar på mig själv igen ska jag tänka på denna tid i mitt liv. Inte för att älta det som hänt. För slutet på stormen blev bra och rättvist.
Utan jag ska tänka tillbaka till den styrka och lugn jag hade. Det ljus som lyste på min väg genom mörkret. Det ljuset bär ingen annan än jag. Det är en låga som inte kvävs av en orkan. Det är ett ljus som kommer finnas med mig varje dag resten av mitt liv.
Jag vet att närhelst jag behöver det för min egen skull eller för att lysa upp vägen för mina barn så kan jag ta fram det och låta det visa vägen.
Jag är trygg i den vetskapen. Så i jul får ljusen på granen och stjärnorna i fönstret vara en påminnelse om den kärlek och gemenskap som i hemmet mitt bor.
|
25 November 2017
| Mitt liv
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
