Den här morgonen har varit såå skön. Ingen klocka som ringt. Istället låg jag kvar och lyssna på regnet som vräckte utanför. För att sedan inta en stor god frukost. Perfa.
De två senaste dagarna har varit hektiska. Dubbelt med jobb och en hemtentan som lämnades in igår. Vetti fan hur bra den blev men får hålla tummarna för godkänt.
Igårkväll lekte man chafför. Lyckades klämma in två filmer så nu mår mitt hjärta bra. Det blev först Linje lusta, en ung het Marlon Brando och Vivien Leigh i en svart/vit rulle från -51. Det bästa med filmen enligt mig är att man inte har en aning om vem man bör sympatisera med. Ingen är tydligt god eller ond, utan karaktärerna är komplexa. Me like
Film nummero dos blev Och tranorna flyga, en sovjetisk film från -57. Den tillhör Mosfilm, en av Europas äldsta filmstudios som även producerat Pansarkryssaren Potemkin och Stalker. Alla som har sett Pearl Harbor med bla. Ben Affleck kommer känna igen temat i Och tranorna flyga. En ung kvinna, Veronika, lämnas av sin älskade, Boris, när han drar ut i krig. Hennes tanke är att vänta på honom. Men olika komplikationer gör att hon går med på att gifta sig med någon annan.
Och tranorna flyga har ett fantastiskt vackert foto och en historia, som idag tyvär har blivit rätt kliché, om en kärlek som aldrig dör. Trots att det är en film om andra världs kriget så finns det inte många klassiska krigs-scener, inga blodiga slag. Istället skildras de som blev kvar hemma. Farmödrar, fäder, hustruer. Likt den Italienska Neorealismen så är det en film som lyckas fånga en gemensam känsla bland folket, där alla lever i samma ovishet. Filmen blir som en enda lång väntan utan svar från fronten. Utan att vare sig Veronika eller man som publik är riktigt säker på om Boris lever eller är död.
Jag är svag för hur filmer slutar. För på något sätt är det den känslan som man tar med sig när man reser sig upp. En film kan vara grymt bra men ha ett halvdant slut och då förstörs hela upplevelsen. Jag föll totalt för slutet i Och tranorna flyga, helt helt helt underbart.