Te = mys

I regn och rusk.

Fy vad livet är lamt ibland. Så här får det inte bli. Har för lite att göra. För få tider att passa om man kan säga så. Har ändå bundit fast mig i min hemstad. Ett tag till. Ett tag som gärna får gå fort eller så får jag allt ta och göra ngt vettigt.

Väntar på besked. Han ska ringa på fredag.

Jag ser fördjävlig ut.

From the moment I could talk
I was ordered to listen

Fredags kvällen blev en sån där mysig filmkväll med popcorn. Det blev en Hitchcock och "Mitt Afrika".

Såg nämligen "The Birds" och visst den var grymt bra på mnga sätt. De där rent uselt visuella fåglarna skrämmer faktiskt slag på en. Men ärligt talat. Nu har jag sett uppåt 10 filmer av Hitchcock och han är för tusan inget för mig. Jag kan ändå erkänna att han förtjänar mästartiteln för det han har gjort har han gjort j*vligt bra. Men filmerna har ju inget intressant att förmedla. Det finns ingenting att ta med sig när sluttexterna rullar. Nada kompada. Men jag tänker ändå fort. halvropa "psycho" när jag ser en stor flock svarta fåglar.

"Mitt Afrika" verkar vara en skitfilm. Sitter bara och analyserar den, främst hur de framställer svarta. Men det är kul att tänka kritiskt, men även lätt eftersom filmen inte har gripit tag i mig. Somnade efter ett tag men har ändå tänkt att se klart den, kanske idag. Annars så påminner filmen lite om "Dansar med vargar"(fast "Dansar..." är bättre). Desutom så har jag inte vågat kolla hur lång den är, känns som en mastodontfilm. I stil med "Borta med vinden" och då vet jag inte om jag har så vidare lust att se klart den. Jaja.

NaNaNaNa

Längtar till november. Konsertmånaden nummero uno.

Främlingen.

Att spela plockepinn på krogen är helt klart min grej.

Att samtala med en skribent nere vid Nissan kan vara trevligt. Det kan även vara skoj för han hade sås på hakan och jag sa inget.

Att tycka att jorden är underbar. Är det egoistiskt? Naivt? Dumt?

Att vara nykter tillsammans med en vän. Hon behöver det. Hon är bra.

Att ha bakat muffins.

Att göra lemonad blir nästa verk i köket.

Att tycka att Sara skriver på tok för lite i sina bloggar. Hihi

Att promenera hem från bussen en lördagsmorgon.

Skratt är ingen dålig inledning på vänskap och den absolut bästa avslutningen.

Jag behöver få ur mig min ilska: Igår körde jag en rullskidstävling och stötte på en gubbj*vel. Jag hade kört över 40km, trött och lite sleten. Det går sakta men säkert. Cirka 6km kvar till mål och jag inser att jag kommer f*n klara det. Träffar först på morbror och hans fru, sedan bror och Jonas, sedan kommer en bil full med människor från min klubb. Alla har kört en omväg för att heja på mig, vilket har resulterat i massa positiv ny energi. Helpepp på att ta mig den sista sträckan fram till målet. Då möter jag en av arrangörerna(kan vara värt att nämna att loppet är ett samarbete mellan min klubb och hyltes skidklubb, och den mötande kommer från den sistnämnda klubben). Han har klivit ut bilen och jag saktar in. Och vad säger han då?

Jo. "Du åker med mig ner till Hylte nu, va". Betydligt mer som ett påstående än en fråga. Jag svarar "Nej, jag ska fort. till mål". Då säger den j*vlen till mig att "det kommer ju minst ta en 1h till" i en sk. barsk ton. Och där spricker det för mig, det enda jag hör är att han säger ngt upprört om att de inte har funktionärer. Då svär jag åt honom och åker därifrån.

