Att människor som stått en så nära så man fortfarande vet hur den andra tänker men som man numera väldigt sällan umgås med så att mötet inte är som det var. Jag vet inte men det gör ont. Saknad tror jag att det kallas.

Jean-Paul Sartre

Jag tror att känslan av ensamhet upplevs av alla människor. Tyvärr så kan det leda till att vissa ger sig in/blir kvar i relationer som inte gagnar någon. Just det här "tvånget" att ständigt behöva bekräftelse osv. önskar jag skulle upphöra att existera. För det blir inte bara ett inre tryck utan en påtryckning från omgivningen likaså. Vad jag vill säga är att varje enskild individ ska må bra utan den eviga strävan. Troligtvis omöjligt att alla skulle kunna slappna av men ju fler destu bättre...

Pepparkaksmeten står på kylning för att sedan bli till deg. Så imorgon ngn gång blir det att använda de nya kakformarna.

Hur använder du din tid? Tid? Så många människor och vi alla är lika säkra och osäkra på vår sak.

Så skönt med helg. En del ska ut och röja hela nätterna. Jag ska vila upp mig. Poppa popcorn och titta på film.

Såg filmen "Mamma, Alzheimers och Jag" igår. Fantastisk dokumentär men en förfärlig sjukdom. Jag har tyvärr fått uppleva som anhörig hur en person förlorat sig i denna glömskans träsk. Smärtsamt.  Någon som funnits där hela ens uppväxt men som numera inte är där mer än rent fysiskt.

Hur fasiken kan man uppleva slentrian i ett liv som ständigt förändras? Vad är problemet? Och vem uppfann det?

Nej, tack gode gud för alla koltrastar att sjunga om

Well the truth it fell so heavy
Like a hammer through the room
That I could choose another over her

Det börjar bli dags att bestämma sig om nyår. Nyår? Jag som skarpt ogillar att vara ute i god tid. Ja ja

Ikväll blir det spring spring på berget. Springa? 

Julmarknad på Wapnö i helgen. Jul? (= pepparkakor)

Ingen sa något om skådespel...

Är det bara jag som är livrädd?

Inte lång tid kvar av jobbet på stenalyckan, trist. Trevliga arbetskamrater.

Att se tillbaka känns så jävla verkligt. En subjektiv verklighet men i tron på objektivitet. Värdeneutral.

Våga vägra vackra vilseledande valkampanjer!

Ettständigtifrågasättandeavsigsjälv

Mkt denna vecka: Jobb 4 dagar med start 6 resp. 7. Är rädd för att försova mig så jag vaknar en gång i kvarten. Lyckat.

Polisen från Växjö ringde. Vad gör mitt kortfodral där? Tokigt.

Skolan vägrar att lugna ned sig. Nu är det seminarie på fredag. Suck. Det värsta med att plugga är att man inte kan koppla bort det när man lämnat föreläsningssalen. Då är det böcker som ska läsas, tentor att plugga inför, uppsatser, grupparbete, individuella uppgifter och seminarium att förbereda sig inför.

På tal om att Sahlin avgår. Hoppas typ Veronica Palm blir efterträdare i "Världens mest jämställda land"(efter Norge).

Jag är ung och frisk. Hela världen ligger framför mina fötter.

Idag vaknade jag kl. 5. Hurra tänker ni. Jaha tänkte jag.

Avklarat lördag den 13: Tenta & umgåts med svalan.

Att göra: Joina ultralöparna som springer intervaller idag. 1mil med start var 3:dje timme under 24h, alltså springer de totalt 8mil. Själv är jag inriktad på kanske 1(eller kortare). Se film - This is England. Samt sova.

FRED

...är det vackraste namnet i världen

Mitt kära Elvis-etui är som bortblåst och inte bara själva etuitet utan en drös med viktiga kort. Suck. Klandrar mig själv för jag tror att jag har förlagt det eller tappat det utan att märka något eller varit ouppmärksam eller något NÅGOT som beror på mig.

BLÄÄÄ

Suck, trist när sånt här händer. Men egentligen är det banalt och inget att pusta över. Det är lätt att fixa nya kort. Jag har ju inte förlorat en vän, ett vad eller en tand(men ett kärt etui & ...)

Lärdom: En stora klumpig plånbok är kanske något att satsa på(eller nja inte för min del inte)

Den här morgonen har varit såå skön. Ingen klocka som ringt. Istället låg jag kvar och lyssna på regnet som vräckte utanför. För att sedan inta en stor god frukost. Perfa.

De två senaste dagarna har varit hektiska. Dubbelt med jobb och en hemtentan som lämnades in igår. Vetti fan hur bra den blev men får hålla tummarna för godkänt.

Igårkväll lekte man chafför. Lyckades klämma in två filmer så nu mår mitt hjärta bra. Det blev först Linje lusta, en ung het Marlon Brando och Vivien Leigh i en svart/vit rulle från -51. Det bästa med filmen enligt mig är att man inte har en aning om vem man bör sympatisera med. Ingen är tydligt god eller ond, utan karaktärerna är komplexa. Me like

Film nummero dos blev Och tranorna flyga, en sovjetisk film från -57. Den tillhör Mosfilm, en av Europas äldsta filmstudios som även producerat Pansarkryssaren Potemkin och Stalker. Alla som har sett Pearl Harbor med bla. Ben Affleck kommer känna igen temat i Och tranorna flyga. En ung kvinna, Veronika, lämnas av sin älskade, Boris, när han drar ut i krig. Hennes tanke är att vänta på honom. Men olika komplikationer gör att hon går med på att gifta sig med någon annan.

Och tranorna flyga har ett fantastiskt vackert foto och en historia, som idag tyvär har blivit rätt kliché, om en kärlek som aldrig dör. Trots att det är en film om andra världs kriget så finns det inte många klassiska krigs-scener, inga blodiga slag. Istället skildras de som blev kvar hemma. Farmödrar, fäder, hustruer. Likt den Italienska Neorealismen så är det en film som lyckas fånga en gemensam känsla bland folket, där alla lever i samma ovishet. Filmen blir som en enda lång väntan utan svar från fronten. Utan att vare sig Veronika eller man som publik är riktigt säker på om Boris lever eller är död. 

Jag är svag för hur filmer slutar. För på något sätt är det den känslan som man tar med sig när man reser sig upp. En film kan vara grymt bra men ha ett halvdant slut och då förstörs hela upplevelsen. Jag föll totalt för slutet i Och tranorna flyga, helt helt helt underbart.