Mitt första möte med Gloria var ett slappt handslag. Hon tittade inte ens åt mitt håll utan var fokuserad på grönsakerna och eventuella kunder på marknaden. Min nervositet övergick från ett pirr till magont.
Första gången jag såg hennes ansikte, det vackraste i hela Ecuador, måste ha varit väl hemma i Apatug. Vi hade fått skjuts dit med organisationens ordförande. Jag fick sitta inne i bilen, Gloria och hennes 5-åriga dotter Lisbeth satte sig därbak på flaket. Strax efter jag gjort mig hemmastad i det rum där jag ska tillbringa kommande månader dyker Gloria upp. Hon säger något. Något jag inte på något sätt kan tyda.
Dagar går.
Vi ler åt samma saker. Åt katten som hoppar runt som en tok. Åt Lisbeth som gapar som en fågelholk.
Vi sitter tysta.
Vi kommunicerar med icke fullständiga meningar.
Hon samtalar på sitt modersmål kichwa med familj, släkt och grannar. Men det är mig hon gör sällskap med varenda gång jag sitter ensam vid matbordet.
Dagar går.
Efter hand så förstår jag att Gloria var lika nervös som jag vid vårt första möte. Oro på grund av mig. Över våra olika levnadsförhållanden. Att deras hus inte skulle vara gott nog. Att två tv-apparater inte skulle vara tillräckligt.