Jag har lärt mig att det viktigaste är inte att vinna, utan att delta för att man tycker det är roligt. Att jag åker fort eller långsamt är inte av värde, i stället gör man sitt bästa. Så för mig spelade det inte ngn roll att jag var sist i loppet. Jag säger i stället som J när han läste startlistan "De flesta står ju inte med på listan". Jag visste att folk väntade på mig(vilket senare visade sig bara vara min familj och ngra klubbkamrater). Men skulle inte jag få lov att köra i mål bara för dem har plockat in sina funktionärer? När jag har kämpat i 4mil, "nä fy fan". Sen hör jag hur han kommer efter mig i sin bil, och hur han skriker åt ett gäng funktionärer som jag möter att de ska stoppa mig. Men de gör ingen ansats och jag fortsätter.

Han följer efter och stannar en bra bit framför mig. Denna gången säger han att jag väl får fortsätta, medan jag svarar "det verkar  inte så, precis". Han frågar om jag vet vägen till mål och ja, den vägen förklarade min bror så "Ja" det visste jag.

Jag kör i mål, men innan dess mådde jag skit. Tack vet jag solglasögon. Hatar att jag ska vara så j*kla vek och bry mig om vad en skitgubbe säger, men nu är jag sådan.

Nu har jag skrivit av mig och den där gubben ska jag inte tänka en sekund till på. Jag ska tänka på ngt som är värt att tänkas på. Att jag till exempel lyckades köra de där 47km, det är längre än jag ngnsin har kört förut.

Jobbade sent igår, var hemma runt elva. Himeln var så där vacker så den slår en i ansiktet och man får nackspärr. Varför stupade jag i säng? Härmed är det bestämt att jag ska sova under den där himeln. Den där himeln som slår en och ger en nackspärr.

Solros.

Liljekonvalj.

Förgätmigej.

(Glöm mig aldrig)

Jag vill bli bättre. Jag måste släppa de där j*vla spärrarna. Nu har jag läst och blivit tillräckligt klok för att förstå. Så nu ska spärrarna slängas i sjön, som en sten. Sen ska jag stå vid sjökanten och skratta, för livet är härligt.

Så underbart när man får filmtips från sin gamla lärare. Sånt uppskattas verkligen. Ska försöka få tag i filmen hon tipsa om. Si så.

Sara: Staden är grå utan dig. Men är så glad att du trivs bland alla svalor.

Jag vill också flyga iväg. Känner mig ensam i staden. Alla(nästan) har flytt. Landssorg utropas!

Nä, nu får jag ge mig. Halmstad är en fin stad, det är la så att sin egna stad, där man växer upp, vill man helst fly ifrån. För många sånger som flyr sin hemstad. Så mkt som har hänt och så mkt som aldrig hänt. För mig finns det fler saker som aldrig hänt, mkt beror på mig själv. Dumma dumma mig. Fegare människa får man leta efter.

Nä, nu är det dags att vara positiv. Det finns massor med bra med den här lilla staden. Människor som passerat mitt liv. Stunder inpräntade i mitt huvud. Dagar och nätter.

Desutom söker jag inget storslaget. Inget kändisskap eller rikedom. Ingen evig lycka eller evig ungdom. Inget alls egentligen. Jag behöver inget mer än det jag redan har. Människor i min närhet, människor som får mig att må bra och som förhoppningsvis även mår bra i mitt sällskap. Och de där stunderna som inte kan beskrivas, oftast upplevs de i ensamhet men inte alltid.

Livet borde hyllas mer än på en födelsedag!

Till alla som: 

• påstår att dem vågar sticka ut

Jag förstår inte riktigt. Att svartsminka sig eller bära hiphopkläder eller rosa toppluva eller ha djup uringning eller snacka svengelska är INTE att sticka ut. Inte för mig. Man blir inte unik genom hur man klär sig. Det är ytligheter för fan.

Jag säger inte att personlig stil är oviktigt, utan ngt annat.

Träffade en person i helgen och han har rätt: Man måste lära sig att leva. Det är grymt om man väljer den svåra vägen. Ja, du väljer då livet består av val.

Varför göra livet svårare än det är?

Jag var lika "elak" denna gången. Samtidigt: Är det verkligen elakt? Samtidigt: förlåt. Du får höra av dig, för jag törs inte.

Bu?

Träffade knasen Lisa i söndags. Bra hälsokur. Testa den.