En film kan ta död på en hel genre
Jag vill inte titta på bilder från krigsdrabbade områden, varken i tidningen, på tv eller film. Jag vill inte titta på bilder på sargade människor från Libyen, inte heller från Japan eller Elfensbenskusten.
Rädsla inför känslokyla.
Jag tror på David Hume - människans förmåga att känna sympati är en förutsättning för moralen.
Jag har hört människor tala om resor. Resor som öppnat människors ögon. "Man måste se det för att förstå det". Måste man? Måste man verkligen åka till en liten by i Botswana för att förstå? Och även om man gör den där resan är det säkert att man verkligen förstår?
Kanske. Kanske inte. Jag tror inte människan är kapabel till att överösas med förfärliga bilder, vilket vi gör i dagens sk. mediasamhälle, och ta in alltihop. Människan är mindre än världen. Hur skulle något så stort få plats i något så litet? Men vi bestämmer över våra val. Låt det inte bli kallt! För vi kan tänka, vi kan känna utan att behöva se mer än det vi redan sett.