DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2020)
>>


Det här med lättare klädsel......

Den baddräktstid nu kommer,
när magen är för stor.
Då valkar bara sväller,
och celluliter gror.
Generande behåring,
lyfts fram i solens ljus.
Nej stranden verkar boring,
vi stannar inomhus.
De krav som sommarn ställer,
förstör vår ledighet.
Vi sitter där å gnäller,
fy fan vad jag e fet.
Fast vem vill motionera,
när man kan sitta still.
Nej låt oss revoltera,
vi tar en kaka till!

Ja, det är en jäkla tid nu.

Är klädd i shorts o linne. Det är varmt o skönt ute. Perfekt för en härlig dag i solen.

Då sitter jag inne i soffan. Har tagit en Sobril. Väntar på att den ska verka.

Sen kanske jag kan gå ut. Men ännu så länge väller valkarna över shortslinningen, och på nåt sätt lyckas linnet framhäva det på ett väldigt tydligt sätt - trots att linnet absolut inte är tajt åtsittande.

Dessutom är benen kritvita. Och fulla med sår. Sår, som jag själv har orsakat. Fult och äckligt. Men jag kan inte låta bli.

Och min gamnacke syns väldigt tydligt när man är lättklädd....

Och alla extrakilon jag lagt på mig. Ja, jag vet att jag har tuggat till det själv. Men man har ofta ett väldigt sötsug, när man mår dåligt. Eller ingen aptit alls.

Men här suger det.

Och så äter man mediciner, där vissa klipper av linjen mellan mage och hjärna, så magen kan inte rapportera att den är mätt, utan hjärnan talar om att det finns massor med saker som är goda och som jag bör äta. För jag är ju inte mätt.

Jag har gått upp jättemycket. En period lyckades jag gå ner 16 kilo. Jag var sååå nöjd.

Så fick jag en ny medicin. Jag mådde jättebra, kunde obehindrat gå runt och prata med folk. Lagade faktiskt lite mat och tyckte det var roligt.

Men jag gick upp tjugo kilo.

Så bort med den medicinen, tillbaka i det svarta negativa. Men kilona är kvar. Det finns inte på kartan, att själv försöka ta itu med det.

Kanske skulle anställa en pt, som kunde vara med mig dygnet runt. Kan man få sån assistans genom försäkringskassan kanske.....

Min Sobril börjar verka. Jag blir inte vackrare, smalare och brunare för det, men jag bryr mig lite mindre. Kanske jag ska våga mig ut ändå? Men tillvaron är lite gungig och det dansar lite prickar i synfältet. Det döljer sig en panikattack runt hörnet.

Varför ska det vara så jäkla jobbigt? Idag vill jag ju bara få klart mitt projekt i trädgården. Några plantor som ska flyttas.......snälla......

Ha det!❤️
21 Maj 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
En annorlunda 1 maj

Hade velat skriva och beklaga mig över mitt mående, men gjorde jag det, finge jag berätta anledningen till att det blivit så här, och då känns det plötsligt löjligt att gnälla.

Men jag är löjlig, och dessutom ska denna sida, som bekant är, handla om mitt liv med GAD, så det är inte på något sätt att förringa måendet hos de övriga inblandade personerna. Absolut inte.

Vi var med om ett drunkningstillbud i fredags.

Ett par med ett barnbarn och en hund begav sig ut för att fiska på sjön. Mina brorsöner var oxå ute för att fiska. När killarna är på väg in till land efter avslutat fiske, hör de plötsligt rop på hjälp. Det är paret med barnbarnet o hunden, som alla hamnat i vattnet efter något missöde med båten. Vattnet är bara några grader varmt och det är bråttom.
Killarna ringer till oss - som dricker kaffe i godan ro, sittandes på behörigt avstånd, som gäller i dessa tider - och berättar.

- Ordna fram filtar, larma 112, vi kommer iland med en blåfrusen 6-åring och en panikslagen kvinna och en hund!

Nu tror ni, att jag fick panik..... men nej, hjärnan slår bort allt sånt, och nu gäller det bara, att hjälpa till och det snabbt.

Killarna kommer iland med kvinnan, den lille gossen och hunden. En av killarnas sambo är sjuksköterska. Hon tar genast hand om den lille dyblöte och blåa gossen och springer med honom till duschen i stugan. Den andre killens sambo, tar hand om den lilla hunden. Min svägerska och jag hjälps åt, att få upp kvinnan ur vattnet. När hon skulle ta sig ur båten, som ligger en bit ut från land, ramlar hon insjön igen. Chockad, panikslagen och genomblöt och orolig för pojken. Hennes ben bär inte. Svägerskan o jag hjälps åt, att få upp henne och hjälper henne in i den varma stugan, där hon kan få av sig de blöta kläderna och se, att pojken är omhändertagen och håller på, att tinas upp i duschen.

Jag springer iväg och hämtar torra kläder till kvinnan. Nu anländer räddningstjänst och brandbil med båt och dykare.
Killarna har begett sig ut på sjön igen för att rädda mannen. Han har på någotvis lyckats ta sig upp i den vattenfyllda båten, stelfrusen, blöt och givetvis chockad. Killarna ser till, att han kommer iland, där vi återigen möter upp med filtar och tröstande ord. Han förs oxå in i stugan, till värme, ihopsamlade torra kläder och nu oxå varmt kaffe.

Ambulansen kommer. Dom kollar paret och gossen och allt verkar ok. Fysiskt. Så långt allt väl. Det kunde slutat illa.
Mormodern och 6-åringen hade flytväst. Tack o lov. Tror kanske, att morfadern även kommer att använda det i fortsättningen....

Helikopter är oxå på väg, men den kan nu stoppas och räddningsaktionen blåses av. Lyckligt slut denna gång. Nu ska bara händelsen bearbetas, och det kanske blir svårare, men vi hoppas på det bästa❤️

Nu brister min bubbla. All fokus som varit försvinner och allt blir kaos i huvudet. Bara gråter. Har inte längre någon koll på något. Hör att ambulansföraren säger, att dom ska rulla iväg....det är väl inga barn ivägen? Jag ser inte var ambulansen är. Söker med blicken, men nej. Var? Plötsligt upptäcker jag den, ca två meter jämte mig......🙄 Huvudet fungerar inte längre. All energi är borta och jag kan inte fokusera på nåt. Får en bamsekram av min bror. Vi skiter i coronan. Får en bamsekram av maken och order om, att gå hem o lägga mig.

Det gör jag, och jag slocknar direkt. Vaknar efter ett par timmar av att bror och svägerska kommer för att kolla läget.
Tar det väldigt lugnt på kvällen och lägger mig tidigt. Sover tolv timmar.

På lördagen är jag fortfarande jättetrött. Ligger nästan hela dagen. Bara sååå trött. Orkar inte umgås med någon.

På söndagen känner jag mig lite piggare efter ytterligare tolv timmars sömn. Kan gå och prata lite med hjältarna från fredagen innan dom åker härifrån. Klipper lite gräs på eftermiddagen, men då börjar panikångesten sätta in. Börjar se prickar och allting rör sig runt mig, marken böljar och jag vågar inte släppa gräsklipparen. Ropar efter maken och ber om hjälp. Nu viker sig benen och det känns som om jag svimmar. Han hjälper mig in och jag rasar på sängen. Somnar igen när kroppen slutat skaka och hjärtat lugnat sitt tempo.

Men nu kommer oron över att vara själv på måndagen. Maken ska spela golf. Och förväntansångesten kommer och äter energi. Lite svårt att somna på kvällen, fast jag är jättetrött, men tankarna mal.

På måndagen går jag upp tidigt (allt är relativt). Fortsätter med min gräsklippning när maken åkt iväg. Men gräsklipparen krånglar och dör helt efter en stund och då börjar panikångesten igen. Jag tål ingenting, när jag är så tömd på energi. Hade tänkt, att jag skulle sysselsätta mig med mycket under dagen, men istället blir det bara ångest.

Nu kommer maken snart tillbaka, och då kan jag slappna av bättre. Blir till att vila ett par dagar nu.

Men så är det. Med GAD

Varför må bra, när man kan ha ångest......

Ha det!❤️
4 Maj 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Tankar

Hej......längesedan.......ja, ja, jag vet. Men det blir så ibland......för att inte säga ofta.

Mår man bra, ja, då har man ju inget speciellt behov av att prata av sig. Mår man inte bra, ja, då orkar man inte, även om behovet finns. Men bara att sätta ihop en text, tar mycket energi. Om jag bara kunde lära mig, att korrekt stavning, meningsbyggnad, ord, inte har så stor betydelse, då hade det varit mycket enklare. Men nu går jag fram och tillbaka i texten, för att kolla att allt är perfekt - eller så perfekt jag kan göra det - och då blir det jobbigt.

Men jag har mått ganska bra ett tag. Varför kan man undra? Jo, vi har varit mycket uppe i vårt paradis och där kan jag koppla av. För det mesta. Inget dåligt samvete, över att man inte gör nånting. Tillåta sig sitta i solen och lyssna på en bok. Då funkar det mesta.

Men det behövs så otroligt lite, för att ställa allt på kant. Det räcker, att någon säger något kritiskt om campingen, så tar jag det åt mig. Är alltid så rädd, att någon ska komma dit, som inte har varit där innan, med höga förväntningar på vårt paradis, och som blir besviken. Nån, som blivit nyfiken på stället vi varit på sen 1994.

Vi älskar vårt paradis; lugnet, tystnaden, sjön, fågelkvittret, allt det enkla, kravlösa. Vi har hög tolerans, vad gäller hygienutrymmen, kök, den allmänna ordningen på campingen. Det är ju inte våra bekymmer. Men så kommer det då någon som anmärker på just det, och det knäcker mig. Vad är jag för en dåre, som kan acceptera fett i filterna i köksfläktarna, dåligt med toapapper på dassen och oklippt gräs?

Plötsligt gör jag någon annans ansvar till mitt eget.

Fel, fel, fel. Jag vet. Och jag kämpar med det. Ibland går det bra. Ibland går jagnästan och gömmer mig, för att jag skäms.

Men nu är vi hemma. Och jag har så mycket att göra..... Och bara tanken på det, får mig att gå i däck.

Jag kan ju skita i, hur det ser ut inne - alla sitter ju i karantän, så ingen ser hur jag har det. Det gör dom inte annars heller, för det är ingen som kommer hit, inte ens utan Covid-19. Alltså kan jag koncentrera mig på utemiljön.

Redan förra året, hade jag stora planer på, hur jag skulle ändra om i trädgården. Jag orkade inte då, och det verkar inte, som om jag ska orka nu. Har tillbringat större delen av dagen i sängen/soffan och bara sovit o vilat.

Att bara tanke på arbete kan trötta ut en så..... det går bara inte att börja. Har jag bara börjat, så är det lättare, men vägen till början är sååååååå lång.

Att tankar kan ställa till så mycket.

Och det är ju inte bara tanken på själva jobbet, utan tankarna på, vad andra tänker om mig, som bara ligger på soffan, och inte gör någonting. Tankarna på, om omgivningen tycker, att jag gör rätt eller fel. Tankarna på, om omgivningen tycker, att det där borde hon gjort för längesedan. Rädslan, att omgivningen ska tycka, att jag inte hjälper mina föräldrar tillräckligt.

Jag handlar för min far varje vecka. Jag gör det gärna, vill inte att han ska drabbas av Corona.

Men vad jobbigt det är. Det är ju ett ”krav” som ställs på mig. Inte av pappa, utan av omständigheterna vi lever under just nu. Och det räcker. Jag har så svårt att klara det.

Fan, fan, fan. Ska livet vara så för alltid? Blir det aldrig bättre? Är det inte meningen att man ska orka någonting längre? Det blir ju bara sämre och sämre. Minsta lilla problem, blir gigantiskt.

Och i andras ögon, har jag förstått, att man blir konstigare och konstigare. Bara andra drabbade kan förstå.

Tänk om man ändå kunde bryta ett ben, få lite hjärtsvikt, eller en vanlig, hederlig, manlig förkylning, så folk visste vad man pratade om.

Men så är det nu inte. Istället drar sig folk undan och låter en ”vara ifred”. Så jävla snällt då! Men jag vill inte vara ifred. Jag vill ha goda vänner runt mig. Folk klagar över den isolering som följer i Coronans spår. Man kan inte umgås på kanske flera månader.

Jag märker absolut ingen skillnad. Tydligen har jag sett ut som en blå jättesmurf med röda utväxter i 17 år nu.....

Usch vad jag har spytt ur mig nu. Nu ska jag sova. Försöka iaf.

Imorgon är en annan dag.

Ha det!❤️
18 April 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 1 kommentar
Ensam är inte stark

Jag är ensam hemma.

Ja, inte riktigt förstås, hundarna är ju här.

Men inte maken.

Och det är skönt och inte skönt på samma gång. Jag tycker det är jobbigt att vara själv. Saknar honom väldigt mycket. Får lätt ångest dessutom, när jag är ensam. Ensam är inte stark, när det gäller mig.

Men det är tyst. Och det är skönt. Jag kan ha precis så mycket ljud runt mig, som jag orkar med. Har blivit så himla ljudkänslig, och är det då en dag, som man inte mår så bra, så är det jobbigt med ljud.

Jag måste ge maken en stor eloge........ Jag märker, när jag är ensam hemma, hur mitt mycket dåliga minne spelar roll, och hur mycket han tydligen snällt plockar och gör efter mig, utan att klaga❤️ Guuuud vad jag tycker om honom❤️ Vad skulle jag göra.....

T ex har jag idag glömt, att ge våra fiskar mat på morgonen - det kom jag på nu kl 17.....

När jag suttit ett bra tag i soffan med kaffekoppen, upptäcker jag plötsligt, att vattenkranen i köket spolar för fullt......

Skräppåsen, som jag knutit ihop för att gå och slänga, har inte kommit längre än till diskbänken.......

Skalet från clementinen jag åt, ligger kvar på soffbordet.....

Luckan till diskmaskinen står öppen......

Bara för att nämna något, som jag själv hitintills kommit på idag.

Inte konstig, att jag är så trött, när jag måste tänka på allting själv🙄

Och så denna jäkla Corona. Ett evinnerligt tjat från morgon till kväll. Jag är så himla trött på detta virus. Jag har aldrig någonsin varit rädd för att bli smittad av något, eller drabbas av sjukdom eller skador. Men nu, nu går jag hela tiden och känner efter.....har jag inte lite ont i kroppen.....eller lite irritation i halsen... hostade jag inte två gånger ....

Man har blivit helt hjärntvättad.

Det här med Corona, kunde vi ju sluppit. Stackars alla drabbade - de som blivit sjuka, mist någon nära, och alla näringsidkare som får det svårt, och alla som mister sina jobb, alla som hamnat i karantän. Det är ingen i hela världen, som kommer undan. Så var rädda om er därute!

Och så får man inte hälsa på sina gamla föräldrar. Men så ringer en sjuksköterska hit och säger, att min mammas medicin är slut, så jag måste hämta ut mer och köra dit med. Ska jag då kasta upp den till balkongen på tredje våningen, eller.....? Och pappas räkningar ska betalas, och dom finns ju hemma hos honom....

Inga världsproblem på något vis, men som GADdare grubblar man ju ihjäl sig på, om man gör rätt eller fel och inte minst på, vad omgivningen ska tycka.

Nu ska jag i alla fall, ge fiskarna mat, slänga skalet, stänga diskmaskinsluckan och gå ner med soppåsen.

Ha det!❤️
25 Mars 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Vackert

Ligger vaken..... som vanligt i vargtimmen och fram till en halvtimme innan det är dags att gå upp .......då somnar jag🙄

Tankarna rusar runt i huvudet..... små saker blir gigantiska ....... som vanligt. Kurar under täcket. Det är svalt - maken kallar det svinkallt... - i sovrummet. Vi har alltid balkongdörren öppen på natten.

Då hör jag honom.

Denne herre med sitt stora självförtroende och sin positiva självkänsla. Han vet, att han är störst, bäst och har den vackraste rösten.

Han sitter högst upp i toppen. Han sjunger. Så otroligt vackert.

Alla knasiga tankar försvinner. Jag bara njuter. Plötsligt är det skönt att vara vaken.

The black Swedish singbird.

Vår nationalfågel - koltrasten.

Ha det!❤️
10 Mars 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida