DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2021)
>>


Minnet

Hej.....
Längesedan......
Har inte orkat.....

Det är kaos i huvudet. Många tankar. Och ingen att prata med... det är det värsta.

Jag kan inte förstå, hur jag ska klara mig, utan att ha någon, som orkar lyssna på mig. Det är ju så mycket som snurrar; boende, minnet, gamla föräldrar osv

Jobbigast är minnet. Inte nog med att jag glömmer vad folk berättar för mig, vardagslivet fungerar ju inte heller.
Svårt att förklara, men det är svårt att göra något, när man inte har minnet med sig.

Exempelvis, så ska jag hålla kolla på min ena hunds avföring 💩- provar nytt foder med anledning av ev allergi och hon kan bli väldigt hård i magen. Går ut med hundarna, och när jag sen kommer hem, kommer jag inte ihåg OM någon av hundarna bajsat, var någon i så fall hård i magen, och i så fall vem? Vad ska jag säg till veterinären när jag inte kommer ihåg? 🥴

Ska jag ha papper o penna med mig? 🗒🖊Garanterat glömmer jag skriva upp. Det kanske var en liten fågel, som upptog mitt intresse i två sekunder, och då glömmer jag ha koll på hundarna. Och så är det heeeela tiden. Minsta lilla som distraherar, så glömmer jag.

Ska gå ut med hundarna. Ser mina AirPods och tänker, att dom ska jag ha med mig. Men så väljer jag, att stoppa ner mobilen i bakfickan först, och då har jag glömt AirPodsen.

Säg nu inte; ”det händer mig oxå”. Det vet jag att det gör. Men inte hela tiden. Tänk dig, att det händer hela tiden, då blir allting halvdant. Ingenting fungerar. Man kan inte göra något riktigt, när man hela tiden glömmer något.

Härförleden skulle jag baka. Var jättenoga med, att plocka fram och mäta upp allt efter receptet. Sätta på ugnen. Det verkar fungera. Vispar ihop alla ingredienser. Lägger ifrån mig elvispen. Utan att stänga av den.... 🙄den lilla detaljen glömde jag😟

Att skriva är jättesvårt, och tar väääldigt lång tid. Glömmer vad jag håller på att skriva om. Får hela tiden pausa och tänka efter. Och om jag skrivit om samma sak i tidigare inlägg, det har jag ingen aaaaning om, så många upprepningar blir det säkert.

Men annars är det bra.... ingen Covid-19, som väl är🤧 Vi försöker tänka oss för😷 Vi hjälper min åldrige far med inköp en gång i veckan🛒. Det går bra. Han skriver en lista och så handlar min käre make och det pappa glömt att skriva upp på listan, det åker han själv och handlar sen..... 🚗🚗 Så får han ju träffa lite folk oxå..... och har han inte glömt något, så gör han ändå sig något ärende till nån affär.

Jag blir skogstokig🤬🤬 Han fattar inte. Han tror inte det kan drabba honom.

Varför ska vi åka och handla för honom? Jo, för att andra inte ska tycka något negativt om oss. Självklart MÅSTE vi handla för och hjälp de gamla.

Nu är vi i alla fall i husvagnen. Skidskytte på tv:n. Sen lite uteaktiviteter, så vi får lite frisk luft. Gå med hundarna🐕‍🦺🐕‍🦺 kolla bajset💩, tända en brasa🔥, lite glögg. Bara mysa.

Då kan väl ändå inget gå fel. Eller...🤔🤔

Ha det!❤️
28 November 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Nu är det slut


Idag kom så det slutliga
”Vi kan inte göra mer för dig på VPM, så du remitteras härmed till primärvården”

Jag fick ju veta för ett par veckor sedan, att psykiatrin ansåg, att dom inte kunde göra mer för mig. Och det kan jag på vis o sätt förstå. KBT fungerar inte. Jag kommer ju inte ihåg vad dom försöker lära mig. Jag blev ”tilldelad” 10 ggr. Varje gång gick vi igenom en ny sak. Fick papper med mig hem som jag skulle läsa o lära.

Bingo!🙄

För det första kommer jag inte ihåg vad vi pratat om på ”lektionen”.

För det andra kan jag inte ta till mig text, pga av att arbetsminnet inte fungerar.

För det tredje var det kopior, som var tagna från bok, så texten blev sned och bokbindningen syntes på kopian, och i ena hörnet ser man kanten på boken. Allt detta stör de flesta personer med GAD - det måste vara ordning och snyggt. Hur tänkte dom där?🤔

Så denna korta tid med KBT funkade inte, och gav mig absolut ingenting.

Här tänker säkert många, att hon får väl skärpa sig lite - vill hon inte bli frisk?

Jodå, jag önskar inget högre.

Men KBT skulle jag fått för längesedan, INNAN jag fick alla mina kognitiva bortfall. Då hade det säkert funkat jättebra. Jag VET att KBT är jättebra.

Och min medicinering är inställd och fungerar ganska bra. Knaprar antidepressiva, ångestdämpande och bensodiazepiner. Så visst, dom kan inte göra så mycket mer. Och kön till VPM är mycket lång. Det finns många, som behöver hjälp. Så jag förstår, att jag måste ge utrymme för andre.

Men vem ska jag prata med? Allt som bubblar i mig, alla tankar som virvlar i huvudet, allt jag grubblar på dygnet runt, det måste ut. Och vem ska kunna tala mig tillrätta och leda in mig i rätt tankebanor? Vem ska hjälpa mig med lösningar?

Ja, det blir mer att grubbla på, mer stress som tär på de förmågor jag har kvar.

Nu är det fredag. Vi är i vårt paradis. Har hängt upp vintergardiner idag, och det har blivit så grått o trist. Inte ett dugg fint tycker jag. Men så får det vara över vintern. Vanliga obehandlade gardiner, tål inte den fukt och kondens som blir i tältet på vintern. Vi får tända mycket ljus, och det är himla mysigt.

Naturen är i alla fall väldigt vacker i höstfärgerna, 🍁🍂🌾, så nu ska jag njuta av det.

Ha det!❤️
19 Oktober 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Jag bara väntade på det.....

Sitter här i soffan. Skulle göra så mycket idag medan maken spelar golf.

Orkar inte. Jävla skit. Ångest de lux.

Var på vuxenpsyk igår. Ny läkare - igen. Men jag tyckte genast om henne. Vi satt och pratade länge. Det brukar aldrig psykläkarna göra. Men hon var ingen psykläkare..... hon var ”bara” en ST-läkare som gjorde sin tid inom psykiatrin.

Jaghade hoppats på en justering av medicinerna, eftersom jag upplever att jag bara blir sämre och sämre. Arbetsminnet blir bara sämre och sämre. När jag sitter och smuttar på någon dryck glömmer jag t om att svälja! Maken har roligt åt mig, och jag kan också skratta åt det. Men jag upplever det som ganska skrämmande. Jag glömmer stänga kylskåps- och frysdörren. Det har blivit kostsamt.... Jag glömmer stänga vattenkranen osv.

Inlärningsförmågan är borta. Organisationsförmågan är borta. Simultankapaciteten är borta. Koncentrationsförmågan är borta.

Jag grubblar på allt just nu. Det är kaos i huvudet. Jag funderar på hur framtiden ska bli. Hur ska jag klara mig, om det hände maken något, eller om han till slut inte orkar med mig.

Ska vi flytta? Ska vi skaffa lägenhet? I så fall var? Vi är inte eniga.
För jag bäddar in alla OM..... och det blir så enormt mycket att fundera på och jag kan inte stänga av. Om jag hittar en lösning kommer det genast nya frågeställningar.

Jag har nästan slutat köra bil. Jag klarar det inte längre. Och jag inser det själv. Jag ska inte köra. Men det gör inte saker enklare. Det är en frihet att kunna köra bil

Åter till läkarbesöket.

Läkaren frågar om jag vet hur diskussionerna går om mig. Nej, det vet jag inte.

Jag känner hur det knyter sig i magen och rummet börjar röra sig.

- Man anser att psykiatrin inte kan göra så mycket mer för dig. Du kommer att överföras till din vårdcentral, som fortsättningsvis kommer att ha hand om din medicinering. Samtalskontakten upphör.
Här är så lång kö till psykisk vård, så man måste prioritera de nya patienterna.

Min värld rasar.

Jag har väntat på detta, men ändå..... Jag förstår väl, att i denna kaosartade värld vi lever i just nu, ökar antalet människor med psykisk ohälsa. Och det finns inga resurser att ta hand om alla. Psykvården går på knäna

Jag vet det. Men ändå... Vem ska jag prata med, som förstår alla mina hysteriska tankar? Vem har kunskapen, att dämpa mig och få mig att tänka i rätt bana och försöka leva i nuet istället för att planera min begravning?

Mina nuvarande diagnoser är GAD, panikångestmed panikattacker, utmattningssyndrom och dermatillomani. Det får jag leva med. OCH alla mina kognitiva bortfall. Men vem har sagt, att livet ska vara lätt.

Det är väl bara att ”rycka upp sig”......

Ha det!❤️
22 September 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Lärdomar

På min morgonpromenad idag, gick jag och filosoferade. Jag kom på, hur mycket jag lärt mig, under dessa sjutton år, som jag levt med GAD.

Jag som, enligt alla tester, praktiskt taget förlorat hela min inlärningsförmåga.🤔

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, hur jag tänker, känner, tycker, agerar i olika situationer. Det har tagit många år, men sakta, sakta har jag kommit till insikt hur jag själv är.

Oj så nyttigt! Och hemskt!😱 OCH glädjande😃. Fast vissa saker har jag fortfarande svårt att tro på, men sådan har jag varit i 63 år, och man kan inte ändra sig över en dag.

För så är det; man kan bara ändra på sig själv - inte på andra.

Jag börjar med den människa jag varit, som jag idag verkligen försöker ändra på:

- jag har varit tjurig
- jag har varit snabb att döma andra
- jag har retat mig på saker, som jag faktiskt inte kan påverka

Ja, det var tre saker, det är fler, som ni andra säker vet, som känner mig, men jag kommer inte på det nu....

TJURIG

Ja, så in i bänken. Och då teg jag. Gick bara runt och tjurade och tyckte, att omgivningen, skulle läsa mina tankar och förstå, vad jag retade upp mig på.

Kunde bli vansinnig på maken, för att han inte fattade, att jag ville ha hjälp med städningen när jag körde på hans fötter med dammsugaren där han satt i soffan och slöade. Jag blev bara argare och argare. Sa ingenting, men slämde och levde med dammsugaren så det small i väggarna. Fattar han inte?🤬 och jag kunde tjura flera dagar, medan maken inte fattade ett smack. Det är ju inte alla som är tankeläsare.🙄

Vad har jag då gjort?

Jo, jag har fått lära mig, att man kan inte ändra på någon annan.
Bli inte tjurig! Jag ska istället säga vad jag känner och tycker. JAG måste ändra på MIG. Och som belöning - i de allra flesta fall - så ändrar omgivningen sig oxå. En win win- situation. Jag får hjälp med städningen, maken slipper en tjurig fru.

Blir jag arg - säg det! Gå inte runt och grubbla o tjura. Numera säger jag direkt, om jag blir förbannad över något. Ja, nästan alltid i alla fall. Jag har tränat på tjurigheten länge, så det tar tid att lära sig tänka om. Men jag börjar bli duktig på det, åtminstone om det gäller nära och kära. Tror jag, hoppas jag. För jag mår mycket bättre av det. Ventilera, och sen är det bra, för det mesta. Skönt👍🏼

ATT DÖMA ANDRA

Ja, det har jag nog varit duktig på. Men här har min egen sjukdom öppnat ögonen på mig.

För vad vet vi om andra?

Tänkte på detta, när jag idag gick förbi ett hus, där det bor en äldre herre och där trädgården är ganska ovårdad.

Tidigare hade jag tänkt, och förmodligen sagt till någon; Om han nu inte orkar klippa gräset, varför skaffar han sig inte en robotgräsklippare?🙄 Eller anlitar veteranpoolen😳

Men vem är jag att döma? Han kanske VILL ha det så..... Vem säger, att mina normer är dom riktiga i hans liv? Han kanske skiter i att det är högt gräs? Han kanske vill ha det kortklippt, men orkar inte själv, och har inte RÅD att skaffa en robot eller anlita veteranerna.... Då är det ju rent för jävligt att döma honom.

Fyyyy vad elak jag har varit. Döm ingen annan, du vet inte bakgrunden!

Orsaken kan rent av vara psykisk ohälsa. Jag sitter själv många gånger och bara orkar inte......

Och här tror jag, att jag har ändrat mig en hel del. Som väl är.
Och jag mår mycket bättre av, att inte lägga mig i andras liv.❤️

ATT INTE RETA SIG PÅ SÅDANT, SOM MAN INTE KAN PÅVERKA

Ja, vem gör inte det? Men sluta med det!

Varför reta sig på regnet som skvalar, när du inte kan göra något åt det? Gör något åt situationen istället. Fixa med något inne - finns alltid något som ligger och väntar.... Använd regnkläder om du måste gå ut. Eller koppla av. Tänd ett ljus och läs en bok.

Varför reta sig på damen som ligger i 65 på 70-sträckan? Det kan du inte göra något åt. Du skulle kunna köra om, och om inte, försök acceptera situationen och låt trafiken bli lite lugnare. 5 km/h gör i regel inte speciellt mycket på sluttiden.

Man mår så mycket bättre, om man slutar reta sig på sånt man inte kan påverka. Och retar du dig på något som du KAN påverka, gör något åt det, så slipper du reta dig på det👍🏼

Detta är en lärdom, som skulle få många att må så himla mycket bättre och bli mycket lugnare i själen.

Vad har jag mer lärt mig?

Jo, att lita mer på vad andra säger positivt om mig. Det negativa, vet jag ju som ”gaddare” redan😢. Men det positiva, har jag ALDRIG kunnat tro på.

Jag har aldrig kunnat tro på, att jag varit bra på mitt jobb. Alltid känt mig rädd för att göra fel, missa något, eller krångla till det på nåt vis.

Men varför skickade andra företag hit personal, för att kolla på min lilla avdelning, om de hade hört, att det sköttes dåligt?

Hmmm. 🤔 Det borde jag kunna ta till mig och känna mig stolt över, men det är svårt. Och ändå är det ju något som är så himla positivt.
Men, samtidigt var jag så ifrågasatt av företaget - jag led av värk och psykisk ohälsa, ingen bra kombo😥

Något, som jag däremot lyckats ta till mig, är, att jag är bra på att trimma mina hundar. Jag är absolut ingen supertrimmare, men jag är bra på det. Jag har fått bevis på det, som inte någon kan ta ifrån mig.

I början av min karriär som trimmare, var jag på en utställning med 104 trimmade hundar av rasen dvärgschnauzer. Där skulle, förutom ”vanlig” utställning, även koras dagens ”bäst trimmade hund”. Av de 104 hundarna, plockade domaren ut 10 st som hon valde mellan. BÅDA av mig trimmade hundar var med bland de tio! Vi vann inte, domaren tog bara ut vinnande hund, men vi var bland de 10 bästa!

DET kan jag bara tolka som godkänt, och det har jag kunnat ta med mig, och jag vågar stå för mina trimningar, jag vågar säga, att jag är ganska bra på det.

Och det är en lärdom att njuta av.

Men annars är jag mycket osäker på mig själv. Har väldigt svårt, att ta till mig beröm eller vänliga ord. Jag VET, att jag alltid gör mitt bästa - efter nuvarande förmåga. Och det måste ju vara bra. JAG kan inte bättre. Andra kan säkert. Men man kan inte vara bäst i allt🙄🤪

Ha det!
18 September 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Under markisen...

Sitter under markisen i vårt paradis - som vi för övrigt har döpt till ”Kärraton” - och bara gör ingenting.

Känner mig mycket bättre efter den konstiga sjuka, jag drabbades av. Huvudvärken är borta, värken i leder o muskler är borta och de vidriga hallucinationerna - som verkligen fick mig, att tappa tron på mig själv - är borta. Men marken under mig gungar och rör sig fortfarande. I förrgår for den t o m upp och slog mig i ansiktet. Och på ena knät - ett skrubbsår som säkert botats direkt med ett Kalle-Ankaplåster...

Så jag har ställt in det jag hade inbokat denna vecka oxå, och ska bara vila. Finns inte så mycket kvar av energin, som även utan konstiga sjukdomar, är en bristvara.

Nu sitter jag och försöker vara tacksam över mitt liv. Inte lätt, när man helst vill, att allt ska vara som förut. Men nu är det inte så, och det kan jag tyvärr inte göra något åt. Det man inte kan påverka, ska man inte lägga energi på.

Visst skulle jag vilja göra en massa saker - resa, gå på kurser, åka på hundutställningar, för att inte tala om arbeta, vara nyttig och träffa en massa roliga människor. Dansa. Sy hardangersöm. Köra bil. Semestra på nya roliga ställen.

Men det är bara, att gilla läget. Det går inte längre. De kognitiva bortfall jag fått efter åren med ångest, gör, att jag inte klarar sådant.

Men jag har ju gjort det. Så jag betraktar det som klart ... nja .... försöker....

Jag är avundsjuk på alla som kan göra allt de vill.

Men ..... de som arbetar, kan inte sitta under en markis och njuta av nästan medelhavsvärme mitt på dagen, de kan inte hoppa i sjön när de vill för ett svalkande bad, de kan inte vända sig om i sängen kl 8 en måndagsmorgon och tänka ’jag sussar en timme till’.

Jag är dessutom väldigt tacksam för, att jag har en make som hjälper mig med det mesta. Just nu har han exempelvis kört hem, för att klippa gräs, göra iordning vårt akvarium, vattna våra blommor, handla åt min pappa och för att ta emot en leverans av vin, som jag beställt.

Snacka om service.

Dessutom lagar han mat till mig, plockar efter mig, stänger kylskåpsdörren efter mig, kör mig dit jag vill - finns undantag... - låter mig ligga hela dagar, när jag ibland behöver det. Älskar honom.

Har gjort framsteg vad gäller min rädsla för, att visa upp min överviktiga kropp. Har flera gånger kunnat gå de 25 metrarna ner till vår brygga, iförd endast baddräkt UTAN döljande badlakan runt kroppen. Ok. Här är inte så mycket folk just nu, men teoretiskt sett, skulle det kunna komma någon......

Ja, jag har fullständigt tappat tråden om vad jag skulle skriva om. Var väl en tanke, att jag måste försöka vara tacksam över sådant, som jag faktiskt klarar. Inte gräva ner mig i sådant, som jag HAR klarat. Men jag är ju så himla rädd, att folk ska se ner på mig, för att jag ibland nästan framstår som dum, när hjärnan inte hänger med, för att den har stängt ner en massa funktioner, som inte behövs när ’fäkta eller fly’ är det alternativ som gäller.

Nu tror jag, att det är dags för ett dopp.

Ha det!❤️
18 Augusti 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida